Returresa

Det finns platser som man  bara känner att man måste återvända till. Platser, där man  inte blev mätt på upplevelse, trots att  upplevelserna och vackerheterna stod en upp i halsen, vid förra besöket. Men man blir hungrig igen, och på Hökensås kan man nog bli hungrig många gånger.

C-E fick snällt åka med. Det var ju han som också skulle få se det fina.
Inga problem.
- Vi åker också gärna med, sa hans syster... och menade då att även hennes make, min/vår svåger Roger, skulle komma med på ett hörn. Jättekul, tyckte jag.
- Var det inte i närheten av Hökensås som det skulle finnas en grav, där någon obekant såg till att det alltid finns färska blommor? undrade Helena. Jag såg ett program i TV.
- Visst, sa jag. Vi börjar där.
- Hoppsan, sa hon, var det SÅ nära.

Området kring Falks grav är riktigt vackert och suggestivt. Hit kan man komma många gånger. Skönt att inte vara ensam, för lite läskigt är det allt här!

- En SAAB, sa männen. Jag kan inget ( väldigt lite) om bilar, så jag sa inget emot.
Däremot undrar jag hur länge bilvraket ska stå kvar. Och vem som har ansvar för att det förs bort. Eller hör det också till platsen, för att förhöja den lite läskiga känslan?

Vi åkte tillbaka längs Göteborgsvägen.  (!)
Klockan närmade sig elva... och det passade alldeles utmärkt att fika vid en av de många fikaplatserna, som finns vid Hökensåsvattnen.
Nordvattnet hette detta, och en geocache hittades dessutom före fikat och en efter fikat.

Nordvattnet, det är en riktig sjö. Och på en sjö kan man ta sig fram i eka. Nu hade vi inte den möjligheten... det blev att fotvandra eller bilåka. Mixen av de båda sätten att ta sig fram, den visade sig vara väldigt bra i Hökensåstrakten.

Svåger Roger hade med sin egen gps. Den är aldrig använd i geocachingsammanhang, utan bara i samband med jakt.  Han knappade in koordinaterna till de gömmor jag tänkt att vi skulle besöka, och tyckte nog att det här med geocaching var helt ok. Grymma falkögon, det hade han också.

Frågan var, befann vi oss i Västergötland eller i Småland?
Med tanke på vilken blomma som visade sig för oss, så var det allt Västergötland.
Det visade sig så småningom att ljungen även börjat gå i blom på andra sidan gränsen.
Ganska häftigt egentligen... vi bor ju i gränstrakterna mellan Västergötland och Småland. Åker vi ca 10 mil norrut ( nordnordost) - eller drygt 6 mil fågelvägen - så är vi i samma situation.
Knepigt!

Nästa stopp, det var Kroksjön.
Här skulle vi ta rundan runt sjön, hade jag planerat. ( Ingen emotsatte sig mina planer f.ö..... tar det som bevis på att jag lagt upp en ganska bra rutt, med varierad natur... och med lätthittade geocacher)
På med vandrarkängorna, tyckte Helena.
Idag hade det egentligen inte behövts. Det var torrt och fint, på såväl stigar som i riset.

Storlommen hade en enmansshow för oss.  Det var rena turen att jag fick med honom på bild, för han försvann snabbt under vattnet och kom upp på en plats, en bra bit där ifrån. Små fina fiskar hade han i näbben! Lunchdags för storlom.
Kul att stå och kolla på. Speciellt som man ännu var mätt på stekt äggmacka....

På flera platser, där det var lite mer öppet, blommade skogskovallen för fullt. Visst har vi den blomman hos oss också, men inte i sådana mängder samtidigt. Vi körde förbi platser, där det lyste helt gult. Vackert!
Tycker dessutom att Helenas hår är så vackert.Att man kan få så jämnopigmenterat hår... och att man då inte envisas med att färga det. Jättefint, tycker tanten, som ännu inte kommit riktigt dit... vare sig i mod eller hårfärg. Ser fram emot den dag, då mitt hår också fått så här fin färg!

Stora har fågelungarna blivit. Sommaren är långt framskriden, det är tydligt. Idag har Margareta namnsdag. Fruntimmersveckan är inledd. Skickade f.ö. en namnsdagshälsning till äldsta dottern. I morgon får hon en till.

Kroksjön bar verkligen skäl för sitt namn. Den såg ut som en krok. I själva kroken var det fullt med näckrosor. De hade inte riktigt slagit ut ännu, men var på god väg. Om en vecka måste här vara himmelskt näckrosvackert.

Försökte få en närbild på några... men trots att det var "bästa" kameran som fick lufta sig idag, så var det svårt att få till bra bilder. ( Varvid jag kan tänka mig att jag vill ha en annan, bättre, bästakamera...)

De naturliga installationerna runt sjön, de är det mycket enklare att få snygga bilder på. Gillar verkligen träkonstverken som framträder lite här och var. En häger? En pomperipossagubbe?  Plats för fantasi.

 
 - Har ni varit vid Lövkulle? frågade Birgitta ( bojip) mig och Inga, då vi besökte Hökensås och Falbygden för tre veckor sedan. Då när jag fick sådan Hökensåshunger...
Det hade vi inte. Vi kunde inte hinna med allt!
- Där är det verkligen fint, precis som att gå i en adventsljusstake, sa Birgitta. Jag rekommenderar er att göra ett besök.
Rekommendationen tog jag till mig.
Stopp nummer fyra, det blev tre geocacher i adventsljusstaken.
Och en vackerhetsvandring.

Nog för att vi har en hel del renlav i våra skogar, och i Helans och Rogers skog, finns en av de vackraste lav och mossplatser jag vet. De stora områdena av lavar  i olika former och färger, och lite mossor däremellan, just här vid Lövkulle var ännu vackrare. En annorlunda värld.

Tallört, det finns det lite varstans. Även i en adventstakenatur.

Bara väntade på att en liten tomtenisse skulle uppenbara sig... men det gjorde den inte.

Det enda som syntes, det var två gravt medelålders män, som vandrade från adventsljusstakerenlav in i adventsljusstakelingonris.

Lunchdags!
Dagens sista stopp i Hökensås, det gjorde vi vid Södra Laxagölen.
C-E hade haft fullt sjå med att fixa kycklingsallad till oss alla.Den smakade utmärkt.
Utmärkt var det också att veta att det skulle finnas ett matbord till den som ville äta lunch. Det finns det vid varje sjö. Här var det av modell megastort... ett riktigt långbord. Södra Laxagölen hade dessutom ett antal bänkar med utsikt över sjön. Antar att här måste vara en plats för större begivenheter.

Södra Laxagölen, det var verkligen en göl.  Men med en fin och vattennära stig och fem geocacher.
När jag och Inga var på vårt Hökensåsäventyr, så träffade vi tjejerna i tjejligan. Malin och Birgitta blev även jag lite mera bekant med. Titti och Lena pratade jag inte så mycket med.
Iallafall så är det dessa fyra tjejer som lagt ut alla ( utom en) av de 18 cacher som vi letade upp idag. Även cache nummer 18 var en tjejcache. Jätteroligt att logga just dessa cacher, som de trevliga tjejerna lagt ut. Det var lätt att hitta dem, och det var deras tanke. Naturupplevelsen är prio ett, geocacherna är dragplåster och bonus.

Tror att det är en jungfruslända, men är inte säker. En slända är det iallafall..... ett av naturens vackraste skapelser, tycker jag.

Ser ni fisken som slår? Ja, inte fisken... men spåren av den.
Tycks som även de små gölarna är fiskrika... det plaskade till rätt så ofta.
Laxagölen..... lax?... regnbåge? ... eller en gädda?

- Jag får ge min svåger koordinaterna till denna plats, sa svåger Roger.
Hans svåger gillar att plocka blåbär. Det fanns det gott om i hela Hökensåsområdet, och tätare och tätare växte de, ju länge öster ut vi kom.
Blåbär passar bra som efterrätt också. Så fick det bli för oss.

Ännu en installation. Sjöodjuret. Laxagölskrokodilen. Åh, vad jag gillar naturens formationer.

Ett fåtal hjortron fann vi längs sjön. Jag hittade ett alldeles gult och moget. Det smakade gott. Det var längesedan som vi kunde plocka hjortron på våra mossmarker.

Sista cachen för dagen, det blev ett backpass. Lättare att gå uppför än nerför, tycker tanten.
Kul förresten att kolla lite på loggarna.... forjoi stod det i några.... ardbegh10 ( ska visst vara en whiskysort) stod det i några.... och i nästan alla fanns det en gul markering...nordvästra Smålands cachekung ( han med alla sjöarna) hade också varit på besök.

Kändes som alla var nöjda med Hökensåsbesöket. Tack vare tidigare rekognosering, så kunde jag visa stora delar av det fantastisk vackra naturreservatet,

Vättern såg vi också genom bilrutan, under det att vi åkte från Rödån till Habo,

Ett stopp hade vi kvar på vår resa.
Nu handlade det inte om geocacher, utan om godis.
Färskt godis, direkt från fabrik... det är inte dumt.

Inte hemgjord glass heller.... framförallt smakade den vita glassen riktigt bra. Bananglass med mörk choklad. Glassen med choklad och nötsmak, den var inte dum den heller.

Ska man nu sätta i sig en massa onyttigheter, så ska de smaka gott. Tycker den glada tanten...

Hennes sällskap höll med!
Tack Helena, Roger och Claes-Erik för en kul semestertur.

- Var har du varit på semester? - I Blåhult. Två gånger! Returresa alltså,'

Vackerhetsvandringar

- Hördu, dej vill jag inte ha här,skrek måsen i dötallens topp.
En lom flög rakt över den lilla sjön och skrek, med sin spöklika sorgesång,  ut samma sak.
Men jag brydde mig inte, jag skulle ta en promenad runt Prinsasjöarna på Hökensås, denna småregniga tisdagsförmiddag.

Målet var att hitta de sex geocacher som finns gömda runt sjön.
Bonusen var den otroliga vackerhet som Hökensås vilda, men vänliga, landskap erbjuder.
Jag njöt av att vara ensam i världen, för så kändes det, då jag gick uppför den lilla kullen för att hämta den första cachen.
När jag vände mig om, nöjd med det fynd jag fann, insåg jag att jag inte alls var människoensam.
Inte heller fiskaren var ensam, vilket han antagligen trodde...

Han var en hon, en kvinna i min egen ålder. En rackare på att fiska var hon, och jag kunde med beundran titta på, då hon med varsam spöföring lät fisken löpa till den var trött och hur hon sedan halade in den och fångade den med håven.
- Jag tänkte slängt ut den, sa hon då hon plockade bort kroken ur munnen, men den är för skadad för det.
Ett klubbslag i huvudet, så var regnbågsfiskens saga all och firren var förvandlad till lagom middagsmat för två.

Jag tackade för den intressanta föreställningen och vandrade vidare längs sjön. Fina stigar var det att gå på, Inte ens en tant behövde vara rädd att snubbla här.
Den vackra, lite trolska miljön kändes avstressande långt in i själen.
Här var ett ställe dit ingen oro tycktes kunna nå.
Bara vemodsfylld vackerhet.

En brand hade härjat här på 00-talet.  Spöklika trädrester blandade sig med de levande. Jag bara väntade på att få höra storlomens skrik, för det hade passat in så bra här.... men han höll tyst.

Prinsasjöarna var två små sjöar i ett litet vattensystem.
Hökensås vimlar verkligen av sjöar av modell mindre, med möjlighet att vandra kring många.
Länsstyrelsen har skött sitt stora naturreservat med den äran. Vid varje liten sjö finns fikabord, grillplats ( med galler) och en soptunna som töms regelbundet. Samt en röd-vit livboj med välbekant logga. Spångar är utlagda utmed sanka partier och broar finns över de små sund som uppstått.

Vandringen var  en stund av retreat, en avstängning från den dumma välden som pockar på i vardagen.

En doppingart häckade i sjön, det informerades det om på anslagstavlan som fanns på två olika "rastplatser" runt sjön. Tyvärr hade häckningen med största sannolikhet misslyckats så här långt. Kanske har man en chans kvar, att få till en kull ungar under resterande sommarmånader.

Fiskarkvinnans make var också fiskare och hade tagit plats i en annan del av sjön. Make och maka hade kommunicerat under min vandring, det var tydligt.  Maken visste varför jag vandrade runt deras fiskesjö och han hade tur; han var så nära rundans sista gömma att jag kunde ha en förevisning för honom, och visa hur en geocache kan se ut.

Första vackerhetsvandringen var avklarad, Nu skulle jag till ett äkta avrättningsställe för att träffa vännen Inga, som jag skulle vandra vidare tillsammans med. Att hitta rätt på alla små vägar som går kors och tvärs och i serpentin (nästan) på Hökensås, det är inte det lättaste. Att befinna sig 2 km från mötesplatsen och inte hitta rätt väg, det är lite frustrerande.
En fin sjö fann jag... en geocachegömma.... och sedan gav jag mig ut på en förbjuden väg. Det löste mötesprolemet.

Här vilar en halshuggen man. Jonas Falk hette han och dömdes till döden för att ha rånat postdiligensen. Året var 1855.
Det var en speciell plats och jag kände hur blodet blev väldigt kallt där bak i nacken, då jag gick mot gravplatsen/avrättningsplatsen.
I vasen står det alltid blommor av något slag. Denna dag var det skogen örter, blåbärsris och ormbunkar.... och en vissnad nejlika. Vem som placerar blommorna på gravplatsen är det ingen som vet.....

Som tur var så dök Inga och Stickan upp, innan blodet frusit helt till is i mina förkalkade ådror.
Tre gömmor blev funna nära graven, i en fanns ett avhugget manshuvud......
Den korta vandringen i tallskogen, på slipprig vitlav och över vitblommande lingontuvor, den hade en vacker inramning.

Tre bilar, varav två körande som "biltjuvar" och en med samma färg som den vattenmätta grusvägen, körde i trebilskaravan till Hökensås stugby. Vid en vacker sjö stannade vi och fann en flytande geocache.
Inga och jag intog vårt gemensamma hem för en natt och Stig åkte på eftersök på en förrymd stege.

Klockan 18 hade Inga inbjudit traktens geocachare till träff, eller som det heter på nutidsspråk, ett event.

Vid vackra Ibbsjön fanns två hoppfulla fiskare. Det blev inget lugnt fiske för dem.....

... men napp blev det.
Två regnbågsfångster på samma dag, det fick jag bevittna. Förstår att Hökensås är ett eldorado för fiskfångare.
Och burkletare.

Det kom många glada geocachare till eventet.
Korvgrillning var den stora händelsen... och att få ett verkligt ansikte på facebookvännen Birgitta och hennes tjejligsvänner.

Jag hör ju till dem som har ett visst socialt handikapp. Antagligen lärde inte min mamma mig hur man socialiserar i  större grupp.Lite jobbigt var det, det medges. Samtidigt kände jag av en del av min sämre sida, då jag stod vid sidan och lyssnade till storfräsarnas cacheberättelser. Det finns grader av beroende och "galenskap" i det mesta.... tänkte den elaka delen av mig.
Ibland bli jag lite trött på själv...

Den vackra, soliga kvällen blev hastigt regnhotad.
Mörka moln drev in från ( tror jag ) nordost, åskmuller hördes, regn började falla och eventet upphörde per automatik,

Äntligen blev det läge för ytterligare en vackervandring, runt ännu ett litet Hökensåsvatten, denna gång i trevligt sällskap av Inga. Grubben heter denna lilla sjö/tjärn och här, liksom på de allra flesta ställen på cachetäta Hökensås, så är det Birgitta som lagt ut de trevliga gömmorna.

Skvattramen blommade för fullt, älvorna dansade på den lilla sjön...

... och skulpturerna, som vi letat efter på Öland en vecka tidigare, de fanns här!

Solen körde bort de elaka molnen och sipprade, från sin låga klockannio-nivå, in mellan grangrenrna och framkallade en andlig dimension.

Det var en snabb runda, tyckte jag, kunde gärna gått en bra bit till i vackerheten runt Stora Grubben .

En sista glimt av sol i vatten blev det, innan vi begav oss "hem" till campingstugan, för att dricka te och ladda inför onsdagens äventyr.

Från skog, till kuperat öppet landskap i vårt lands "vagga" gick onsdagsfärden. I trakterna mellan Falköping och Tidaholm, vimlar det av kyrkor.

De flesta kyrkorna kan ståta med att ha en egen geocache.
Roligt att se olika typer av kyrkor.
Det finns så mycket historia kring våra gamla kyrkor, rikshistoria, lokal historia, personlig historia.

I denna kyrka hade den mysiga tjej, som lagt ut alla Hökensåscacherna och dessutom bjudit in till onsdagsfika, gift sig. Kul att vi valde att åka hit!

Denna fina kyrka, i Valstad, har sitt ursprung före Arnstid, på 1100-tal.
Att man på senare år blev påverkad av dansk byggnadkonst, är ganska så tydligt, med tanke på trappstegsgavlarna.

Att alla kyrkor ligger i levande byar, ja, det kunde vi ana på doften av ko....spillning.

Tänk att det finns orkidéer i massor, och av olika arter, i mitt eget landskap!
Vid Skogatorp, nära historiska Kungslena, fick vi se denna otroliga plats.

Cachingvännerna Birgitta och Malin väntade på oss vid det lilla naturreserverade kärret.

Det blev en vackerhetsvandring av högsta rang.

Det var inte bara orkidéer på den kalkrika, sluttande våtmarken... där fanns en artrikedom som inte kan visas på några bilder.

Utflykt till naturreservatet Skogatorp rekommenderas. Helst snabbt, nu när artrikedomen är som störst.

Cachegömman låg längst in i reservatet. Paradisvandring nummer ett, denna dag, företogs dit.

Vita orkidéer ville ha riktigt blött om fötterna.

Den ovanliga knippkärroten ville ha det något torrare.

Undrar varför så många orkidéer- och andra blommor som blommar nu- är cerisefärgade? Har det något med lockelsen på pollinerande insekter av speciella slag att göra?

Tätörten har andra planer med ditlockade insekter.... Den käkar upp dem.
Undrar förresten om det finns tätörtveganer? Hur får de i så fall sin näring??? Nä, det finns det nog inte.

Onsdagens första vackerhetsvandring gick på led.

En trebilskaravan for vidare längs gula rapsfält och blomdekorerade vägrenar.
Nästa mål var Faledreven.
Historiens vingslag hördes tydligt och ständigt.
Längs den gamla byvägen låg förr torpställe efter torpställe. Här kunde de som på 1800-talet inte hade någon egen mark, bygga sina egna små torp med tillhörande fähus.
De flesta hus hade övergetts på 1940-1950talen, och nu fanns bara husgrunderna kvar.
Vid varje torplämning fanns ägarnas namn ( och "smeknamn" ) anslagna på tydliga skyltar. Det var roliga namn, som mycket väl kunde lämpat sig som nicknamn/alias för egocachare, Kruskullta-Emma, Floda Sara, Kålgårs Sven....

Lite här och var hade vår guide och värd, Birgitta gömt geocacher av olika slag.
En del var riktigt fina och roliga.

Dalbergs har en trädgård full av lupiner. Ljuvligt nu, inte riktigt lika kul till hösten...

Glada, goa Birgitta ( i cachingkretsar bojip) bjöd på fika vid Krestin- Hannas välbevarade stuga.

Krestin-Hanna var en klok kvinna. Vi som lever idag har mycket att lära av detta visdomsord.

Birgitta bjöd på kaffe och en supergod kaka med rabarber, vit choklad och kardemumma i.
Den smakade så mycket mumma att det blev mycket mumma i magen.
En trevlig sittande pratstund hade vi.... en pratstund som handlade mer om livet än om geocaching.

Krestin-Hannas blommor stod kvar vid fähuset. Den dubbla blå aklejan skulle jag gärna se som inflyttad i min egen rabatt.

Var finns loggremsan?
Hade Birgitta varit ute och ryckt nappar ur alla traktens småbarnsmunnar?
Fråga ett fick vi svar på ganska så omgående.

Vi fortsatte vägen fram och kom fram till ett hygge. Någon kreativ motorsågskunnig hade gjort stubbarna betydligt roligare. Det fanns tiotalet träskulpturer gjorda i stubbe.

Midsommarstång av ormbunkar och hundkex,,,, det var också kreativt.

Vid denna äng, som gömmer bonuscachen till Drevengömmorna, uppenbarade sig dagens andra paradisplats. Bland gamla husgrunder och på det gamla gårdstunet  trängdes olika försommarblommor och längst ner i kanten till storskogen fanns den vita aklejan, som en gång hört till gården, kvar.

Det fanns till och med någon narciss kvar från den tid då det fanns hus, människor och djur på denna plats. Helt ljuvligt ställe, ett ställe som jag vill bevara i mitt bildminne länge,länge.

Vid Ruskela källa vände vi. Sen var det lika lång väg tillbaka. Nu gick vi lite fortare, pratade mycket, insåg att vägen nästan hela tiden sluttade neråt, njöt av alla de vackra blommorna.

Vi sa hej då och tack till Birgitta, då vi kommit halvvägs tillbaka till bilens parkeringsplats.
En gömma till skulle letas upp, en bit från vägen. En multi,  en geocachinguppgift som ska lösas och flera gömmor ska letas upp, innan man når slutmålet.

De var svårt att finna det vi sökte. Inga ringde livlina Birgitta och löste flera uppgifter, medan trötta, uppgivna tanten som var i Ingas sällskap, satt på 73 meters avstånd och gjorde ingenting. Ändå tyckte hon att hon varit med och hittat. Tveksamt! Och lite skämmigt att tanten ger upp så lätt!

I början på Dreven fann vi en kyrkcache och därvid några gamla hus... vackert belägna vid det blommande rapsfältet.
Visst är Sverige helt underbart vackert i sommarskrud.

Trötta och cachefärdiga vände vi den skitiga bilen tillbaka mot Hökensåscampingbyn.
Vi tog vägen över Tidaholm och kunde genom bilrutan se att det tycktes vara en ganska så vanlig liten stad.

Geocachekartan visade på att det finns gott om skatter att vittja i området.

Innan jag åkte hem till Stockremma igen, ville jag ha en sjöcache med vidhängande vattennärhet ytterliare. Den hämtade vi vid Havsjön. Tyckte väl att Havsjön var den sjö som mest liknande våra vanliga sjöar.... att den inte hade riktigt samma själ som de andra sjöarna jag besökt.

Inga var ( som oftast) den som såg gömman först  och den som plitade ner våra nicknames på loggremsan. Burkletandet var över för denna gång, jag var- som jag brukar bli - ganska så cachemätt. Det är absolut inga problem, aptiten på att ge mig ut och leta burk, den återkommer snart igen... och nu när jag fått nys på fina västgötska rundor, så kommer även C-E att åka med och uppleva vackerhetsvandringar i västgötsk ( och lite nordsmåländsk) natur.

Hejdå Inga! Ha det så bra på din"egen" torsdagsrunda Tack för att du tog initiativ till två roliga och upplevelsefyllda dagar. Tack Birgitta och Malin för allt det vackra ni visade och för trevliga, viktiga samtal.

Vackerhetsvandringar, det rekommenderar jag alla.Det är en lisa för själen... och nyttigt för kroppen. Man behöver inte leta burkar. Men visst underlättar det att leta upp intressanta platser genom burklet... för det är bara att konstatera, att geocaching ger möjlighet att hitta såväl nya vänner som nya platser.