Det är märkligt att man ska vara så "rädd" för att ta ett blodtryck!
Natten var lite orolig, om man säger. Tur att man inte vaknar så många gånger andra nätter.
Nu är det inte alls ovanligt att ha hypertonihypokondri. Jag har lidit av det sedan den tid då jag genomgick graviditeterna. Sannolikt präglad av min mor, som led av samma åkomma. Hela sitt liv.
Det var en god känsla att komma in i Tranehälsans väntrum.
Varmt, ombonat. Träffade genast på en gammal kollega. Hon var högstadielärare, senare gymnasielärare. Idag känner vi inte alls våra kollegor på de stadierna. På den gamla tiden, då hade vi en hel del samröre med varann. Det var gynnsamt för våra elever, då på den tiden, så vi jobbade mycket mera vertikalt genom skolåren, än vad som görs nu.
Det blev en trevlig pratstund om ditt och datt, och mest skola, innan våra respektive läkare kallade in oss till sin rum.
Läkaren, det var en kvinna i min egen ålder. En kvinna med stor läkarerfarenhet. SÅ tryggt, det kändes. Hon kunde prata det språk som jag pratade dessutom, såväl rent språkmässigt som i sin roll som läkare.
Till min stora glädje så konstaterade hon att jag var frisk för min ålder.
Blodtrycksmätningen överstökades snabbt. Helt ok. Bara att få förnyelse på de tabletter jag har.
Dessutom ville hon att jag skulle börja med kolesterolsänkande medicin. Värdet var i och för sig inom de normala, men eftersom de bara låg några tiondelar under gränsen, så skulle det vara av värde att i förebyggande syfte, sänka värdet redan nu.
Hon hänvisade till flertalet forskningsrapporter, som visade på att medellivslängden förhöjts ganska ordentligt under den tid som den nya generationens kolesterolsänkande läkemedel funnits. De hjärtinfarkter som ändå uppkommer tenderar att bli mildare och ha betydligt större chans till överlevnad.
Jag kände mig väldigt glad i sinnet, när jag lämnade Tranehälsan. Hämtade medicin på apoteket och såg sedan till att ta en drygt 3000 steg lång promenad i byn, i ren glädjeyra.
Torsdagens mål nummer två, det var Ulricehamn.
Polisen.
Passet gick ut i och med årsskiftet. Lika bra att se till att få det förnyat direkt.
Tänk att det ska vara så svårt att köra rätt, när man ska till polisens högkvarter i lilla Ulricehamn. Körde runt kvarteret tre gånger, innan jag träffade rätt på infarten.
Att komma in i polisens fort, visade sig heller inte så lätt. Var god slå in bokningsnummer eller telefonnummer. Bokningsnummer, var hade jag det? Inte utskrivet iallafall. Men bokat tid, det hade jag. Hade t.o.m fått påminnelse igår ju.
Knappade in telefonnumret som bokningspåminnelsen skickats till, numret till min mobil. Men det numret var ingen giltig kod till passage in i den skyddade byggnaden.
Var i ett synnerligt behov av nödvändighetsrum. Ett sådant fanns tillgängligt utan kod. Tänkte att jag skulle slå flugor i en drill, genom att leta upp bokningsnumret under det att jag utförde nödvändighetsåtgärden. Lyckades bara med det som pockade på kroppsligt.
Efter utfört ärende så öppnade jag dörren och tänkte försöka med telefonnumret en gång till. Eller boka ny tid....och spara bokningsnumret.
Döm om min förvåning då jag stod öga mot öga ( nästan iallafall) med fotomaskinen till passfotona... och helt öga mot öga med den person som handhade apparaten.
HON HADE MITT BOKNINGSNUMMER!
Med van fingertoppskänsla slog hon in alla siffror, och sedan fick jag ta foto, lämna fingeravtryck och skriva under. 350 kr. Inget riktigt opris tycker jag.
Ett värre opris bjöd den pengastinna banken på då vi för några år sedan lät bankpersonal skriva en fullmakt. 1250 kr för att fylla i ett formulär. Det är opris!
Letade mig ut från polishögkvarteret utan vare sig kod eller felkörning.
Parkerade på stora marknadsplatsen.
Fortfarande påverkad av goda endorfiner, så blev det dryga 5000 steg längs Åsundens strand. Därav alla bilder, varav några blev så fina att jag kände att jag genast ville ha in dem i den privata, men ofta delade, fotodagboken.
Ulricehamn är vackert! Skulle absolut kunna tänka mig att bo där när/om jag blir äldre....
Kom på att man brukar ha bra lunchbuffé på Ming House.
Och tänk, man hade t.o.m pensionärsrabatt. 80 kr ( jämfört med 90 för de unga).
Så nu har jag använt pensionärsrabatt för första gången!
Maten smakade lika bra för det. Kanske ännu bättre.
Sushi, kycklinggryta, vårrullar, sallad, efterrätt, kaffe,vatten.... snacka om valuta för pengarna.
Borås och SÄS var sista anhalten på torsdagsresan.
Ville gärna hälsa på väninnan, som återigen drabbats av en blodsjukdom.
Lite kul att köra den del av riksväg 40, som jag numera sällan åker. Den mellan avfarten till Rångedala och Borås.
Körde över Rångedalabron i innerfil och kunde skymta min barndoms kyrka, mina föräldrars "vilorum" ...och skolan som jag gick mina sex första år i.
En stunds nostalgi....
Tänk att det ska finnas så många parkeringsappar. Easypark brukar funka på de flesta ställen, men inte vid SÄS. SMS-park hette appen som man fick ladda ner för att kunna bestämma hur länge man vill stanna, utifrån mobilen.
På lördag ska vi åka till Göteborg. Den stadens parkeringsapp finns redan på plats.
Min väninna var vid väldigt gott mod. Det är inte första cytostatikabehandlingen som hon kommer att gå igenom, och hon vet att hon kommer att kunna vara hemma i sitt hus under stora delen av behandlingstiden. Så hon vet att det blir en jobbig vinter, men kan se vårljuset därefter, då hon kommer tillbaka till det normala livet igen.
Det var en trevlig pratstund på torsdagseftermiddagen, och det var inte utan att jag skämdes lite över oron för mina ålders- och välfärdsrelaterade åkommor.
Det blev en bra dag, tycker jag. Kände mig glad över mitt läkarbesök, över väninnans goda humör, över den goda maten och över de fina promenaderna.
Naturligtvis såg jag till att passera de magiska 10000 stegen innan jag satte mig i bilen för hemfärd.
Aktivitetsarmbandet kan ses som ett fånig motsvarighet till fotboja, ett tvång som måste utföras. Men jag tror att det är bra att ha de där dagliga målen, att de ger bättre förutsättningar till ett bra liv på äldre dagar, precis som Losertan och Atorvastastin gör.
