Mumin tappar huvudet

Svensk TV visade 1969 TV-serien Mumintrollet. Det var den allra första TV-serien med mumintrollen. Det finns en äldre västtysk dockserie. Men det var den första svenska.
Den skrevs av Tove Jansson tillsammans med hennes bror Lars Jansson (som tidigare hade övertagit dagsstrippserien med Mumin). Och regisserades av Vivica Bandler.

Vivica Bandler och Tove Jansson hade tidigare samarbetat med två pjäser med muminfigurerna. Den andra av dessa pjäser lånade flera drag åt TV-serien. Troll i kulisserna hette den pjäsen (den var löst baserad på Farlig midsommar). 
En sak som TV-serien hade lånat från pjäsen är att Mumintrollet och de andra i familjen tar av sej huvudena, eller näsorna som det heter i serien. Redan i andra avsnittet åker huvudena av.

Att muminfigurerna tar av sej huvudena är väl mest av samma anledning som att Spindelmannen brukar ta av sej masken i Spindelmannen-filmerna – det är svårt att skådespela med ansiktet dolt. Men det är lite makabert när det händer.
Det har kommit flera tv-serier och filmer med muminfigurerna efter den här. De flesta av dem löser det här problemet med maskerna genom att vara animerade. Fast julkalendern från 1973 hade en egen lösning. Där spelas Muminfamiljen och de andra av mimartister i kostym medan andra skådespelare står för rösterna. 

Med näsor eller inte så är Mumintrollet en charmig tv-serie. Gösta Ekman spelar kung, den har en lätt civilisationskritisk anarkistisk handling (Misan är lite problematisk). Höjdpunkten är sångerna, skrivna av Erna Tauro. En skiva med dessa finns på spotify.

Och hela TV-serien går att se på SVT Play

(Först publicerad 19 december 2019 som del av det årets blogg-adventskalender. Jag skrev också om en del av de andra mumintv-serierna. Sen dess har jag sett den senaste TV-serien Moominvalley. Vi är på de sista avsnitten av den andra säsongen. Och det är en riktigt charmig filmatisering.)

Alice illustrerad av Tove Jansson

"Dehär historierna är skräckinjagande. Får jag rita dem i horror-stil? Så som jag såg dem som liten. (älskar horror också nuförtiden)"

Tove Jansson i brev till Åke Runnquist 8.2.1965, om att illustrera Alice i underlandet

Några år efter att Tove Jansson illustrerat Lewis Carrolls Snarkjakten så fick hon i uppdrag att illustrera hans Alice i underlandet. Tove Janssons teckningar skiljer sej från John Tenniels Alice-illustrationer. Men också en hel del från Tove Janssons tidigare bilder. Men man kan se ett frö till bilderna i Den farliga resan (1977).

Den Tove Jansson-illustrerade Alice i underlandet kom i nyutgåva för ett par år sedan. Jag har den inte själv. Men man kan se alla illustrationerna i den här.

(Först publicerad här den 5 december 2019 som del av förra årets julkalender här med Tove Jansson-tema. Om du klickar på etiketten tovejanssonkalender nedan så dyker alla luckorna upp. Också i år lär det bli en kalender.)

Och julen är farlig och julen är här

"Och julen är farlig och julen är här" sjunger Snorkfröken på bilden ovan. Bilden är från avsnitt 23 av 1973 års julkalender Mumindalen.

Den finns på youtube. Förra året såg jag ett avsnitt varje dag fram till och med julafton. Det var trevligt.

I serien spelas Muminfamiljen och de andra av mimartister i kostym medan andra skådespelare står för rösterna. Medan bakgrunden (och en del bifigurer) delvis är animerad(e). Ibland gör detta att figurerna ser lite udda ut. Lilla My har till exempel rätt långa ben. Men i stort funkar det bättre än man skulle tro.

Mer än hälften av serien bygger på Trollvinter. De två sista avstten bygger på Tove Janssons julnovell "Granen". Där hela Muminfamiljen vaknar upp och får höra ryktas att den hotfulla julen är på väg.
Däremellan är det några kapitel ur Trollkarlens hatt och några noveller som filmats. En av novellerna som filmats är "Det osynliga barnet". Det mesta är rätt nära originalen.
Nästa år kan jag dej rekommendera att se Mumindalen som julkalender.
Nu är den här Tove Jansson-kalendern slut.

Japanska mumintroll

Den populäraste muminfilmatiseringen är nog den japanska tecknade tv-serien från 90-talet. Muminböckerna hade varit populära i Japan sen länge. Och det fanns redan en tidigare tecknad japansk version. Den var emellertid en rätt fri version (Muminpappan ger Mumintrollet smisk) och Tove Jansson ogillade den.

Tove Jansson och Lars Jansson var mer involverade i 90-talsversionen. Filmstudion frågade de om råd (en fråga Tove Jansson lär ha fått av studion var vilken färg Lilla My hade på underbyxorna) och Lars Jansson var med och skrev  manus.

Vilken nog är en anledning till att Tove Jansson var nöjd med serien. I en TV-intervju sa hon att hon "tycker om denhär Snusmumriken".

Annars fick serien en del kritik för att inte vara tillräckligt trogen originalet. En del avsnitt visades inte i Finland och Sverige. Som "The Imp" som ansågs för skrämmande och o-muminsk (avsnittet lånar från en av berättelserna i Tusen och en natt.) Serien la också till egna karaktärer. Själv minns jag att jag tyckte det var fel att Mumintrollen hade olika färger. Ett mumintroll som inte är vitt är ju en snork (jag har kommit över detta nu).

Men även om den japanska serien har en del egna muminberättelser så bygger flera på böckerna och novellerna. Och en del – som avsnittet där muminfamiljen träffar på en marsian – på dagsstrippserierna. Och om serien delvis har en egen muminkänsla så gäller det de flesta av adaptionerna. Även Tove Janssons och Lars Janssons egna dagsstrippserier.

Serien är rätt charmig. Och jag tycker också om den här Snusmumriken.

Mumin – dagsstrippserien

När jag var liten och vaknade på julafton så hängde det en strumpa vid min säng. I den brukade det finnas en apelsin, lite godis och ett seriealbum. Ett par år var seriealbumet ett Mumin-seriealbum.

I de albumen fanns dagsstrippserien Mumin som Tove Jansson började göra för den engelska tidningen The Evening News (då en av världens största dagstidningar) 1954.

Tove Jansson fick veta att serien inte fick innehålla sex, död eller politik. Men den är ofta rätt politisk. Som i den tidiga serien Mumin på Rivieran (som nyligen filmatiserades). Inspirationen till den fick Tove Jansson efter att själv besökt Rivieran. Hon skriver till Eva Konikoff "Mil efter mil är det bara 'privat', 'arg hund', 'reserverat för (lyx)hotellets gäster'. En hel förmiddag letade vi efter en remsa strand och återvände nästan kommunistiskt arga till vår ensliga sandstrand." (Bild från Mumin på Rivieran ovan och nederst i inlägget)

Andra serier är inte lika nästan kommunistiskt arga men de är charmiga och snyggt tecknade. Tove Jansson leker med bildrutorna. Ett paraply kan stå lutat mot serierutans linje. En del av serierna bygger löst på muminromanerna. Men är lättsammare. Den farliga vintern har lånat drag från Trollvinter men det är hela familjen som vaknar upp från sin ide-sömn. Och Mumin och havet känns ibland nästan som en parodi på Pappan och havet.

Medan Mumin och kometen lånat drag från Kometen kommer. Här är emellertid Mumintrollet och Snorkfröken lite äldre. Bilden ovan är från den serien. Den har Tove Jansson gjort tillsammans med sin bror Lars Jansson som skrev manuset. Lars Jansson hade tidigare hjälpt till att översätta serien till engelska (första gången jag såg en muminstripp på engelska var jag imponerad över hur bra översättaren hade översatt en ordvits – jag visste inte att serien skrevs på engelska från början.)
De gjorde några serier tillsammans. Till Lars Jansson tog över den helt 1960. Då var Tove Jansson glad att överlåta serien som hon gjort de sista åren endast därför att hon haft kontrakt på den. Lars Jansson kom att teckna serien fram till mitten av 70-talet.

De Mumin-album jag fick i julstrumpan är numera svåra att få tag i. Men för ett par år sen gavs serien ut i nya album, både här i Sverige och i Nordamerika. De har nu också gått ur tryck så snart är de kanske lika svåra att få tag på. Den svenska utgivningen nöjde sej med Tove Janssons serier. Men den engelskspråkiga har fortsatt med Lars Janssons serier. 

Och i Svenska Dagbladet går serien fortfarande varje dag.

Ekorren

"Nu kom ekorren. Den kom som en belöning därför att hon var lugn och hade kunnat klippa av allting. Det lilla djuret skuttade över berget i mjuka essformade kurvor tvärs över ön och ner till vattnet, nu satt den i båtstranden igen. Den ger sig av, tänkte hon. Här finns ingenstans att vara, ingenting att äta, inga andra ekorrar, stormarna kommer och sen är det försent."

Lyssnerskan från 1971 var Tove Janssons andra novellsamling och hennes första novellsamling för vuxna läsare. Det är en av mina favoritböcker. Särskilt gillar jag den sista novellen "Ekorren" om en ekorre.

Eller snarare om en kvinna som bor på en ö i november och betraktar en ekorre.

I ett brev från 1968 till Tuulikki Pietilä så skrev Tove Jansson "Vet du vem som sitter och äter mina sista nötter framför verandan — en ekorre! Den uppenbarade sig på ön i morse." Det är troligt att det är denna ekorre och Tove Janssons egen ö som inspirerat novellen. 

Lyssnerskan finns i tryck i två olika utgåvor. Och finns också att läsa i en volym med Tove Janssons samlade noveller. Det går också att köpa/låna enbart "Ekorren" som e-bok (även titelnovellen till Lyssnerskan finns utgiven som egen novell så se upp så ni inte skaffar den istället för hela samlingen). Jag kan rekommendera den.

Tove Jansson, konstnär

"Det är nu det stiliserade, ofta ytbetonade (ex. Matisse, Valadon) som jag tycker om, de rena, nästan fräcka färgerna. Om man kan neutralisera deras hårdhet med fint ljus och luftverkan tror jag man kan uppnå verkligt vackra resultat."

Tove Jansson i brev till sin mor april 1938

Tove Jansson var utbildad konstnär och förutom sina teckningar och illustrationer så målade hon ett stort antal tavlor. En del av hennes tavlor påminner om hennes bokillustrationer medan andra är rätt annorlunda.

Jag gillar den här –

en olja på duk från 1938 med titeln Modell.

Muminfamiljen tar av sej näsorna

När Tove Jansson skriver "vår TV" i brevet från 1969 i vår förra lucka så menar hon TV-serien Mumintrollet. Det var inte den allra första muministiska TV-serien. Det finns en äldre västtysk dockserie. Men det var den första svenska.
Den skrevs av Tove Jansson tillsammans med hennes bror Lars Jansson (som tidigare hade övertagit dagsstrippserien med Mumin). Och regisserades av Vivica Bandler.

Vivica Bandler och Tove Jansson hade tidigare samarbetat med två pjäser med muminfigurerna. Den andra av dessa pjäser lånade flera drag åt TV-serien. Troll i kulisserna hette den pjäsen (den var löst baserad på Farlig midsommar). 
En sak som TV-serien hade lånat från pjäsen är att Mumintrollet och de andra i familjen tar av sej huvudena, eller näsorna som det heter i serien. Redan i andra avsnittet åker huvudena av.

Att muminfigurerna tar av sej huvudena är väl mest av samma anledning som att Spindelmannen brukar ta av sej masken i Spindelmannen-filmerna – det är svårt att skådespela med ansiktet dolt. Men det är lite makabert när det händer.
Det har kommit flera tv-serier och filmer med muminfigurerna efter den här. De flesta av dem löser det här problemet med maskerna genom att vara animerade. Fast julkalendern från 1973 (som vi ska återkomma till) hade en egen lösning.

Med näsor eller inte så är Mumintrollet en charmig tv-serie. Gösta Ekman spelar kung, den har en lätt civilisationskritisk anarkistisk handling (Misan är lite problematisk). Höjdpunkten är sångerna, skrivna av Erna Tauro. En skiva med dessa finns på spotify.

Och hela TV-serien går att se på Öppet arkiv.

Muminmuggar

Jag har tre muminmuggar. De på bilden. Jag har fått de i present. Jag gillar dem.

Det finns folk som samlar på muminmuggar. Och en del kan kosta väldigt mycket. 

Vad Tove Jansson hade tyckt om just muminmuggarna vet vi inte. Om samlande skrev hon i Kometen kommer där hemulen samlar på frimärken och får en identitetskris när hans samling är komplett. 

Och till Vivica Bandler skrev hon i oktober 1969: "Minns du Mumin-rushen för tio år sen med[...]marsipan och stearin och Batujewas dockteater? Och My på dambindor? Nu har det satt igång igen tackvare vår TV och den muministiska stjärnan stiger snabbt mot oanade kommersiella höjder."

Men hon pratar också om en slags stolthet när hon ser alla dessa muminprylar. 

Så kanske hade hon uppskattat hur populära muggarna är numera.

Muminmammans lucka

"vad rör mig hela Sverige ett förbannat dugg när du inte finns här?"

Tove Jansson i brev till sin mor Signe Hammarsten-Jansson i maj 1933

Tove Jansson hade sina konflikter med sin far men stod alltid nära sin mor. Konstnären och skämttecknaren Signe Hammarsten-Jansson, ibland kallad Ham.

Signe Hammarsten-Jansson stod förebild för Muminmamman. Även om Muminmamman inte som Muminpappan fick några böcker med sitt namn i titeln så spelar hon en viktig roll i alla muminböckerna. Även i den sista Sent i november där hon inte är med. Muminfamiljens och Muminmammans frånvaro präglar boken som Tove Jansson skrev efter att modern dött.

Förutom Muminmamman så är två till av Tove Janssons romanfigurer baserade på Signe Hammarsten-Jansson. Modern i den självbiografiska Bildhuggarens dotter och farmor i Sommarboken. Sommarboken handlar om farmor och hennes barnbarn Sofia. Sofia är baserad på Tove Janssons brorsdotter? Och farmor då på Signe Hammarsten-Jansson. Sommarboken är en av Tove Janssons bästa böcker, ljus och vemodig och liksom somrig.

"Farmorn hade alltid tyckt om den stora förändringen i augusti, kanske mest genom dess oföränderliga förlopp, att allting fick sin egen plats och inte kunde ha någon annan." ur Sommarboken

Muminpappans lucka

"Med nosen i tassarna framsuckade jag: Ensam! Hårda värld! Ödet är min Lott! och andra sorgliga ord tills det kändes lite lättare." 

ur Muminpappans memoarer

När jag var liten var det två av muminböckerna som tillhörde mej och som stod i mina bokhyllor och inte mina föräldrars: Muminpappans memoarer och Pappan och havet. Jag hade de i Awe/Gebers utgåva av muminböckerna från 1980. Jag vet inte riktigt varför jag hade just de två. Kanske hade min mor inte varit tillräckligt road av Muminpappan för att sno böckerna från sin storasyster (min mosters flicknamn stod i de andra böckerna). Men det har bidragit till att jag är lite extra förtjust i de två.

Muminpappan är som bekant pappan i muminfamiljen. Han har lånat flera av sina drag från Tove Janssons far Viktor Jansson. Viktor Jansson var skulptör (bildhuggaren i Bildhuggarens dotter). 

Ibland kan Muminpappan framstå som rätt odräglig och patriarkal i sin bohemiskhet, men det är ett mestadels kärleksfullt porträtt. I verkligheten var emellertid Tove Jansson länge ovän med fadern. Bland annat av politiska skäl.

"Den här gången är det definitivt. Faffan och jag har sagt att vi hatar varann." skriver Tove Jansson till sin vän Eva Konikoff en 27 januari 1942. (Faffan är Viktor Jansson.) Medan Tove Jansson rörde sej i vänsterkretsar så var Viktor Jansson under andra världskriget inte bara antikommunist (vilket i Finland 1942 hade kunnat vara försvarbart) utan också tyskvän och dolde inte "sin aversion mot judar" (enligt Boel Westins och Helen Svenssons kommentarer i Brev från Tove Jansson). Hon var också arg över hur han behandlade hennes mor.

När den första Muminpappan-boken Muminpappans memoarer kom ut 1950 (först under namnet Muminpappans bravader, den omarbetade versionen med den nuvarande titeln kom 1968) så var Tove Jansson och Viktor Jansson på bättre fot med varandra. Och den näst sista muminboken Pappan och havet som kom ut 1965, sju år efter Viktor Janssons död funderade Tove Jansson på att tillägna fadern. "Om det inte vore en aning patetiskt och utelämnande skulle jag dedicera boken till honom" skriver Tove Jansson till Vivica Bandler sommaren 1964. Det är en sorgsnare bok än den tidigare Muminpappans memoarer.

Friedrich Nietzsche och kometjakten

Spoiler för slutet på Kometen kommer under de undflyende muminfigurerna.

De

Atos Wirtanen var en åländsk politiker och journalist som Tove Jansson hade ett förhållande med. Han ska ha stått förebild både för Snusmumriken och Bisamråttan. Två figurer som första gången dyker upp i Kometjakten (1946). Detta var den andra muminboken, men den första som gavs ut i Sverige. Två omarbetade versioner gjordes: Mumintrollet på kometjakt (1956) (som är den version jag har läst/fått läst för mej) och Kometen kommer (1968).

Kometen kommer blev också förlaga till Tove Janssons allra första muminserie flera år innan de andra mer framgångsrika. Serien finns utgiven som Jorden går under! Den gick i Folktidningen Ny Tid (senare bara Ny Tid). En tidning som Atos Wirtanen var redaktör för. 

Tidningen var folkdemokratisk. Folkdemokraterna var ett samarbete mellan de finska kommunisterna och vänstersocialdemokrater. Folkdemokraterna kontrollerades mer eller mindre av kommunisterna men Ny Tid ska ha stått lite friare gentemot dem. (Ibland får man av folk (det vill säja liberaler) höra att Tove Jansson var liberal för att hon medverkade i liberala Garm, men hon medverkade alltså också i vänstersocialistiska Ny Tid).

I Kometen kommer så kommer som titeln antyder en komet. Och det verkar som att jorden ska gå under. Muminfamiljen med vänner och Bisamråttan gömmer sej i en grotta. När de tar sej ut ur grottan så (spoilervarning) så finns världen kvar. Och det kom ju också fler böcker.

"just nu ligger jag stolt omgiven av sextio nypreparerade dukar, avverkande en miniatyrinfluensa och läsande Stendhal. Mumin har hunnit fram till jordens undergång, varefter en alldeles Ny Tid kan börja forma sig" skriver Tove Jansson till Atos Wirtanen den 4 januari 1948. "Ny Tid" är så klart ett skämt med tidningens namn. Men det är också en anspelning på Friedrich Nietzsches idé om den eviga återkomsten. Där världshistorien upprepas om och om igen. 

Aros Wirtanen var förutom politiker och journalist också expert på Friedrich Nietzsche som han skrivit en bok om. Tove Jansson hade också läst Nietzsche. Bisamråttan föredrog Spengler.

Till ett skrutt

"Men om mina berättelser vänder sej till någon särskild slags läsare så är det väl till ett skrutt. Jag menar dem som har svårt att passa in någonstans, dem som är utanför och på gränsen, ungefär som när man säger 'liten och skitig och rädd för tåget'. Bortkomlingen."
Tove Jansson intervjuad av Bo Carpelan 1964

"s. 97 Vi tar bort liten och skitig och rädd för tåget. Idiotiskt."
Tove Jansson i brev till Bo Carpelan inför en intervju 1987. Bo Carpelan hade skickat med den tidigare intervjun och undrat om den dög som underlag för deras samtal.
Detta brev och intervjun från 1964 finns bägge i "Den fruktbara osäkerheten" av Bo Carpelan i Resa med Tove. En minnesbok om Tove Jansson, red. Helen Svensson

Ett skrutt är med i Tove Janssons bilderbok Vem ska trösta Knyttet som kom ut 1960, fyra år innan Bo Carpelans intervju.

Bakom lucka 13 hittar vi ett muminskelett

Har du någonsin undrat hur mumintrollens skelett ser ut? Det kan du i så fall se i dagsstrippserien Mumins gyllene svans (tecknad och skriven av Tove Jansson) där Munitrollet motvilligt blir röntgat. Eller på bilden ovan.

Serien var grunden för två avsnitt av den polska animerade tv-serien Mumintrollen, en av flera filmatiseringar av Tove Janssons muminberättelser. Som synes på bilden nedan så är själva skelettet mycket nära förlagan. 

Mumintrollen är en rätt charmig tv-serie. Från slutet av 70-talet och början av 80-talet gjordes 79 korta avsnitt. Sex dubbelavsnitt finns på netflix. Bland dessa Mumins gyllene svans/Cocktailfesten.

Bildhuggarens dotter

Senaste boken av Tove Jansson jag läste var Bildhuggarens dotter (jag har Rent spel i läshögen). Bildhuggarens dotter är en roman från 1968. Den kom ut mellan muminböckerna Pappan och havet och Sent i november. Det är en självbiografisk berättelse berättad ur ett barnperspektiv.

I nordisk kvinnolitteraturhistoria kallar Ebba Witt-Brattström novellsamlingen Lyssnerskan som först kom tre år senare för Tove Janssons första vuxenbok. Och barnberättarperspektivet kan kanske göra att den kan säjas befinna sej med en fot i barnboksvärlden. Som en brygga mellan Tove Janssons barnböcker och hennes vuxenböcker.

Bildhuggarens dotter är en av Tove Janssons mest omtyckta böcker. Och jag hade höga förväntningar när jag började läsa den. Vilket gjorde att jag i början blev lite besviken. Greppet med ett barn som beskriver en värld som hon inte helt förstår kändes inte så originellt. Men till slut så kom jag att tycka om den.

Då det är en självbiografisk berättelse så är det inte så konstigt att en hel del påminner om annat Tove Jansson skrivit. Stormar beskrivs med en förtjusning som känns igen från muminböckerna. Och när barnet och hennes mor blir insnöade så säjer modern att de gått i ide (liksom Mumintrollen gör).

"Ingen kan komma in mera och ingen kan komma ut!

  Jag tittade noga på henne och insåg att vi var räddade. Vi var äntligen absolut säkra och skyddade. Den hotfulla snön hade gömt oss inne i värmen för alltid och vi behövde inte bry oss det minsta om vad som hände där utanför. Jag greps av en lättnad som var enorm, jag ropade jagälskardig, jagälskardig och tog alla dynorna och kastade dem på henne och skrattade och skrek och mamma kastade tillbaka och till slut låg vi på mattan och bara skrattade."

Även om bildhuggaren i romanens titel är Tove Janssons far så handlar berättelsen minst lika mycket om Tove Janssons mor. Boken är en kärleksfull skildring av henne.

Solstaden

"Mr Thompsons kommentarer hade funnit sin mest givande jordmån inom science fiction. Vid yngre år, omkring femtio, hade han förgripit sig på poesin men funnit denna form av uttryck försvarslös och egentligen inte i behov av kommentar."

Solstaden handlar om småstaden St. Petersburg i den amerikanska delstaten Florida. Som det ofta berättas om i amerikanska sit-coms så är Florida en plats dit man flyttar när man blivit gammal. St. Petersburg är ett samhälle befolkat av de äldre.

Tove Janssons roman från 1974 är en av flera svensk(språkig)a amerikaskildringar från den här tiden. Oftast har de här romanerna en svensk huvudperson, som i Sven Delblancs Åsnebrygga eller Bosse Gustafssons USA eller berättelsen om den väldoftande skunken (den senare ansågs av kritiker på den tiden gå alltför långt i sin USA-kritik och är en underhållande bok). Men Jansson är inte den enda som hoppat över detta led. Boken påminner också mer om en amerikansk roman i den lite sentimentala småstadsskildringstraditionen.

Förutom att skildra ett antal av de äldre invånarna i staden så får vi också följa ett ungt kärlekspar. Mannen i paret väntar på att få ett brev från ett kollektiv med hippieliknande kristna, som förväntar sej att Jesus ska komma tillbaka. Både omslaget och den av Jansson skrivna baksidestexten verkar lova att det här handlingsspåret ska få ett större utrymme än det får. Och kanske så hade det varit en bra idé.

Som romanen står så finns det inte mycket som binder de olika trådarna i handlingen samman. Som flera av Janssons romaner så är det mer en samling vinjetter, hopflätade mer av ett tema. Vi får diverse kort skildringar av de olika romankaraktärerna . Ofta roande och träffsäkra beskrivningar av människans beteende. En av karaktärerna skriver rättelser i biblioteksböcker, en övertygad sionist för diskussioner med sej själv. Hon har en arab i huvet som hon av och till låter få en poäng. Men det är egentligen inget som binder dessa berättelser om att vara gammal samman.

Janssons prosa gör ändå att det är en läsvärd bok. En intressant sak hon gör är att låna in amerikanska fraser. Något som brukar bli krystat men som här lyckas främst därför att de är få och korta.

(Repris från 14 januari 2010.)

Too-ticki

"Ser du, jag älskar dig samtidigt förtrollad och med ett stort lugn och jag är inte rädd för någonting som finns i beredskap för oss."

Tove Jansson i brev till Tuulikki Pietilä 26.6.1956.

Flera figurer i muminvärlden har lånat drag från människor Tove Jansson kände. Tove Jansson själv medgav endast att två av dem byggde på verkligen: Muminmamman och Too-ticki.

Muminmamman var baserad på Tove Janssons mor, konstnären Signe Hammarsten-Jansson (ibland kallad Ham). Too-ticki var inspirerad av Tove Janssons livspartner Tuulikki Pietilä.

Tove Jansson och Tuulikki Pietilä träffades julen 1955. Tove Jansson var då 41 år gammal. Tuulikki Pietilä var 38 är. De blev ett par året därpå. Första bilden på Too-ticki finns i ett brev från Tove Jansson till Tuulikka Pietilä daterat 10.7.56 (se bild nedan). Hon ser lite bredare ut än hon kommer att göra senare. Men det är tydligt hon. Och hon är mycket lik Tuulikka Pietilä. Too-ticki gör sin entré i muminvärlden i romanen Trollvinter som kom ut 1957. Too-ticki är på bokens omslag och har en stor roll i Trollvinter. Hon blir Mumintrollets guide till vintern och dess värld. 

När Trollvinter kom ut blev den hyllad och läst i Finland och Sverige. Lars Bäckström från lucka 8 var en av dem som hyllade romanen i en recension och en av flera som menade att Tove Jansson med en visade att hon inte bara var en bra barnboksförfattare utan en stor författare punkt. Det är en mycket bra bok. Jag är glad över att ha den i en sliten förstautgåva. En utgåva min mor hade när hon var liten och som jag fick läst för mej när jag var liten. (Det är den som syns överst.)

Too-ticki är även med i muminnovellen "Det osynliga barnet" och i en av episoderna i mumindagsstrippserien. Hon har även en cameo i Vem ska trösta Knyttet? som tillägnades Tuulikki Pietilä.

Tuulikki Pietilä var illustratör och grafiker och undervisade och blev professor i grafisk konst 1982. Tuulikki Pietilä och Tove Jansson var tillsammans till Tove Janssons död 2001. Tuulikki Pietilä dog 2009, 92 år gammal.

"Älskade, jag längtar mycket efter dig och är alldeles lugn i medvetandet om att du behöver mig lika mycket."

Tove Jansson i brev till Tuulikki Pietilä 20 nov. 1957.

Fotnot

"* Om läsaren börjar gråta, se hastigt å sid. 133.

                                                                            Förf. anm."

Bild och fotnot ur Trollvinter av Tove Jansson

Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig

"Hur abstraktionerna arbetar inne i ett diktverk, för att utpeka dess väsentlighetscentra, det ser man ovanligt tydligt i Tove Janssons längre berättelser (som, det vet du ju, hör till det intressantaste i svensk prosa, låt oss direkt säga svensk romankonst, just nu). 'Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig', säger Too-tikki i 'Trollvinter'. Det är en stillsamt förbluffande aforism, som i motsats till aforismer i allmänhet är organiskt insatt i ett konkret sammanhang. Det är kärnord i boken, en sorts lykta som ger ledning i den på ungefär samma sätt som Too-tickis snölykta just innan de sägs har lett Mumintrollet till henne, till en punkt där han lär sig förstå något om den osäkra ovana vintern."

Lars Bäckström i brev till Lars Gustafsson 17.11.60. I Nio brev om romanen.
Bilden är ur Trollvinter.

Bilbo

Det var Astrid Lindgren som ville att Tove Jansson skulle illustrera Bilbo. Lindgren jobbade på Rabén & Sjögren när de skulle ge ut J. R. R. Tolkiens roman i
ny översättning och skrev till Tove Jansson: "Gud Signe dig för Knyttet!! Men vem ska trösta Astrid, om du inte går med på det förslag jag härmed framställer?" (Knyttet är Tove Janssons bok Vem ska trösta Knyttet?)

Tove Jansson gick med på förslaget. Hon tyckte om Tolkiens roman. Men hade en del invändningar. "Figurerna är banala[---]men sceneriet lockande i sin makabra grymhet".
Boken kom ut 1962. Illustrationerna är tydligt tovejanssonska men ändå lite annorlunda mot hennes tidigare. Och mycket annorlunda mot andra Tolkien-illustrationer.

Lindgren var nöjd: "Jag är så lycklig över din underbara lilla Hobbit[---] Precis en så liten finurlig rörande och rar en ska han vara, och så har han aldrig gjorts i någon utgåva."
Kritikerna och läsarna var emellertid inte lika nöjda. Figurerna ansågs för olika Tolkiens. Särskilt Tove Janssons Gollum fick kritik.

Med åren har Tove Janssons Bilbo-illustrationer fått bättre rykte. Och boken är eftertraktad på antikvariaten. Jag tycker teckningarna är mycket charmiga.
Man skulle önska att boken med illustrationerna kom i nytryck. Men än så länge kan man se alla bilderna i den HÄR.

(Alla citaten är citerade efter Boel Westins Tove Jansson: ord, bild, liv)