Förr tyckte jag fönsterputsning var tråkigt och jobbigt... idag tycker jag det är helt ok och en bra helkroppsträning. Det är många muskler som är i rörelse under det att man rör sig upp och ner och hänger genom öppna fönster i konstiga ställningar.
Tänkte på det att ens bäst för datum är nog inte ute än, det känns som om jag orkar mer av vissa rörelsemönster och har bättre uthållighet än då man var på livets toppnivå (?) vid trettio- fyrtio års ålder.
Visst har vi halvgamlingar fortfarande mycket att ge. Tänker då t.ex. i yrkeslivet. Vi har en större kunskap och erfarenhet än många andra, ( nu blev det bröstbank igen) men det är ofta att min lika erfarna kollega och jag tänker på ett annat sätt än de mindre erfarna. Även om vi inte tänker lika..... Och det är ju helt naturligt- vi har varit med så länge, vi har fått med oss både kunskaper och erfarenheter.
Sen, mina unga kollegor, inget angrepp på er ... ni vet min önskan att vi ska jobba ihop - gamla och unga, erfarna och oerfarna- vi har mycket att ge varann från båda håll.
Faktum är att jag tror att människors bäst för datum i många avseenden håller livet ut, om vi får vara friska, och då särskilt vad det gäller tankeförmågan.
Tänkte också mycket på skolan, jag som tänkt lämna kvar skoltankarna i skolan när jag låste skoldörren efter mig igår klockan tre. Men jobbet finns ofta med, och framförallt om man bara låter tankarna löpa. Mycket av det jag tänkte kan jag inte skriva här, men kontentan av det hela blev att man många gånger känner att man inte räcker till - det gäller nog alla i vår yrkeskår. Det är svårt att veta vart man ska vända sig för att få det stöd man behöver, och jag tänker att det beror på att vi lärare är bakbundna av politikernas ovilja att se behovet att satsa på skolan, och t.o.m höja skatten för att få till de resurser som behövs och att skolledarna är bakbundna av skolinspektionens kontroller och känner att de måste kontrollera och se till att alla dokument är rätt ifyllda i stället för att ge det stöd som vi skulle önska/behöva.
Sen måste jag bara få skriva att vi har en superbra rektor som verkligen försöker få ihop det här med att bry sig om oss lärarmänniskor samtidigt som han utför den kontroll som han i sitt ämbete är satt att göra.
Tänkte också på tokigheten att vi människor fjärmar oss från varann allt mer. Man umgås inte alls med någon på fritiden längre, förr hände det ju att man bjöd hem någon /blev bjuden till någon på lördagskvällen och för ännu längre sedan var det mer regel än undantag.
Numera känner jag inte alls för umgänget, det räcker med arbetslivet. Så där kanske bäst före datumet gått ut.... det sociala bäst före datumet.... Hoppas att de gamla vännerna finns kvar om man får förmånen att bli en pigg pensionär.
Samtidigt blir jag lite besviken på mig själv som inte kommer mig för att genomföra tanken att ta med en bukett tulpaner och knacka på dörren till den som inte mår riktigt bra.... bara för att vi inte är nära vänner ... men jag vill ju ändå visa att jag bryr mig.... Det är svårt det där....om man tränger sig på eller om man är till hjälp....
Tittar ut genom de nyputsade fönstren, som i avsaknad av avslöjande solsken tycks släppa in mycket mer ljus än på länge. Lyssnar på Torsten Flinck på Spotify och tycker att han sjunger riktigt bra. Trots att han är femtio år fyllda, så tycks han ha ett icke existerande bäst för datum. Melodifestivalfinal ikväll. Jo, jag gillar det... har nog sett nästan alla som varit sedan 1960.... har ingen direkt favorit.... nä, Torsten ska vi inte skicka till Azerbadjan -trots att hans bidrag är det som jag uppskattar mest.
Funderar på om jag ska ta en promenad... tranorna har landat i byn läste jag på Facebook...kunde vara kul att se det värst-sjungande härliga vårtecknet.
Och när man promenerar så kan man fundera vidare......
