Visar inlägg med etikett robotar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett robotar. Visa alla inlägg

onsdag 28 oktober 2015

Soul of a Robot och Star Winds av Barrington J. Bayley

"Long after I had written it I realized that THE SOUL OF THE ROBOT repeats the story of the Little Gingerbread Man, who comes out of the oven, runs out of the door looking for adventure, and in four gulps ceases to exist." Detta har Barrington J. Bayley sagt om sin robotroman Soul of a Robot (som också finns utgiven som The Soul of the Robot). Man skulle kunna tillägga att den också påminner en hel del om bröderna Grimms saga om pojken som ville lära sig bli rädd.

De filosofiska diskussionerna i boken om varför roboten inre har ett medvetande är ibland helt uppenbart felaktiga.
Lite som vetenskapen bakom rymdsegelfartygen i Bayley-romanen Star Winds. En vetenskap som ändå har en inre logik.
Och så har också synen på robotar i världen i Soul of a Robot en slags inre logik även om den är uttryck för en falsk logik.

måndag 26 november 2012

Terminator som cyberpunk


Larry McCafferys "casebook" om cyberpunk och postmodern fiktion: Storming the Reality Studio har i början av boken en lista skriven tillsammans med Richard Kadrey med runt 60 verk som kort kommenteras. Den heter "Cyber 101: A schematic guide to Storming the Reality Studio" och listar kulturella artefakter (romaner, skivor, artiklar och filmer) som var med och formade cyberpunken samt några verk av cyberpunkarna själva. Ett av verken är, kanske lite förvånande, filmen Terminator från 1984.

James Camerons film om en mördarrobot från framtiden kommer direkt innan det första egentliga cyberpunkverket på listan (William Gibsons Neuromancer). Listan börjar med Mary Shelleys Frankenstein från 1818. Och att ett verk finns med på den innebär inte att författarna menar att det är cyberpunk. I kommentaren till Terminator står det emellertid "like much cyberpunk". Filmen ses snarare som en del av cyberpunken än som enbart en påverkan på denna.

"Som mycket cyberpunk, är denna film en medveten återgång till tidigare pulpformer, fylld med genrereferenser; en SF potboiler räddad av en vriden humor och rå speedfreak-energi, den stod som modell för i stort sett alla andra actionfilmer under resten av årtiondet (och vidare)"(min övers.)

Att läsa Terminator som cyberpunk gör att vissa saker framträder tydligare. Arnold Scwarzeneggers solglasögon på affischen. Det egentligen morbida slutet med Sarah Connor som en fanatisk madonna till sin frälsarson.

Terminator är en av de få filmer vars uppföljare av många anses bättre.
Terminator 2 vänder på filmens roller. Mördarroboten är här frälsarroboten. Saulus har blivit Paulus, fast med metallskelettet intakt. Den förutbestämda undergången kan undgås därför att filmn följer en annan tidsreseteori.

Till skillnad från tidigare tiders uppföljare fick också filmen en större budget än föregångaren. Men det innebar ett steg från den lågbudgetkänsla och ironiska distans som är en av anledningarna till att McCaffery och Kadrey satte upp filmen på sin lista.

Uppföljarna till uppföljaren har lyckats sämre. De gör inte robotapokalypser så som de brukade.

(Jag har strukit sista styckena här som handlade om den då nya fjärde delen i serien. Du kan läsa dem och kommentarerna på originalinlägget 2 juni 2009. Det här inlägget finns till höger bland Butters bättre. Där jag länkar några av bloggens bättre texter. Fast det är väl att ta i att den här skulle höra dit. Den har heller inte uppdaterats på länge Jag borde se över det där nån vacker dag.)

måndag 23 januari 2012

Äkta människor


Slumpen ville att jag strax innan de första avsnitten av TV-serien Äkta människor sändes hade läst Klara Johansons recension av Riktiga människor.
Riktiga människor är en bortglömd roman av Annie Åkerhielm från början av 1900-talet. Den handlar om hemmadottern - "hemmets outtröttliga, glatt förnöjsamma och således tämligen förbisedda hjälpreda" (Johanson är inte imponerad).

Robotarna ("hubotarna") i Äkta människor ser ut som människor som sminkats att se ut som skyltdockor. De är ett slags hemmadöttrar för de riktiga människorna, en lägre kast som arbetar i deras hem och fabriker och sängar.

Roboten har i sf-genren otaliga gånger stått som stand-in för underklassen och/eller kvinnan. Och frågan vad är en människa? som finns antydd i seriens titel har ställts i så många tidigare robothistorier. Detta är i sej inte ett problem. Genrelitteratur är som bäst när den står i dialog med tidigare texter.

Men snarare än att gå i svarstal med andra robottexter så upprepar programmet de förväntade angreppspunkterna som om det programmerats därefter. Såväl skådespeleri, foto och manus är klichéartat.
SVT har försökt att sälja serien som en svensk Blade Runner.
Men den filmen kom på 80-talet medan det här mer påminner om en sämre sf-berättelse från 40-talet. Jag tror inte ens Åkerhielms roman om "den nya kvinnan, den riktiga kvinnan" skulle kännas fullt lika gammalmodig.

I en diskussion om varför så många undviker science fiction på nån blogg för ett tag sen så sas det att var därför att folk trodde att genren bara handlade om rymd och robotar. Så även bland sf-läsare verkar den stackars roboten ses ner på. Något den här TV-serien inte kommer att ändra på.

Jag gillar robotberättelser. Flera av mina favoriter i sf-genren handlar om robotar eller androider. Historier om robotar kan vara filosofiskt engagerande, berättartekniskt intressanta eller helt enkelt väldigt underhållande. Äkta människor är ingetdera.
(översta bilden är ur Barbarella av Jean-Claude Forest, understa ur Robo-Hunter av John Wagner (text) och Ian Gibson (bild) - två exempel på att det går att göra något bra och underhållande med temat robotar/sexualitet respektive robotar vs människor)

tisdag 8 februari 2011

Jules Verne-Magasinet: en antologi av Jan Myrdal


I dag är det Jules Vernes födelsedag. Vilket jag hade tänkt uppmärksamma med att skriva om en antologi med noveller ur det novellmagasin från 40-talet som bar hans namn. Jules Verne-Magasinet var en rätt spridd tidning. Den hade inte egentligen så mycket med Verne att göra, mer än att under magasinets första år så gick ett par av hans romaner där som följetong. I stället hämtade tidskriften sina noveller från två amerikanska sf-magasin.

Urvalet i volymen Jules Verne-Magasinet En antologi ur 40-talets populäraste novellmagasin redigerad av Jan Myrdal (1993), som är väldigt snygg och ett nöje att bläddra i, har enligt Jan Myrdal valts dels efter läsbarhet men också tidstypiskhet.
De längre följetongsberättelserna saknas. Dels av utrymmesbrist, dels för att Myrdal anser att dessa var den svagaste delen av tidningen - med rymdäventyr som ofta var dåliga kopior av äldre äventyrslitteratur.

Novellerna i är ofta rätt klumpigt skrivna men trots detta underhållande. Och när de är direkt dåliga så är de ofta det på ett rätt festligt sätt. Som när hjälten Hank i "Knipslugne Hank's skenande tidsmaskin" löser alla problem med sitt sunda förnuft i en historia där man reser genom olika alternativa U.S.A.n (eller vad nu den nationen heter i plural.

Förutom tidsresor och ukronier så förekommer de flesta av genrens favvoämnen som robotar, den fjärran framtiden och verkligheten som illusion. För den Harry Martinson-intresserade kan det vara av intresse att en av novellerna handlar om en civilisation i ett rymdskepp. Då tidningen sålde i många exemplar så skulle Martinson mycket väl ha kunnat läst denna ett decennium innan Aniara.

En del mer kända författare finns med i samlingen. Även om antologin har behållit de pseudonymer de haft i tidningen. Alfred Bester, Robert Bloch och Ray Bradbury. Bradburys novell är tyvärr rätt dålig. Men det var den första Bradbury publicerad på svenska. Vilket väl gör att den kan vara intressant.

Trots den ibland lite klumpiga prosan finns här också ett par riktigt bra noveller. Som de skrivna av Bester och Bloch. Och en novell av den helt okände signaturen Erik S. Ambrose, vars "På andra sidan muren" är en av de noveller som får lite mer utrymme i förordet. Där science fiction beskrivs som "skrivandet med om och men".

För urvalet står då Myrdal, som också skrivit det läsvärda förordet om tidskriften och hans minnen av den. Myrdal har inte själv skrivit sf (det finns kortprosa i de första Skriftställning-volymerna som i skulle kunna kallas för fantastik i ordets breda betydelse) men det finns kopplingar mellan antologin och ett par av hans övriga böcker.

Sammanställandet av den nämns i Inför nedräkningen, som kom ut samma år, och i debutromanen Hemkomst (1953) sitter i första kapitlet en polis och läser tidningen. Men framförallt hör den samman med böckerna i Barndom-serien. Där romanens Jan läser och funderar över både sf och Jules Verne.

Antologin har också författarpresentationer och ett index över alla berättelser i Jules Vernes-Magasinets samt ett efterord av Maths Claesson om dess historia där i slutet den tidskrift med samma namn som började komma ut i början av 70-talet nämns.
Den gavs till nyligen ut av Sam J. Lundwall och hade väl egentligen en rätt svag koppling till ursprungstidningen. Men 1990 gavs det ut ett jubileumsnummer, nr 443, som också återtryckte gamla noveller ur ur-Jules Verne-Magasinet, liksom Myrdals antologi med originalillustrationerna (men med nyöversatta noveller). Det är bara fyra noveller - men med en större tyngdpunkt på äventyrsberättelser kan den läsas som ett komplement till den senare antologin.

söndag 26 december 2010

Robottomten, Hanukkazombien och Kwanzaaboten sjunger ut julen



"Going to war". Från Futurama-filmen Bender's big score. Denna den första filmen som följde upp på TV-serien var hyfsat bra. Men annars är Futurama ett bra exempel på att det finns värre saker för en TV-serie än att bli nedlagd. Som att återupplivas och stappla vidare på allt mindre roliga ben.

I dag är den första dagen av Kwanzaa - "I'm fighting back for Kwanzaa/so the children won't miss it./I'm confused about its meaning,/but I know it when they diss it."

fredag 24 september 2010

Oz-böckerna i andra böcker


I en novell av Ray Bradbury ("The Exiles", i Den illustrerade mannen) så har på jorden sagor, spökhistorier och annan fantastisk litteratur blivit förbjuden. Figurerna i och författarna av dessa berättelser bor i exil på Mars. Häxorna från Macbeth, Edgar Allan Poe och en jultomte som sett bättre dagar bland många andra. Och smaragdstaden i Oz.

En expedition kommer från jorden till planeten. Besättningen har mardrömmar, minns halvt bortglömda berättelser från sin barndom. Det visar sej att de på rymdskeppet har de sista av de förbjudna fantastiska böckerna. Bland dessa nämns två av Oz-böckerna. De bränner upp böckerna och långt i fjärran går en grönskimrande stad itu, störtar samman. Och för ett kort ögonblick minns besättningen landet Oz innan det är borta för alltid.

De amerikanska författare som alluderat till Oz-böckerna är många. Som i Bradburys novell så får L. Frank Baums skapelse ofta stå både för ljusa barndomsminnen och anta en mörkare karaktär. Så till exempel hos Stephen King (i bland annat Jurtjyrkogården) som flera gånger refererar till Baums romaner.

En författare som ofta återkommit till Oz-böckerna är science fiction-författaren Philip José Farmer. I sin artikel om Farmer i 7 x framtiden tar Sven Christer Swahn upp olika allusioner till Oz-böckerna i Farmers verk. Och säjer att "Farmers sagor är Oz minus oskuld. Eller oskulden finns kvar men finner uttryck i protest." Något som kan säjas gälla hos fler författare än Farmer.

En bok av Farmer som Swahn inte tar upp (då den inte hade kommit ut än) är A Barnstormer in Oz (1982), en slags fortsättning på Trollkarlen från Oz där Dorothy Gales son hamnar i ett Oz härjat av inbördeskrig.

Populärast av såna här omskrivningar av Oz-sagorna är Gregory Maguires Wicked: The Life and Times of The Wicked Witch of The West (som jag inte läst).

Em undergenre till science fiction - robotberättelsen så dyker en av Baums karaktärer ofta upp. Den mekaniske kopparmannen Ticktack som introduceras i Ozma från Oz. Han måste skruvas upp för att kunna tänka, tala och gå (varje funktion har sitt eget skruvhål). John Sladek döpte sin komiskt homicidala hjälte i Ticktack (finns på svenska) efter honom.
Och i Sladeks bästa Roderick (finns tyvärr inte på svenska) återkommer Oz ofta i pojkroboten Rodericks funderingar. "I can't pledge allegiance because I ain't got no heart, any heart, and this Tin Woodman in Oz can't marry this girl too for the same reason[...]I mean who wants to marry an old flag but all the same if I had a heart-". Men hans adoptivfar anser att det är ben han behöver istället.

Det är uttalat Baums böcker som Sladek hänvisar till. Annars är det egentligen lika ofta filmversionen som alluderas på. Och ibland tar filmversionen över även när det säjs vara böckerna som man utgår från. Som vi kommer att se när vi kommer till Alan Moores Lost Girls senare i veckan.

onsdag 27 januari 2010

Robotar och rymdvarelser stod upp arla en morgon...


Senaste sidan av Rasmus Grans och min serie Early one morning in the forest är nu uppe.
KLICKA HÄR

torsdag 16 juli 2009

Är Blade Runner/Androidens drömmar en bra bok?


Som många författare som blivit ett namn som läsare utanför genren känner till så tenderar Philip K. Dicks inflytande att något överskattas. När han säjs ha påverkat filmer som Matrix och (den riktigt bra) Dark City så glöms det oftast att de teman om verklighet och illusion som fanns i mycket av Dicks verk var rätt vanliga även bland hans samtida science fiction-kollegor.

I en artikel i DN för något år sen gjordes han till ukronins skapare. Vilket han inte var. Ola Larsmo har skrivit att Stanislaw Lems författarskap är otänkbart utan Philip K. Dick. Trots att de var samtida och flera av Lems viktiga verk skrevs innan han kan ha läst Dick. Sen var Dick en av de få amerikanska sf-författare som den polske Lem uppskattade.

Denna övervärdering tar sej också rent pekuniära uttryck. Philip K. Dick-volymer på amerikanska antikvariat får upptrissade priser. Detta går också allt oftare att se i svenska antikvariat. (Jag har sett en förstautgåva av DAWs The Book of Philip K. Dick för 600 kronor på ett svenskt nätantikvariat. Vilket jag först tyckte var lite kul då jag har en sådan förstautgåva. Men min var tenth printing. Vilket inte brukar göra så mycket prismässigt när det gäller originalpocket men ska man låtsas att den är värd 600 kronor ska man nog ha den första tryckningen också. Nu är det en best-of-novellsamling på ett massförlag. Så priset är knappast rimligt i vilket fall.)

Det här gör också att det finns en tendens att avfärda Dick som författare. I ett inlägg om filmatiseringar läste jag för ett tag sen en bloggare som menade att Philip K. Dick-filmatiseringar alltid var bättre än originalböckerna då Dick, enligt honom, hade bra idéer men var en förfärlig författare när det kom till att skriva meningar.

Vilket väl också är att ta i. Även om Dicks prosa är minst sagt ojämn. Liksom hans intriger. Flera av hans romaner faller sönder och samman intrigmässigt mot slutet.

Blade Runner (som den senaste svenska översättningen av Do Androids Dream of Electric Sheep? heter) har ett mindre logiskt avsnitt. Men det kommer i mitten av romanen. Vilket gör mindre än om det hade kommit i slutet.

Det finns två teman som, även om de är långt ifrån unika för honom, man ändå kan säja att Philip K. Dick stakat ut. Äkta förfalskningar och robotar som inte vet att de är robotar. Bägge finns med i Blade Runner. Av dessa två så är det simulacrum-temat som är det övervägande. I den glest befolkade framtida världen så finns det heller inte många djur. Att ha ett djur ses inte bara som en statussymbol utan också som en medborgerlig plikt. Denna dyrkan av djur kommer fram i frågorna i Voigt-Kampff-testen. Ett skckligt sätt att skildra ett annat samhälles värderingar på. De som inte har råd att ha levande djur har kopior. Det elektriska fåret i romanens titel ägs av bokens protagonist. Styckena där han går ut och låtsas mata sitt konstgjorda får tillhör de bästa i boken.

Detta får efter hand också metafysiskt religiösa aspekter som i många av Dicks 60-talsromaner. Men är här behandlat mer nedtonat än i Dick värsta gnostiska excesser.

Där Ridley Scotts film är ständigt regn och solglasögon och blut und boden medan man ser cool ut (och inget fel med det) så är stämningen i Dicks roman framförallt melankolisk.

Så är Blade Runner en bra roman? Ja. Den är inte fullt lika bra som Dicks bästa (som Flöda min gråt sa polisen och Mannen i det höga slottet). Utan tillhör verken strax under (Galactic Pothealer, Ubik och Dråparen). Liksom i dessa senare finns det vissa brister i kompositionen men samtidigt är texten komplex och vissa stycken är väldigt vackra.
Och slutet är för en gångs skull riktigt bra.

fredag 12 juni 2009

5 robotar ur seriernas värld

Även om till exempel John Sladeks Roderick är en sinnrikt konstruerad modern roman starkt påverkad av William Gaddis så förknippar man kanske inte robotar med högkultur.
Snarare ger robotar en viss trashkänsla. Som i lågbudgetfilmer och seriemagasin.

Just i serier är robotar vanliga. Robotar och gorillor är vad som utmärker en viss slags serietidningar.
Så för att mjölka ur robottemat, Fem robotar ur seriernas värld:

Aiktor
ur Barbarella

"Mes elans ont quelquechose de mécanique." Det ryktas om en nyfilmatisering av Barbarella. Förhoppningsvis kommer den till skillnad från den första filmen ha med Aiktor från Jean Claude Forests serie.

Ruby Berserko
ur Casanova
I det första numret av serietidningen Casanova, skriven av Matt Fraction och ritad av Gabriel Bá, så ska Casanova frita Ruby Seychelle. En ung flicka som visar sej vara en robot. Ruby Seychelle blir dödad under uppdraget.

Senare i numret möter Casanova en Fabula Berserko i en mental duell. Berserko har tre ansikten staplade på varandra. "He's a big mutant brain. Three, even. I heard he's three monks that practiced some form of occult zen for so long they fused together in a wad./Whatever--he's an arrogant special effect and I'm gonna fuck him up for money."

När Casanova i en annan dimension där han spelar rollen som den dimensionens Casanova ("I am my own evil twin") ska utföra samma exraktion av Ruby Seychelle tar han bara hennes minne med sej. Detta minne sätter han in i Fabula Berserko som (åtminstone i denna dimension) visar sej också vara en robot. Resultatet blir Ruby Berserko. Som ser ut som Fabulo Berserko fast har en blond peruk och läppstift.


Fumble

Rockys robot i Love & Rockets-serien av Jaime Hernandez. Då han är bedårande.

Aaron Stack

Warren Ellis tog i serien nextwave en bunte obskyra seriefigurer och gjorde Elliskaraktärer av de. Bäst lyckades han med Aaron Stack, också kallad Machine Man.

Samt naturligtvis denna
Robot Utan Namn
ur Rex Dexter

I'll be killing all the humans when I come - om robotar


Ett av de bättre inslagen i det snart återuppståndna Futurama är de många robotarna. Som Bender, HanukaZombien eller allas favorit Kwanzaa-Bot.

Så för att fira denna Futuramas nyfödelse kommer här de fem bästa robotarna i världslitteraturen:

Marvin
Från Liftaren guide till Galaxen-böckerna. Alla gillar Marvin.

Garson Poole
Huvudpersonen i Philip K. Dicks "Den Elektriska Myran" (i JulesVerneMagasinet 367).
Gör robotik the George Berkeley-way.

Pennvässaren
I "Vem kan ersätta människan" av Brian Aldiss. "Det är bäst att människorna aldrig kommer tillbaka."
Låt det uttalandet följas av ett renande revolutionärt skratt Pennvässare.

Roderick
John Sladeks två romaner om Roderick är de bästa robotromanerna.

Ticktack
En lättsammare robothistoria också den skriven av Sladek. Ticktack mördar sej glatt igenom det amerikanska samhället.

tisdag 2 juni 2009

Terminator som cyberpunk


Larry McCafferys "casebook" om cyberpunk och postmodern fiktion: Storming the Reality Studio har i början av boken en lista skriven tillsammans med Richard Kadrey med runt 60 verk som kort kommenteras. Den heter "Cyber 101: A schematic guide to Storming the Reality Studio" och listar kulturella artefakter (romaner, skivor, artiklar och filmer) som var med och formade cyberpunken samt några verk av cyberpunkarna själva. Ett av verken är, kanske lite förvånande, filmen Terminator från 1984.

James Camerons film om en mördarrobot från framtiden kommer direkt innan det första egentliga cyberpunkverket på listan (William Gibsons Neuromancer). Listan börjar med Mary Shelleys Frankenstein från 1818. Och att ett verk finns med på den innebär inte att författarna menar att det är cyberpunk. I kommentaren till Terminator står det emellertid "like much cyberpunk". Filmen ses snarare som en del av cyberpunken än som enbart en påverkan på denna.

"Som mycket cyberpunk, är denna film en medveten återgång till tidigare pulpformer, fylld med genrereferenser; en SF potboiler räddad av en vriden humor och rå speedfreak-energi, den stod som modell för i stort sett alla andra actionfilmer under resten av årtiondet (och vidare)"(min övers.)

Att läsa Terminator som cyberpunk gör att vissa saker framträder skarpare. Arnold Scwarzeneggers solglasögon på affischen. Det egentligen morbida slutet med Sarah Connor som en fanatisk madonna.

Terminator är en av de få filmer vars uppföljare av många anses som bättre.
Terminator 2 vänder på filmens roller. Mördarroboten är här frälsarroboten. Saulus har blivit Paulus, fast med metallskelettet intakt. Den förutbestämda undergången kan undgås därför att filmn följer en annan tidsreseteori.

Till skillnad från tidigare tiders uppföljare fick också filmen en större budget än föregångaren. Men det innebar ett steg från den lågbudgetkänsla och ironiska distans som är en av anledningarna till att McCaffery och Kadrey satte upp filmen på sin lista.

Uppföljarna till uppföljaren har lyckats sämre. Att TV-serien om Terminatorn som en skolflicka ignorerar den tredje filmen är det enda som inte är konstigt med den serien. Nu har d=E5 den fjärde filmen: Terminator Salvation kommit. Den skildrar då den postapokalyptiska värld som bara är en bakgrund i de tidigare filmerna. Och den verkar vara ovanligt dålig.

Visserligen ger Expressens Jenny Rickardson det förvånansvärt höga betyget tre getingar. Men säjer bland de positiva sakerna: "den fräscha idén om en maskin som tror att han är människa". Den idén har knappast varit fräsch sen Philip K. Dick använde den i vartannan novell i slutet av femtitalet och början på sextitalet.
Så jag litar nog snarare på My new plaid pants sommedan han sitter och försöker komma på lustigheter om filmen till slut "just began to wish I were dead". De gör inte robotapokalypser så som de brukade.