Läst i april

Den här månaden har jag inte läst så många böcker. Men en av böckerna var på 1125 sidor. (I och för sej läste jag inte hela den här månaden.)

Lola uppochner av Monika Fagerholm
En slags deckare. Svagaste Fagerholm jag läst.

Dagbok 1924-1994 av Olav H. Hauge

Min kamp 6 av Karl Ove Knausgård
Färdig!

The best of all possible worlds av Karen Lord
En slags chick-lit-sci-fi. Bridget Jones dagbok möter Star Trek typ. Underhållande. Bokcirkelbok.

Jupiter's legacy av Mark Millar (text) och Frank Quitely (bild)
Seriealbum. Bilden som illustrerar detta inlägg är härifrån.
.
Nemo: River of ghosts av Alan Moore (text) och Kevin O'Neill (bild)
Också seriealbum. Sista delen i League of extraordinary gentlemen-spinoffen om kapten Nemos dotter Sjörövar-Jenny.

Når der går hul på en engel av Pia Tafdrup
Tafdrups debutdiktsamling.
"kom/indgangen er her/befri de indvendige sange:/tegn en fugl/med spidsen af din tunge/hen over min krop."

De tio bästa serierna med Stålmannen

I dag fyller Stålmannen (eller Superman som han ibland numera kallas även i Sverige 75 år. Serien skapades av Jerry Siegel och Joe Shuster 1938. DC Comics som ger ut Stålmannen lurade mer eller mindre seriens skapare som dog utfattiga. Stålmannen må stå för truth, justice och the american way men det gäller inte förlaget som byggt sin ställning på Siegel och Shusters skapelse.
Nåja, för att fira 75-åringen kommer här en lista på tio av de bästa Stålmannen-serierna (eller 8 Stålmannen-serier och två Stålmannen-inspirerade serier).

All-Star Superman av Grant Morrison och Frank Quitely

For the man who has everything av Alan Moore och Dave Gibbons
Passande för idag så handlar serien om när Stålmannen fyller år. Men hans födelsedagskalas avbryts av en utomjording (alltid lika irriterande när sånt händer) som genom en parasitisk blomma får Stålmannen att tro sej leva på ett Krypton som aldrig exploderade. Moore vänder den eskapistiska sidan av serien på sitt huvud. Resultatet är vemodigare än man tror att en Stålmannen-serie kan vara.
Finns på svenska samman med bland annat två andra Stålmannen-serier i DC:s universum. Klassiska serier av Alan Moore. Tyvärr är boken dåligt bunden, uselt översatt och en av de andra Stålmannen-serierna saknar ett motto.

Jimmy Olsen: The Man from Transilvane! av Jack Kirby
Jack Kirby stod bakom flera kända serier när han på 70-talet började göra serier för DC Comics. Kirby hade en egensinnig kraftfull tecknarstil. DC Comics lät en annan tecknare teckna om Stålmannens huvud i Kirbys serier så att han inte skulle se för kirbysk ut.
Den här serien handlar om en demonisk miniplanet med horn där det bor varulvar och vampyrer och mumier. Den är mycket underlig och alldeles underbar. Det är bara synd det där med Stålmannens huvud.
Finns i Jimmy Olsen: Adventures by Jack Kirby volume two (de övriga serierna i albumet har emellertid åldrats rätt illa). Jag tror att jag har läst den på svenska när jag var liten men jag vet inte var. Möjligen i ett av julalbumen med Stålmannen.

The Maximortal av Rick Veitch
Maximortal  är inte direkt en Stålmannen-serie utan handlar om en analog till Stålmannen. En satirisk variant på superhjältegenren där berättelsen om Maximortal varvas med berättelsen om Siegel och Shuster och hur de blir lurade av det stora serieförlaget. Veitch gör upp med superhjältegenren och dess uppkomst.

Quarter-Life Crisis of Infinite Jimmy Olsens av Abhay Koslay och Andy MacDonald
Kort serie (i Superman 80-page giant 2011) med en mängd kloner av Stålmannens sidekick Jimmy Olsen. Full av referenser yill äldre Jimmy Olsen-serier och mycket underhållande.

Red son av Mark Millar och Dave Johnson och Killian Plunkett

I den här serien så hamnar Stålmannens rymdfarkost i Sovjet och inte i USA och han växer upp som trogen Sovjetmedborgare.

Superman Beyond av Grant Morrison och Doug Mahnke
"As he speaks, the vast slow motion invasion of reality begins. Machines bigger than cities arrive out of the void and anchor themselves to the garbage heaps of limbo."
En gnostisk fabel om berättelsers innersta natur med lite Borges som krydda - berättad med hjälp av Stålmannen-analoger från olika dimensioner. Omfamnar det högstämt absurda i genren. Utsökt tecknad av Mahnke. 
Finns i Final crisis.


Superman versus the City of Tomorrow av Grant Morrison och Rags Morales
Grant Morrison berättar i Action Comics om Stålmannens tidiga år. I en slags hommage till de första Stålmannen-serierna. Här är Stålmannen ung och arg och radikal och bär jeans. Morrison lämnar denne tidige Stålmannen redan efter de första två numrena (han har nyligen avslutat sin tid på Action Comics med nummer 18) vilket är synd då det är den bästa delen av serien som sen mest blir rörig (ett avsnitt med en afro-amerikansk Stålmannen i en annan dimension, tecknad av Gene Ha, är också bra).
Finns i  Superman: Action Comics 1

(Stålmannen-bilden i kapitelrubriken här är en hommage till en liknande Stålmannen-bild i den allra första Stålmannen-serien  av Siegel och Shuster)

Supreme av Alan Moore och Rick Veitch (med flera)
Liksom The Maximortal handlar det här om en Stålmannen-analog. Men det är en hommage och hyllning och inte en uppgörelse. Albumet innehåller pastischer på gamla Stålmannen-serier.
Stålmannen har inspirerat flera av Moores serier. Såsom Marvelman, Watchmen och Tom Strong.

Swamp Thing: Waiting for God (oh!) av Rick Veitch
Moore gjorde även en serie där Stålmannen möter Träskmannen. En Stålmannen-historia berättad på samma sätt som hans banbrytande skräckserie Swamp Thing. När Veitch tog över Swamp Thing så gjorde han en egen variant på mötet mellan de två. Serien består till en stor del av att människor diskuterar Stålmannen medan de väntar på att han ska dyka upp till en presskonferens.

Åtta länkar en lördag

Paul Feig walks AV Club through Freaks and Geeks
AV Club har haft en serie intervjuer om TV-serien Freaks and Geeks (Nollor och nördar hette den lite olyckligt när den gick på svensk TV) med en av dess skapare. De går igenom alla avsnitten.
I del 5 (av 5) avhandlas sista episoden - "We’d write stuff down on the board that we wanted to do, and I remember we always had up there, 'Lindsay becomes a Deadhead,' we wrote 'Nick gets into disco' and ['Dungeons & Dragons']. So it was kind of like, 'Okay, those things are up for grabs. They’re not going to get used in any other episodes.' So I remember just going, 'I’m going to just write all of those in this last episode,'"

Your wednesday sequence
Matt Senecas alla onsdagssekvenser. Där han närläser en sekvens ur en tecknad serie.

Kara and Eric's Five Year Plan
Rasmus Gran har påbörjat en ny tecknad serie på internätet. Skriven av John Kalogerakos. Om kärlek och hårfrisöreri i Amerikatt i slutet av 90-talet. Första sidan finns HÄR.

Har någon egentligen läst Action Comics 1
En intressant om än av och till lite väl akademisk diskussion om skillnaden i att läsa serietidningen Action Comics (den med Stålmannen) när den kom ut och att läsa den idag.

Grant Morrison i Playboy
Numera skrivs Action Comics av Grant Morrison. I senaste numret ska det finnas en berättelse om en (krypton)afro-amerikansk Stålmannen som är U.S.As president i en annan dimension. I Playboy (en intervju, inte ett utvik) talar han om superhjältar. Artikeln är illustrerad av Frank Quitely som flera gånger samarbetat med Morrison.

Till minne av Thomas Mera Gartz
Thomas Mera Gartz har dött. Bloggen Erikssons kultursidor skriver om honom på länken. I min skivsamling har jag bara solodebuten Sånger. Men den är bra. "å när månen grinar/går jag ut å skriker/å när solen skiner går jag in i solen" (ur "Zenrockarens sång" från Sånger).

Warren Ellis tio bästa serier

I dag fyller den brittiske serietidningsförfattaren Warren Ellis 44 år. Vi gratulerar med denna lista.

10. Desolation Jones
Tecknad av J. H. Williams III.
Styrkan i Desolation Jones - en serie om en privatdetektiv som får i uppdrag att hitta Adolf Hitlers egeninspelade amatörporr - ligger snarare i Williams teckningar än i den Raymond Chandler-inspirerade intrigen. Men Ellis har alltid förmått skriva för sina tecknare. Huvudpersonen har hallucinationer som Williams gör det mesta av. Också slagsmålsscenerna är intressant gjorda. Handlingen kretsar kring den pornografiska världen och får ibland något puerilt över sej. Detta vägs upp något av ett av kapitlen där Jones samtalar med en porraktris. Där ämnet tas på allvar.
Desolation Jones är ett av många avbrutna Ellis-arbeten. Något nummer hann komma ut med näste tecknare. De framtida numrena skulle ha kretsat kring Philip K. Dick. Alla Williams-numrena kom i alla fall ut och finns samlade i ett album: Desolation Jones: Made in England

9. Global Frequency
En actionserie där alla tolv numrena tecknas av olika serietecknare. Steve Dillon, Jon J. Muth, David Lloyd, Chris Sprous, Gene Ha med flera. Ett avsnitt utspelar sej i norge. Det bästa handlar om ett mem från rymden som förvandlar folk till zombies. Finns samlat i två album.

8. Nextwave
Tecknad av Stuart Immonen.
Humoristisk serie kring en samling obskyra marvelfigurer. De slåss mot jätteödlor i lila underbyxor och robotninjor. Ellis kallar serien för Fight Comic. Inspirerad av andra, enligt Ellis, Fight Comics som Scott Pilgrim av Brian Lee O'Malley och Sharknife av Corey Lewis. Finns samlad i två album Nextwave: This is what they want och Nextwave: I kick your face

7. Transmetropolitan
Tecknad av Darick Robertson.
Ellis genombrottsserie och den som gått i störst antal nummer. En social sf-satir med en ständigt svärande reporter, influerad av gonzojournalisten Hunter S. Thompson, i huvudrollen vid namn Spider Jerusalem. Serien tappar lite i andra hälften då ett presidentval tar över handlingen. Men mestadels är det en bra serie. Och Spider Jerusalem har en tvåhövdad kedjerökande katt.

6. The Authority
Ellis är en av de största kritikerna av superhjälteseriernas dominans över den amerikanska serietidningsmarknaden. Vilket inte hindrar att han har gjort genrens höjdpunkt. "We're here to hit you". Gruppen Authority slåss mot tre versioner av Den Andre: en analog till Fu Man Chu, en variant av Ming the Merciless (han från Blixt Gordon, liksom Fu Man Chu en karikatyr av The Yellow Peril) och Gud-som-ctulhu. Vilket ger serien en viss tvetydighet. Men framförallt är det en serie där saker och ting exploderar. En våldsam karnevalisk serie som ofta har efterliknats men som få, om någon, serie i genren kommit i närheten av.
Serien är samlad lite märkligt. De första två tredjedelarna av Ellis/Hitch-versionen av finns i albumet The Authority Relentless. Men den avslutande tredjedelen finns samlad tillsammans med de första avsnitten av de som tog över serien efter Ellis och Hitch: Mark Millar och Frank Quitely i albumet The Authority: Under new management.

5. Fell
Tecknad av Ben Templesmith.
Lite mer nedtonad än de flesta av Ellis serier. Om en polis som blir skickad till Snowtown, en märklig stad. Korta avslutade berättelser. Finns samlad i ett album.

4. Aetheric Mechanics

3. Apparat Singles
Fyra berättelser som är tänkta som förstanummer i en serievärld som inte togs över av Stålmannen och Läderlappen och de. Fyra olika genrer. Sf, pulp, en detektivhistoria och en om ett kvinnligt flygaräss.

2. Crecy
Tecknad av Raulo Caceres.
Andra vågen av Apparat-böcker överger förstanummer-idén men fortsätter att undersöka olika genrer. Crecy handlar om ett slag i frankrike 1346. Berättat av en av de engelska soldaterna.

1 Planetary (1-12)
Tecknad av John Cassaday.
Undersöker också olika genrer. Planetary är det fantastiskas arkeologer. Varje nummer utgår från olika populärkulturella historier. Godzilla, gangsterfilmer, monsterfilmer och Kapten Marvels ursprungshistoria. En berättelse som firar det märkliga i skräpkulturen.
Planetary gjorde ett långt uppehåll efter en fjorton nummer och tappar sen i kvalité. Men den första halvan står som ett verk i sej. Dessa första tolv nummer finns samlade i albumen Planetary - All over the world and other stories och Planetary - The Fourth Man.


(Listan är en repris från 2009. Jag låter den stå som den var då även om det kanske inte hade blivit precis samma rangordning om jag gjort den idag. Men i stort håller jag med mitt yngre jag. I kommentarerna till inlägget när det begav sej rekommenderades Ellis Hellblazer-serier. Jag har läst ett av de två albumen sen dess - och skrev om det HÄR. Jag tyckte rätt bra om det men inte tillräckligt för att det ska komma med på listan (det var i och för sej det andra albumet som rekommenderades). Andra bra Ellis-serier jag läst sen dess är Supergod (alltså Supergud på svenska) och den tidiga City of silence). Varken Fell eller Desolation Jones har kommit med några nya nummer sen listan skrevs.)

WE3 av Grant Morrison och Frank Quitely (den nya utökade utgåvan)

We3 är en tecknad serie av Grant Morrison (text) och Frank Quitely (bild) som först gavs ut i tre lösnummer 2004 och sen kom i samlad utgåva året därpå. Nu har det kommit en något utökad utgåva av serien: We3: The deluxe edition.

Berättelsen handlar om tre husdjur som gjorts om till cybernetiska mördarmaskiner. En katt, en kanin och en hund. Projektet ska läggas ner och djuren avlivas när en forskare som har haft hand om dem släpper de fria.

Historien är egentligen en som har berättats många gånger förut. Om monster som människan skapar och sen inte vet hur den ska göra sej av med. Men att monstren är husdjur gör att läsaren relaterar till dem. Hur mycket de än har ihjäl människor under sin färd mot något slags hem. "We3 no home now" som hunden säjer i slutet av första kapitlet.

För de tre djuren kan prata lite. I enstaviga ord. Morrison ger var och en sin egen personlighet genom deras repliker utan att förmänskliga de för mycket.

Det som verkligen får We3 att stå ut är Quitelys teckningar och då framförallt actionscenerna. Som är gjorda genom att många små rutor lagts i bilden. Och genom att serierutorna ibland är vridna åt sidan och cyborgkatten tycks hoppa in och ut genom dem. Det är våldsamma energirika och mycket vackra bilder.

Också de lugnare sekvenserna får en viss tyngd och även om det mestadels är en fight comic så finns här rum för mer existentiella frågor - "is coat not we".

Avsnittet med "coat not we" är ett av tre som är längre i den nyutkomna utgåvan. Allt som allt är det tio extra sidor. Vilket då serien allt som allt bara är 110 sidor lång (en fördel med den här utgåvan är att sidorna är paginerade - något amerikanska seriealbum sällan är) är en inte obetydlig skillnad.

Följetongsromaner blir ofta omarbetade innan de kommer ut i bokform. Men det är svårare att ändra i en tecknad serie. Här har några sidor lagts till mellan de tidigare. Det första utökade avsnittet utspelar sej i hemmet hos den kvinnliga doktorn som släpper de tre djuren fria. Det ger serien lite rum att andas och ger oss en lite fördjupad bild av doktorn. Det finns en intressant bildkomposition i den längre versionen av "coat not we"-avsnittet. Och vi får se lite mer av en kamp mellan en cyberbulldog och vår kaninhjälte.
Den sekvensen påminner om en scen i filmatiseringen av Richard Adams Den långa flykten - en av seriens föregångare.

Den stora fördelen med We3: The deluxe edition är formatet. Först var det manat att den skulle ges ut i en Absolute-variant, ett större format som DC Comics gett ut några av sina mest ansedda serier i. Den inbundna utgåva som kom ut är emellertid betydligt mindre. Men en bit större än den tidigare utgåvan (den är fortfarande mindre än, säj ett Tintin-album).
Den rätt lilla storleksskillnaden gör ändå en hel del för att ge Quitelys bilder en större verkan. Färgerna är heller inte riktigt lika mörka som i förra utgåvan. Färgläggningen är gjord av Jamie Grant och är en så kallad digital tuschning. Istället för att ha tuschats har serien alltså färglagts i datorn direkt. Grant gör mycket för att få bilderna att liksom hoppa ut på papperet.

Den nya utgåvan är också lättare att bläddra i och gör sej bättre i bokhyllan. Den enda nackdelen (förutom det högre priset) är att jag föredrog det gamla omslaget. De4t finns å andra sidan med i extramaterialet. Som förr en gångs skull är rioktigt intressant. Med exempel på hur de gjorde seriens nyskapande våldsscener.

Dt förbättrade formatet och albumets nya sidor är egentligen inte tillräckliga skäl för att skaffa albumet om man har den äldre versionen. Serien är i stort den samma. Men om man inte läst serien tidigare så skulle jag rekommendera denna längre variant. För om du inte läst serien så borde du göra det - det är en rätt så perfekt berättelse.

Sju länkar en söndag

Apornas planet - ett svar
Lisa Hanawalts tecknade serierecension av den nya Apornas planet - (r)evolution. Som verkar vara en remake på den fjärde av Apornas planet-filmerna, fast utan tidsreseparadox (tidsreseparadoxer är sånt man borde lägga till, inte ta bort, när man gör nya versioner av filmer).

Hooded Utilitarian har fortsatt lägga ut de enskilda deltagarnas listor till deras serielista: L - Mc, Me - P, Q - Se, Sh - Sw och, de sista, T - Y

De har också en avslutande kommentar till resultatet.
Själv så skulle jag ha valt:
Lynda Barrys Marlys-serier
Driven by lemons av J. W. Cotter
Första hälften av Planetary av Warren Ellis och John Cassaday
Barnhemmet av Giménez
Love & Rockets av bröderna Hernandez
Djupfryst i hemmet av Ulf Lundkvist
Solo 12 av Brendan McCarthy
We3 av Grant Morrison och Frank Quitely
Joe's bar av Muñoz och Sampayo
Gas av Joakim Pirinen (eller kanske alla av Pirinens kortare serier)

Åtta länkar en lördag

They make Death Ray dolls now?
I want one.

Alan Moore tecknad av Frank Quitely

Jeff Lemire gör Animal Man och Frankenstein, agent of S.H.A.D.E.
Bland de nystartade DC-serierna så kommer en med Seven Soldiersversionen av Frankenstein. Från en serie av Grant Morrison (som jag skrivit om i inlägget Berätta för dem att... Frankenstein lever!) och Animal Man. Vars mest kända version också är skriven av Morrison (jag har tidigare skrivit om den HÄR). När Morrison skrev Animal Man så var det en bortglömd obskyr figur som han därmed kunde göra vad han ville med.
Det tycker man kanske DC Comics hade kunnat lära sej något av.

Grant Morrison ska skriva Action Comics
Morrison själv ska skriva Action Comics. Med en Stålmannen tidigt i sin karriär. I intervjuer efter All-Star Superman så har Morrison sagt att han ville göra ett nummer med en ung socialistisk Stålmannen. Action Comics kommer att tecknas av Rags Morales. Så den kommer inte att bli lika snygg som Quitelys All-Star Superman. Det hela känns lite som ett steg bakåt för Morrison som går allt mer ner sej i superhjälteserieträsket.

Tio sanna fakta om Butter enligt Gnidkungen

The apocalypse was televised
Ella Andrén på Dagens bok om Inside Joss' Dollhouse - en samling essäer om TV-serien Dollhouse. Av han som gjorde Buffy och vampyrerna. Jag såg andra säsongen av Dollhouse nyligen. Den var inte alls lika bra som Buffy.

Förkylningslektyr - de tio bästa böckerna att läsa när man är förkyld

Tio böcker som passar att läsa när man är riktigt förkyld:

Gummitummen av Hans Alfredson
En bok som är roligare ju mer förkyld du är. Skriven i dagboksform. Den börjar med en anteckning daterad måndagen den 11 september: "I dag är det torsdag."
Om du hade varit förkyld hade du tyckt det var väldigt roligt.

Mina vänner av Emmanuel Bove
En bok om en man som misslyckas med att skaffa vänner. Piggar upp en.

Om olägenheten i att vara född av E. M. Cioran
Korta, mörka, beska stycken om alltings fåfänglighet. Man måste ha ett hjärta av sten om man kan låta bli att le åt rader som "Sedan flera år tillbaka iinget kaffe, ingen sprit, ingen tobak! Lyckligtvis har jag ångesten, som med fördel ersätter de starkaste droger".

Henrietta ska du också glömma av Stig Claesson (Slas)
När man är förkyld, och endast när man är förkyld, har man rätt att vara en smula sentimental. Denna är bra till sånt.

Den sista striden av C. S. Lewis
Eller om man då inte läste narnia-böckerna som liten något motsvarande. Poängen är att man ska ha läst den så många gånger att man i stort sett kan den utantill. Denna den sista boken i serien är en dråplig drift med den kristna tron.

The Authority av Mark Millar - tecknad av Frank Quitely med flera
Millars fortsättning på Warren Ellis-serien är mer av allt och ofta för mycket. Teckningarna är ojämna i de sista två tredjedelarna då Quitely tillhör de artister som uppskattar deadlines och det schwischande ljud de gör när de flyger förbi. Ena ersättningsartisten passar serien mycket illa. På slutet tar Art Adams över, men andra schema- och censurproblem försvagar serien. Men en av seriens hjälter säjer: "You realize you're talking to a man with a human head in his hands who has every intention of using it to beat these people to death?" En för serien typisk replik.

Sanning är ett udda tal av Flann O'Brien
Man brukar prata om bokens metanarrativa struktur. Som förkyld kan man se förbi sånt och läsa den som den roliga bok det är.

Livet. En bruksanvisning av Georges Perec
Om det är passager man inte skulle hänga med i kan man allti skylla på förkylningen. Eller bläddra fram till roligare bitar.

Stjärnsnäckan av Kilgore Trout
Skriven av författaren i Vonnegut-romanerna (fast egentligen av Philip José Farmer). En resa genom ett bisarrt universum i jakt efter en mening. En föregångare till Douglas Adams Liftarens guide till galaxen-svit.

Presstopp av Evelyn Waugh
Även om förkylning gör att man har lätt att tappa tråden så är Waughs - jag är säker på att Anna Faris karaktär i Lost in translation visst visste vem Evelyn Waugh var - i sin klassiska komiska historia visserligen något av en förvecklingsroman men roande även om man skulle vara lika förvirrad som hjälten.

(På grund av förkylning så är dagens inlägg en repris. Från den 3:e november 2009. Nu ska jag gå och plocka fram Stjärnsnäckan)

Sju länkar en söndag

Comix Surgery: Frank Quitely gör Jack Kirby
Matt Seneca om en ny serie skriven av Len Wein (Träskmannen och tecknad av Quitely. Gjord efter en New Gods-serie av Kirby. Serien finns gömd längst bak i nån underlig serietidning om DCs superhjälteuniversums historia. Senecas inlägg är rikligt illustrerad med bilder från serien och Kirbys original. Quitely är en rätt annorlunda tecknare än Kirby. Så denna hans coverversion är intressant.

Spotlight Joss Whedon
Popmatters har de senaste veckorna haft Whedon-tema. Med artiklar om hans olika tv-serier. Ibland kan det bli lite smått ofrivilligt komiskt med post-koloniala läsningar av Serenity. Men en del av artiklarna är, eller verkar vara (jag har inte läst alla - det är rätt många) läsvärda. Som en om Whedons manus till den fjärde Alien-filmen. Filmen regisserades av Jeunet (Delikatessen) och är ett exempel på att två var för sej begåvade filmskapare inte nödvändigtvis är lika med en bra film.

Ingrids boktankar om Rapport från vår sköna nya värld av Günther Wallraff
Ingrid på Ingrids boktankar skriver om denna nya reportagebok av Wallraff.

En resa längs Donau
Hon har också haft ett tema om diverse obskyra författare under sin läsning av Donau av Claudio Magris.

5 om Tomas Tranströmer
I senaste Vi Läser skriver fem författare (Lars Gustafsson och Barbro Lindgren och några, tre om min räkneförmåga är med mej, till) om en Tranströmer-dikt var. Man kan läsa artikeln på Bokus.

Tom De Haven om Love from the shadows av Gilbert Hernandez
En rätt kritisk recension av den senaste Fritzfilmserien.

Planetary Guide

Som de flesta amerikanska mainstreamserier så kom Planetary av Warren Ellis (text) och John Cassaday (bild) först ut i lösnummer. Men har sen getts ut i samlat format. Det vi kallar för seriealbum och amerikanarna för TradePaperBack. Serien finns inte på svenska, men åtminstone ett par nummer har kommit på danska.

Serien är samlad i fyra album eller två Absolute-utgåvor. Absolutalbumen är i lite större format och rejält dyrare. Albumen kom först ut med hårda pärmar men finns nu alla i den häftade varianten. Förutom de fyra huvudalbumen så finns ett extraalbum där gruppen möter Läderlappen, Lagens Väktare (d.v.s. Läderlappen, Stålmannen och Mirakelkvinnan) och The Authority.

Det första albumet heter All over the world and other stories, efter det första numret i serien. Det innehåller de första sex numren samt en förhandsserie på åtta sidor.

Det andra albumet heter The Fourth Man och samlar nummer 7-12.

Dessa två utgör den första Absolute Planetary. Egentligen klarar man sej med denna första hälften av serien.

Leaving the twentieth century heter det tredje albumet, som innehåller Planetary 13-18. Titeln anspelar på att flera asv numrena utspelar sej innan det 1900-tal vars hemliga historia Planetary säjs utforska.

Det fjärde och sista albumets titel Spacetime Archaeology anspelar dels på ett mer sciencefictionigt innehåll, dels på att liknelsen med arkeologi (som jag flera gånger skrivit som arkitektur när jag skrivit om serien) åter kommer i förgrunden. Albumet innehåller numren 19-27. Alltså hela 9 nummer. Det sista är dessutom längre. Vilket gör att även om det är ojämnt så innehåller det nästan ett normallångt album av bra material.

Jag tror att Absolute Planetary 2 också innehåller äventyret med Läderlappen. Det är det enda av de tre som är tecknat av Cassaday.

Det finns i Planetary: Crossing Worlds. Authority-numret har jag tagit upp i planetarykalendern. Lagens Väktare-numret, eller JLA-numret, är en slags Elseworlds. Elseworlds var serier där Läderlappen mötte Dracula eller levde under samma tid som Jack the Ripper. Eller serier där Stålmannen växte upp i Sovjet och blev statens ärorike ledare (Red Son av Mark Millar - faktiskt fullt läsvärd). I detta Elseworldsäventyr så är Planetary de onda. Intressant är att Ellis alluderar på numret i epilogen. Och det finns en tvetydighet i hur Planetary slutar - hur vet vi egentligen att de är de goda?

Efter Planetary så är den serie serier av Ellis som ligger närmast denna hans Apparat-serier. Den första vågen, samlade i Apparat The Singles Collection var en kvartett fiktiva förstanummer. Som mainstreamserierna hade kunnat se ut om inte superhjältegenren tagit över. En detektivserie, en sf-serie, en pulpserie och en flygarhjälteserie. De fyra numrena hade olika tecknare.
Den andra vågen av Apparat-böckerna övergav den här förstanummer-premissen och var istället lite längre serier (Ellis kallade de "graphic novella") i olika genrer. Den historiska tecknade serien Crecy samt Sherlock Holmes goes cyberpunk-albumet Aetheric Mechanics har varit de två bästa hittills.

Cassaday har gjort mycket omslag, nu till exempel till Superman. Vilket kanske är en delförklaring till att hans bilder blivit lite stelare. Denna stelhet märks i den omgång New X-Men som han tecknade.
Den skrevs av Joss Whedon (Buffy och vampyrerna) och kom faktiskt i lösnummerformat ut på svenska. Whedon tog en del karaktärer från Grant Morrisons sejour på serien. Karaktärer designade av Frank Quitely. Så även om serien i sej inte är så mycket att ha (jag köpte ett nummer, kassörskan såg mycket misstänksamt på mej) så kan man åtminstone få se Cassaday tolka Quitely.

Åtta länkar en lördag

The Death Ray goes Ice Haven
Liksom det fristående numret av Dan Clowes enmannatidning Eightball 22 utökades och blev till Ice Haven så ska nu Eightball 23 också ges ut i bokform.

Om Eightball 23 eller The Death Ray av Dan Clowes
Om Eightball 23 har jag skrivit här tidigare.

Matt Seneca om Absolute All Star Superman
"THIS book smells great -- exactly like my copy of the Complete Little Nemo. Which is perfect, because if there's a Little Nemo for the 21st century, All Star Superman is it."

As small as a world and as large as alone, 74
Senaste avsnittet av min och Rasmus Grans serie.

Joe McCulloch och Sean Witzke Om Gaspar Noes Enter the void

Lars-Håkan Svensson om Paul Muldoon (via Mrs Calloway)
En understreckare i Svenska Dagbladet.
Om Muldoon har jag tidigare skrivit bland annat HÄR (inlägget handlar också om Harry Martinson). Muldoon är den poet som har flest inlägg på sin etikett på den här bloggen.

(Och en extralänk den här gången: Björn Wimans intervju med Mario Vargas Llosa läste jag efter att jag publicerat detta inlägg. Den ger en hyfsad översikt över Llosas författarskap.)

Neil Gaiman fyller 50 år - vi firar med en lista

I dag fyller den brittiske prosa- och serietidningsförfattaren Neil Gaiman femtio år. Det firar vi med en lista:

Neil Gaimans tio bästa tecknade serier

10. Legend of the green flame
Alan Moores version av Swamp Thing fick Gaiman att börja skriva seriemanus. Den här Stålmannen/Gröna Lyktan/Phantom Stranger-serien utgår från ett av de bästa av Moores Swamp Ting-nummer, det som utspelar sej i helvetet. Samma helvete hamnar här våra hjältar i.
Manuset blev lagt på is och först tecknat av flera artister flera år senare. Detta har påverkat slutresultatet. Men en scen med Stålmannen som hör alla de plågades rop är bra.

9. Brother Power the Geek
En Swamp Thing-histora Gaiman gjorde. Påminner om den mycket bättre Sandman 54. Fungerar nu mest som en påminnlse om en väg Gaiman inte tog. Då han var menad att ta över Swamp Thing efter Rick Veitch (Veitch har gjort bilden till höger, den är från hans drömdagboksserie Rare Bit Fiend).

8. Black Orchid
Ett av flera samarbeten med Dave McKean (två av dessa samarbeten, Violent Cases och Mr. Punch, brukar hållas högt men jag har inte läst dem). Gaiman är forfarande fast i Moores skugga och knyter Black Orchid till Swamp Thing. Serien fungerar inte riktigt som den uppgörelse med superhjälteserien och dess konventioner som den verkar vilja vara. Men McKeans teckningar ger ändå serien något extra. Publicerades på svenska i tidningen Epix en gång i tiden.

7. Whatever Happened To The Caped Crusader?
Neil Gaiman gör Läderlappen. Han gör det mycket gaimanskt. En sista Batman-historia där Läderlappens vänner och fiender, i olika reinkarnationer, berättar historier om The Dark Knights död - alla annorlunda från varandra.
Gaimans historier om historier riskerar ibland att bli lite fåniga. Vilket händer här bland annat i det sentimentala slutet. Men det finns en del ljusglimtar. Som den av berättelserna som är en variant på en gammal Robin Hood-sägen.

6. Metamorpho
Neil Gaimans och Mike Allreds serie Metamorpho var deras bidrag till serieantologin Wednesday Comics. Den gavs först ut i samma format som de gamla amerikanska söndagsseriebilagorna. Som var betydligt större än de nuvarande amerikanska serietidningarna. Denna aspekt av antologin gör att teckningarna blev det viktigaste. Och Gaiman ger här Allred utrymme att teckna allredska saker. Manuset fångar även det bisarrt charmiga i en äldre tids serier. Med en neanderthalare i kostym och ett uppslag där karaktärerna jagar varandra över en tabell med grundämnena.


5. Sandman Endless Nights
Ett album där Gaiman gick tillbaka till sitt gamla Sandman-galleri en sista gång. Sju olika artister tecknar sju olika historier om syskonen med namn på D. Milo Manara, Frank Quitely med flera. Här har Gaiman kunnat välja artister rätt fritt till skillnad från när han skrev tidningen Sandman och därmed kunnat anpassa historierna efter deras penna.

4. Death - High Cost of Living
En annan, tidigare, spin-off från Sandman. Det finns flera miniserier med Döden från Sandman. Gaimans version av Döden är en av de populäraste tolkningarna. Hon ser ut som en glad ung depprockare. Detta är en elegant historia om hur denna Döden lever en vanlig dödligs liv för en dag. Ett gammalt tema som Gaiman ändå lyckas göra något nytt med. Chris Bachalos teckningar är utsökta.

3. Books of Magic
Också den här mini-serien förmår få fram det bästa från sina fyra tecknare. Fyra hörn av magins värld berättas om i fyra nummer. Ett är väldigt sandmanskt, på ett bra sätt, medan det som utspelar sej i framtiden är min favorit. Kantigt och vackert. Gavs ut på svenska som de två första numrena av Magic Fantasy (troligen i ett försök att slå mynt av huvudpersonens likhet med Harry Potter).

2. Sandman
Jag har inte läst riktigt hela den sjuttiofem nummer långa Sandman. Serien är ojämn. Men man kan förstå det genomslag den fick när den kom.

1. MiracleMan
"She was writing a book, and wanted to know what the happiest ending I could think of was.
Ballooons I told her. A big party with balloons." (ur Miracleman 22).

Listan är mer eller mindre en repris från när Gaiman fyllde 49 (ordningen och en och annan formulering är annorlunda). Jag funderade på att i stället ha en lista med hans romaner eller möjligen novellerna. Men jag har läst för lite prosa av honom. Och jag tycker serierna är intressantare.
Bland prosaverken gillar jag flera av novellerna. Medan de romaner jag läst av honom som bäst varit underhållande. Bland de jag inte läst finns emellertid några av hans mest populära och hyllade.

Andra Gaiman-inlägg (förutom de som länkas till i listan) här på Butter tar ordet som kanske kan vara av intresse:

Neil Gaiman och Alan Moore
Om Moores inflytande på Gaiman.

Problemet med Susan - Neil Gaiman och Narnia
Om Narnia i Gaimans novell The problem with Susan och i The Sandman-albumet A game of you

Neil Gaiman och fantasygenren
Om Gaiman i Sverige.

Ytterligare en del om Gaiman står om du klickar på "neil gaiman"-etiketten nedan.
Vi slutar med en förhoppning om att Gaiman idag får en stor fest med ballonger.

Åtta länkar en lördag

Andres Lokko om Om Strindberg
Lokko visar upp en ny Strindberg-antologi för en engelsk vän som sluter sej till att det är en bok om svenskt herrmode.

Ingrids boktankar om Ut med blondinerna!
Om Olle Hedgergs roman om ett samhälle där de blonda förtrycks.

Jerry Grandenetti 1927-2010
Tom Sturgeon på The Comics Reporter om serietecknaren Jerry Grandenetti som dog tidigare i år. Grandenetti var bland annat med och skapade Prez, en serie om en tonårig president. Neil Gaiman byggde sitt bästa nummer av Sandman kring karaktären. Jag har skrivit om detta nummer här

Love & Rocktober
Sean T. Collins på Attentiondeficitdisorderly inleder en temamånad om Los Bros Hernandez med en sågning av Locas av Jaime Hernandez som han senare ångrat.

Two Be Frank - om Frank King och Frank Quitely
Death to the universe om gestaltandet av tidens gång i serierutan hos de två serietecknarna.

The right thing the wrong way: The story of Highwater books, del 1 och del 2
Om det inflytelserika indieserieförlaget.

Åtta länkar en lördag

Matt Seneca om fem sidor av Batman 700
I det här jubileumsnumret med Läderlappen så tecknades serien av olika tecknare som gjort serien tillsammans med Grant Morrison under hans period på boken. Frank Quitely tecknade bara fem sidor. Dessa går Seneca igenom, panel för panel.

Intervju med Matt Fraction om Casanova
Apropå att serietidningen ska börja komma ut igen. Bland annat om den nya färgläggningen.

Samtal med Bryan Lee O'Malley
Joe McCulloch samtalar med O'Malley om hans serietecknarkarriär. Från en serietidningsmässa 2008.

Sex & the city-manga
Japansk tecknad serie med figurerna från TV-serien gjord för att göra reklam för filmen.

Bokberget om en Lu Xun-manhua och andra Lu-relaterade saker
Och anar en Lu Hsün-hype.

Simon söjer om Varulvar i Montpellier av Jason
"att Jasons figurer har så små skillnader sinsemellan har ytterligare en fördel i den här serien. Jasons har alltid drag av absurd teater, men den här gången blir det mer så än vanligt när skillnaden mellan hur en varulv ser ut och en vanlig 'människa' är såpass minimal som här. Det är utan tvivel första gången jag sett någonting varulvsrelaterat där jag bara har de andra karaktärernas reaktion att utgå ifrån för att förstå att det är en varulv jag ser."

Naked like the wolf - Sean T. Collins om senaste Twilight-filmen
"When you're seeing this movie in the sort of audience where Jacob's potentially fatal wounding and subsequent reversion from wolf to human form is greeted primarily with a collective moan of realization that holy shit he's naked, you're sort of borrowing eyes that look right past all the problems".

Final Girls filmklubb: It's alive av Larry Cohen
Flera bloggare skriver om samma film. Länkar till andra inlägg längst ner. It's alive är fortfarande den bästa monsterbabyfilmen.

Foetus Fight Club

Bild av Frank Quitely
Skriven av Grant Morrison
ur New X-men 121. Klicka på bilden för att göra den större.

Decenniets tio bästa, engelskspråkiga, riktiga serier

Den lista jag gjorde för ett tag sen med decenniets bästa superhjälteserier var på många sätt enklare än en med övriga serier. Inte för att jag läser fler sådana serier utan för att de riktigt bra är så pass få.
Den lite underliga genren dominerar den amerikanska serietidnings-mainstreamen. För att tala med Warren Ellis:
"Fuck superheroes, frankly. The notion that these things dominate an entire culture is absurd. It's like every bookstore on the planet having ninety percent of its shelves filled by nurse novels. Imagine that. You want a new novel, but have to wade through three hundred new books about romances in the wards before you can get at any other genre." Å andra sidan säjer han detta som en karaktär i Brian Bendis Powers (Ellis skrev själv dialogen till sitt gästspel i serien), en superhjälteserie.

I alla fall. Tio av mina favoriter bland de engelskspråkiga seriealbumen från detta decennium:

Lynda Barry - The Greatest of Marlys
Hur man gör med stripp-serier i såna här listor varierar. Lynda Barrys Marly och senare Ernie Pook-serier ska komma i samlad utgåva. Än så länge finns den i spridda samlingsvolymer. Som den här. Hennes serier är roliga på ett litet vemodigt sätt.

Eddie Campbell - The Fate of the Artist
Eddie Campbells självbiografiska vek är också en bok om tecknandet.

Daniel Clowes - Ice Haven
(Eller Eightball 22. Den tidigare något annorlunda versionen,)

Warren Ellis (text) Raulo Caceres (bild) - Crecy
Ellis förnyar den gamla pedagogiska historiska serietidningen.

Matt Fraction (text) Gabriel Ba (bild) - Casanova: Luxuria
"He's a big mutant brain. Three, even. I heard he's three monks that practiced some form of occult zen for so long they fused together in a wad./Whatever he's an arrogant special effect and I'm gonna fuck him up for money."
Fractions agentserie är en del Warren Ellis, en del Grant Morrison, en del Steranko och en del Michael Moorcock. Och helt och hållet underbar. Menad att bli sju delar. Två har kommit i lösnummerforn och en i samlat format. Den första delen, samlad i Luxuria är bättre än den andra.

Jaime Hernandez - The Education of Hopey Glass
Jaime Hernandez fortsätter sin Locas-serie.

Grant Morrison (text) Frank Quitely (bild) - We3
Tre husdjur har blivit förvandlade till mördarmaskiner av militären och ska ersättas av en ny modell. De flyr på väg mot något de kan kalla hem.
Det här kan låta rätt löjligt men Morrison lyckas göra de tre djuren levande utan att bli alltför människoliknande. Quitelys bildkompositioner är makalösa.

Bryan Lee O'Malley - Scott Pilgrim
Har kommit i flera häften. Jag räknar alla som en serie.

Joe Sacco - Fixaren
Har fördelen framför övriga serier på listan att finnas på svenska.

Chris Ware - Jimmy Corrigan
Det går att kritisera personteckningarna i Wares prisbeskänkta serie men han kan rita ihop en sida.

Decenniets tio bästa superhjälteserier

Listor med decenniets bästa ditt och datt börjar att dyka upp. The Comicsreporter har en lista med 83 superhjälteserier. Jag kan inte se någon serie som saknas. På den finns naturligtvis flera som jag inte har läst. Till exempel Omega Unknown av Jonathan Lethem som verkar intressant. Sen har han också med återutgivningar av gamla serier som Plastic Man Archives och

Supermen! (länk här och nedan till tidigare Butter tar ordet-inlägg om serierna i fråga). Såna är inte med på min lista. Vad som är och inte är superhjälteserier är inte alltid lätt att säja. Men Matt Fractions Casanova är som exempel snarare en spionserie.

De tio bästa superhjälteserierna de senaste tio åren:

10. Brendan McCarthys nummer av Solo
I utkanten av genren förvisso.

9. New X-Men 142-145 "Assault on Weapon X"
Grant Morrisons version av The X-men är till större delen bedrövlig. Men den här korta gnostiska berättelsen tecknad av Chris Bachalo har sin charm. Enda av serierna på listan som finns publicerad på svenska.

8. The Ultimates - Super-Human
Mark Millars (text) och Bryan Hitchs (bild) omarbetning av en bunt gamla marvelhjältar var i det första albumet en logisk fortsättning på deras The Authority. Fast de liberala maktfantasierna hade bytts ut mot konservativa. Efter de sju första numren (som minus det sista finns samlade i detta album) förlorar serien gnistan. Men i början är serien widescreencomics när de var som bäst.

7. All-Star Superman
Av Grant Morrison (text) och Frank Quitely (bild)

6.All-Star Batman & Robin the Boy Wonder
Frank Miller (text) Jim Lee (bild)
5. Automatic Kafka
Kortlivad mycket märklig serie, skriven av Joe Casey och tecknad av Ashley Wood.

4. Seven Soldiers
Text: Grant Morrison, bild: diverse. Sju miniserier som löst hänger samman. Vid varje omläsning och ombläddring tycker jag allt bättre om den här serien som skildrar utkanterna av den amerikanska populärseriens marker. Bäst av serierna är Seven Soldiers Frankenstein tätt följs av Klarion. Men det går att hitta nya saker även i de andra. Finns samlad i fyra album.

3.Eightball 23
"The Death Ray" av Daniel Clowes. Den sista stora revisionära superhjältetexten.

2. The Dark Knight Strikes Again
Frank Millers fortsättning på sitt eget klassiska Läderlappenäventyr The Dark Knight Returns. Karnevaliskt och burleskt.

1. Planetary - The Fourth Man
Text av Warren Ellis, bild av John Cassaday. Det andra Planetary-albumet innehåller några av de bästa av seriens felläsningar av populärkultur. Som "Planet Fiction" om en fiktiv figur som hämtas in i den verkliga världen. Eller den serie med 50-talsskräckfilmstema som finns i numret med omslaget nedan.

Neil Gaimans 10 bästa serier

I förrgår fyllde Neil Gaiman 49. Vilket är väl ett skäl så gott som något att ge också honom en lista. Till skillnad från de tidigare tio-i-topp med Grant Morrison, Warren Ellis och Alan Moore så innehåller den nedre delenav listan verk som inte är särskilt bra.

Detta delvis då Gaiman lämnade serietidningsförfattander för de riktiga böckernas värld. Så han har inte lika många serier att välja från.

Bland de Gaiman jag inte läst finns två samarbeten med Dave McKean: Violent Cases och Mr. Punch som nog bägge annars skulle ha placerat sej på listan:

10. Brother Power the Geek
En Swamp Thing-histora Gaiman gjorde. Påminner om den mycket bättre Sandman 54. Fungerar nu mest som en påminnlse om en väg Gaiman inte tog. Då han var menad att ta över Swamp Thing efter Rick Veitch.

9. Legend of the green flame
Alan Moores version av Swamp Thing fick Gaiman att börja skriva seriemanus. Den här Stålmannen/Gröna Lyktan/Phantom Stranger-serien utgår från ett av de bästa av Moores Swamp Ting-nummer, det som utspelar sej i helvetet. Samma helvete hamnar här våra hjältar i.
Manuset blev lagt på is och först tecknat av flera artister flera år senare. Detta har påverkat slutresultatet. Men en scen med Stålmannen som hör alla de plågades rop är bra.

8. Whatever Happened To The Caped Crusader?
Neil Gaiman gör Läderlappen. Han gör det mycket gaimanskt. En sista Batman-historia där Läderlappens vänner och fiender, i olika reinkarnationer, berättar historier om The Dark Knights död - alla annorlunda från varandra.
Gaimans historier om historier riskerar ibland att bli lite fåniga. Vilket händer här. Men det finns en del ljusglimtar. Som att en av berättelserna är en variant på en gammal Robin Hood-sägen. Fast slutet på albumet finns det ingen ursäkt för.

7. Metamorpho
Jag har bara sett ett par sidor och ytterligare några bilder från detta samarbete med Mike Allre i Wednesday Comics. Gaiman verkar ge Allred utrymme att teckna allredska saker.

6. Black Orchid
Ett av flera samarbeten med Dave McKean. Gaiman är forfarande fast i Alan Moores skugga och knyter Black Orchid till Swamp Thing. Serien fungerar inte riktigt som den uppgörelse med superhjältetroper som det verkar som den vill vara. Men McKeans teckningar ger ändå serien något extra. Publicerades på svenska i tidningen Epix en gång i tiden.

5. Sandman Endless Nights
Ett album där Gaiman gick tillbaka till sitt gamla Sandman-galleri en sista gång. Sju olika artister tecknar sju olika historier om syskonen med namn på D. Milo Manara, Frank Quitely med flera. Här har Gaiman kunnat välja artister rätt fritt till skillnad från när han skrev tidningen Sandman och därmed kunnat anpassa historierna efter deras penna.

4. Death - High Cost of Living
En annan, tidigare, spin-off från Sandman. Det finns flera miniserier med Lillasyster Yster Döden men jag har bara läst den här. En enkel historia om hur Döden lever en vanlig dödligs liv för en dag. Ett gammalt tema som Gaiman lyckas göra något nytt med. Chris Bachalos teckningar är utsökta.

3. Books of Magic
Också den här mini-serien förmår få fram det bästa från sina fyra tecknare. Fyra hörn av magins värld berättas om i fyra nummer. Ett är väldigt sandmanskt, på ett bra sätt, medan det som utspelar sej i framtiden är min favorit. Kantigt och vackert. Gavs ut på svenska som de två första numrena av Magic Fantasy i ett försök att slå mynt av huvudpersonens likhet med Harry Potter.

2. Sandman
Jag har inte läst riktigt hela den sjuttiofem nummer långa Sandman. Serien är ojämn. Men man kan förstå det genomslag den fick när den kom.

1. MiracleMan

Batman och Robin av Grant Morrison och Frank Quitely

Batman and Robin är det senaste samarbetet mellan serietidningsförfattaren Grant Morrison och serietecknaren Frank Quitely. Tillsammans har de tidigare gjort några av de mest intressanta amerikanska mainstreamserierna som We3, Flex Mentallo och All Star Superman.

Batman and Robin är en fortsättning på Morrisons rätt trista period som författare på den månatliga Batman-tidningen. Men det är en ny titel med nya personer bakom maskerna.

Bruce Wayne tros vara död (Morrison hade ihjäl honom på två olika sätt i två olika tidningar som han skrev) och den före detta Robin har tagit över som Läderlappen. Medan Bruce Waynes tioårige son nu är Robin.

I intervjuer innan tidningen kom ut så beskrev Morrison serien som psykedelika noir och som om den gamla campiga Läderlappen-tvserien från 60-talet skulle gjorts av David Lynch. Det finns vissa visuella anspelningar på den gamla TV-serien. Ljudeffekter bildade av blodstänk. Läderlappen och Robin som tillsammans slår till en skurk. Fullt så underlig är nu inte serien. Visserligen är skurken en tjock man i grismask som kallar sej för Professor Pyg och leder en Le Cirque d'etrange. Med en av hans hantlangare baserad på Herr Padda från Det susar i säven. Men underliga skurkar är egentligen rätt vanliga i Läderlappen-serier. Och Professor Pyg, som pratar i nonsenstal och dansar en liten dans innan han torterar sina offer, är en variant på Jokern.


Men även om serien inte riktigt motsvarar Morrisons beskrivning av den (det är sällan hans serier gör) så är det en underhållande serie. Slagsmålsscenerna ritade av Quitely är en fröjd för ögat. Och det finns massvis med detaljer i teckningarna som man inte märker direkt. Också karaktärerna i serien får han fram bra. Som den tioårige Robins arroganta hållning. Denne nye Robin, introducerad i Morrisons tidigare Läderlappenserier, är seriens stjärna. Trots att han är två äpplen hög anser han att han borde vara Läderlappen och säjer saker som "I was bred for the job, and trained in the arts of war by the masters of my mother's leauge of assassins."

Serien är något av en bagatell. Men så heter den ju också Batman and Robin. Den känns mer flyfotad än Morrisons tidigare Läderlappen-serier. Mer som om han genom att byta personer bakom maskerna blivit fri att göra sin egen serie av den. Och får med en del av sina vanliga teman. Dels fortsätter han till en del identitets och dubbelgångartemat från sin tidgare Batman (som en blogg visade så kan man ta en sida från början av Morrisons sista Batman-serie och stoppa in mellan två av de sista sidorna i det tredje numret). Men också "personligheter är ett virus"-idén från The Filth meddelst Professorns Pyginfluensa.

Frank Quitely tar (förståeligt nog) rätt lång tid på sej att teckna. För att ändå få tidningen på ett månatligt schema så har han tecknat de tre första numren (som är de om vilka jag skrivit ovan) och ska teckna nummer 10-12. Nästa historia kommer att tecknas av Phillip Tan, en serietecknare som jag inte är bekant med. Albumet lär samla Quitelys nummer med Tans.

Herr Padda

I det andra League of Extraordinary Gentlemen-albumet så söker huvudpersonerna upp doktor Moreau från H. G. Wells roman. Han är omgiven av en hop förmänskligade djur. Ett av dessa är en padda i en liten bil.
De många referenserna i Alan Moores och Kevin O'Neills serie kan bli lite tjatiga. Men denna cameo av Herr Padda fick mej att le brett.

Herr Padda är en av figurerna i Kenneth Grahames barnboksklassiker Det susar i säven. Herr Padda har en förkärlek för olika motorfordon. Denna hobby gör ständigt att han hamnar i svårigheter.
Paddan är skrytsam, burlesk och underbar.

I en ny preview av Grant Morrisons och Frank Quitelys Batman and Robin är det tydligt vad som kunnat anats av tidigare förhandsutdrag, att en av de nya bisarra skurkarna hos Morrison bygger på Herr Padda eller Mister Toad. Och att han även här har en viss förkärlek för motorfordon.
Batman och Robin kommer ut med första numret i dag i staterna.


Paddans energi och oförbätterlighet gör honom till den egentliga hjälten i Grahames berättelse.

I En Meccanopojke berättar. Anteckningar om ett borgerligt förnuft låter Jan Myrdal en av sina vänner jämföra honom med Herr Padda: "Chauffören försökte ingripa, men Jan Myrdal bara knuffade ner honom på sätet(...)Outgiven var det ja! skrek han hänsynslöst. Refuserad säger ni. Ha, ha! Jan Myrdal är jag, den blivande världsskriftställaren som bryter alla bojor", och så vidare fram till och med den mening som i Signe Hallströms översättning lyder: "Ha, ha tjöt han, rusig av egenkärlek, där har vi Paddan nu igen! Paddan, som kommer ner på fötterna som vanligt!"

Anledningen till att Dag, som hans vän heter, här tar avstamp i Det susar i säven är enligt Myrdal att han var "uppfostrad mycket brittiskt på göteborgsmanér med klassisk barnbokslitteratur".