När vi var i Halmstadsstugan i lördags, så gick jag en ny promenadrunda ( efter tips från den snabbfotade svärsonen) medan resten av familjen var på travbanan. Mitt sex kilometer långa travande resulterade i bilderna nedan.
Det var i slutet av maj, år 2001. Två storvuxna syskon stod på demensboendets lilla uteplats, girigt sugande på var sin cigarett.
- Jag går bara inte på tacksägelsen, sa den 47-åriga kvinnan. Jag fixar inte det.... det är det absolut värsta jag vet.
- Vi går då, vi bor ju nära kyrkan, lovade den åtta år yngre brodern.
Det var en kylig kväll, och de två gick tillbaka in i rummet, där deras mor låg på sin dödsbädd.
Ett drygt dygn senare avled deras nästan 80-åriga mamma. Ingen av dem var med under själva dödsögonblicket. Deras mamma hade fått en ordentlig dos sövande och smärtstillande medel, och nattpersonalen tyckte att det var helt ok att man lämnade den sjuka kvinnan i deras vård. Kanske skulle hon leva en dag till, och då skulle man återvända till dödsbädden. Om hon avled under natten, så hade man fått ta ett bra avsked från henne, eftersom hon var vaken och kontaktbar under kvällens lopp.
När gryningen kom, så kom samtalet. Mamma fanns inte mera.
Här kommer min första fråga.... måste man ? Många vakar ju dag och natt hos sina döende närstående. Vi gjorde inte det, min bror och jag. En del tycker att vi gjorde fel, som lämnade henne att dö i ensamhet. Det tycker inte jag.... det finns ju ingen anledning att sitta hos en människa som man vet är utan medvetande. Så vill jag själv ha det.... gärna människor runt mig, så länge jag kan ha kontakt med dem... men sedan finns det absolut ingen anledning att stanna kvar.
En dryg vecka senare begravdes vår mamma. Vi var väl lite annorlunda i detta fallet också, vi bjöd in dem som vi ville skulle komma på begravning och minnesstund.Vi ansåg att man inte måste välkomna alla till begravningen. Vi ville bara att de som hälsat på mamma, tagit del av hennes liv under de år som hon betett sig annorlunda, under de år som hon gått in i sin demens-bubbla, skulle komma.
Begravningen var på en fredag, och det var en fin stund med hennes nära vänner. På söndagen skulle det var aden där hemska tacksägelsen. Vi hade fått ett fint inbjudningskort, där det stod att någon av oss gärna skulle tända ett ljus i kyrkans ljusbärare, under själva tacksägelseklockringningen.
Fruktansvärt!
Men jag slapp ju. Min bror och hans fru skulle gå till kyrkan.
Knappa timmen innan gudstjänsten skulle börja, fick jag ett SMS: Vi är så förkylda så vi stannar hemma.
Ingen från vår lilla familj kom för att tacka för att vi haft vår mamma.
Min fråga: Måste man verkligen utsättas för detta? Det är alltid jobbigt när någon går bort, och så ska man "tvingas" gå till kyrkan och utsätta sig för allas blickar och sorgesamma kommentarer.
Till vilken nytta? Jag ser det bara som en gammal tradition.... något som säkerligen en del tycker är fint, men det får inte kännas tvingande.
Anledningen till mina nyväckta känslor kring tacksägelser ... som jag besett från en annan plats i kyrkan... eller själv deltagit i.... är att C-Es moster gick bort i torsdags. På svärdotterns blogg kunde man läsa att det var dags för tacksägelse redan på söndagen, alltså igår.
Jag kände så mycket med dem, då jag läste om att de skulle gå till den kyrka, som de sällan besöker, samtidigt som de var helt bedövade av sorg.
Min tolkning av texten som den unga svärdottern skrivit var; Måste man, så måste man.
Måste man gå på begravningar?
Jag känner det så, att det är jag själv som måste känna att jag vill närvara vid den slutgiltiga avskedsceremonin. Det ska inte vara några måsten som styr mig utan den fria viljan.
Margareta var bara 72 år ( 73) när hon gick bort, efter några jobbiga år, med sjukdomar, såväl fysiska som psykiska. Innan hon blev dålig, så ringde jag till henne ibland -och hon till mig- och vi träffades lite då och då.
Jag har dåligt samvete för att jag slutade höra av mig när hon gick in i sin svarta period... det var så jobbigt att höra allt negativt. Jag gjorde likadant som dem som övergav min egen mamma, så egentligen borde jag inte vara så välkommen på begravningen.
Framtiden får visa hur sonen och svärdottern vill göra med begravningsgudstjänsten. Men jag känner att jag gärna vill vara med, även om det betyder att jag måste vistas i samma lokal som "den allra värsta" ... för det är ju en sådan som bara måste gå på alla begravningar....
Lyssnade till Malou von Sivers sommarprat idag, under det att jag travade runt med gräsklipparen framför mig.
Synnerligen fängslande.
Hennes pappa hade gått bort i vintras, 93 år gammal. Under många år så hade de inte någon kontakt, för hennes pappa ville inte träffa henne och hennes familj. När Malou var riktigt liten så var hennes pappa hennes hjälte och trygghet, men då familjen utökades med två barn till, så slogs familjelyckan sönder, och Malou fick utstå hotelser, slag, inlåsning i en skrubb.... och alltid var det bråk föräldrarna emellan.
Föräldrarna skildes så småningom, pappan hittade en ny kvinna och det dåligt med kontakten med de tre barnen. Malou ville gärna veta lite om pappans barndom, men han ville inte berätta. Så småningom hade hon fått veta att farmodern dött i barnsäng, att farfadern gift om sig och fått fler barn... varvid Malous pappa och hans syster hade hade känt sig oönskade, som om de inte räknades. Dessutom kände Malous pappa att det var hans om orsakat mammans död.
Det var så härligt att lyssna på Malous berättelse, där hon öppnade sig helt för alla sommarprogram-lyssnare och att känna igen en del av hennes minnesbilder från den egna barndomen.
Tänkte på det, då jag gick bakom gräsklipparen; då min far lämnat det jordiska vid 70 års ålder ( och jag varit med på den hemska tacksägelsen) så uttryckte min mor följande: - Egentligen skulle vi väl varit skilda, men man gjorde inte så på landet, och han blev snällare när han blev äldre...
Så bra att hon sa detta, att hon inte mörkade hur hennes liv sett ut....
Min sista fråga lyder: Måste man mörka så mycket i livet.... vad behöver man egentligen mörka?
I min familj var man ganska öppen med det mesta. Det fanns bara ett tabuämne egentligen....det här med hur barn kom till.
- Jag ska tala om en sak för dej, sa min mor väldigt allvarsamt, sommaren mellan första och andra klass. Du ska få en liten bror eller syster.
- Hur vet du det? sa jag förvånat.
- Det har Gud sagt till mig!
Så på något sätt bör min bror vara nära släkt med det gudomliga.... Jesu egen bror???
- Var kommer egentligen bebisen ut? frågade jag några år senare.
- På samma ställe som den kom in, blev det kortfattade svaret.
Och jag var inte dugg klokare....
Sån´t mörkade man i min familj...och det var nog vanligt på den tiden. Men måste man inte svara ärligt på riktiga frågor, kan man tycka? Jaja, barn blev det i mörkrens tid också, utan att någon från början visste hur det gick till.
Men i övrigt var det öppet... min pappa hade varit i klammeri med rättvisan, under det att han var alkoholpåverkad, då han var ung. ( Därför var han väldigt försiktig med starkvaror under resten av sitt liv..)Min mamma hade en syster som dog vid sex års ålder, min farbror var alkoholist, mamma gillade inte min "märkvärdiga faster", farfar var en ilsken en som gjorde minsta möjliga, farmor var arbetsmyran, morfar var det ingen större ordning med heller... han gick mest runt och pratade med folk i stugorna och fick sig en kaffegök i bästa fall, mormor ville gärna bestämma.....
Inget konstigt... inga lik i garderoben i vår släkt egentligen....
Mest "lata" karlar och hårt arbetande kvinnor...
Så kom jag då in i C-Es familj.
Oj, vad mycket man mörkade där. Jag har ingen aning om vad skälet var.
Då min mamma var om sig och kring sig och ville vara med och styra och ställa i sin dotters val av pojkvän, så letade hon upp någon gammal kontakt i C-Es trakt, och visste snart mycket mer om hans familj, än vad jag visste efter flera år tillsammans.
Han hade en syster som var handikappad och bodde på institution. Varför måste man i familjen hålla detta "hemligt"? Det var först då systern dog, som jag fick veta något från familjen....
C-Es morfar, tog sitt liv, liksom den store markägaren och presumtive rikemannen, Janne i Moghult.
( C-Es farfarfar) Det senaste lyckades inte ens min nyfikna mor ta reda på, utan det var Svea ( C-Es faster) som bekräftade detta, och det var nog inte mer än femton år sedan, som den sanningen kom idagen.
Varför måste man mörka psykisk ohälsa.... det är ju en sjukdom precis som alla andra sjukdomar?
C-E visste inget om detta, ej heller om att fastern fött ett "oäkta" barn när hon var mycket ung.
Där, bakom gräsklipparen, med Malou von Sivers i hörlurarna, tänkte jag på hur lurad man känner sig av folk som inte låter sina familjemedlemmar få veta sanningar. Sådana dramatiska händelser, måste man dela med sig av, helt enkelt för att det blir lättare att förstå varann på det sättet. Dramatiska händelser påverkar ens liv, det är jag övertygad om.
Och nog vore det mycket bättre om man blottade obehagligheter från den mentala ryggsäcken för varann, då skulle man slippa många avundsjukor och icke fungerande relationer.... för vet man att vi alla har/är med om jobbiga saker, då måste man väl stödja varann och vara snälla mot varann.... eller.
Jag önskar så att vi kunde prata med varann om det som är viktigt för oss och det som tynger oss.....Kommer man nära varann, så måste man vara hygglig mot varann.
Oftast så brukar jag kunna knyta ihop mina tankar.... hm.... ska göra ett försök:
Ett vitt papper med en enda svart punkt på.
- Vad ser du ?
- Jag ser en svart prick.
- Det gör inte jag. Jag ser ett vitt papper. Den lilla svarta pricken är bara en liten, liten bråkdel av det stora papperet. Inte behöver man se det negativa, då det finns så mycket positivt.
Från Malous sommarprat, förstås...... mycket tänkvärt......
Känner att jag måste ta till mig dessa ord.... statistiskt sett så har jag ungefär en fjärdedel av mitt liv kvar. Vill verkligen ta till mig detta och tänka så, för då kanske det finns anledning att fira tacksägelse för att jag levt.... inte i kyrkan..... men rent mentalt för de människor som jag kunde göra något positivt för.
