Jobbdag

 

Uppskattar att vi bara har några centimeter snö. Skogsvägarna och stigarna är lättframkomliga. 

Det är ju lite knäppt; trots att man jobbat med samma jobb i fyrtiofem år, så känner man sig lite spänd inför terminens första dag.  Man tänker igenom planeringen flera gånger om, ändrar lite och kollar så att man har koll på precis allt. 

Det gör man förstås, mer eller mindre inför varje skoldag, men aldrig så mycket som inför terminens första arbetsdag.  Jag har varit undervisningsfri i fyra veckor... nästan som ett halvt sommarlov... och äldre blir man ju, så det är ju inte så konstigt att man funderar lite extra på hur det ska gå att starta upp igen.

Det var märkligt, kollegorna fanns inte i personalrummet denna morgon. Nej, dom fanns i ett klassrum. Märkligt, tyckte jag. avstånd, tyckte dom. Det blir för trångt med 8-9 personer i vårt personalrum. Jaha, tänkte jag, kommenterade inte på direkten.............men.... i klassrummet, så funkar det inte med avstånd... varför denna åtgärd då.... ?  

När jag gick upp till personalrummet med den tomma kaffekoppen, så hade kock och vaktmästare och ytterligare någon, inalles fyra personer, slagit sig ner tätt, tätt vid ett av personalrumsborden med sin frukostmat.....  

Om det finns något som den här pandemin har fört med sig, så är det avsaknad av logik. På alla plan...

'

Tolv gitarrer och lika många ukulele stämde jag förra torsdagen. Det var bara ett par gitarrer som hade stämt om sig efter en vecka,. det tackar vi för. Det låter bättre om alla ackord består av samma toner.

Min huvudsakliga uppgift under min arbetstorsdag, det är ju att ha musik med de olika klasserna.

Före jul blir det mycket sång- alla gillar ju att sjunga julsånger. Nu är det dags för en period med komp-instrument. Var i grannskolan och hämtade ett gäng gitarrer, och ett ännu större gäng ukulele, under förra torsdagens planeringsdag.

Idag var det dags för eleverna i åk 4- 6 att spela på instrumenten. Vi började med gitarrerna. Kanske hade varit enklare att börja med de små stränginstrumenten- som dessutom bara har fyra strängar- men gitarr det har jag spelat ( klinkat på) sedan jag var barn, så det kändes enklare så.  Ukulele har jag bara varit bekant med en vecka, men det funkar bra att få till några ackord på dem också,. Nackdelen är att jag har för stora fingrar för att riktigt få plats på en smala halsen.

Så snyggt med den gamla räfsan som en "utsmyckning" i grannens trädgård.

Jag tänkte att vi skulle spela Gubbe Noak. På två ackord.  Trodde att de flesta barn skulle lära sig två ackordsgrepp och att byta mellan dem, under en lektion. Men det var svårt. Så i stället så fick eleverna hålla antingen D eller A7 hela tiden, så fick jag "spela" på dem. Det gick bra! Och barnen försökte verkligen. Nästa vecka kör vi igen, målet är att de ska kunna byta tre ackord på gitarr före sportlovet, så får vi ta lite ukulele efter det.

Och närkontakt med barnen, det bir det verkligen, då man ska gå runt och kolla fingersättning och ibland flytta på svettiga små fingrar, så att de hamnar rätt.

Roligt var det, och trots att det var betydligt mera jobb för lärarinnan än att kompa julsånger, så kände /känner jag mig ovanligt pigg och glad efter jobbdagen.

Energi föder energi!

Fast det vete sjutton om jag bryr mig om att ta rast med kollegorna mer, om det är i ett stort och ödsligt klassrum vi ska ta vår kaffetår. 

Solen sa tack och adjö, då jag hann med en liten promenad efter jobbdagen.

Blev bara en kort, knappa halvtimmespromenad, efter skoldagen.  Solen lyste igenom molnen precis när jag kom hem. När jag hunnit ut igen, bara några minuter senare, så var den på väg att säga tack för idag. 

Har svårt att fördra mörkret. Trots att dagsljuset numera stannar 45 minuter längre än vad det gjorde när dagarna var som kortast, så är det mörkt alldeles för länge. Blev riktigt förvånad i morse, det var ju helt kolsvart, då jag åkte vid kvart över sju. En pensionär ju normalt inte upp och utomhus vid den tiden, så jag hade glömt hur mörkt mörkret kunde vara.

Solsken över gårdagens lång-promenadrunda.

En större budbil stannade utanför huset, då jag kommit tillbaka från kort-promenaden. En man klev ur bilen och jag tänkte att han ska nog fråga efter vägen. För jag/vi har inte beställt något större gods, typ möbler eller så. Men han hade en leverans till mig.... en fotobok, som jag  beställt via Facebook. Alla årets Instagram/facebooksbilder  fanns med i den över 100 sidor tjocka boken. 

Beställde en foto-årsbok även förra året. Roligt att bläddra i och att minnas. Jag var absolut nöjd med förra årets bok ( 2019), men boken för 2020 den var ännu bättre. Stora rejäla foton på tjockt papper. Past book heter företaget som tryckt boken. Försöker kolla var företaget finns, hamnar i USA.... skulle ändå tro att den är tryckt i Europa, då leveransen gick tämligen snabbt och då jag betalade i Euro.

Pryder sin plats, trots att det är visset ris och några vanlig stenar av kvarts.

Fick ett meddelande på Kivra idag. från pensionsmyndigheten. Hade fått påökt med 750 kronor i månaden.  Inte illa, tänkte jag.... som fortfarande tror och tycker att jag får pensionen som en gåva. Men så är det ju inte, jag har ju faktiskt  jobbat in pensions-lönen genom alla mina jobbdagar. 

Smaksak

Vilken härlig dag det var igår! Först långpromenad i detta gudomliga väder, sedan kaffe på altanen, där solen snabbt smälte bort snön och sedan en promenad till.
Idag är det som vanligt igen, mulet och lite regn.
Söndagens långpromenad är också gjord, det är gott att röra sig i alla väder.

Klart man funderar på coronan när man är ute på ensamma promenader.  Blir så irriterad då jag hör om folk som ger sig ut på resor mitt i pandemin. Blir arg då jag hör om folk som sitter på offentliga fortskaffningsmedel och hostar och nyser rakt ut.
Jag väljer att tro, att om alla tar sitt ansvar och rör sig ute i samhället så lite som möjligt under ett par tre veckor, så kommer vi snart att ha ett fungerande samhälle igen.  Men det  finns en del som inte tar sitt ansvar....tyvärr.

Sen blir jag  trött på media som rapporterar: Nu har vi fått vårt första, vårt andra dödsfall i coronaviruset. En man  i sjuttioårsåldern som redan var sjuk och en kvinna på 85 som hade flera underliggande sjukdomar.!
Det säger ju ingenting om virusets farlighet, dessa båda hade med stor sannolikhet avlidit även av en "vanlig" influensa. Jag vill veta hur många tidigare friska människor under 80 år som avlidit, det är så man kan avgöra  om det här viruset är  extra farligt eller inte.
Jag skulle också vilja veta mer om hur det står till i varje kommun.  Vilka kommuner som är mest drabbade... Det kanske inte finns någon som är smittad i vår lilla kommun. Om jag visste att det  vore så, så kunde jag vara  mindre orolig då jag handlar i mataffären.

Egentligen hade jag ju inte tänkt skriva något om virus idag.
 Jag hade tänkt skriva om musik.... och  kanske lite om böcker och konst.
Rubriken är ju satt till smaksak.

Förra lördagen var det  melodifestivalsfinal. I fullsatta Friends arena. ( Heltokigt att dra ihop så mycket folk, anser jag)
På sociala medier och irl, så finns det många som ondgör sig  över musiken som framförs i melodifestivalssammanhang.
-Allt är så dåligt.
-Nej, det skulle jag aldrig lyssna/titta på! 
-Det är ju så dåligt, så det går inte att se på.
-Så många dåliga låtar på en gång!

Varvid jag ställer frågan: - Vad är dålig musik?  Vem har rätt att avgöra vad som är dålig musik eller ej?
Jag anser att det där med musik, det är en smaksak. En sak som är upp till var och en att tycka vad man vill om, utan att någon annan behöver raljera över det.
Sen tycker jag att musiksmaken ändras över tid, att man under perioder av sitt liv gillar olika slags musik. Jag har nog kunnat gilla vissa låtar inom alla genrer, det ät mer låten än en viss genre som slår an. Det enda som jag har svårt för, det är rap. Speciellt som jag inte kan urskilja orden som snabbt rabblas fram.

Visst fanns det flera fina låtar i årets melodifestival. Tycker jag. Robin Bengtssons enkla melodi har  fastnat ordentligt i medvetandet. Jag  fastnar lätt för det enkla.
Samtidigt som "Bohemian Rhapsody" är en av mina absoluta favoritlåtar. Och den är allt annat än enkel.
Nej, det är nog bara så att vissa toner slår an mer än andra.
Vad det gäller melodifestivalsfinallåtar, så kunde jag hitta något som jag tycker var tilltalande i  alla utom rap-låten.

Men som sagt, det är en smaksak. Någon kanske tycker att allt var dåligt.
Att följa strömmen, för att vara lite cool besserwisser, det är i sig lite tragiskt. Att inte våga tycka själv, det är riktigt illa.

Vad är god litteratur? För mig är det en bok som jag fastnar i, en som jag fortsätter att läsa.
Högtravande böcker orkar jag inte med.
Jag vill ha en bok, där jag lätt kan få bilder av miljö och kanske även av person. Böcker där jag kanske kan identifiera mig med någon, känna att jag är del av de händelser som beskrivs.
Science fiction ligger för långt från min identifikations-sfär.  Skräckböcker likaså.
Och som sagt, högtravande böcker, de kommer jag inte igenom.

Val av litteratur, det är en smaksak det också. Ingen ska komma och  knäppa en på näsan för att man läser "fel" böcker. Om man läser eller lyssnar, det är ju också en smaksak. Jag som person har svårt att koncentrera mig på att lyssna. Vill se orden, vill kunna skumläsa vissa delar, till och med hoppa över....

Har varit på Tate galleri ett par gånger. Och förfasat mig över Miro´s  tavlor.
Kan inte fatta att stora dukar som bara innehåller några fyrkanter och prickar kan ha något som helst värde.
Men som med all form av kultur, även konst är en smaksak.
Lars Tunbjörk ( från Borås) var en erkänd fotograf. Han tog vardagsbilder. Jag har aldrig sett storheten i hans foton..."alla kan väl ta sådana bilder.. ? "

Antagligen inte.
Bilder som slår an på mg, det är ganska nakna bilder. Mycket rymd, och få saker i blickfånget

FAST ... jag gillar faktiskt bilden ovan, tagen på dagens promenad.

Vad som är bra och dåligt, det är en smaksak. Ingen ska bestämma det, inte ens gamla stofiler i en akademi.

Tänker tillbaka på en studiedag på nittiotalet ( nu kom jag ihåg en studiedag till ) då vi fick välja från ett stort "smörgåsbord"  vad vi ville förkovra oss i / bli förlästa kring. Jag valde att gå på föreläsning av en känd akademinledamot.  Han berättade om akademins arbete och sedan blev det frågestund.  En naturlig fråga blev: - Varför har aldrig Astrid Lindgren fått nobelpriset i litteratur?
Jag kommer inte ihåg svaret exakt, men det gick iallafall ut på  tt en barnboksförfattare aldrig skulle kunna på priset. En barnboksförfattare kunde aldrig använda det språk som akademin krävde.
Skitsnack!
Överförmyndigande!
Fisförnämlighet!

Nu kan vi strunta i fisförnämligheter och läsa de böcker vi vill, titta på bilder vi tycker om och lyssna på den musik som slår an de rätta tonerna.

Vilket vi absolut behöver i den annorlunda tid som just nu råder.  Har befunnit mig i två olika världar, med hjälp av två olika slags böcker , de två senaste dagarna. Får bli en ny bok och en ny värld  i eftermiddag,
På radion spelas Queens "Radio Gaga".  Favoritmusik!

Berörd

Berörd har jag blivit flera gånger, under denna sista hösttermins sista dag.
Det har handlat musik, under stora delar av dagen.
Ett par  verkliga Hallelujamoments fick jag, då  eleverna i 3-4 och 5-6 gavs möjlighet till att testa verserna i Halleluja, /( Jöbacksversionen) som solo. Wow, så många goda sångare det finns... och så ett par riktiga storsångare.
Glädjen i musik och sång, den är så härlig att uppleva. Oj, oj, oj så många som rycks med och sjunger inifrån hjärtat.
Avslutning har vi haft i kväll, och jag konstaterar bara: Kulturskolans musiker är förstås superduktiga, MEN ibland så är det faktiskt lättare för eleverna att sjunga till den klinkande lärarinnans följande komp.

Den här killen är så musikalisk, så han klarar riktigt komp.....
https://www.youtube.com/watch?v=NT6uvcI4d5Q&feature=youtu.be

Kände mig lite låg, så här sista julavslutningen.... speciellt när kollegorna fått sina små julpresenter, och jag var övertygad om att jag inte skulle få något, när jag inte har egen klass. Ganska glad var jag ju förstås ändå, jag hade haft fantastiska musiklektioner och jag hade fått en av storvinsterna på rektorns avslutningslotteri.

MEN jag fick presenter jag också. Två! En blomma från en speciell elev, en fin presentpåse från sexan. Jag blev så glad att jag nästan började gråta.

Dessutom fick jag i samma stund höra en härlig nyhet från en av mina tidigare kollegor... hon skulle bli mormor i april. ( Ett av barnbarnen som hon är farmor till är f.ö. "Halleluja"-stjärna.)

Jag vet, det finns de, som tycker att lärare inte ska ha presenter/julgåvor. Det får man så klart tycka, men jag blir väldigt glad, in i själen berörd, en en liten välment ( tror jag) blomma eller en enkel present.

Finalfint

Blev lite plantering i eftermiddag.
Finalplanteringen för i år.
Lite knäppt att sätta ut blommor för flera hundra kronor, när det snart är frostsäsong och blomlivsslut.
Fint blir det iallafall.... kanske man gör det för att visa att hoppet är det sista man ger upp.
För så är det väl....

Veckan gick, som alltid annars under jobbveckor, otroligt fort.
Det är hela tiden "något" .....
Mattelyft tar tid..... har inte bestämt ännu om det är givande eller inte. Stressigt är det iallafall, att ta sig mellan skolor på drygt en och en halv mils avstånd mellan skolslut och kursstart.
Tror inte de som bestämmer förstår hur stressande detta är, och att det förstör mycket av det som kunde vara bra med ett mattelyft. Hade varit helt Ok om gruppen träffats varann vecka... men varje... det är bara för mycket.

Träningen satte igång i veckan som gick.
Var på spinmix i Grimsås i måndags och på funktionell träning i Dalstorp i tisdags. Båda funkade jättebra.
Verkligen något att lägga i tacksamhetspåsen, detta att vara 60 + och klara av att träna ordentligt.
Sen kunde man ju önska att man skulle klara av att springa en mil också... men det gör jag inte längre.
Men träningen i grupp, den njuter jag av.
Hade tänkt pröva en intensivträning igår också, men det var för fint väder och så var gräsmattan i behov av klippning. Det är träning, det också. Får testa HIT en annan gång.....

Igår blev jag officiellt antagen som förstalärare i kommunen. Tillsammans med tolv nya i grundskola och gymnasium. Dessutom finns det fem "gamla" - från förra året- som håller i mattelyftet.
Intressant att höra alla presentationer gällande var och ens uppdrag.
För min del, så ska jag jobba språk och kunskapsutvecklande  med viss inriktning på IKT.
Ska fortsätta med "En läsande klass"materialet, vara behjälplig för andra i detta arbete, försöka få igång ett samarbete med kommunbiblioteket gällande barns, och framförallt pojkars, läsande, försöka få med hela områdets elever i vår bokblogg samt jobba med pedagogiskt drama i kassen.
Någon nedsättning i tjänst blir det inte för oss "nya", så tidsramen är lagd till en timmes arbete i veckan. Hoppas att något faller bra ut, och att man lyssnar på den som nu fått fullmakt och 5000 extra i lön, för att vara profet på hemmaplan.

Egentligen så gillar jag inte alls förstelärartänket. Alla borde ha del av den statliga satsningen. Ingen är förmer än någon annan.
I nästa tänk, så tänker jag att en del av oss tar mycket större del av skolforskning än vad andra gör. Och tar till oss den, tar med den in i klassrummet.... Tar till oss det nya, fortare än andra.
Det har väl varit mitt dilemma, jag vill testa "allt" och mina kollegor hänger inte med i mitt race. Profeten får bara vara sig egen nydanare.
Så jag känner faktiskt att jag är värd den fina titeln... och jag hoppas verkligen att Nina på kommunbiblioteket och jag kan hitta ett koncept för att få fler killar att gilla att läsa böcker, inte bara i skolan, utan även på fritiden.

C-E var på återbesök hos stomisköterskan igår.
Allt är i sin ordning.
På måndag väntar läkarbesöket. Jag, för min del, tror att det blir fortsatt behandling med cellgifter. Tänker att här har man en 61åring, som kan leva länge och bra  ännu. Visst tar man det säkra före det osäkra och ger alla ev. förflugna elaka celler en dust, då man vet att de är få, och knappast lär gå segrande ur den kampen???
Känns tufft just nu, men är en framtidssäkerhet....

Men som sagt, på måndag vet vi....

Blev både gråtande och glad, när en av mina kollegor i området frågade hur jag mår i allt detta.
Det är ju inte så många som tänker så... och framförallt inte de som inte har erfarenhet av liknade livstillstånd.
Svaret är att i skolan mår jag ganska bra, ibland mår jag skitbra där....  för jag verkligen mår bra av mitt roliga arbete, även om det är jobbigt så att man blir dödstrött under stundom. Men det är så roligt och givande....
Annars händer det då och då att jag inte mår så bra, att det mesta känns tungt, orättvis och meningslöst... och det är många olika faktorer som påverkar detta........
Träning är bra mot ledsenhet.....

Lyssnar på sångerna som är med i dokumentären om Björn Afzelius. Funderar återigen vad det är som gör att man fastnar så för en del artisters melodier, texter och sound. Har alltid varit betagen av Afzelius musik, allra först i Hoola Bandoola Band... men även som soloartist. Under hans sista år blev låtarna dock lite väl smöriga...  Gillar Mikael Wiehe också..... han har gjort väldigt mycket bra låtar.
Queen, 10cc, David Bowie är de engelskspråkiga "husgudarna".....och nu, och Sverige, är jag helt betagen av Lahles låtar och sätt att uttrycka sin musik.

I morgon ska C-E till VC i U-hamn, för att lägga om ett sår som inte är riktigt färdigläkt. Sen ska vi gå cachingrunda i Viared, köpa ett par riktiga stomibyxor i B-s och äta lunch där. Hoppas att få en lugn dag på söndag. Tanten behöver det också..... trots att hon mår bäst när det är full fart och hon slipper tänka på varför livet blev som det blev....

Ha en bra helg alla!

(Ungdoms)underhållningsuppdaterad

Tittade på P3Guld-galan i går kväll. Anledningen till att jag tittade var egentligen inte alls för att uppdatera mig med musiken i tiden, utan för att se om jag kunde upptäcka dottersambon bland alla kändisar som sannolikt skulle zoomas in. Nu var bildkvalitéten på galan absolut bättre för radio än TV, så jag såg inte skymten av H. Dessutom hörde inte hans "käntband-bästband" -gitarristkompis band till de nominerade, så någon plats på de främsta raderna hade de sannolikt inte. Under en och en halvtimme så fick jag lära mig en hel del om 2010 års svanska musikliv. Det visade sig att det fanns många svarta ( eller är det kanske) vita hål i denna kunskap. Visst kände jag igen en del, men över hällften av de nominerade artisterna var helt okända för den gamla tanten .... och då flera av pristagarna också.

Robyn vann tre klasser. Hon är ju en supermusiker, jag har alltid gillat hennes musik. Hon lyckas hitta nya ingångar till sin musik. Genialiskt, tycker jag.

Håkan Hellström uppträdde, men fick ingen utmärkelse. Jag har aldrig förstått hans storhet. Han låter ju hela tiden likadant ... och inte så vackert, tycker jag.

Oskar Linnros uppträdde också, honom gillar jag.

De flesta guldgalevinnarna kände jag inte alls igen, Johnossi, Carlito, Khoma, This is Head t.ex. Khoma var en heavy metal grupp - liksom The Haunter som framträdde på galan. Jag trodde att den riktigt tunga musiken var en nittiotalsföreteelse, men se där hade jag fel. Intressant att höra och se dagens unga musiker.

Klädseln var absolut ett kapitel för sig. Programledaren såg ju hela tiden förskräcklig ut, men i övrigt så var de olika artisterna väldigt mycket klädda i kläder från det svunna seklet - mycket secondhand tror jag, det kändes i allafall som om det var återanvänt. Bra föredömen!

Apropå kläder, så pratade med dottern vars sambo var på galan i går eftermiddag. Han hade anammat låna-kläder/återanvända kläder tänket, berättade dottern. Dotterns märkeskavaj, övertagen från systern, samt dotterns svarta mössa.

- Men man kan väl inte ha mössa till kavaj, sa jag. Dottern hävdade milt, men bestämt, att det var så ungdomar klädde sig idag. Jag försökte se framför mig hur sambon skulle se ut i svart kavaj och mössa av sotarmodell .... nä, det blev inte så snyggt. Men kanske frammanades felaktig bild .... och förresten så förstår jag inte vad som är snyggt eller inte.

Varvid jag kom att tänka på skolvärldens mössdebatt. Jag har alltid tyckt att den varit så dum. Alla unga människor har ju sina egna attribut. Numera har mössorna övertagit kepsarnas roll.

Jag förstår bara inte vad det gör att man har på dessa i klassrummet, det är ju inte där i moral och respekt sitter, vilket många tycks tro.

Visst följer jag den gängse inställningen - jag ber oftast eleverna ta av sig mössan - men ibland har jag låtit dem sitta med mössan på. ( Detta handlar inte om min nuvarande klass ... de har inte riktigt kommit till identitetsattribut ännu)

Dessutom har vi diskuterat en del möss/kepsbäranade-inställning. Mössan är klart en del av ungdomarnas identitet. Jag anser att jag missbrukar min maktställning som lärare om jag ber dem ta bort en bit av sig själva.....

Jag återkommer ofta till den sista gången som hela vår amerikanska släktfamilj Lambert var på besök. Jag hade dukat med vit duk och finaste porslinet. Tre tonårspojkar satt med sina kepsar på under hela måltiden. För de amerikanska föräldrarna var detta inget problem - inget att överhuvudtaget diskutera.

I Sverige gör vi problem av alldeles för små saker, det är min bestämda åsikt.

Med dagens GT följde en bilaga, där vårens underhållningsutbud, vad det gäller teater och konserter presenterades. Jag blev så teatersugen! Förr åkte vi ofta till Göteborg för att gå på teater, musikal och opera. Många, många byresor har jag fixat - med bilar eller att byns egen busskortsinnehavare kört en hyrd buss. Galenskaparna blev det ett antal gånger, men också musikaler på Gbgsoperan eller på Lorensbergsteatern. Naturligtvis har vi åkt ensamma jag och C-E, med döttrarna med några vänner eller med kollegor..... Senaste gången jag "fixade" en "byresa" var till kritikerrosade "Lögn i helvete" med Robert Gustavsson och Peter Dalle.

Den var så fruktansvärt dålig, så att jag skämdes att jag "lurat" med mina byvänner. Och sen har det inte blivit någon teaterresa ..... C-E och jag såg "Sista dansen" för drygt ett år sedan. Den var bra! Men nu blev jag riktigt sugen på att åka till Gbg för att se teater - snart. Peter Apelgren skulle vara med i en rolig uppsättning som har premiär i slutet av mars. Den får vi satsa på.... fast gärna något på sportlovet också....

I mars går det en "byresa" till Örebro Länsteater, där bysonen och skådespelaren Peter Jansson har en roll i musikalen Ingvar. Det ska bli riktigt roligt .... och skönt att någon annan tar tag i det som jag sannolikt lämnat bakom mej .... eller allafall gör ett längre upphåll ifrån.... teaterresefixandet.

Underhållningen här hemma är inte fy skam den heller. Den största underhållningen står de båda kattpojkarna för. De får både mej och C-E att skratta gott flera gånger om dagen.
Kameran ger mig egen underhållning. Kul att ta bilder på sån´t som man bara upptäcker när man ser med kameraögon. Att ta fram de bilderna i datorn och beskära dem till önskat resultat, det är underhållning nog.
Har förresten lyssnat till Guldvinnande Johnassi på Spotify, under det jag skrivit detta ... Helt OK ...men inget extra!

Åtskilda åsikter

När seklet var ungt, läste jag ett antal olika kurser på universitet/högskola. Det var sannolikt en försvarsmekanism, jag tror att det kallas sublimering, som trädde in när döttrarna lämnade hemmet,vilket jag inte riktigt ville se och då i stället såg till att ha egna viktiga saker att ägna mig åt. Lika mycket var det ett intresse att vidareutveckla mej i min yrkesroll. På den tiden sökte man bara en kurs och såg till att det fanns möjlighet att delta, och jag såg till att få gratis kurslitteratur samt reseersättning. Idag är det mycket mera styrt, det där med att kompetensutveckla sig, man måste ha skriftlig tillåtelse i flera ex. tror jag.....

Jag läste psykologi 20 p, speciapedagogik 20 poäng - och efter det att jag börjat på min nuvarande arbetsplats, så läste jag 10 p SvA, Kultur, identitet och språk.

För ganska exakt sju år sedan så slutade den förra specialläraren på min nuvarande skola och tjänsten utlystes. Jag sökte, jag hade 20 nya poäng i ämnet, lika många i psykologi och 27 års yrkeserfarenhet. Tjänsten blev min, men då hade den bantats ner till halvtid speciallärartjänst och halvtid klassärartjänst. OK, tyckte jag, även om jag gärna prövat på att vara speciallärare på heltid, jag visste ju att en sådan behövdes/behövs på varje skola. Olika omständigheter gjorde att jag arbetade med specialundervisning knappa 10 % av tiden. Året därpå var jag helt plötsligt klasslärare igen -speciallärartjänsten var avskaffad.

Ibland är mina egna elever ute på olika evenemang och jag har då möjlighet att hjälpa lägre klasser med någon enstaka lektion enskild undervisning. Det är underbart roligt och givande, och det är så härligt att jag känner att det jag en gång lärde mig på specialpedagogikutbildningen är gångbart. Det är så jag vill klyva mig i två delar, så jag kunde hjälpa de barn som behöver lite extra stöd för att komma i gång med läsandet och räknadet, minst tre gånger i veckan. Men det går ju inte...

För ett antal år sedan anställdes en specialpedagog i området. Jag är inte ute efter att tracka ner vare sig på person eller yrkesgrupp, men specialped och speciallärare jobbar helt olika. Vad har man för nytta av en utredande spec.ped. om man inte har någon som kan jobba med de problem som utredningen påpekar? Många gånger ser vi lärare också vad som behövs och det utan utredning.

Men där är åsikterna åtskilda. De som bestämmer vill ha spec. ped. Vi som jobbar i verksamheten ser en klar vinst med en spec. lärare.

Elevinflytande är så viktigt .... och det tycker jag också. Men jag tycker att pedagoginflytandet skulle ha samma dignitet. Det är ju trots allt vi som ser vad som behövs, och som saknar resurserna för att göra det jobb vi skulle vilja kunna göra och som vi skulle kunna göra om det fanns tillräckligt med persoanl och utbildad personal.

Idag styrs skolan av en militär som leder ett parti med 5% av de politiska rösterna. Ett antal politiker är måna om att gå militärens ärenden, annars blir det allianskris. Fritidspolitiker utan insyn och förståelse för skolvärlden tar över på kommunal nivå. Skolchefer, som oftast jobbat på högstadie eller gymnasieskolor och lång tid som rektor, måste gå fritidpolitikernas ärenden. Rektorer lyssnar till det som kommer uppifrån på ett helt annat sätt än de behov som fotfolket signalerar. Kör det ihop sig, ja, då är det arbetslaget som ska lösa problemen.... För det är pengarna som styr. Och att höja skatterna för att ge våra barn ett bättre utgångsläge och en starkare självkänsla, det är inte att tänka på.

Vi behöver speciallärare på alla skolor, inte tu tal om saken. Och det tycks även militärmannen ha fattat. Hoppas bara att det får genomslag snart. Hoppas också att mina högskolepoäng fortfarande kan vara gångbara.

Åskilda åsikters ägare hävdar att jag har nytta av mina förvärvade spec.ped. kunskaper i klass. Visst kan det vara så, men det är ändå i en mot en situationer eller i liten grupp man kan jobba riktigt bra. Vissa barn behöver vår odelade uppmärksamhet under en längre tidsrymd. Åtskilda åsikter ägare hävdar också att det är olämpligt, ja, rent av riskfyllt att exkludera elever med stödbehov från klassen. Och då menar man även för kort tid. Nys, säger jag. Barnen njuter av att få komma ifrån klassen en stund och verkligen få den odelade uppmärksamheten. Men någon forkningsrapport har hävdat motsatsen, och då är det forskningsrapporten och inte empirin som gäller!

Blev glad när jag kom hem och öppnade postlådan. Där låg ett stort kuvert, med malmödotterns sambo som avsändare. Jag förstod direkt vad det var och kände glädjen och förväntan bubbla. Ks sambo är nära vän med flera av medlemmarna i den musikgrupp som jag länge har gillat bäst av alla våra svenska grupper, nämligen the Ark. Jag anser att Ola Salo är en helt makalöst musikbegåvad musiker och en gudabenådad sångare. Vid tillfälle, då man man i pressen börjat tala om att gruppen skulle komma ut med ny CD, sa jag till K att hon väl kunde fixa mig en sådan ... signerad. Och nu har jag en - med personlig hälsning. Har lyssnat tre gånger och tycker att skivan är värd fyra plus av fem. Det finns ingen sådan där underbara låt som "Calleth you..." eller "One of us is gonna die young.." eller "Father of a Son".... men det finns ett antal på nya låtar som jag kommer att lyssna på mycket och många gånger.... Nu är den inrippad på datorn och CDn tar jag med i bilen....Och jag vet att jag kommer att tycka att låtarna blir bättre och bättre och snart allra bäst. Det är väldigt jämn CD, alla låtarna är superbra ... möjigen en enda som jag inte kommer att lyssna så mycket på.

Tror att Arkarna tycker att det är OK att jag har deras bild med på bloggen.... om inte annat för att jag är Ks mamma....