ur TIO SÄTT ATT BETRAKTA P. B. SHELLEY

6
En gång tände han eld på mr Laker,
familjens butler. I Italien
dansade han till lågorna från en skogsbrand.
Efteråt, i skuggan, grå
kall efter timmar av istappar,
viskade han: "Hör, men lyssna då,
alla himlens ochoceanens grenar
trasslas in i varandra."

8
Till frukost och lunch åt han karameller.
Stolgången kärv av allt opium.
Njurar och blåsa angripna.

Hans tonfall och rytmer
yr över den frusna jorden.
Det ekar av gudar och koltrastar
och hädelser.

Hugo Claus
(övers. Per Holmer och Eva Runefelt,
i Clausurvalsvolymen Spåren)

T. S. Eliot och Världens Undergång

Nu när månaden närmar sej sitt slut och vi kan konstatera att T. S. Eliot inte visste mycket om månaders inbördes grymhetsförhållanden så passar det väl att se på hur hans näst mest kända citat håller sej.
I "Hollow men" från 1925 skriver Eliot: "This is the way the world ends/This is the way the world ends/This is the way the world ends/Not with a bang but a whimper."
Det finns flera svenska försök till översättningar. Jag tror det var Elmer Diktonius som översatte bang med skräll och whimper med gnäll. Som ett exempel.

Mot denna beskrivning av hur världen går under har många haft invändningar. Ronald Bottral i förordet till urvalsvolymen Dikter från 1942 är inte den enda som menade att det då pågående världskriget gav Eliot fel.

En kanske mer personlig invändning till raderna finns i den första Cantos i Sånger från Pisa av Ezra Pound. (Cantos LXXIV i hela Cantos "och säg det här till Possum: en smäll, inte en snyftning,/med en smäll inte med en snyftning". (Possum var Pounds smeknamn på Eliot, ibland översätts det med Pungråttan men det blir nog elakare än det vart menat.)
Det är möjligen detta interinstanttextande som åsyftas när Bob Dylan i "Desolation Row" låter T. S. Eliot och Ezra slåss på Titanic medan "calypso singers laugh at them".

Raderna från "Hollow men" brukar citeras i tid och otid. Ofta förlorar man den upprepning av "This is the way the world ends"-raden som ju egentligen gör effekten. Sen finns det många varianter och anspelningar. Förvrängningar och parodier.
En av mina favoriter är i Grant Morrisons The Invisibles: "This is the way the world ends. Thank God I brought champagne."

I slutändan är det viktiga kanske inte hur världen går under. Utan att den går under.

Philip José Farmer

Den den fjärde delen av en intervju med Alan Moore inför den stundande League of Extraordinary Gentlemen-volymen är uppe på Newsarama. Det är en hyfsad intervju trots att den är på den rätt ytliga nätplatsen.
I den här delen av intervjun talas bland annat om sf-författaren Philip José Farmer.
Philip José Farmer dog tidigare i år 91 år gammal. Han fortsatte som författare i stort sett in i det sista.

Moore nämner Farmer framförallt i samband med Wolrd Newton, en idé om att alla pulpkaraktärer och även en del andra litterära figurer alla är släkt med varanra. Även om den bok där konceptet först uppstod: Tarzan Alive är riktigt bra, åtminstone första hälften, så har jag aldrig tyckt att World Newton-berättelserna tillhör den bättre delen av hans författarskap. Men de är en uppenbar, och nu också erkänd, inspirationskälla för Alan Moores League of Extraordinary Gentlemen-serier.

Andra av hans användande av tidigare litterära förlagor är intressantare. Som den "The Jungle Rot Kid on the Nod", som Moore också nämner i intervjun. En Tarzan-berättelse såsom om Tarzan vart skapad av William S. Burroughs istället för Edgar Rice Burroughs. Tarzan dyker ofta upp i Farmers författarskap.

Den novellen finns (bland annat) i samlingen Riverworld and other stories som jag köpte på antikvariat i veckan. (Jag har läst novellerna i den tidigare i en utökad samling under annat namn, bibliotek-wise).

Den Riverworld-novell som gett namnet åt boken har i sin huvudroll den historiske Jesus. (Också Jesus dyker ofta upp i Farmers författarskap. Jesus och Tarzan. Fast så vitt jag vet inte tillsammans.) Återfödd, liksom resten av mänskligheten, på en planet med en stor flodbädd. Riverworld-böckerna, varav de två första finns på svenska (som Flodvärlden och Den sagolika flodbåten) är en fascinerande skildring där han genom konceptet - alla som någonsin har levat, har väckts till liv igen på den här planeten, varför och hur vet de inte - ger Farmer en möjlighet att skildra faktiska historiska personer, andra boken har Mark Twain i huvudrollen, i en rätt gammaldags äventyrsberättelse.

Jag läser just nu den långnovell han skrev till Harlan Ellisons Dangerous Visions: "Riders of the purple wage". Det är ett exempel på en författare som försöker skriva i den stil som yngre författare som påverkats av honom skriver i. Men han lyckas rätt bra. Rubriker ("THERE ARE UNIVERSES BEGGING FOR GODS yet he hangs around this one looking for work) och artikelutdrag följer i typisk new wave-stil (new wave inom sf var en rörelse där Sf-författarna försöker skriva modernistiskt, typ. Med skiftande resultat. En av de författare som hade påverkat skolan var Philip José Farmer.) Trots de många olika korta historierna i denna berättelse om ett överflödssamhälle och framtidens litteraturkritik så förblir novellen hela tiden underhållande.

Och först som sist var Philip José Farmer en underhållande författare.

Jan Svankmajers Alice på youtube

Jan Svankmajers Alice finns på youtube. I den engelskspråkiga versionen. Med spanska undertexter.
"Alice thought to herself: now you will see a film, made for children - perhaps. But I nearly forgot: you must close your eyes. Otherwise you won't see anything."
DEL 1:



DEL 2
DEL 3
DEL 4
DEL 5
DEL 6
DEL 7
DEL 8
DEL 9

Jan Svankmajers Alice

I Jan Svankmajers Alice har filmen pågått nästan en halvtimme när Alice lyckas ta sej in genom dörren till Underlandet. Scenen när Alice, här spelad av en flicka i samma ålder som bokens Alice, först är för stor för att komma in genom dörren och sen för liten för att nå nyckelm är den längsta i filmen. Och som mycket i den nästan helt utan dialog. Om någon säjer (eller tänker) något visas en närbild på en mun som säjer:"säjer Alice" eller muttrade den vita kaninen för sej själv".

Om man inte skulle känna till förlagan skulle det nog vara en underlig sak att se på. Kanske är den rätt underlig i alla fall.

Jan Svankmajer är en tjeckisk animatör och surrealist. Han har gljort flera långfilmer som liksom Alice blandar skådespelare med stop-motion animation. Alice (Neco z Alenky) kom 1988. Den följdes av den ur vissa avseenden närbesläktade Faust, som också bör ses.

Lewis Carolls Alice i underlandet kallas ofta anakronistiskt för surrealistisk. Men Svankmajer är den som i sin filmatisering spelat upp det surrealistiska mest. Den vita kaninen är här en uppstoppad kanin som får liv framför Alices ögon. Han förblir meveten om sin uppstoppade status. Det rinner hela tiden sågspån ur honom. Kaninen är ändå den av varelserna som är mest lik sin förlaga. Resten av figurerna blir uppdaterade till bizarra dockor. Alice själv spelas av en docka när hon är liten. Och i ett tillfälle är honinstängd i ett dockskal som hon bryter sej ut ur.

En del händelser har Svankmajer själv lagt till men många följer boken. Till skillnad från de flesta versioner ligger här tyngdpunkten hela tiden på det visuella.

Små hästskallskelett kläcks ur ägg. Kackerlackor kryper fram ur en konservburk när Alice öppnar den. Det är verkligen en underbar film.

En sak där dnna film skiljer sej från boken som är typisk för vilka teman den väljer att understryka från förlagan är att det faktiskt sker en hel del halshuggningar. Våldet är betonat. "'Nu ska vi se på en film' säjer Alice, 'en film för barn kanske?'", som närbilden på munnen säjer i början av filmen.

HIPSTER

En serieblogg kallade nyligen Yoshihiro Tatsumis självbiografiska serier samlade i boken Drifting Life för "hipster manga". Detta apropå att New York Times skrev en artikel om Drawn & Quarterlys utgåva av volymen.
Seriebloggosfären reagerade starkt mot termen. Uppenbarligen är en hipster det värsta många av dessa seriebloggare visste.

Tatsumi, som man i Sverige kunnat läsa i Galago, jämförs med att någon tagit en Murakamiroman och ritat vackert och utförligt i mariginalerna.

Hipstermanga är som term kanske inte någon särskilt passande benämning på Tatsumis rätt finstämda serier. Men att New York Times skriver om en mangaroman och beskriver den i såna termer borde rimligtvis göra att det är rätt rimligt att säja att serien nu är så att säja hipp. (Hipp har samma ursprung som hip och hipster, men låter som nästan alla försvenskningar lite mesigt.)

Invändandet mot termen har kommit från folk som gillar Tatsumi. (Och Tatsumi är, så vitt jag kan bedöma av det jag har läst, bra). Det är styrkan i föraktet mot hipsters som kan tyckas lite förvånande.

En hipster var från början i jasskretsar en som var hip - vilket oftast betydde helt enkelt att han knarkade. Det kom sen att i överförd betydelse att handla om han lyssnade på rätt musik. Beat-poeterna snodde termen.

Nuförtiden ska det betyda den som är först med det senaste. Men har på senare år fått en nedsättande innebörd. En som är (eller tror sej vara) först med det senare och ser ner på folk som inte är det.

Hipster douche är en term som använts på flera bloggar under "kontroversen".

Förtalandet av hipsters försvaras också på socio-ekonomiska grunder. Vita som stjäl svartas markörer, typ.

Samtidigt känns själva kraften i hatet mot dessa vagt definierade hipsters lite lätt obehagligt. Hipsters ogillas därför att de ser ner på andra. Därför ser vi ner på dem. Och ingen kallar sej själv för hipster. Om inte ironiskt. Så hur försvarar sej en förmodad hipster mot stigmat?

Alice och parodi

Genom Alice i underlandet så försöker Alice recitera ramsor. Dessa kommer ut fel. Ofta som lätt morbida versioner av originalen. Flera av de barnkammarverser som parodieras är i dag bortglömda. Andra verser som finns kvar, som den om Humpty Dumpty, är nu svår att inte förknippa med Lewis Carolls figur.

Förutom verser för barn så parodieras även mer seriös poesi. William Empson nämner Wordsworth bland de som parodieras. Och i "Jabberwocky" (i uppföljaren Bakom spegeln) drivs det bland annat med riddarversromanen som åter blivit populär (och som vägen genom William Morris kommer att bli vad vi idag kallar fantasy).

Alice-böckerna är uppbyggda av parodier och förvridna lekar. Själva de sociala normerna vänds ut och in. Men även om det bland de saker som får sin burleska motsvarighet finns det brittiska rättssystemet så är det inte en direkt samhällskritisk bok. I den allmänt erkänt usla Sylvia och Bruno drev Lewis Caroll med absolutister och detta verkar vara så långt hans politiska intresse sträckte sej.

Den ständiga förvanskningen av dikter och roller och den ständiga förvandlingen av Alice ger dock verket den lätt karnevaliska känsla som gör att det än i dag lever.

Läsning om läsning

Denna måndag har Lyran temat läsning om läsning som sin tematrio.

För omväxlings skull tänker jag nämna tre böcker som många brukar ha läst.

Det brukar ibland heta att det som skiljer folk på TV från oss andra är att de aldrig ser på TV.
På liknande sätt läses det sällan i romaner (böcker om läsning är det naturligtvis gott om om man räknar in litteraturteori och -historia och sånt).

En genre där det ofta ändå läses en del är självbiografin:

En annan värld av Jan Myrdal
kallas istället för jagroman. Här är inte läsningen som i många böcker en väg ut. Hans föräldrar tillhör den nya politiska överklassen och de har gått om bokhyllor hemma. Men läsandet blir i Jan Myrdals Barndoms-trilogi (varav detta är andra boken) ändå en fristad.
Den elvaårige Jans funderingar och vidare fantasier kring och om sitt läsande är en stor del av boken.

Det låsta rummet av Paul Auster
Tredje delen av New York-trilogin
Jag verkar vara rätt ensam om att ha denna den tredje boken i trilogin som favorit. Handlar om hur huvudpersonen får en handfull manuskript skrivna av en gammal vän. Beskrivningar av fiktiva romaner är ofta bättre än faktiska romaner.

Fahrenheit 451 av Ray Bradbury
Kan tyckas nästan lite för självklar i sammanhanget. Berättelsen om "brandmannen" Montag som har till uppgift att bränna böcker men själv börjar med det förbjudna läsandet. Ibland glömmer man hur välskriven den här korta romanen är. Som i alla lite bättre dystopier så är försvarstalet för den rådande ordningen, här givet av Montags chef, inte utan sina poänger. Och gruppen Montag går med i i slutet är rätt lik en fanatisk sekt. Bokstavstrogna.

Antalet dagar på en vecka varierar

"Two days wrong!" sighed the Hatter. "I told you butter wouldn't suit the works!" he added, looking angrily at the March Hare.
"It was the best butter," the March Hare meekly replied.
"Yes, but some crumbs must have got in as well," the Hatter grumbled: "you shouldn't have put it in with the bread-knife."
The March Hare took the watch and looked at it gloomily; then he dipped it into his cup of tea, and looked at it again: but he could of nothing better to say than his first remark, "It was the best butter, you know."

Alice-veckan kommer att fortsätta två eller tre dagar till. Mest beroende på ett antal feberdagar för min del förra veckan.
Nu vore det på något sätt ändå inte riktigt i linje med Alice i underlandet om en vecka hade sju dagar.

Ja, dä ä dä

P4 sänder i kväll kl. 23 ett program om Pugh Rogefeldts platta (Ja, dä ä dä!) som firar 40-års jubileum senare i år.
Det är kanske lite sent för oss som ska upp tidigt i morgon, men det lär väl gå att höra senare på nätet.

Pugh Rogefeldt är kanske inte min favorit. Men att (Ja dä ä dä!), är ett mästerverk är svårt att bestrida.
Den vackra sommarvisan "Små lätta moln" kan du höra här så länge.

The Child as Swain - William Empson om Alice i underlandet

William Empsons långa essä "Alice in Wonderland: The Child as Swain" från 1935 är fortfarande en av de intressantaste texterna om Lewis Carolls klassiker. Innan hade, som Empson noterar i början av essän i ett något offensivt tonfall, det setts som dålig smak att gå in på delar av Carolls verk som inte bara är uppenbara för dagens läsare utan som Caroll själv var medveten om. Ändå kan den starka freudianska läsningen Empson gör vara det som får essän att se något åldrad ut.(Alice säjs vara en fader "getting down the hole", såväl som moder och spädbarn).

Men samtidigt som han dels får ut varenda sista hästkraft av den freudianska skrothögen så handlar den kanske mest intressanta delen av The Child as Swain om Carolls användande av nonsenstraditionen och en historisk/politisk genomgång av denna tradition. Till skillnad från den nykritiska skola som starkt tog efter Empson och framförallt hans Seven types of Ambiguity (1930), en riktning Empson själv såg med ogillande på, så var Empson marxist. Och detta perspektiv ger honom en ökad förmåga att se att till exempel de många varianterna av mat-temat (som tas upp i Malvina Reynolds "No Room") inte enbart står där som symbol för något annat. Dessa passager gör att essän känns intressant även för läsare som vant sej vid kritik uppfödd på Bachtin och Barthes.

Empsons essä publicerades i essäsamlingen Some versions of Pastoral som förutom Caroll tar upp bland annat Milton och Shakespeare, men också, vilket då var ovanligt, har ett avsnitt om proletär litteratur. En anledning att "The Child as Swain" fortfarande läses är att den finns med i Stanley Edgar Hymans antologi The Critical Performance, som hör samman med Hymans stora arbete om engelsk och amerikansk litteraturkritik: The Armed Vision. Dessa två böcker är om man är det minsta intresserad av ämnet oumbärliga.

Vit kanin

"White Rabbit" var en av två kända sånger som Grace Slick tog med sej från sitt förra band när hon gick med i Jefferson Airplanes. Textens jämförelser mellan Alice i underlandets bildspråk och drogintagande är väl egentligen inte så mycket mer sofistikerad än den gängse Saturday Night Live-sketchen om hobbitar och droger. Sången låter också flera gånger dummare efter att man hört Grace Slick uttala sej om dess djupare innebörd. Men det är en hyfsat bra låt.

Här i ursprungsversionen med Grace Slick & The Great Society:


Sjungandet börjar först mer än fyra minuter in i låten. Vilket väl är något som talar för Jefferson-versionen. Den är kort.

Den här boken förändrade mitt liv - till det sämre

är en fras man sällan hör.
Om någon säjer att den här boken (filmen, tv-serien, baletten med nakeninslag) förändrade mitt liv så menas det alltid som något positivt.

En enkel etikettregel när du hör frasen "...förändrade mitt liv" är att inte svara: "Och du menar verkligen detta som en rekommendation?"

I en intervju utförd av Charles Platt (på svenska i Nova Science Fiction 3/84) nämner Joanna Russ på frågan om "den sorts böcker" hon skriver inte kan åstadkomma förändringar i människors liv en artikel av en tidskriftsredaktör där han skrev att han aldrig någonsin tryckt något som inte resulterat i minst ett brev där någon påstod att "Ni har förändrat mitt liv". Russ fortsätter "Man kan praktiskt taget trycka ett recept på köttfärslimpa och så skriver någon och säger 'Det fick en så fantastisk inverkan på mig att det räddade livet på mig'"

Nu kan ju detta tyckas orättvist mot köttfärslimpa-recept. Om personen i fråga faktiskt började att regelbundet laga denna köttfärslimpa så har det receptet förändrat den människans liv säkert mer än någonsin Jakob Fatalisten eller New York-Trilogin skulle ha gjort.

"Folk säger att de har förändrats, men vad de egentligen menar är att de har läst någonting som klargjort en massa saker de redan kände.", säjer Russ ytterligare. Sen kan man ju tycka att det är bra nog.

(

Paul Pope och Star Trek

J. J. Abrams, som gjort den dåliga TV-serien Alias och den kommande Star Trek har gästredigerat den senaste Wired, hipstermagasinet.

I numret finns en serie av Chris Ware, som ska ta ett annorlunda perspektiv än de flesta Ware-serier. Som många av hans serier handlar det om en mindre socialt anpassad man besatt av en före detta flickvän. Men här ur kvinnas synvinkel.

Liksom Ware om man har överseende med hans i längden tjatiga misantropi onekligen kan rita en del vackra serier så gör Paul Pope, om man ignorerar hans politiska funderingar, de snyggaste av teckningar. Paul Popes Star Trek-serie finns att läsa på nätet. Jag är personligen inte så intresserad av Star Trek, även om avsnittet där en hel planet byggt upp sin kultur kring en packe dåliga deckare är rätt kul, men Pope visar här merparten av sitt register. Små märkliga mönster, en öppen himmel; popeskt.

Wired brukar ibland gå att hitta i svenska kiosker. Jag ska i alla fall söka efter detta majnummer.

Heart Suit - en novell berättad på 15 spelkort

In a sense, they are all thieves, simply because they can be. Which is not quite adequate justification for hanging them all, though he might yet do so.

Robert Coovers "Heart Suit" finns i McSweeney's 16. McSweeney är en antologiserie som började med idén att den skulle publicera texter som blivit refuserade av andra tidskrifter. Med åren har antologin utvecklats till en av de ledande amerikanska antologierna. De blandar kända och mindre kända författare.

Antologin ser olika ut för olika nummer. Nummer 16 är uppdelad i tre delar. En kortroman i egen volym. En volym med resten av ovellerna. Förutom Robert Coovers text som är tryckt på femton kort. Färgen hjärter.

Poängen med att den är tryckt så här är att man för varje ny läsning ska blanda om korten. Första och sista sidan förblir den samma.

Berättelsen som utgår från en bihistoria i Alice i underlandet handlar om att någan har stulit Queen of Hearts pajer. Vem som har stulit dem blir annorlunda för varje omblandning.

Det finns många texter som på detta eller liknande sätt förändrar sej. Från hypertexter till välj-ditt-eget-äventyr-varianter. Det här är väl den enklaste sortens.

Och det är genom sin enkelhet "Heart Suit" får konceptet att fungera. Figurernas handlingar och motivationer förändrar sej men historien förblir i stort den samma. Man kan säja att den understryker det evigt upprepande i de litterära konventionerna. Nu är historien, hur man än blandar den, framförallt underhållande.

SUPERGUD - Han kommer

Inte mycket har avslöjats om detta ett kommande Warren Ellis-projekt

Men jag gillar logon:



It's smiting time.

En fin dag att bränna lite böcker

Den här passagen i Michael Moorcocks minnestext om J. G. Ballard, (mest om New Worlds-tiden) tyckta jag passar fint denna världsbokdag:

"At one time his back garden served as a pit in which he burned review copies (I remember him phoning me to complain bitterly that Fahrenheit 451 was NOT the temperature at which book paper burned)"

Detta är hur dagen borde firas.

Det här får mej också att tänka på när Socker-Conny har till jobb att gå över en utgåva av Hemsöborna och bränner hela upplagen "Det är fel på böckerna från början! Jag måste bränna noggrant!"

Och så har vi väl alla känt inför en del böcker.

Grattis Lenin!

Lenin skulle, om han mot alla odds fortsatt att leva, idag bli 139 år.
Vilket får mej att tänka på en dikt av Brecht: "Den outplånliga inskriften".
I den berättas om en soldat "i världskrigets tid" som i ett fängelse i Italien klottrar orden "hell Lenin!" på en vägg i anilin.
"Högt uppe i den halvmörka cellen,"/nästan osynligt/stod det där, ritat med jättebokstäver." (övers. Anders Aleby). Vakterna låter måla över det med kakel. Skriften lyser i kalk. Olika sätt prövas men "hell Lenin" står kvar. Till sist sänder vakterna efter en murare som går lös på inskriften med kniv "bokstav för bokstav både länge och väl". Men se:"ristat i djup relief den outplånliga skriften:/hell Lenin!/Bäst att riva muren! sade soldaten."

En sån här dikt går inte riktigt att se på samma sätt idag som när den skrevs. Jag har alltid tyckt att det är en vacker dikt om frihetslängtan och motstånd och sånt. Samtidigt är det så att det gick en rätt klar linje från Lenin till Stalin och att han måste ses som allra minst delansvarig till mycken lidande och död.

Å andra sidan var namnet Lenin för många, liksom den socialistiska soldaten i dikten, en symbol för att just riva murarna. Också den Lenin existerar, outplånlig.

Malvina Reynolds

Malvina Reynolds var 60 år gammal när hon gav ut sin första lp. Men hon hade gett ut häften med sånger tidigare och var en viktig gestalt i den politiska sångskrivarrörelsen som hade stt centrum i Berkeley.

Hennes mest kända låt är "Little Boxes". Den ligger på albumet Malvina, det första på Reynolds eget skivmärke Cassandra Records.

Förutom politiska sånger så skrev hon också många barnvisor. Även en del av hennes andra låtar påverkades av denna syssla.
På Malvina finns sången "The little red hen" vars barnviseliknande fabel utmynnar i ett kommunistiskt "Utan arbete, tomma fat"-liknande credo. "A nd that's why they called him red."
"The little red hen" skulle väl kanske kunna passera som en barnvisa. Kanske för den sortens föräldrar som läser högt ur Olle och fabriken för sina barn.

Men en annan låt på skivan "No room" låter inledningsvis kanske som en barnsång men går över i något annat. Den utgår från den scenen i Alice i underlandet där ett barn blir förvandlat till en gris. De från början rena citaten från Alice får det gradvisa överslaget och det "Don't bring another baby in", som hos Caroll är lika entydigt komiskt menat som de ständiga orderna om att halshugga den ene och den andre i boken, förvandlas till att handla om fattigdom och överbefolkning. "And if they die in the streets of Calcutta,/No one will notice but their ma/And aint that just like a woman."

"No room" finns inte på nätet (hela albumet går att hitta att ladda ner men bara på olagliga vägar - själv har jag helt laglydigt snott skivan från mina föräldrar.) men
"The little red hen" kan du höra HÄR.

Dikt av Anna Achmatova

Av blommor och av döda ting
luktar det gott i huset.
Och på den svarta mullen ligger
granna rotfrukter i högar.

Vinden blåser ännu kyligt,
men från drivbänken har bastet tagits av
och dammen har klätts in
i gyllengrön brokad.

Knappt hörbart, blygt
men upprört sade pojken till mig:
Det bor en ruda där i dammen
och rudan har en fru.

Anna Achmatova
1913
övers. Barbara Lönnqvist

Alice-filmatiseringar

Tim Burton håller just nu på att filma sin version av Alice i underlandet. Burton har en viss känsla för design så ur den synvinkeln så borde verket passa honom bra. Nu lär ju filmen bli usel eftersom det var länge sen Burton gjorde ens en halvbra film.
Den kommer inte att bli den första Alice-filmatiseringen (bilden ovan är från en version från början av 30-talet.). Det vimlar av Alice-filmer, animerade och med riktiga skådespelare.

Den första kända är väl Disney-versionen. Som är något bättre än sitt rykte. Det är en barnfilm utan de lager Carolls text har men den är rätt väl tecknad. Den lär ha varit en hit bland hippies som gick och såg den och rökte på. I brist på Fantasia-visningar får man anta.

De flesta filmversioner är rätt dåliga och tenderar att "förbättra" texten. Gärna så att Alice lär sej något under resans gång. Den någorlunda populära musikalversionen av William Sterling från 1966 med Fiona Fullerton i huvudrollen och då kända komiker i birollerna visar på styrkan i Carolls text när den står bredvid filmens egna försök till poesi.

De lite friare versionerna av Alice kan ibland bli intressantare som Dennis Potters märkliga Dreamchild där en åldrad Alice får hallucinationer eller flashbacks från boken. Figurerna är på en gång obehagliga och på nått sätt ändå trogna boken. Ett kort utdrag med scen från Mad Hatters tekalas här (men med väldigt dåligt ljud).

Den bästa Alice-filmen är Jan Svankmajers version - som kommer att få en egen post.

Alan Moore och Alice i underlandet som skräckberättelse

I slutet på den andra League of Extraordinary Gentlemen finns som ett slags extramaterial en textdel kallad "The New Traveller's Almanac" där Alan Moore skriver om delar av den fantastiska litteraturen som om den hade inträffat på riktigt. Ett av de längre styckena är en omskrivning av Lewis Carolls Alice-böcker samt Snarkjakten.

"It is in nearby Oxford, though, that middle England's mysteries take on a darker hue" börjar avsnittet och slår på så vis an tonen. Denna Alice-berättelse är en skräckhistoria. En ung flicka kallad "Miss A. L." i tidningarna så att inte släkten ska bli lidande tros ha blivit bortförd. Fyra månader senare hittas hon i ett miserabelt tillstånd och berättar om ett "hål" som lett henne till en förvirrande värld "where many laws of physics, even laws of logic, were entirely different".

Flickan har ett annat äventyr, bakom en spegel, som slutar illa. Hennes inre organ har blivit omvända på ett sätt som liknar det som Gottfried Plattner råkade ut för i H. G. Wells "Plattners historia". Annars är berättelsen här snarare lovecraftiansk än wellsk.

Snarkjakten skrivs här om till att höra till samma makabra berättelse. En expedition för att finna den värld fröken A. L., som avlidit av sina skador, talat om leder till en katastrof. Bara en överlevande och en journal hittas men den "turned out to have been written in the form of cryptic nonsense poetry".

Mina Murray, league of Extraordinary Gentlemens ledare (och på omslaget ovan) söker upp den ende överlevande, en viss Dr. Bellman. På hennes förfrågningar om hur man hittar till den Snarkö som journalen talar om river han ut en sida ur fröken Murrays anteckningsbok och säjer att den är en utmärkt karta för att hitta till ön "The page in question, I should note, was yet unused and thus entirely blank"..."and I find I keep staring at it as I write these words. Why does it fill me with...unease? No. That is not the word. Dread. Why does this blank leaf fill me with dread?".

Alan Moore hade när han skrev denna hommage arbetat på ett projekt som bland andra involverade Alice från Carolls böcker ur ett annat perspektiv. Men mer om det senare i veckan.

De fem bästa B-sidorna

Gnidkungen gjorde igår en lista på Livet är underbart med de 5 bästa singelbaksidorna. Uppenbarligen gillar han Imperiet. Bilden är också snodd från hans blogg från när Pojken med Grodan i Pannan var dagens singel.
(Dagens singel är att ex-Trötter tar en av sina singlar, tar ett kort på den länkar till youtubeklipp ellr liknande om det finns- märkligt nog saknas Pojken Med Grodan i Pannan på youtube- och skriver något kort kring singeln ellr kring den tid då han köpte den. Ett koncept genialt i sin enkelhet.)

Här är då min lista, alfabetisk:

Marc Almond med Westminster city school choir - Love Letter
A-sidan är "Love Letter" utan skolkör. Det här är möjligen den gayaste artefakten i den kända världen.

Babylon Blues - Död i hans ögon
A-sida "Jesus eller Djävulen". På en tolva egentligen, men en med endast en låt på vardera sidan. Så den räknas. Babylon Blues andra album var ett av de bästa som gjorts. Medan den första var dubbelt så bra. Den här kom mellan de två, strax efter Stry Terraries lite olyckliga namnbyte till Stry Kanarie.

Nick Cave - Girl at the Bottom of My Glass
A-sida "Deanna". Nick Cave är bäst och detta är en av hans bästa låtar.

Clash - Armagideon Time
A-sidan är "London Calling". Clashs cover på Wille Williams låt som är bra även i original. En skiva att spela när det är armagideon dags. (Enda som fanns på youtube)

Pojken med grodan i pannan - Från en klar himmel
A-sida "Rock´n´Roll Rock´n´Roll". PGP släppte bara en LP på svenska. Och sen den här singeln. En låt som är till och med bättre än deras bandnamn.

J. G. Ballard och New Worlds

1964 tog Michael Moorcock över redaktörskapet för den brittiska sf-tidskriften New Worlds. Tillsammans med bland andra J. G. Ballard, som tillsammans med Moorcock stod för det mesta av det redaktionella materialet i magasinets första år, gjorde han om den till en publikation för nyskapande prosa. Tidningen sålde trots klagomål på de nya obegripliga historierna väl och var under ett decennium något så udda som en tidskrift för experimentell litteratur som också var en försäljningsframgång.

J. G. Ballard var redan en etablerad författare och hade sålt sina noveller och romaner såväl till den amerikanska marknaden som till den tidigare mer traditionella New Worlds under Ted Carnells regi. Hans tidiga prosa var påverkad av den brittiska undergångstraditionen med Wells och Wyndham och en av hans katastrofromaner The Drowned World hade redan gått som följetong i en annan engels sf-tidning. Och novellen "Terminal Beach", också den med gott om undergångsstämning hade tryckts i Carnells magasin. I det första Moorcocknumret började den bästa av hans svit med katastrofromaner The Crystal World (på svenska som Kristallvärlden att gå som följetong.

Moorcock skriver i förordet till den retrospektiva antologin New Worlds att gruppen kring tidskriften hade ett gemensamt intresse för det nya och experimentella i allmänhet men inte nödvändigtvis för samma konstnärer och författare. Ingen annan i gruppen delade Moorcocks intresse för Brecht medan Moorcock inte delade Ballards gillande av Salvador Dali.
Av de äldre sf-författarna uppskattade Moorcock endast Alfred Bester och Ballard enbart Bradbury. Denna förkärlek för den mer finstämde närmasr sentimentala Bradbury är lätt att förstå när man läser den tidige Ballard som i allt undergångsfrossande har en lyrisk melankolisk ton som jag menar finns kvar också när hans författarskap tar en mer experimentell vändning.

Ballards kondenserade romaner såsom "The Assassination Weapon" (ur vilken jag citerade ett stycke häromdagen vid nyheten om Ballards död) var viktiga för SF-litteraturens utvecklande och mycket imiterade. Dessa Ballards experimentella texter hade sina föregångare. I det första New Moorcock Worlds hade Ballard skrivit en text om William S. Burroughs. Och redan i tidigare Ballardnoveller och -romaner kan man se fröna till dessa mer avantgardistiska texter.

New Worlds gav Ballard, liksom fler författare (Thomas M. Disch, Barrington J. Bailey) en möjlighet att fritt utveckla sin stil. Och även om det väl finns en period under det sena 70-talet då hans texter fullt upptagits av sf-mainstream och han kunde tyckas stå och stampa på ett ställe kom han att fortsätta utveckla sej. Och i England ses han idag mindre som genreförfattare utan snarare blott och bart författare trots att en stor del av hans böcker fortsatt att vara off-sf. Hans självbiografi låg på många årstopplistor förra året. Och nyheten om hans död har i hemlandet fått stort utrymme.

Vill man läsa och se förändringen men också det trots allt i det stora hela enhetliga i J. G. Ballards författarskap görs det, om inte enklast, så bäst genom volymen The Complete Short Stories en mer än tusensidig volym som också kommit i storpocketutgåva i två volymer (boken ska sakna ett par noveller enbart publicerade i tidskrifter).

I Sverige kom en del av Ballards tidiga romaner ut på 70-talet men det skulle dröja tills för några år sedan för den banbrytande The Atrocity Exhibition att komma på svenska som Skändlighetsutställningen. Sven Christer Swahn tar upp just detta att Atrocity Exhibition inte kom ut i Sverige men väl i Danmark som en viktig skillnad i förhållandet till den nya sf i de två skandinaviska länderna i sin 7 x framtiden.

Därför är det kanske inte så förvånande om nyheten om Ballards död har fått rätt kortfattade notiser i svensk press. Och mest nämner atttvå av hans böcker filmats.
DN skriver bland annat om "den omtyckta dystopiska romanen 'Crash'" vilket åtminstone jag skrattade till åt.
Svenska Dagbladet nämner visserligen också främst filmerna men har också på under-stecket-bloggen flera länkar till tidigare artiklar om Ballard. Det verkar vara bra översiktliga artiklar.
I den svenska bloggosfären har det ägnats ett lite större och bredare intresse för Ballard efter dödsnyheten Jessica Björkäng skriver om Ballard som en relativt nyfunnen favorit. Och länkar till fler inlägg bland annat till Johan J. på Ampersand. Också han tar upp The Complete Short Stories. (Som av och till varit ut ur tryck, men om den finns att få tag i nu kommer den nog att tryckas upp i nya upplagor nu.)

Automated Alice av Jeff Noon och andra Alice-ar, från framtiden och det förflutna

Now I don't know if you have ever vanished, but if you have, you will know it can be quite a fearsome experience. The strangest thing was this: Alice knew that she had vanished, but, even so, she could still see herself! Imagine that, you know that you've vanished, but you can still see yourself! So then, howis it that you know that you've vanished?

ur Jeff Noons Automated Alice


Hommager, pastischer och påstådda fortsättningar på Alice dök upp i en stor mängd decennierna efter att böckerna kommit ut. Lewis Caroll själv var fascinerad av dessa kopior och ägde en stor samling.

Carolyn Sigler har forskat på Alice-tributerna och gett ut en samling med sådana här alicehistorier från åren mellan 1869 och 1930. (Alice i underlandet kom 1865, uppföljaren Bakom spegeln (Through the Looking Glas) i Pariskommunens år 1871.) Den tjocka antologin Alternative Alices. Inte alla berättelserna r hyllningar. Christina Rosettis "Speaking Likenesses" från 1874 är en slags Anti-Alice, och har setts som en feministisk kritik av Caroll.

Alice-berättelser fortsätter att skrivas. En annan antologi redigerad av Richard Peabody samlar nyare sådana: Alice Redux. (Omslaget ovan pryds av Julie Inmans "Malice in Wonderland" - också i bildkonsten finns det gott om Alice-ar). Intressantast av novellerna i boken är Angela Carters "Alice in Prague, or the curious Room", som många Carter-historier påverkad av en film, nämligen Jan Svankmajers Alice som vi kommer att ta upp senare i Alice-veckan.

I Peabodys antologi finns också ett utdrag ur Jeff Noons Automated Alice.
Automated Alice kom ut 1996. Jeff Noon hade tidigare med romanen Vurt etablerat sej som en av de starkare rösterna i postcyberpunkkören. Så att han skrev en hommage på Alice i underlandet sågs av en del som ett underligt drag.

För en hommage är vad det är. Denna, enligt Noon, avant-fantasy, sysslar inte med något kritiskt dekonstruerande av sin förlaga. Alice färd till framtiden genom en klockas urverk skildras inte bara på ett språk som efterliknar Carolls, med samma sorts tal till läsaren, utan också historien i denna det tredje Alice-äventyret följer en liknande mall som förlagan. Om Underlandet har en kortlek och det Bakom Spegeln finns schackpjäser så spelar i denna framtida undervärld pusselbitar en viktig roll. Samma slags lek med ord som hos Caroll använder Noon för att pondera tidens roll. Plus en robot-alice kallad Celia. Harry Trumbores illustrationer följer förlagans.

Boken är inte perfekt, ett flertal av 1996 års kända personer förekommer i inte särskilt roliga parodier. Men på det stora hela lyckas Noon fånga en bit av det som gjorde originalet till den klassiker den är samtidigt som boken också har hans egen röst och bygger vidare på hans egna teman (både Noon och Caroll förekommer förvanskade som figurer i boken). Att gå tillbaka till en mycket tidigare förlaga visar sej för Noon vara ett väl fungerande sätt att handskas med bördan från sin tidigare succé.
Ett utdrag ur boken finns översatt till svenska i något nummer av Jules Verne Magasinet.

Djurisk tematrio

Lyrans tematrio handlar denna gång om djur.
För att passa in på min egen temavecka borde jag väl tagit Alice i underlandet men även om Mock Turtle är en av mina favoritfigurer är det kanske inget riktigt djur.

Philip José Farmer - Tarzan Alive

Det är å andra sidan inte aporna i Philip José Farmers omarbetning av Edgar Rice Burroughs Tarzan-böcker heller. I Farmers cover på den första boken diskuterar han dessa apor och anser att de måste vara ett slags hominider.

Farmers Tarzanbiografi är i sin omskrivning av de första tre böckerna lysande men slutet av boken som ska gå igenom ett tjugotal romaner på en femtio sidor blir inte mycket mer än ett referat.

Grant Morrison (text) & Frank Quitely (bild) - We3

Historien om tre sällskapsdjur, en katt, en hund och en kanin som förvandlats till cybernetiska mördarmaskiner av militären är egentligen en som berättats många gånger. Men Grant Morrison berättar denna monsterhistoria dels ur dessa monsters perspektiv, dels så låter han de vara av ett slag som vi lätt kan identifiera oss med. Vilket ger historien om deras flykt en viss tyngd.

Frank Quitelys bilder använder seriemediet till sitt yttersta.

Dan Rhodes - Engelsmannens hund (Timoleon Vieta Come Home)

Den här fick ljumma recensioner i Sverige. Men jag tyckte de olika berättelserna, sammankopplade av en hund på väg hem, var väldigt bra. Och att romanen hanterade de olika historierna bättre än många andra liknande böcker och filmer på senare år.

(Tillägg: Det slår mej nu att alla tre böckerna handlar om att försöka hitta hem.)

Alice i underlandet - vecka

Omläsandet av Snarkjakten fick mej att gå tillbaka till Lewis Carolls två Alice-böcker. Vilket gör att denna vecka kommer att bli ännu en av dessa bejublade temaveckor här hos Butter tar ordet.
Borttagna kapitel ur nykritiska ögon, Alan Moores Lost Girls och Jan Svankmajers Alice kommer att tas upp med mera.
Men första inlägget senare i dag blir om Alice i framtiden.

J. G. Ballard 1930-2009

EINSTEIN.'The notion that this great Swiss mathematician is a pornographer may strike you as something of a bad joke,' Dr. Lancaster remarked to Webster. 'However, you must understand that for Traven science is the ultimate pornography, analytic activity whose main aim is to isolate objects or events from their contexts in time and space. This obsession with the specific activity of quantified functions is what science shares with pornography. How different from Lautreamont, who brought together the sewing machine and the umbrella on the operating table, identifying the pudenda of the carpet with the woof of the cadaver.' Dr. Lancaster turned to Webster with a laugh. 'One looks forward to the day when the General Theory of Relativity and the Pricipia will outsell the Kama Sutra in back-street bookshops.'

ur "The Assassination Weapon" av J. G. Ballard 1966.

Neil Gaiman och Mike Allred ska göra Metamorpho

För ett par år sedan startade DC Comics en serietidning som under ett år kom ut varje vecka. Den hette 52 och skrevs av en kvartett serieförfattare, Grant Morrison, Mark Waid, Greg Rucka och Geoff Johns. Serien skildrade genom en räcka bihistorier DCs värld (seriefigurerna som ges ut i DC Comics tidningar som Stålmannen och Blixten delar ett gemenmsamt fiktivt universum). Jag har bara läst ett av numren, förutom Morrison intresserar mej inte de fyra författarna. Men jag följde vad J. G. Jones skrev om att göra omslag till serien. De omslagen har getts ut i en egen volym.

Även om serien inte verkar ha blivit direkt bra så visade ändå själva formen på en vilja till experiment från serieförlaget. Och den blev en relativ framgång försäljningsmässigt. Vilket har lett till två mindre intressanta uppföljare.

Med nästa års satsning Wednesday Comic återkommer det experimentella momentet. Serien sa likna de gamla söndagsbilagorna med serier som tidningar i USA hade förr. Både till formatet och att det blir flera fortsättningsserier i ett nummer. Bland annat ska Kyle Baker göra Hökmannen.

Nu kan man se en sida från Neil Gaimans och Mike Allreds Metamorpho
HÄR. (Fast det är samma som bilden ovan.)

Mike Allred är en serietecknare med en lätt igenkännbar stil. Den borde passa till Metamorpho, en bizarr superhjälte något påminnande om Plastmannen som kan omvandla sin kropp. Neil Gaiman har alltid haft en viss dragenhet till de mindre och lite konstiga seriekaraktärerna. Ett av de bästa Sandman-numrena handlade om en seriefigur från 70-talet: Prez, som var en tonårig president. Gaiman skrev om honom till en messiasfigur. Mer direkt kopplat till Metamorpho var nummer 20 av Sandman där Döden möter en sidekick till Metamorpho.

Utdraget ur den kommande serien ser lite pastischaktigt ut. Vilket också Ryan Sooks och Dave Gibbons Kamandi, som det finns en sida av på samma länk, gör. Även om det snarare ser ut som en hommage till Hogarths Tarzan än till Jack Kirbys serie. Och det finns väl en risk med projektets novelty-karaktär att det kan bli lätt lättviktigt.

Men som sagt så har Gaiman ibland lyckats väl med det obskyra och sidan ser åtminstone snygg ut.

SÖNDAGSUTFLYKTEN

Min far och mor, min bror och syster
och jag, plus morbror Pat, vår buttre älsklingsmorbror,
hade kört ut på utflykt en söndagskväll i juli
i hans skrangliga Ford

inte för att besöka någon kyrkogård - en dog i bältros
en i feber, en annan blev svag i knäna -
utan till den splitternya trafikrondellen i Ballygawley,
den första i mellersta Ulster.

Morbror Pat berättade för oss hur B-Specials
hade stoppat honom en natt nära Ballygawley
och slagit sönder hans cykel

och tvingat honom att sjunga The Sash och förbanna påven i Rom.
De tryckte en pistol så hårt mot hans panna
att där ännu fanns ett märke av ett O då han kom hem.

Paul Muldoon
1983
ur Quoof
översatt av Göran Printz-Påhlson & Jan Östergren.
Tolkningen finns i urvalsvolymen Att möta britterna som går att köpa på ellerströms rea

Mannen utan minne

I kväll tänker jag inte se Aki Kaurismäkis Mannen utan minne då jag dels har annat för mej och dels har dvd-n.
Om du inte har sett filmen (vilket kanske inte är så troligt, det är inte den mest spännande av de 3X-satsningar SVT brukar ha) så går den 21.05 på TV2.
Annars kan man ju i alla fall låta sej påminnas om att djävulen alltid är ute efter en av allas fovoritspelande frälsningssoldater:


Kaurismäki är i alla fall bra och inte bara den senare mer publiktillvända Helsingforstrilogin som svensk TV nu visar utan också de tidigare. Hamlet, nu med nytt förbättrat slut, Flickan i tändsticksfabriken, Tatjana och alla de andra muntra finländarna och deras aptit på kaffe och rockenroll.

Rick Veitch och Rabid Eye - en drömdagbok i form av en serietidning

På Arthur Magazines sida kan man läsa en intervju med Rick Veitch. Intervjun rör sej framförallt kring de drömserier Veitch gjorde i mitten av 90-talet i tidningen Rare Bit Fiends (titeln är en referens till Winsor McKay, han som gjorde serien om Little Nemo och dennes äventyr i drömriket).
Intervjun är rätt lång och handlar också om drömmar och Jung och indianer och sånt dumt men Veitchs drömbok är den mest intressanta sen Swedenborgs och mellan newagelight-delen ger den en viss insikt i dessa vackra ensidiga serier.

Intervjun har en introduktion av Alan Moore. Veitch är mest känd för sina samarbeten med Moore. Bilden överst är en drömserie men inte från Rare Bit Fiends utan hyllningsboken Alan Moore: Portrait of an Extraordinary Gentleman. Bilden är tagen från Rick Veitchs hemsida/blog som finns länkad här bland länkarna. Hans sida har gott om utdrag ur hans verk och ofta från drömserierna. Rare Bit Fiends finns samlad i tre album. Första kallad Rabid Eye.

Gödel Escher Bach och Jabberwocky

Att översätta Lewis Caroll måste ibland vara knepigt. Inte bara Snarkjakten utan också stora delar av Alice använder sej av påhittade ord samtidigt som de flyter lätt. En dikt som redan i den text där den förekommer kallas för obegriplig är "Jabberwocky". Med dess berömda inledningsrader "'Twas brillig and the slithy toves/Did gyre and gimble in the wabe". (Gösta Knutsson översätter med "En slidig övling borvlade/I bryningen på solvis ples".)

Douglas R. Hofstadters Gödel Escher Bach diskuterar matematik, fugor och zen-koaner. Med mera. De mer teoretiska delarna illustreras av korta humoristiska stycken där två karaktärer lånade från Lewis Caroll (som som bekant var matematiker) Sköldpaddan och Achilles, i sin tur lånade från Zenon, har huvudrollen. Jag kan inte påstå att jag tillfullo förstod matematiken, mycket talteori, första gången jag läste boken. Jag kan inte påstå att jag förstår den i dag heller. Men det är en intressant bok och de humoristiska partierna är väldigt bra som socker i botten.

I ett av de teoretiska partierna kan den mer litterärt intresserade känna sej hemma. När Hofstadter diskuterar hjärnan gör han det bland annat genom att diskutera översättningar. Här får "Jabberwocky" och tre tolkningar av dikten stå som exempel. En tysk en fransk och en svensk. Den svenska varianten av Gösta Knutsson får man anta att Hofstadters svenske översättare Jan Wahlén lagt till.

Hofstadters dröjer vid den franskla versionen av "slithy" det för honom för latinska "lubricilleux" och den tyska versionen av raden "And stood awhile in thought" (Stod där rätt länge sen"). Här har Robert Scott som översättaren heter skapat varianten "Er an-zu-denken-fing" och därmed använt nybildningsprincipen på en plats som i originalet är rätt rättfram.

Men man kan naturligtvis själv ske skillnaderna. En av mina favoriter är den tyska varianten av det näst mest kända partiet i dikten, utropet "O frabjous day! Callooh, Callay" som blir till "O Freuden-Tag! O Halloo-Schlag!".

Snarkjakten och Tove Jansson

Jag läser om Snarkjakten 1959 års utgåva i översättning av Lars Forsell och Åke Runnquist. Det är en rätt bra tolkning av Lewis Carolls dikt. Men det är inte egentligen för texten jag läser boken. I så fall läser jag hellre den på engelska. Det är Tove Janssons illustrationer som är vitsen med utgåvan.

The Hunting of the Snark som den heter i original kom första gången ut 1876, fyra år efter den andra Alice-boken. Det är en humoristisk skildring av en jakt på en Snark. Och om hur Snarkar ibland kan visa sej vara Boojumar.
Här får de enskilda rent absurdistiska inslagen i Alice, som dikten Jabberwocky breda ut sej i en hel berättelse. De första illustrationerna gjordes av Henry Holiday och var robust humoristiska. Tove Janssons mer finstämda teckningar passar historien bättre.
Endast i ett fall kan Holidays val av illustration kanske säjas vara bättre. Bellman eller Ringarn hos Forsell/Runnquist har en karta över de fartvattnen de ska över denna "saknade kuster och land./Den enklaste gast alla chanser den gav/Att förstå den med rodret i hand.//'Ekvatorernas banor och meridianer,/ett par nordpoler eller en zon -/det är onödigt skrock'".Denna karta "alldeleles fläckfri och ren" får hos Holiday en egen helsidesillustration (till vänster). Vilket är ett skämt som flera av de många senare illustratörerna av boken har upprepat.
Att Tove Jansson inte gör detta skämt är inte enbart för att det enbart vore en upprepning av Holidays skämt (och knappast heller att det skulle kopiera idén från tecknare efter Jansson även om jag alltid har föreställt mej Tove Jansson med förmågan att se framtiden.) Utan snarare att skämtet inte hade passat in med de mer lyriska illustrationerna hos Jansson. Där Holiday och flera andra betonar det humoristiska i Carolls text och i kartfallet direkt återskapar, förtydligar skämtet understryker Jansson istället den melankoliska undertonen.

Denna kommer nästan bäst fram i de små illustrationerna än i de större. Men stora som små så tillhör bilderna den bästa delen av Tove Janssons konstnärskap.

Blått är inte enbart en av regnbågens färger

I love you and cause I do
My skies have changed
From grey to blue.
But blue's not just
A color of the rainbow.
It's shade is not a hazy hue
But pure and hard
My blue sky blue

"Blue Rosebuds" är från Residents bästa platta Duck Stab från 1978. CD-versionen heter Duck Stab/Buster & Glen för att skilja den från den direkt föregående mini-lpn Duck Stab!, där sju av LPns låtar däribland "Blue Rosebuds" låg. Nåja CD är ändå mesigt. Jag har min på vinyl som man ska.

Brancusis porträtt av James Joyce

Inlägget nedan om Kurt Friedlaenders Från Cervantes till James Joyce illustreras av två bilder. Omslaget till Forumbibliotekets pocketutgåva av Don Quijote representerade Cervantes. Forumbibliotekets förkortning av Lidforss översättning är väl gjord och en del av versionens sammanfattningar av de utelämnade kapitlena kan vara rätt roliga. Men i den här pocketupplagan av den är texten svårläslig, går ut till kanten. Nu kom det en bra nyöversättning av verket för några år sedan. Någon borde göra en förkortad version av den. Jag tror omslagsbilden är gjord av Per Åhlin.

Medan bilden nederst där (och här överst) är en bild av Brancusi som först prydde en bok med texter ur det som skulle till att bli Finnegans Wake. Bilden är ett porträtt av James Joyce. Kallas ibland "Symbol of James Joyce" ibland "A commemorative portrait of...". Den finns på omslaget till åtminstone två av de svenska utgåvorna av Porträtt av konstnären som ung.

När James Joyces far fick se bilden och höra att det var ett porträtt av sonen lär han ha sagt att "Jim har förändrat sej mer än jag trodde."

Apropå Gil Blas

"I dag regnar det. Min dotter ligger på sängen och läser Gil Blas. Hon ropar lyckligt:
- Nu kastas han i fängelse, nu pryglas han, nu bestjäls han.
Och jag vet att barnet förenar nytta med nöje och på en gång bildar sig i den klassiska litteraturen och lär sig känna igen det mänskliga beteendemönstret."

ur Söndagsmorgon av Jan Myrdal.

Gil Blas av Alain René Le Sage kom ut under första hälften av 1700-talet. Denna franska sena pikaresk är till skillnad från sina spanska korta föregångare såsöm Lazarillo de Tormes väldigt lång. De tidigaste svenska översättningarna är förkortade (inte alltid en dålig idé) men Nils Olof Franzéns översättning från 1945 är troligen den första läsmöjliga.
Gil Blas skildrar det franska samhället genom att låta sin huvudperson passera genom hela, ständigt bytande roller.

Samlingen Söndagsmorgon kom första gången ut 1965 och samlade en serie artiklar som Jan Myrdal skrivit i Stockholmstidningen. Den kom senare att ingå i volymen Samtida tillsammans med Rescontra och Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell.

Påminner om de tidiga Skriftställning-volymerna (som samlade artiklar och kortare fiktion av Myrdal från flera olika håll) men med lite lättare hand och ofta roligare. Har också återutgivits i pocket utan de två andra böckerna (som blev till En illojal europés bekännelser).

Från Cervantes till James Joyce

I vår tid är böcker som Tusen och fyra romaner du skall läsa innan du dör i olidliga plågor och inser att du kastat bort ditt liv och 3 Böcker du måste läsa medan du dör och liknande vanliga. Nu har det funnits såna här guider till världslitteraturen tidigare även om de sällan innehöll så många böcker.

Ett exempel är Kurt Friedlaenders Från Cervantes till James Joyce. Som presenterar 54 "mästerverk inom berättarkonsten. Varje verk får två till fem sidor med en illustration från boken. Boken började som såna här böcker ofta gör som en artikelserie. Den gavs sen ut i bokform 1944. I andra upplagan kom en bok till (Moby Dick) medan denna den tredje versionen från 1969 utökades med fyra artiklar om modernare verk. Thomas Mann, Proust, Kafka och James Joyce.

I förordet skriver Friedlaender att det bestående konstnärliga värdet hos de senare verken är mer omstritt. Men av dessa fyra räknas alla som klassiker idag, vilket inte gäller övriga 50. Även om en stor del är såna som självklart skulle finnas med i en liknande bok idag. Candide och Döda själar. Medan en del kanske blivit mindre självklara som Abbé Prévosts Manon Lescaut Heinrich von Kleists Michael Kohlhaas. Medan det väl finns något verk vars frånvaro måste ha varit lika underlig då som nu (Diderot). Andra verk kanske inte sulle finnas med i vår tids motsvarighet men borde göra det som Gil Blas av Le Sage.

Det är ofta i de vad vi idag skulle betrakta som de mindre verken Friedlaenders korta presentationer är intressantast i sej. Medan de andra texterna ibland blir något av en tidsspegel, ibland med formuleringar som med tiden blivit ofrivilligt komiska: "man kan lugnt säga: den som vill förstå det typiskt kvinnliga får inte försumma att studera Richardsons 'Pamela'". Andra läsningar kan i sitt annorlunda perspektiv understryka aspekter av böcker som man kanske kände till men inte direkt har tänkt närmare på.
Tristram Shandy av Laurence Sternes beskrivs här som föråldrad i just de aspekter där vi idag oftare ser den som före sin tid. Friedlaender förklarar dess ständiga avvikelser från ämnet med att den tillhör en äldre bortglömd sorts genre. Att bokens modärna form egentligen är en gammal, om än tänjd, form är något som ofta nämns men som en bisak. Här blir det romanens stora brist och den får inte en plats bland de 54 verken utan diskuteras i samband med samme författares En sentimental resa. Att Tristram Shandy trots allt är det starkare verket märks också lite ofrivilligt i Friedlaenders text där den snor åt sej en stor del av utrymmet.

I ett möjligen djärvt drag har författaren också med vad han anser vara populärlitteratur. Bland de verken han ursäktar sej över finns Tom Sawyer och De tre musketörerna. Så det är inte direkt Hollywoodfruar. Det tredje verket som han nämner som en sådan är James Fenimore Coopers böcker om Skinnstrumpa. Lite förvånande med tanke på detta är att han utnämner detta verk till amerikas första betydande bidrag till världslitteraturen. I en text som är väldigt intressant. Här är det inte så mycket tidsperspektivet som Friedlaenders personliga smak som verkar slå igenom. Och denna fnns givetvis i texterna.

Att detta är ett personligt urval ur en annan tids litteraturkanon är det som gör boken intressant.

It's a wellknown fact

att Gregory's Girl, Bill Forsyths klassiska tonårskomedi kommer ut på svensk DVD imorgon (men du kan köpa den från Discshop idag).

Den skotska komedin från 1981 är en av de bästa feel good-filmerna. Med många klassiska karaktärer och repliker. Som hur Gregorys vän Andy (spelad av Robet Buchanan som hade huvudrollen i Forsyths debutfilm That Sinking Feeling, på svenska Diskhofeber, en annan väldigt bra film - tyvärr inte på DVD) rabblar fakta börjande med "It's a wellknown fact..." på Glasgow-dialekt.

Marilyn Chambers och Rabid

Nyheten om att Marilyn Chambers har dött fick mej att i går se om delar av David Cronenbergs Rabid(1977) i vilken Marilyn Chambers har huvudrollen. Marilyn Chambers hade tvingats på Cronenberg av filmstudion. Hon hade tidigare haft huvudrollen i någon slags pretentiös porrfilm: Behind the Green Door som tillhörde en handfull pornografiska filmer som slagit igenom i mainstreamen.

Cronenberg hade velat ha Sissy Spacek i huvudrollen och det hade blivit en annorlunda film. I Rabid byggs filmen helt kring huvudrollen. Men Marilyn Chambers är bra i den som en kvinna som får en blodsugande tumörliknande utväxt efter en skönhetsoperation. (Förklaringen till detta har klippts bort ur filmen, då Cronenberg tyckte att rytmen blev fel - vilket gör det hela lite förvirrande.)

Rose, som Chambers karaktär heter, sprider en slags zombiesjukdom till sina offer. Året innan hade Cronenberg gjort filmen Shivers som också utgick från zombiegenren men där smittan gjorde offren inte bara våldsamma utan också upplöste deras sexuella spärrar.

Det sexuella temat i många av Cronenbergs filmer gjorde att de ibland kallades för veneral horror, venerisk skräck. Temat är ändå nedtonat gentemot förra filmen.

Många kritiker har menat att Chambers roll som porrstjärna används av Cronenberg för att kommentera kring maktstrukturerna i samhället. Michael Tapper skriver i essän "En attack av kreativ cancer - David Cronenbergs filmer" bland annat "Vid två tillfällen blir hennes attacker en slags symbolisk hämnd på den manliga porrfilmspubliken". Men de scener som Tapper åsyftar, en man antastar henne i ena- hon söker offer i en porrbio i den andra, kan ha funnits med i manus redan när Spacek var ämnad för rollen. I vilket fall är de närmast en kliché inom genren. Vare sej man då menar vampyrgenren, som Rose representerar, eller zombiegenren, som hennes offer blir en del av.

Chambers klassiskt vackra utseende, som fick henne att stå ut som porrskådis (hon kallades The Girl Next Door i reklamen) används dock väl i filmen och medveten om hennes begränsade skådespelarerfarenhet låter Cronenberg henne få väldigt lite dialog utan hon har många långa tysta scener som ger filmen en kusligt suggestiv verkan.

Rabid har oftast setts som den svagare av de två romeroinspirerade Cronenberg-filmerna. Vilket väl också är sant. Men den har sina fördelar, som den obehagliga slutscenen.

Efter Rabid slutade det att vara kommersiellt gångbart att förknippas med porrindustrin och Chambers hade aqldrig mer huvudrollen i någon större film men gjorde ett par B-filmer. Hon blev 57 år gammal.

Spela Matt

I slutändan gör Slutet inga framträdanden utan spricker upp i små dödingar som springer utmed sluttningen tallyho tallyh- jag har *** en dodo ugly chickens com

De med rätta förbjudna skrifterna talar om en ny morgon.

ing home to rest små fågelskelett som high-fivar varandra ut i dansen som monument på rörliga plattformar inte ask-i-ask men liksom lager på lgr tick tack toe och jag tänker stanna kvar så (Boo-) vänta er inga (jum) avskedsintervjuer.

Tematrio Jerusalem

Lyrans senaste Tematrio var lite smalare än förra. Berätta om tre romaner med koppling till Jerusalem. Två romaner och en långnovell fick det bli.

Philip José Farmer - Jesus on Mars

"'The Martians are orthodox Jews,' Bronski replied." Den första bemannade marsexpeditionen upptäcker att planeten är befolkad av ättlingarna till en grupp judar som var lärjungar till Jesus. Jesus själv återuppstod här på mars och leder deras värld. Han följer med expeditionen tillbaka till jorden och naturligtvis väljer han att göra entré i Jerusalem. Huvudpersonen börjar dock tvivla på att han är den han säjer sej vara.
Kopplingen till Jerusalem är lite svag men det ortodoxt-judiska Mars är ett slags Nya Jerusalem. Trots bokens absurda premiss tar den sina religiösa frågeställningar på allvar.


P. C. Jersild - Geniernas återkomst

Jersilds hopljugna världshistoria består av kapitel från hominidernas tid in i framtiden. Ett av kapitlen handlar om kung Herodes och om hur han försöker modernisera Jerusalem. Han drömmer om hur hans många byggnadsprojekt ska bli hans eftermäle.

Romanen tillhör Jersilds bästa och knyter an teman om makt men också slumpens roll i historien; felläsningen och den för snabbt givna ordern.


Ivar Lo-Johansson - Kung Salomo och Drottningen av Saba

Inte en roman utan en 45 sidor lång novell som inleder Vishetslärarna, den sista av Passionsnoveller-volymerna. Drottningen Saba kommer till Jerusalem för att skaffa barn med den beryktade konungen. Lo-Johansson blandar här svenska och österländska traditioner på ett sätt som påminner om Torsten Kassius Tälje Tokar. Passionsnovellerna tillhör det bästa som skrivits på det svenska språket.

Ginger Snaps

I got this ache, and I thought it was for sex, but it's to tear everything to fucking pieces.

(De 10 bästa varulvsfilmerna. Plats 3.)

Ginger Snaps (2000) är lite som om David Cronenberg hade gjort en remake på Teen Wolf. Fast med några kryddmått Heavenly Creatures. Den kanadensiska skräckfilmen var regisserad av John Fawcett och skriven av Karen Walton. Flera recensenter har menat att Walton står för styrkan i filmen och Fawcett för dess svagheter. Hur man ska kunna veta det är svårt att säja.

I vilket fall handlar denna varulvsfilm om den kvinnliga puberteten. (Liksom Company of Wolves och den tjeckiska vampyrfilmen Valerie and her week of wonders.) Ibland lite väl övertydligt; på filmens affischer stod "There's a reason they call it a curse". Curse då både som i menstruation och varulvsödet.

Filmen handlar om två systrar, spelade av Emily Perkins och Katharine Isabelle. I början av filmen tar de foton på varandra i fejkade självmordssituationer. Bilderna är till ett skolprojekt och visas fram under förtexterna. Dessa bilder återkommer mot slutet. De två systrarna är outsiders på sin skola och umgås mest med varandra. Deras relation har dock något av en ojämn maktbalans.

Sen händer som så ofta sker att den äldre systern blir biten av en varulv. Varulvsfilmer är ofta som bäst den första akten när huvudpersonen så sakta inser förändringen. I Ginger Snaps är den förvandlingen utdragen till att utgöra huvuddelen av filmen.

Som många skräckfilmer har filmen ibland fått reaktionen att den skulle varit bättre utan det övernaturliga momentet. Men liksom systrarnas samspel ger en tyngd åt varulvshistorien så grundar varulvsmetaforen deras historia.

Filmen har dock en stor svaghet. Den sista akten fungerar inte riktigt.

Fanny Hill

Som för att fira de kristnas viktigaste högtid visar Sveriges Television på Påaskdags- och Annandagspåskkvällen en TV-version av Fanny Hill.

Romanen har omarbetats av Andrew Davies som har gjort om flera gamla klassiska böcker till TV-manus. Dessa har fått blandad kritik men om hans Fanny Hill är alla överens. Den ska vara usel och jag tänker i alla fall inte se den.

Fanny Hill skrevs (möjligen) av John Cleland. Den kom ut första gången 1748-1749. Boken, som handlar om hur den 15-åriga Fanny Hill säljs som glädjeflicka till en bordell tillhör de pornografiska romaner som ibland har fått rätt god kritik. Min utgåva av boken, översatt av Roland Adlerberth (men det finns flera översättningar) inleds med ett hyllande förord av Erica Jong som avslutar med meningen "Fanny Hill är en stråle klart solsken i lustans dystra värld."

Eberhard och Phyllis Kronhausen ser i deras bok Pornografi romen som något av ett särexempel. De väljer att skilja mellan skildringar som är erotisk realism och de som är tvättäkta pornografi. (Uppdelningen är starkt präglad av det att pornografiska och påstått pornografiska romaner fortfarande kunde bli förbjudna år 1959 när boken först kom ut.) Men anser att Fanny Hill med enligt dem dess realistiska sekvenser hör till en tredje kategori: kvalitets-erotikan.

Trots detta är Clelands roman en rätt tråkig läsning. Den försöker också vara en slags moralitet. Vilket har framhållits som positivt men mest blir underligt. Det som blir riktigt tröttande i läsningen är de ständigt allt för mång förekommande eufemismerna.

I Alan Moores och Kevin O'Neills The league of Extraordinary Gentlemen Black Dossier är en av sektionerna en fiktiv fortsättning på romanen kallad The New Adventures of Fanny Hill där Fanny Hill redogör för sina äventyr med gruppen. Här är berättelsen fylld av liknande eufemismer men de används här komiskt och sektionen, ur vilken bilden ovan kommer, är en av de bättre i albumet.

Baby Jesus Dies At Dawn

Jag gjorde ett till sånt där 8track. Kallat Baby Jesus Dies At Dawn för att få med den där påskkänslan.
Magnetic Fields coverar en låt från en Truffaut-film, Marc Almond besjunger sin Mother Fist Lasairfiona di Chonaola går och fiskar och Nina Simone önskar döden på sin omgivning.
(Bilden är gjord av Renee French)
Glad påsk.

Lenny Bruce - om att döda en Jesus

Den amerikanske judiske komikern Lenny Bruce brukade köra ett nummer om att döda Jesus. Fast egentligen handlade det om synen på judar. "but - I'll say to an audience - you and I know what a Jew is: one who killed our Lord. Now there's dead silence in the audience after that." Citatet är från Bruces självbiografi How to talk dirty and influence people. Två sidor berättar om olika sätt han drar skämtet och om hur publiken reagerar. "Not only did we kill him but we're gonna kill him again when he comes back." är en variant han använder.

Genomgången av numret är den klart bästa delen av boken och mer intressant än att lyssna på en av versionerna av skämtet. (Att höra inspelningar av Lenny Bruces monologer idag ger en nog bara en aning om den effekt han kunde ha).

I början av skämtet säjer han "We did it about two thousand years ago, and there should be statute of limitations with that crime.". Nu brister publiken, tidigare nervös tyst när ordet "jew" först yttrades, lättat ut i skratt. Nu vet de att han skämtar. Men Bruce skriver att han menar allvar. Brottet borde vara preskriberat för länge sen. Och det kan man ju hålla med om.

Påskvisa

Getsemane - Stig Larsson och Kristus återuppstånden

Jag borde ringa till Reagan. Han är ju ändå kristen. Jag skulle vara mycket artig, presentera mig så ödmjukt jag kan. Det är ju lite svårt. Svårt att förklara det hela på ett ödmjukt sätt. "Det är så här att jag är Kristus". Jag hinner aldrig få tillfälle att tala med honom. Sekreteraren katalogiserar mitt samtal som Mental Diseas Call. Det kanske är bättre att köra med hela konkarongen. Våldsamt utfall. Som ett åsknedslag. En röst som skrämmer henne och gör att hon tjugo år senare i en villa vid havet vaknar av att hon hör den igen. Och den ska alltid följa dig, det säger jag dig, stackars sekreterare. Sekreterare till Reagan...

ur Getsemane

Radiopjäsen hör kanske inte till den sortens dramatik som får mest uppmärksamhet. Formatet har sina fördelar. Många av de problem som finns med att uppsätta en pjäs som låt oss säja Peer Gynt försvinner om man bestämmer sej för att do it on the radio. Också mindre kammarspel lämpar sej ofta bra som radio. Men genren har också uppenbara begränsningar.

Dessa begränsningar är ibland anledningen till att en del författare dras till radiopjäsen. Beckett var en för vilken formatets restriktioner blev en styrka. Även om nu hans hörspel ibland har betraktats som bland hans svagare verk. Som ett steg tillbaka. (Vilket är fel.)

Pjäser som författare skriver direkt till radion hör ofta till de mindre kända i dennes produktion. Men Sveriges Radio har genom åren beställt mycket dramatik. Det finns också samlingar med radiopjäser. Stig Larssons Getsemane finns i Svenska Radiopjäser 1984. En volym som också innehåller bra pjäser av Anne-Marie Berglund, Heidi von Born och Sven Christer Swahn med flera.

Pjäsen är skriven i (mestadel) monologform. En vanlig variant. Han som pratar är Kristus. Den nye Kristus som kommit tillbaka och samlar anhängare i Stockholm. Den han talar till är Gud. Under tretton sekunders tystnad pratar han med Gud tyst. (En effekt som lite försvinner när man läser pjäsen) Han beskriver sina svårigheter att nå ut. "Jag har undrat så mycket över den förre Kristus. Han var så stark."..."Jag är solstickebarnet. När jag blir arg ler jag samtidigt. Och jag ville så gärna att Du hade utrustat mig på ett bättre sätt, att jag kunde ha höjt svärdet ( i TV-utsändning, inför miljoner tittare, i blåaktig belysning)". Och berättar om hur han raggar upp en flicka på ett diskotek. Efter samlag får kvinnan andningssvårigheter. Andningssvårigheterna visar sej ha en betydelse senare. Han pratar om Gun Club. Och om hur han sparkar en man i ansiktet.

Det är på många sätt en typisk Stig Larsson-monolog med utvikningar. Om man bortser från det större fantastiska inslaget finns det mindre avvikelser på slutet som påminner om hur det icke-realistiska bryter in i en text som Stig Larssons roman Introduktion från 1986. Pjäsen bör ha skrivits mellan Nyår och Introduktion. Och jag anser nog att den är lika bra som dessa texter.

Det finns ett religiöst tema i pjäsen, men det är på sätt och vis gömt bakom den bokstavliga religiösa aspekten. Kristus drömmer om en värld där alla är lugna därför att alla tar droger. Handlingsförlamningen verkar vara den nye messias förkunnande. Är han som talar Kristus? På ett ytligt plan kan man hävda att texten säjer nej till detta. Men om man läser slutet med de allusioner som finns där till nya testamentet i åtanke så öppnar pjäsen för bägge läsningarna.

Nu är det kanske inte den viktigaste delen. Pjäsen är rolig och underhållande samtidigt som den är lite obehaglig och förvånansvärt lyrisk. En typisk, men inte genomsnittlig, Stig Larsson-text.