Uppmuntrande upplevelser

Uppmuntrande upplevelser ... javisst... i jobbet får man vara med om det allt som oftast.
Alla vet väl vid det här laget vilka fantastiska elever som jag har i min toppenklass ... och som finns på vår toppenbra, egentligen ganska lagom-stora, skola.
Ca 85 elever ... alla barn hinner bli sedda varje dag... och att bli sedd och bekräftad tror jag är det viktigaste för att man som människa ska må bra ... och göra ett bra arbete.

Idag jobbade sexorna med fyrorna, gjorde en PP om var sitt svenskt landskap... sexorna undervisade fyrorna i hur man gör en Power point presentation....
... de gjorde det mycket bättre än vad jag någonsin hade lyckats med.

Igår var jag hos doktorn.
Har inget större förtroende för allmänläkarna på vårdcentralen.
Som tur är så har jag inte behövt uppsöka vården så ofta, men när jag har gjort det så har det blivit ganska så tokigt... tycker jag....

 ... som när jag fick antidepressiv medicin då jag uppsökte vårdcentralen för hemorrojder...
... eller när jag skickades till röntgen och det tog dryga året innan jag fick veta resultatet ... som dessutom var ganska galet ... jag har ingen skleros... jag var sned i ryggen ...
--- eller när den danske läkaren vägrade ge mig antibiotika, trots att jag varit nära en "nära-döden"-upplevelse .... jaja, jag var iallafall ordentligt sjuk med feber och infektion... och behövde två penicillinkurer och tio besök hos distriktssköterska för att bli bra...

Igår hade jag tid för att kolla ett smärtande knä med en bakercysta på baksidan av knät... och så tänkte jag rådfråga om ögat, som bjuder på en del sensationer i form av prickar och skynken...
Kom till en nyrenoverad vårdcentral, ganska olik den jag tidigare besökt.
Träffade en läkare som var helt ny för mig.
Mattias hette han, och var rena svärmorsdrömmen... om jag nu inte redan haft dessa drömmar uppfyllda.
En kille i ålder omkring 40 år undersökte noggrant det onda knäet.
Han gav mig sedan en cortisonspruta för att den inflammation som finns i knät ska hävas.
Redan idag mår knät nästan bra!
En uppmuntrande upplevelse, definitivt!
Helt fantastiskt att ta sig runt Mods, med "stora kameran"... utan stavar ... och bara känna smärta på nivå 0,5 på tiodelade skalan. Längesedan sist!

Så berättade jag om ögat.
Läkare Mattias bad mig vänta en liten stund, under det att han utförde en mindre operation på en patient.
Det tog inte lång tid innan han tog sig an mitt öga och kollade på det genom ett ögonmikroskop.
Under tiden han noggrant kollade från olika vinklar och vrår, berättade han att han varit lärare, men snabbt omskolat sig till läkare, då han inte trodde på vad skolan stod för... och det var redan under förra läroplanen...
Så han var ännu bara AT-läkare ... men en sådan fantastisk sådan han var!
Hoppas att han blir kvar på Tranemo vårdcentral.
Stafettläkare borde förbjudas, tycker jag...de är bara ute efter pengar och tar inte det ansvar som ligger i linje med deras profession... anser jag.
Men jag kan ha fel. Hoppas att det är så, att jag har det!
Ögat föranledde ingen vidare åtgärd.
Sannolikt en ålderbetingad påverkan på gulkroppen i det gravt närsynta ögat.
Ska börja med att kolla så jag har rätt styrka på glasögonen.... får bli en tidig sommarlovsgrej!
Ja, gårdagen läkarbesök var verkligen en uppmuntrande upplevelse!
Kände mig riktigt frisk då jag gick därifrån!

 Den här bilden gillar jag. Härliga kontraster!
Tog den då jag passerade grannhuset för en stund sedan.
Våra holländska grannar firar att deras drottning har vett att pensionera sig och överlämna ämbetet till sin son.
Att vår knug har födelsedag är verkligen inget att fira ....
... jag är ju som bekant republikan...
MEN jag tycker att OM vi nu ska fortsätta ha monarki, så borde Kalle G också ha vett att lämna över sin kungakrona till sin dotter,  som i allafall, tycks vara ganska så vettig....

Trevligt att ha någon som väntar på en när man kommer hem efter promenaden.
Katterna på trappen... och C-E med maten i det närmaste klar.
Fläskkotlett med trattkantarellsås är helt ok Valborgsmässomat....
Har sjungit altstämman på "Vintern Rasat ut" såväl här hemma som under gårdagens stavpromenad.
Så nu är det vår på riktigt! Såg på yr.no att man spådde en temperatur på dryga 20 grader framåt Kristi Himmelsfärd. Hoppas att prognosen stämmer... för då ska vi fira C-E, 60, i Halmstad tillsammans med döttrarna och deras sambos.
Får dessutom en tredje reducerad vecka då jag åker med C-E till Köpenhamn på hans födelsedag den 14 maj....
... sen är det snart slutarbetat för detta läsåret...

Lite jobbiga jobb är det dock kvar.
På torsdag-fredag har sexorna nationella prov i samhällskunskap.
Kollade på proven idag... då jag äntligen var betrodd att öppna desamma...
För att klara proven i samhällskunskap bra, så behöver man vara en hejare på att skriva och på att formulera sig.
Inte OK, tycker jag....!
Men vi får väl se vad toppensexorna åstadkommer .... tror att det också kan bli ganska uppmuntrande!

Gott att gå

 Den  som inte gått omkring med olika långa ben i flera år, kan nog inte förstå känslan av att gå med lemmar som är lika.
Det är gott att gå, en helt otroligt tillfredsställande upplevelse.
Beslöt mig för en promenad i motsatt håll mot vad jag gått tidigare under lovet.
"Gunnars väg", Spolabo, skogsväg till Rörstorp och hem var tänkt.
Nu blev det en lite längre promenad än så, men vad gjorde det .... det kändes bara gott att ha gått den långa rundan.

De enda levande varelserna, förutom flygande fåglar ... och en och annan insekt (!) var en ekorre och fem rådjur på "Gunnars gärde".

 Stoppade förstås ner en kamera i fickan innan jag tog en stav i var hand och gav mig i väg.
Denna gång blev det Nikon Coolpixkameran som fick hänga med.
Tycker att automatiken i kameran tog en ganska häftig bild, då den fokuserade på grenen och de fem rådjuren blev bakgrund.

Här blev fokus på de tvekande djuren.
Efter att snabbt ha samrått med varann ( tycks det på bilden) så flydde de in i skogsbrynet.
Vilket de inte behövt.
Mina snabba skott är helt ofarliga.

Gick vidare på en skogsväg,"Gunnars väg", där snön var i det närmaste borta.

När jag kommit ut på Spolabovägen och en bit uppför backen, så blev jag alldeles perplex för någon sekund.
Jag kände inte igen mig.
Fast det gjorde jag ju egentligen.
Huset till höger på bilden, det var alldeles välbekant. Där bor en av våra spinninginstruktörer med sin familj.
Men huset till vänster - det var helt nytt!
Kändes väldigt konstigt att se en välbekant vy förändras under några vintermånader.

Tog av in på den fina skogsvägen mellan Spolabo och Gumpebo.
Här, där landskapet varit nytt för mig i somras, i och med den stora avverkningen, hade jag tänkt ta in.
Överlade en stund med mig själv och bestämde mig för att avstå att gå i stenkrosset, kändes inte optimalt för mitt "nya skelett".
Det fick bli den långa vägen över Gumpebo istället.

 Inte en själ syntes till i den lilla fina Gumpebobyn.
Tror att det är ganska själlöst där för jämnan, flera fina hus står tomma.

 Vinterattiraljerna var avställda iallafall.
Förhoppningsvis ska takboxen inte användas på länge, iallafall inte som skidtransportslåda.

Undrade vad det var som stod uppställt alldeles utmed vägen.

Trodde att innovative Larslo testade någon ny uppfinning.

Så kom jag på vad det var.

Den största ångestframkallaren för mig under hela sommaren ( året?) 2011.

Det var då vi stötte på den seglande familjen i Grundsund och bjöds ombord på båten.

Larslo fick hålla min hand hårt, då jag under tillbakahållna ångestskrik klev av och på båten.

Seglare blir jag aldrig!

Den fina björkdungen lyste vårvit.

Får komma tillbaka hit om några veckor, då även marken lyser vit.

Gumpebo är en väldigt vacker liten by.

Man hade avverkat under vintern.
Från vägen kunde man se ända upp till högsta punkten, där ett magnifikt bronsåldersröse är beläget.
Tänkte att både Gumpebo och dess röse borde ha var sin geocache.
Tänkte i nästa ögonblick att det just nu läggs ut stressande många cacher.
Det räcker och blir över...
Men jag kanske ångrar mig framåt sommaren.

Passerade grillplatsen och konstaterade att vi inte var med på nyårsaftonens grill-event.
Den dagen spöregnade  det, och vi kände inte alls för att stå i vätan och äta korv.
Tänkte också på att jag ibland gnäller för att det inte längre finns någon gemenskap i byn.
En del hänger ju faktiskt på mig/ oss också.
Man får ju ta tillvara de tillfällen som bjuds .... lite regn kan man väl stå ut med för den sociala gemenskapens skull.
Idag skulle jag ge mycket för en dags spöregn... eller helst ett stilla vårregn.
Är faktiskt ganska trött på sol och blå himmel, och tycker att det var  gott att gå under ganska gråa moln denna lördag.

Vid den gamla ladan på Gumpebo vägen, så var det rena rama vintern.
Femtio meter isgata på grusvägen och snötäcke på takets norrsida.

Strax nere vid "stora vägen"... vägen mellan Nittorp och Grimsås.
Tråkig asfaltsväg ... inga vyer att ta upp kameran inför... men det var gott att gå de sista 1,5 - 2 km i meditativ måttlig takt.

Hemma hade C-E nystekt torsk och kokt potatis klar.
Det smakade gott.

Fast en sak är lite konstig; Har bestämt mig för att försöka låta bli godis-gott under april månad.
Vet inte om kiropraktiken påverkade, men jag är inte det minsta godissugen.
Inte ens efter C-Es goda fredagsmåltid ( snitsel och potatisgratäng) med det obligatoriska rödvinet.

Konstigt är det alltihopa... och att jag skulle kunna uppleva 7-8 km promenad utan den minsta smärta i ryggen någon gång mer i mitt liv, det är en ren gåva.

Vandra vid vatten

Hade en tanke att jag skulle åka till Dalstorp och gå runt sjön efter skoldagsslut. C-E är ute på egna roligheter och jag har hela eftermiddagen ( ja iallafall från fyratiden)  och kvällen för mig själv. Måste erkänna att det är ganska gott att få rå sig själv några timmar då och då, helt utan att ens behöva tänka på att ta hänsyn till någon. Är det egoism? Eller bara lite vardagslyx? Eller kanske rentav ett mänskligt behov.

Väl hemkommen kom jag på att jag lika gärna kunde ta en promenad på gamla kända byvägar. Det finns mycket vatten att se här också, om än inte lika naturvackert som i Dalstorp.
Nio år sedan jag slutade på den skolan.Länge fanns stora hjärtebitar kvar i kommunens vackraste samhälle. Men faktum är, minnena därifrån är ganska bleka numera, även om jag vet att skolan i Dalstorp fick de bästa åren av mitt liv.... eller iallafall tror jag det.

Funderade en del på olika omdömen på promenaden. Det är omdömesskrivartider för ganska många just nu. För egen del, så har jag skrivit omdömena efter hand som vi haft de olika so eller no-ämnena, under terminen. I morgon ( eller i helgen) så blir det  till att skriva i biologiomdömesformuläret på den aktuella webbplatsen.

 En av lärarlivets allra härligaste upplevelser är att se utvecklingen hos eleverna. Idag avslutade tjugo elever var sitt arbete om var sin fågel. Eftersom det inte finns datorer till alla, så fick det bli en affisch i A3-format denna gång. Så många olika utvecklingssteg man kunde se på de olika arbetana. Det fanns inte en enda affisch som inte var riktigt bra i förhållande till vad eleven tidigare presterat. Jag njuter av att vara lärare vid ett sådant tillfälle.

 I morgon ska vi ha test på de fågelarter som eleverna valt att jobbba med och på några av dessa fågelläten. Tror att det är bra att ta med sinnet hörsel ibland, det är inte så ofta man använder det. Iallafall inte till något annat än till att lyssna på ord.Det är mycket synsinne som gäller i skolan. Och i vardagen.... Några elever berättade om att de både hört fågeln som säger "snälla mamma kan jag inte få gå på bio i kväll" ( bofink) och han som räknar "ett,två.tre. fyr, fem,sex, sjuuuuuu" ( gulsparv) på vägen till skolan.

Väntar SÅ på att vårt bidrag till Schoolovision 2012 ska bli klippt och klart. Arbetet ligger hos EU-volontär Alice på kulturskolan. Hon försäkrade att hon skulle göra klart i god tid före deadline, den 18. Nu är det bara tre dagar kvar. Det kommer in nya bidrag varje dag och nu har mer än hälften av årets 39 deltagarländer lagt upp sina bidrag på projektbloggen. Det är spännande att lyssna på de olika bidragen och se de synnerligen kvalitétsskiftande videorna som hör till. En del bidrag blir det många kommentarer till,  från eleverna i Toppenklassen.

Favoritbidragen så här långt är Norge, Skottland och Tyskland. Den 25 maj - dagen före Eurovision Song Contest - är det omröstning via Flash meeting. Superkul att koppla upp sig med webbkamera och lämna Sveriges poäng. Spännande är det också, speciellt förrförra året då vi t.o.m fick toppoäng ( 12 p ) av några länder. Nia slutade vi då. Förra året kom vi ( delat) sist. Det kommer vi nog inte att göra i år....

Femmor och treor var ute och letade geocacher i Grimsås igår. Femmorna på egen hand i grupper om tre eller fyra elever per gps och treorna fick gå under min ledning, men med en del friutrymme.
Femmorna tyckte att det var mycket roligare att leta än att gömma, vilket de ju gjorde för ett par veckor sedan. Treorna tyckte att geocaching var superkul. Tänk om man kunde komma ut lite oftare och samtidigt ägna sig lite åt geografiska kunskapskravuppfyllanden genom att leta geocachegömmor. Får väl använda en del av min planeringstid - det har jag fått göra ett bra tag nu, bara för att det ska gå ihop sig.Men det är OK.

 Funderade på vad det är för årstid nu, egentligen. Är det fortfarande vår eller har det blivit försommar? Bestämde mig för vår. Kollade på yr.no vad det ska bli för väder framöver. Insåg att försommaren kan komma att inträda fram på söndag.

Idag fick sexorna reda på  vilka klasser de hamnar i nästa år och vilken klasstillhörighet de får. Det var spännande för dem. Sprang ( nästan) på Arvid på min vandring. Han har gått ett år i sjuan. På min fråga om han tyckte att det var bra i Tranemo, svarade han ett klart "JA". "Det är skitbra där". Så skönt att höra, tyckte jag. Alla är ju lite oroliga inför att byta till den stora skolan. Nästan alltid blir det bra. Och det är en del av livet, det där med att vandra vidare.
Igår fyllde C-E 59. Nu vandrar han vidare mot 60 .... vilket jag också gör om ett halvår. 60, det låter mycket mer än 59. Men det är en del av livvandringen, det där med att bli äldre - både när man är ung och gammal.

Riktigt roligt - retur

Växthusets gavel blev fixad och klar igår. Det var inte så svårt att rätta till felet. Insåg att resten av bygget bör ske utomhus, en regnfri och blåsfri dag - helst en helledig sådan. Vi ska nog få till det, om inte annat så blir det ju långhelg nästa vecka igen. Riktigt roligt ska det bli att få ett eget växthus.

Tog en vårpromenad i det knakande växtriket igår kväll. Vitsipporna är heltokigt heltäckande i år ... och fruktträden kommer nu på bred front. Tänker på det, att när Edens lustgård skapades, så måste det ha varit maj månad. 

Tänkte ta en 4-5 km lång promenad, men den blev nästan dubbelt så lång eftersom Irene och Felix var ute i promenadärende när jag passerade deras bostad. Jättekul att få en promenadkompis ibland, det är ju inte ofta man träffas nu förtiden. Och att promenera och socialisera, det är en utmärkt kombination. Det kräver inget mer än någorlunda bra rörelseförmåga. Av och till under tidigare år, så har vi ordnat söndagspromenader i byn. Öppet för alla. Ibland vi många - andra gånger bara ett par stycken. Får nog inbjuda till detta evenemang igen, det är riktigt roligt att prata bort en halvmil eller två.

Har varit på teater i Borås med Toppenklassen idag. Det var regionsteatern som visade en föreställning som heter "Between". Det handlade om hur det är att vara "Tweenie" - att vara mellan barndom och tonårstid. Tog upp mycket av barns tankar och rädslor. När vi kom hem så hade vi en superbra diskussion kring de frågor som teatern väckte. Efter den diskussionen, så var alla elever överens om att de varit på en riktigt bra föreställning.

Det var ytterligare ett par skolklasser på samma föreställning. Med elever som skötte sig jättefint. Alla eleverna fick beröm av skådespelarna och extra roligt var att en av mina lärarkollegor från den andra skolan sa: - Vilka fina barn ni har i G-s. 
Varvid jag, med en varm känsla i magen, bara kunde hålla med.

Allt är ju relativt, man hittar ju alltid saker att anmärka på hos barnen i skolan.... men vad jag förstgr så HAR vi verkligen fina barn hos oss.

Varvid jag måste avsluta med dagens tankeord ur kalendern som jag fick av min (blogg)vän Bodil förra vintern:

"Svåra barn kan, likt svåra fläckar, utvecklas riktigt fint, bara man ägnar fläckarna särkild uppmärksamhet innan de gror in."

Kroppskontroll, kvitterkonsert

 Äntligen blev det tillfälle att åka och se Tranemogymnasternas uppvisning. Har tänkt tanken i flera år, men antingen har jag fått vetskap om evenemanget när det redan varit, eller också har jag varit upptagen med något annat.

Gymnastikföreningen i Tranemo betyder mycket för många av våra elever i Grimsås.  Det blir många skjutsar för föräldrarna, då man tränar 1-3/4 gånger i veckan, beroende på i vilken trupp man ingår. Men det är väl investerade "bensinpengar". Tranemogymnasterna är ett andra eller tredje hem för mer än hundra barn/ungdomar från vår kommun. Och snacka om att de blir väl omhändertagna.

 Det var en varierad show som visades upp, mycket mer avancerad än vad jag någonsin kunde föreställa mig. Ett antal fristående program varvades med uppvisning på trampett, bock ( ?) och olika mattor.

Oj, vad duktiga alla var och oj, vad bra alla de olika ledarna hade lyckats med att få med alla, oberoende av kroppsform och kroppskontrollsförmåga, i  de olika programmen.

 Mest imponerad var jag av de olika hoppen och volterna.

 Snacka om att ha kontroll på kroppen,  när man klarar av att slå volt efter volt efter volt.... eller flickis efter flickis.. jag kan inte termerna, men jag kan förstå att det är duktiga ungdomar, som fått träna mycket för att komma så här långt.

 Tänker att det till stor del är en fråga om att lita på andra i träningsfasen, och att lita på att den uppbyggda förmågan bär, när det gäller att visa vad man kan. Fast med en stöttning i närheten.

 Tänkte förstås på mig själv.... oj, vad man brister här.... i båda faserna ... både den att ta hjälp av andra i uppbyggnadsfasen/träningsfasen och att lita på sig själv vad det gäller.Nu handlar det inte om gympa för min del, men om allt annat!

Tänker också på hur många olika förmågor som våra elever bär med sig, som vi i skolan aldrig ser eller utnyttjar. Mycket handlar om olika idrotter, men det handlar också om musikkunnande, om datakunnande, om språkkunnande, om naturkunnande, om specialkunnande ....ja, oj vad barn kan och vet mycket idag.... massor som vi inte använder oss av i skolan. Vill fundera mer på nur vi skulle kunna använda det på ett bra sätt!

 Fick med flera av mina elever på bild. Dock inte alla. Kameran hann  inte med. Trupp 5 och 6 uppträdde i ett Forrest Gump-tema och till musik från den härliga filmen.

 Avslutningen var en dans till Sean Bananlåten ....
En härlig show på sammanlagt 75 minuter blev det. Fullsatt i Tranemo gymnastikhall.
En härlig uppvisning av kroppskontroll i progression -  efter ålder och träningstid .... Tranemogymnasternas ledare  är värda all uppskattning! En sådan förmån att få vara med och träna hos dem!

Hemma serverades strömming och potatismos av husets bästa kock. Så gott! Blev lite över så jag får med till lunch i morgon också. Den hemlagade maten slår alltid skolmaten.... så är det bara. 

Naturligtvis måste vandraren i mig ut på en vandring även denna dag. Bestämde mig för "Stockremmarundan" ... men med tanke på att det var ypperligt härligt att promenera, så mycket syre i luften att man knappt behövde andas ... så blev den utvidgad att omfatta även "Krokenrundan".

 Träffade på årets första ärla utanför Kroken.
Hon/han promenerade så stolt i det tilltagande regnet.  Runt omkring var det en vild kvitterkonsert av diverse fåglar. Alla tyckte om vårregnet!
Så det blev en ordentlig promenad i dag också .... kände mig inte våt när jag kom hem, men upptäckte att det dröp av mig. Tjockt hårsvall och fleece håller våtkänslan borta.

På verandan satt katterna. Fågeljägaren Fransson ( svartvit) och kottjägaren Fredrik. Nu är kottar mycket lättare att få tag i än fåglar. Som tur är. Så kottar hittar vi dagligen på verandan .... två fåglar har vi sett i fågeljägarns mun..... Det gillar vi inte. Fåglarna vill vi har kvar i vårens kvitterkonsert  ... och kroppskontroll, ja det har väl katter alldeles fullt utav.

Vårvandrare

 Visst är jag en vandrare. Både kroppsligt och själsligt.
 Tog en av de vanliga rundorna på dagens drygt timslånga vandring.
 Det brukar ofta bli de vanliga rundorna. Iallafall kroppsligt.

 Själsligt så blir det många stickvägar. Som beträds en bit för utforskning, men sedan blir det nästan alltid så att man vänder om till det gamla trygga.
Man möter nya vandrare på vägen, en del tar man sällskap med en kortare eller längre bit. Så småningom skiljs man åt, den nya vännen vandrar mot nya upptäckter.Själv vänder jag oftast tillbaka, eller är det bara så jag upplever det.
Kanske är det så att jag hittat en helt ny väg tillsammans med min medvandrare, att vi båda hjälpt varandra in på nya stigar, att vi skiljs vid för oss helt nya vägskäl. För att kanske mötas igen.

Visst avundas jag de som har vandrat tillsammans ända sen ungdomen. Vars vägar skiljs vardagsvis, men som korsas med jämna tillfällen. De människor som har ordnat gemensamma rastplatser på de gemensamma vägarna.

Samtidigt är jag så glad för alla stickvägar som jag tagit, och som gett mig vandringsvänner som jag annars aldrig hade haft. Även om det är så att  det blir längre och längre mellan de gemensamma rastplatserna, så är det ändå alla möten som gjort mig till den jag är. Är nyfiken vem jag ska möta nästa gång, och vad den personen kommer att bidra med i den ständigt utvecklande livsvandringen.

Det var vad jag funderade på vårvandringen denna lördag i april.