Utflykt i det okända

SVT har, lite i smyg, haft en skräckfilmsserie i sommar. Skräckfilmssomrar har de haft förr. När jag var liten gick en sommar en serie äldre skräckfilmer som spelade en stor roll för mitt intresse för genren. Kanske lika mycket tack vare en artikel i Röster i radio/TV som genom filmerna själva.
Årets tema har haft en lutning åt finkulturella filmer. 23.10 ikväll på kanal 1 visas Peter Weirs Utflykt i det okända (Picnic at hanging rock) från 1975.

Denna australiensiska film dyker ofta upp på skräckfilmslistor. Men det är långt ifrån någon självklar skräckstämpel. Filmen har en obehaglig atmosfär och en antydan om att något övernaturligt har hänt. Men det är ingen genrefilm.

Under en skolutflykt till Hangin Rock en sommardag år 1900 så går fyra flickor för att utforska klippformationen. En av de somnar och när hon vaknar ser hon de andra tre försvinna barfota in i klippan.
De tre unga kvinnorna har försvunnit utan att lämna några spår efter sej.

Utflykt i det okända blev Australiens första internationella filmsuccé. Vilket gör att australiensare ofta skriver ner den. De brukar då rikta in sej på den allestädes närvarande panflöjtsbakgrundsmusiken.
Och den och det långsamma tempot och de smekande bilderna och sekelskifteskläderna gör att man skulle kunna missta filmen för kitsch.

Men allt är inte kitsch som skimrar. Långsamheten i berättandet och det vackra drömska fotot gör filmen till en fängslande märklig saga.

Det ser ut som om det är Weirs Directors Cut-version av filmen som SVT kommer att sända. Denna har fått en del kritik. Till skillnad från de flesta Regissörens Klipp-versioner så är den kortare än den ursprungliga. En av scenerna som utgått är en som många har haft som sin favoritscen i filmen.
Och visst kan man diskutera huruvida Weir av år 1998 har rätt att ändra den betydligt mer begåvade yngre Weirs film.
Men det är sympatiskt med en regissör som förkortar sin film. Fler Director's Cut borde vara kortare, betydligt kortare.

Jag har sett bägge versionerna. Men med lite för många år mellan för att jag kunna avgöra vilken som är bäst. Den som Sveriges Television visar i kväll kan kanske säjas ha lite mer fokus. Egentligen tror jag inte skillnaden är särskilt stor. Det är i vilket fall en stor filmupplevelse.

10 bra australiensiska filmer

I dag så är det Australiens nationaldag och därmed dags för årets första nationaldagslista:

The cars that ate Paris
I Peter Weirs debutfilm råkar huvudpersonen ut för en bilolycka och vaknar upp i det lilla samhället Paris. Som döljer på en hemlighet. Filmen har ibland lite svårt att bestämma sej för om den är en skräckfilm eller en komedi. Men har en trevlig, obehaglig atmosfär.

Holy smoke
Det här är inte Jane Campions bästa film. Men hennes bästa, En ängel vid mitt bord, är en nyazeeländsk film. Om det är någon stor skillnad mellan Campions nyazeeländska och australiensiska filmer kan i och för sej diskutera. Nu har vi ju den uppdelningen här. (Filmen utspelar sej också i Indien - och det är även Indiens nationaldag idag. Australien firar att engelsmännen kom till landet, Indien att de drog därifrån).
Howling III
"Bra" är kanske inte rätt ord för att beskriva den här mindre varulvfilmklassikern. Men filmen har varulvsnunnor, en varulvsfödsel och ett levande varulvsskelett. Och förhåller sej till andra varulvfilmer, som En amerikansk varulv i England och de två tidigare (icke-australiensiska) Howling-filmerna på ett nästintill intressant sätt.

Love and other catastrophes
Collegekomedi där hjältinnan försöker byta kurs. Och sjunger på Boys Next Door-sång "Shivers". En annan av karaktärerna är ett Doris Day-fan som skriver på en uppsats om "Doris Day as a Feminist Warrior". En ung man vinner hennes hjärta när han räknar upp samma tre favoritfilmer som hennes egna: Kairos röda ros av Woody Allen, Meet me in St. Louis och Calamity Jane med Doris Day.
Lovande debut av Emma-Kate Croghan. Som så vitt jag vet bara gjorde en film till. Den var inge bra. Så kan det gå.

Ned Kelly
Det blir en del sång även i den här där den australiensiske laglöse spelas av Mick Jagger. De berättande bakgrundssångerna höjer faktiskt filmen något. Det har gjorts flera filmer om Ned Kelly i Australien.

The proposition
En australiensisk western skriven av Nick Cave, regisserad av John Hillcoat. Långsam, vacker och våldsam.

Strictly ballroom
Första filmen i en trilogi där de andra två filmerna är Romeo + Julia och Molin Rougue. Men där de två senare är filmer som alla med smak avskyr så har Strictly ballroom en svåravvisad charm.Utflykt i det okända
Picnic at Hanging rock var den australiensiska filmens första stora framgång utomrikes. En märklig och vacker berättelse om några flickor som försvinner spårlöst på en skolutflykt.
Andra Weir-filmen på listan. Det finns fler bra australiensiska filmer av Weir (vars karriär efter att han lämnat landet emellertid är något ojämn). Gallipoli till exempel.

Walkabout
Nicolas Roegs film om ett syskonpar som, efter att deras far tagit livet av sej ute i ödemarken, möter en australiensisk pojke på sin walkabut skulle kunna beskyllas för exotism om den inte var så uppenbart stolt över sin exotiska natur. Men den har ett fascinerande bildspråk. Jenny Agutters genombrottsfilm.

The year my voice broke
Huvudpersonen i det här pubertetsdramat ser ut som en tolvårig Nick Cave. Den svagare uppföljaren Flirting är numera mer uppmärksammad på grund av att en ung Nicole Kidman var med i den.

Nej, men jag har sett filmen - de 10 bästa filmatiseringarna av böcker som jag inte läst

Att se filmen istället för boken är en handling som det är populärt att se ned på. Men också de mest intellektuella av oss ser en stor mängd filmer baserade på noveller och romaner som vi knappt hört talas om. Här är tio utmärkta filmer som jag vet med mej bygger på böcker som jag inte läst. I bokstavsordning efter filmtitel och med upplysande kommentarer:

Bande á part
Film av Jean-Luc Godard från 1964. Det är den där de springer genom louvren. Vilket de knappast gör i den kriminalroman som den bygger på. Då Fool's gold av Dolores Hitchens utspelar sej i amerikatt. En Crime Club Selection-bok. Snäppet över kiosklitteratur. Gavs i Frankrike ut i spänningsserien Sèrie Noir. Flera böcker i den serien fick se sej bli Den Nya Franska Vågen Filmer.

Gudfadern
Francis Ford Coppola lär ha avskytt den bästsäljande Mario Puzo-roman som filmer bygger på.

Hellraiser
Jag har inte läst särskilt mycket Clive Barker. Trots att jag länge tänkt göra så. Den novell denna klassiska, av Barker själv skrivna och regisserade, skräckfilm bygger på är en av dem som står på min mentala att-läsa-lista. We have such sights to show you.

Innocence

Lucille Hadzihalilovics film bygger på en kortroman av Franz Wedekind. Det är samma som Dario Argentos Suspiria löst är baserad på. Två ytterligare filmer utgår från Wedekind-texten. Vilket gör att den med god råge har tagit den eftertraktade titeln Den mest filmade obskyra tyska symbolistkortromanen.

Kes-Falken
Ken Loachs storverk kom nyligen på svensk DVD. Romanen den bygger på, A kestrel for a knave av Barry Hines (som också skrev manus till filmen), har inte riktigt samma klassikerstatus som filmversionen. Men har ett gott rykte.

Little Big Man
Arthur Penns vilda västern-film med en 103-årig Dustin Hoffman (de ägnade timmars av make-uparbete åt att få honom att se så ung ut) bygger på romanen med samma namn av Thomas Berger. Berger skrev också långt senare en uppföljare. Ännu, så vitt jag vet, ofilmad. Bland hans andra mer kända verk finns en roman om Kung Arthur.

Picnic at hanging rocks
Peter Weirs drömlika film bygger på Joan Lindsays roman Utflykt i det okända.

Tjuren från bronx
Att en av Scorseses bästa filmer bygger på en boxares memoarer kan kanske förvåna en.

Vil du se min smukke navle?
Den danska ungdomsfilmsvågen på 70- och första halvan av 80-talet bestod av filmer som ofta byggde på ungdomsböcker. Till skillnad från ungdomsfilmerna så verkar böckerna i kvalité och stuk inte ha varit särskilt annorlunda sina svenska motsvarigheter från samma tid. Søren Kragh-Jacobsens film byggde på en roman av Hans Hansen som också skrev manuset.Zappa
Bygger på en roman av Bjarne Reuter. Som också skrev manus. Reuter skrev manus till alla Augusts filmer fram till och med Pelle Erövraren. Med tanke på hur dåliga Augusts filmer varit post-Pelle så får man anta att Reuter var en viktig del av de tidigare filmerna.

Det finns säkert en stor mängd minst lika bra filmer där jag inte ens är medveten om att de bygger på böcker.

Mad World och de två Donnie Darko

Tidigare idag slötittade jag på TV och råkade vandra in på Amerian Idol. Där en av deltagarna sjöng "Mad World". Lite skamset tyckte jag att det lät rätt bra. Om det här gör mej mesig eller väldigt mesig kan man diskutera.

"Mad World" är en Tears for fears-låt från 1982 som väl idag mest är känd i Gary Jules och Michael Andrews version. Deras cover finns mot slutet av Donnie Darko, i en montagescen där man får se flera av filmens personer och till sist Donnie själv innan han leende dör. (Att denna scen, i en annan tidslinje än resten av filmen, ackompanjeras av en cover på en 80-talslåt - in misprison - medan resten av soundtracket är fyllt med spår inspelade på 80-talet kan vara värt att notera.

Efter att jag första gången hade sett filmen ville jag gärna höra låten igen. När jag väl gjorde det upptäckte jag att den inte var en sång i min smak (vilket inte heller originalversionen är, Tears for Fears är inte mitt 80-tal.) När jag hörde den under den här scenen tyckte jag den lät jättebra. Vilket ju snarare är för att Rickard Kelly, filmens regissör, använder sången så pass väl.

Scenen där "Mad world" (med raderna: "And I found it kind of funny/I found it kind of sad/The dreams in which I'm dying/Are the best I ever had") spelas gör mycket för att få filmens slut att kännas riktigt ur en känslosynpunkt. Vilket är extra viktigt i Donnie Darko då det rent logiskt inte riktigt håller.

Det finns tre versioner av Donnie Darko. Mellan två av dessa är skillnaden rätt liten. Men den skillnad som finns har att göra just med soundtracket. När filmen visades i Sundance spelades INXS "Never tear us apart" i inledningsscenen. Scenen är också klippt för att efter den låtens rytm. Sen visade det sej att man inte hade råd med låten. Och istället öppnar filmen på den vanligaste versionen med Echo & The Bunnymens "The Killing Moon" (förvisso en bättre låt, men den finns med under festscenen i Sundanceversionen - liksom i Director's cut). Även i "Killing Moon"-cutten så fungerr scenen som motpol till "Mad World"-scenen.

Den tredje versionen är en så kallad Director's cut. Vilket väl egentligen här inte betyder det det brukar menas betyda. Kelly ska ha mestadels haft kontroll över filmen. Förutom kanske längdfrågan (som de flesta Director's cut är den betydligt längre. Den enda Director's cut jag känner till som är kortare än originalet är Peter Weirs Picnic at Hanging Rock).
I stället verkar detta att ingen riktigt begrep vad Donnie gör i slutet med flygplanen eller vilka reglerna för filmens tidresande egentligen är ha bekymrat Kelly. Han la bland annaqt till utdrag ur en bok om tidsresor som förekommer i filmen. På sätt och vis ändrade han filmen från skräck till science fiction. Ingen av dessa genrer är i sej bättre än den andra.
Men där original-Darko haft premissen tänk om en psykotisk tonårings syn på världen var den sanna, något som också ger filmen ett slags frikort när det kommer till det logiska, så ställer Directorcut-Donnie den mindre intressanta frågan om vi är styrda av krafter utanför vår kontroll (bägge versionerna har bitar av båda delarna, men betonar de olika).

När Donnie Darko räddar världen i slutet av den första versionen så gör han det trots att han (som Jesus i Scorseses Kristi sista frestelse) ett tag vill välja annorlunda. I Director's cutversionen är det uttalat att han aldrig hade någon chans att göra ett annat val. Tidsresor och särskilt tidsparadoxer kan användas för att diskutera determinism. Men determinism blir mindre intressant, ur intrigsynpunkt och filosofiskt, om man slår fast att den råder istället för att låta det vara en av flera möjligheter.

Director's cut-versionen är inte helt utan förtjänster. En och annan av de nya scenerna fungerar bra. Och att resultatet blir så pass annorlunda, samtidigt som den första versionen finns kvar, gör att man får en film till. Men när "Mad World" spelas i den versionen så saknas den paradoxalt triumferande känslan från den riktiga versionen.