I måndags besökte jag en av Västsveriges stora växtförsäljnings-kedjor. Behövde något nytt i köksfönstret och ytterligare lite i utekrukorna.
Uteväxter är ett litet aber för oss här på landet, det mesta som man sätter ut, ser rådjuren som föda, och kommer alldeles intill huset för att avnjuta t.ex. penséer.
Naturligtvis fanns det massor av påskliljor till försäljning, så jag plockade på mig några sådana, och dessutom en kruka hyacinter. Påskliljor vet jag att rådjuren inte tycker om, och jag har tidigare haft hyacinter, utan att dessa har förvandlats till lyxmat för hjortdjur.
Så fick jag syn på amplar med små penséer. Två för 100 kr! Perfekt, tyckte jag, även om rådjur hoppar högt och graciöst, så lär de inte kunna komma åt den vackra frestelsen när den blir upphängd i verandan....
Glatt gick jag till kassan, köade en stund, och fick sedan notan på orkidéer, penséer, påskliljor och hyacinter. Tyckte att det blev billigt....att det inte riktigt stämde...
Ute vid bilen kollade jag så kvittot, och såg att penséerna var inslagna som violer a 6,90 kr styck.
Det är här samvetet kommer in. Ska jag gå tillbaka och tala om att jag betalt för lite - eller ska jag köra i väg och känna att jag tjänat 86 kr?
Jag valde det senare.....
Har sedan funderat en hel del på varför jag gjorde som jag gjorde ... och kommit fram till att jag handlade av en stor kedja som har massor av kunder, och där spelar mina 86 kr varken till eller från - och tjejen i kassan kommer inte att få något ovett ... köpet var ju bokfört som violer. Hade det varit i den lokala lilla blomsterhandeln här hemma, där jag känner ägarna, så hade jag säkerligen gått tillbaka och betalat det jag var skyldig. Jag känner ju dem, småpratar om ditt och datt när jag handlar där - ja, jag har en relation till dem. Och har man en relation och en kommunikation, ja, då signalerar samvetet rött, när det bli fel i systemet.
