Jodå, jag har varit i kyrkan idag. Långfredag har alltid varit en av mina favoritkyrkobesöksdagar. Helt oförståeligt för de flesta.
Långfredagsgudstjänsten har alltid varit en enkel gudstjänst, en meditativ stund, när man bara kunnat vara, avnjutandes den enkla altarutsmyckningen. Några rosor och en törnekrans.
Idag var det ingen gudstjänst i vår närbelägna kyrka, så vi åkte en dryg mil till en annan församling.
Altarutsmyckningen var utsökt, prästen höll en förnämlig föreläsning och den åldrade kören var helt OK. Antalet kyrkobesökare var alldeles för få!
Intressant att se en annan kyrka, hoppas att detta besök kan bli inledningen till en turné runt traktens helgedomar. Då kanske det också blir av att komma iväg till kyrkan mer än 2-3 gånger per år....
Annars har jag mest suttit på altanen och studerat sädesärlan. Han kom i tisdags och har sedan dess oroligt gått omkring på den öppna mark, som nå´n gång ska likna en gräsmatta. Han springer av och an, tittar sig omkring - kanske efter sin partner - kanske efter flygande föda. Ibland fångar han något, för det mesta något litet som jag inte kan se, ibland stora fjärilar. De fröätande fåglarna, som fortfarande finns kvar på andra sidan huset, letandes efter frörester, är han inte ett dugg intresserad av att umgås med.
Han kvittrar och kvattrar precis hela tiden, och jag satt där och tänkte; Tänk, om det var en människa som höll låda på det sättet, den skulle jag bli urtrött på och få sår i öronen av. Men små mysiga fåglar, dom ska låta, det inger ytterligare vårkänsla till de nyutslagna påskliljorna och vitsipporna.
Ärlan håller sig nästan helt på marknivå, som högst har han flugit upp på garagetaket. Och Fritz, katten, bryr sig inte ett dugg om honom.
Kan inte förstå, hur denna lilla marktrivande fågel, kan flyga 3-400 mil, från Israel eller Nordafrika. Undrar hur lång tid det tar, vilken flyghöjd den har, vilken mat den hittar...?
Hur kan den känna igen vår trädgård, där den häckade förra sommarn. ...
Den häckade under de svarta ( eller gråblekta) takpannorna på södersidan av huset. Vi satt på första parkett, hörde de omättliga ungarnas matrop och såg föräldrarnas ilande, fram och tillbaka, fram och tillbaka, för att föda sin avkomma.
Så kom några dagar med riktigt högsommarvärme, vi flämtade på altanen, det blev tyst under takpannan - men föräldrarna fortsatte flyga fram och tillbaka med mat.
- Stackarna, försöker de mata sina ihjäl-kokta ungar, sa vi, och tyckte verkligen synd om de stackars föräldrarna - och ungarna.
Några dagar senare gick 5-6 ungar på gräsmattan, tillsammans med sina föräldrar och ytterligare att tag senare, så var alla borta.... Jag kan bara inte förstå hur man kunde överleva i den värmen....
Såg på favoritprogrammet "Mitt i naturen" i går. Svärmorsdrömmen och den utmärkte programledaren Martin Emtenäs, talade om fåglar, fågelmat och fågelholkar. Han varnade för att sätta upp holkar i söderläge....C satte upp två nyinköpta holkar i veckan, och det blev rätt söderriktat -holkarna i västerläge, dem vill ingen ha - där är ju risk för att öser in vatten.... och vi tror ju oss veta att det är bättre för småfågelungar att bli lite halvkokta än halvdränkta...
Hoppas fru ärla snart dyker upp, jag tycker att han ser så ensam ut vår herre.....eller är det en fru ....jag vet inte skillnaden.... och ska man vara lite fördomsfull, ja, då låter det ju som det vore ett riktigt snacksaligt fruntimmer.
