Hemåt

 

Konstaterade att det är tre månader sedan jag var hemåt. Hemåt hemmahemma, alltså. Idag var det läge att ta sig en tur till Rångedala, Finnekumla by. Bror och svägerska ville ha tallris att julpynta med. Det finns knappast några furor hemmahemma, medan det finns gott om den varan hemmahär, i skogarna i allra sydostligaste Västergötland.

Är så glad att min bror och hans fru har tagit över vårt gamla barndomshem. Det är inte så mycket som går att känna igen, vare sig exteriört eller interiört. Köket är sig ganska likt, liksom vardagsrummet nere. Det gamla finrummet, som stod iskallt på vintern och bara värmdes upp till jul och när det kom "främmande". Nu är det TV-rum och flitigt använt.

Svägerskan och jag tog en promenad, vi gick "runt", precis som jag ofta gjorde med min mor... och mormor. Fast knappast på denna tid av året. Ser man tillbaka till sent femtiotal, sextiotal,början av sjuttiotalet, ja, den tid jag bodde i Backgården, så var det... som jag minns... alltid kallt och mycket snö i adventstid. Absolut inte att man kunde tänka sig att "gå ut och gå". Promenader hörde den varma årstiden till.

Så jag uppskattar dessa promenader i min barndomstrakter. Utsikten från Backgården, den blir jag aldrig trött på.

Och visst är det roligt att träffa bror och svägerska. Det gör jag för sällan... men så blir det när "var och en har sitt"  och tiden bara rusar fram..

Började dagen i Ulricehamn. Staden ligger bra till på väg till Rångedala. Behövde... eller kanske villhövde ett par låga stövlar, som funkar både i lite snö och att ha på sig inomhus under några timmar. Normalt använder  jag kängor i vinterväglag, men ibland känns de för klumpiga.  

En enda skoaffär finns det i lilla Ulricehamn. Skoplus. Brukar  ju handla det mesta på nätet, i sportaffärer eller som "hemförsäljning". Är sällan i en riktig butik. Men skor  behöver man prova. Jistandes vad skor det fanns i butiken. Dock bara en expedit. En kvinna som inte var det minsta service-minded. 

Nu hör jag till dem som klarar mig bra på egen hand, så jag drog fram kartong efter kartong.... provade... och ... som så ofta, bestämde mej för de låga stövlar som jag fick ögonen på alla först. Tänkte när jag handlat klart, att nu har hon en del kartonger att plocka undan efter mig...för är inte expediten service-minded, så blir inte kunden det heller.....

Vet inte om det är tillåtet med tiggeri i dessa dagar. I Ulricehamn, så satt det två stackars frusna tiggare. En man utanför ICA, en kvinna utanför systembolaget. Sa till C-E, då jag gick till bilen och lämnade in de dyra skorna samt en bag-in-box, att jag hade lite dåligt samvete som kunde slänga ut pengar, på det som egentligen inte var nödvändigt, medan dessa fattiga människor fick sitta ute i minusgrader och se människor gå förbi med fyllda kassar.

Han har ett gott hjärta, maken. Medan jag ... som aldrig har några kontanter... gick nerför trapporna till parkeringen med mina grejer, så hade han gett kvinnan utanför bolaget en femtiolapp....

Fika på anrika Gunnars konditori. Mängder med fikasugna, trängdes på det lilla cafeet. 

Ville förstås se den omskrivna Ulricehamns-bocken ( lokaltidningar) innan vi åkte vidare.

Väldigt fin tyckte jag, även om den sannolikt inte är lika imponerade som den välkända Gävle-bocken.

Skymningen föll, då vi begav oss hemåt. Hem hit till Stockremma, alltså. Bra att två ställen som man kan kalla hem.

Kumlar

Jo, det är nog så att man börjar bli gammal. Eller också lite klokare och mera nyfiken.

Var "hemma" i barndomsbyn en stund i går eftermiddag, i Finnekumla by, i Rångedala.

Vädret var väl inte det bästa, men faktum är,: regnväder var det bästa vädret igår och är det fortfarande.  Naturen behöver vatten.

Favoritutsikten, ett par hundra meter från mitt barndomshem, numera min brors hus. Oj, så många bilder jag tagit här under alla år. MEN OJ, vad lite man ser av byn numera.... trädens har blivit lite väl stora.

Anledningen till besöket i hembyn, i Finnekumla by, det var de här.
Smörbollarna.
De stora smörkulorna ingår i min barndoms ljusaste minnen. Liksom blåsippshagarna, som vi var och tittade på för ett par månader sedan.
Tills bara för något år sedan, så blommade smörbollarna rikligt i hagmarkerna runt byn. Igår hittade vi bara ett ställe med riktigt rikliga bestånd.

 På andra ställen var det bara ett fåtal plantor kvar.  Det tycktes som om andra växter  brett ut sig på smörbollarnas bekostad, att de  inte längre hade tillräckligt stort livsrum.
Kanske påverkade också fårbetena, som började breda ut sig förra året, att det blivit betydligt färre smörbollar än tidigare om åren.

Humleblomster  fanns det gott om. De är betydligt mera vanligt förekommande, men också väldigt vackra.

Hade lite artkunskap i mina klasser under veckan som gick.
Liljekonvalj fanns förstås med bland de blommor, vars namn jag vill att mina elever ska känna till.
- Är inte den fridlyst? undrade min kollega.
- Kan jag inte tänka mig, sa jag. Inte med tanke på hur mycket liljekonvalj det finns i dessa trakter.
- När jag bodde i Stockholm, så fick jag en ordentlig avbasning för att jag plockat en bukett konvaljer, fortsatte kollegan. Där är dom fridlysta.
- Kan väl googla och se var liljekonvaljerna är fredade,sa jag.

Nu visade det sig att kollegan fått en otillbörlig avhyvling. Liljekonvalj är inte fridlyst för att plockas någonstans, men på Öland, i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs och Kalmar län får man inte gräva upp den, eller plocka för försäljning.

Kunde f.ö. berätta för eleverna att min mamma, ( 1921- 2001) plockade liljekonvaljbuketter till försäljning, när hon var barn. Hon åkte med sin mor och far in till torget i Borås. Där sålde man produkter som var framställda på gården.... och min mamma sålde sina buketter för - tror jag - tio öre styck.

Hur var det med rubriken nu då? Kumlar.

Kom och tänka på bynamnet Finnekumla, då vi kom hem till Stockremma igen. Har aldrig brytt mig om att kolla upp vad det egentligen betyder.

( Finns f.ö. en ort, en socken, som heter Finnekumla i närheten av Ulricehamn)'

Konsulterade google- och fann en förteckning över orter och gårdsnamn i Ås härad.
Kummel, det betyder minnesmärke. I fallet Finnekumla så kommer namnet från minnesmärke av finnar.

Vi promenerade en halvmil, drygt, i min barndoms trakter. Just här är vi också vid en "kummel".

Soldat Färg bodde här, med utsikt över det som var min föräldragårds madmarker.

( Madmarker/åkermarker har oftast utvunnits från sjöbottnar, genom sjösänkningar på 1800-talet)

Färgs lilla ladugård finns kvar och madmarkerna arrenderas av grannarna till min bror. Kom att tänka på, då jag som barn var med mina föräldrar och mjölkade korna, då de gick på sensommarbete på maderna. Jag tittade ofta upp mot det förfallna soldattorpet, men vågade inte gå den lilla biten och titta närmare på det.

Numera är Färgatorpet en hembygdsgård, där stugan har flyttats från en annan plats i Rångedala. Men ladugården, den är Färgs.


Det blev en fin promenad, förbi många av min barndoms kumlar.

Vyerna var vackra och varierande.

Vägkanterna bjöd på diverse  olika växter, dock sparsamt med smörbollar.

Naturen tackade så mycket för vätan, jag blev våt om fötterna - goretex.kängornas bäst före datum hade gått ut det var tydligt.

Skylten som visade upp till Backgården, mitt barndomshem hade fått ordentlig patina.
Tanten som vuxit upp där har fått det samma.

I förteckningen av gårdarna i Rångedala, Finnekumla, så kunde jag läsa att Backgården tidigare hade kallats Backen, och har en historia ända från 1500-talet. Kändes lite malligt att ha en sådan historia!

Träffade bror och svägerska en stund, innan vi begav oss hem. Trevligt att ses. Denna gång vågade vi oss in i huset och fick en stunds trevligt samtal - på behörigt avstånd - i deras hall.

Dagens förmiddagspromenad innehöll även den, en rad kumlar.

Vi tog bilen en halvmil mot Tranemo, och körde in mot Tyggestorp.

Jälmån  har  varit en huvudväg från västkusten och ända upp mot de tidigt bebodda områdena runt Dalstorpssjön och Lagmanshagasjön, trakten för veckans historiska resa med eleverna.

Midsommarblomstren börjar slå ut sina vackra blommor, nu när det är ljusa långa dagar.

Nävor, det är jag väldigt svag för. Vackra och kortlivade, men ständigt återkommande.

Vi gick en kort vandrigsled, som anlades för tio år sedan ungefär, och som går utmed Jälmån. Här har man byggt en passage under järnvägen, sträckan mellan Göteborg- Kalmar.

Ett sågverks som var i bruk till 1920-talet, passerades.
Det måste ha varit en arbetsplats som gav en hel del arbetstillfällen, det hade varit ett stort bygge i två våningar.

Trähuset hade vilat på en välgjord grund.

Man kunde läsa om alla de små torpställen som funnits runt sågverket, på en större anslagstavla.

Den närbelägna ödekyrkogården, fick också ett besök.
Man kan knappast läsa vad som står på minnesstenen, men efter ett besök på google/wikipedia, så får jag veta att kyrkogården, med den vällagda och välbevarade stenmuren runt omkring, har  sin historia till 1500-talet och tidigare.
Träkyrkan som fanns här förstördes redan på 1500-talets mitt.

Så snacka om minnesmärke, om kummel....

Hjälmån utvidgar sig ordentligt när man kommer närmare Tranemo.
Det måste ha varit betydligt högre vattenstånd då för länge sedan, under forntiden, då man med båt kunde ta sig upp till sjöarna nära Hjälmåns upprinningsomåde.

Eller också fick man göra som nutida kanotfolk får göra, bära båtarna förbi de mest grunda och steniga ställena i ån.

Letade efter en gammal gård, där min fars farbror och faster bodde.
Min far körde den gamla grå Volvon och senare den blå tvåtakts-Saaben och hälsade på någon gång varje sommar.
Det var på den tiden som man kunde komma oanmälda, och det ändå fanns både vetebröd och kakor i huset att fägna de objudna gästerna med.

Jag vet inte om det var här Ester Jonsson och hennes man, vars namn jag glömt, bodde.
Mer än 50 år gamla bildminnen är väldigt utsuddade.

Grannhuset till oss här i hemma-hemma, också det ett minnesmärke, det äldsta huset i vår by, omringas på två sidor av denna helt underbara syrenhäck. Tänk om man kunde bevara den doften!

Skulle vilja kalla denna plats Stockremmakumla .... MEN förresten... vad betyder mitt eget bostadsnamn- ett namn som inbegriper 4-5 olika fastigheter, med ganska stort avstånd emellan nummer 1 och jummer 5.
Måste googla igen....vad kan Stockremma betyda?

Hemma

Det var nästan ett halvår sedan som jag var hemma senast.Hemma hemma. I Backgården, i Finnekumla by, i Rångedala.

I går passade bra det att jag besökte hemma igen, skulle ändå in till stan för att hämta de nya glasögonen. Och är man i stan, ja, då är det nära hem.

Stan, ja, det finns ju ett antal sådana. Men  för mig finns det bara en stan, en stad,  och det är Borås.

Visst är det märkligt att hemma i Finnekumla by, så känner jag mig mer hemma, än i den by där jag bott i det närmaste exakt 40 år.  

Visst är hemma här hemma, men när jag kommer till Backgården, då känner jag verkligen närvaron av barndomens stenar. Och barndomens kullar. Det stora stenpartiet, med stenblock från inlandsisen. Där jag klättrade jag gärna omkring, flyttblocken var  en perfekt lekplats. 

Det kuperade landskapet i Finnekumla bys Backgårdar, gav möjlighet till härliga ( lagoma för feg tjej) skidbackar vintertid.

 När jag var barn och ung, så såg jag inte det vackra i den här utsikten. Det gör jag idag och var jag än i världen kommer, så är det inte så många platser som kan mäta sig i vackerhet,  med denna utsikt några hundra meter från hemma.

Det händer att jag känner ett stygn av bitterhet, då jag jämför med den plats som blev mitt hemma här. Det var väl ganska ok, när vi byggde huset för fyrtio år sedan, men numera så bor vi på ett kalhygge... som i och för sig håller på att lämna det riktiga kalhyggestadiet, men vackert är här inte.
Jag saknar utsikterna, jag saknar framförallt att bo så sjönära att jag kan se sjön, att jag på någon kilometers promenad kan komma till vatten.

Fast det är sällan jag tänker på det när jag är här hemma, tankarna kommer till mig när jag njuter av det vackra hemma hemma.

Till min stora glädje, så köpte min bror gården efter min fars bortgång. Alldeles för billigt, MEN vad gör det när jag i hela mitt liv haft möjlighet att återvända hem.Min mor bodde kvar så länge hon levde, huset stod sedan tomt några år, innan min bror och hans fru beslutade sig för att bygga om och modernisera huset, flytta tillbaka och ge liv åt den gamla gården igen.

Att komma hem, det ger energi.
Adventspyntandet har också gjort hemma här till ett fint och hemtrevligt hus. Lite rimfrost och snö på träd och mark, har dolt det kalhuggna.

Kanske är det så att jag är en av de lyckliga som begåvats med två hem, hemma hemma och hemma här.

Hemma

Idag, denna klämdag, så blev det äntligen läge att åka "hem". 

Visst är det tokigt, men mitt barndomshem, min barndomsby är mera hemma för mig än vad det hem som jag har haft i nästan fyrtio år, är. 

Jag kände det som en skrämmande känsla, när jag förmedlade mobilbilderna inklusive det stämningsläge som bilderna gav, genom Instagram och Facebook i eftermiddags. Jag tänkte, lite skamset; Det nog är något fel med mig som känner så. Gensvaret på de båda sociala medierna talade om att det är så för många. "Hemma",  det är där barndomens stenar finns.

När det är vinter, så har jag ingen direkt hemlängtan. Visst är det trevligt att träffa bror och svägerska, det ombyggda barndomshemmets nuvarande ägare, men de får väldigt gärna komma och hälsa på oss under senhöst och vinter.
När det blir vår, så sätter hemlängtan igång. I blåsippstid kommer det första anfallet. Nu blev det ingen hemresa under den korta tid som hagarna lyste av blå sippor.
Tiden räcker inte till ibland....

Nästa hemlängtansanfall kommer vid den tiden som smörbollarna står i blom.
Precis i den tid som nu är.
Det fanns inte så många smörbollar i år, som det brukar göra. Min bror berättade att även blåsipporna var färre än vanligt. Sannolikt en följd av förra sommarens torka.

Liljekonvaljerna förnekar sig inte. De blommade lika rikligt som de brukar göra.
Nu har vi massor av liljekonvaljer nära Stockremma-hemmet också.
Men det vete sjutton om inte Finnekumla-blommorna är både större och vackrare...och mera doftrika... : )

En alldeles, alldeles fantastiskt fin runda gick vi. En runda som vi försöker få till att gå någon gång varje år. En runda som jag aldrig gick som barn eller ung.... då var promenaderna betydligt kortare än vad de är nu för tiden.
Ändå, så finns det minnen från nästa varje plats vi passerar på rundan.
Vi går ner för backen från barndomshemmet, på den gamla usla skogsväg som min far körde traktorn, med mor och mjölkflaskor bak på "bryggan", för att  ta närmsta vägen ner till maderna, när korna gick på bete där.Inte undra på att mors skelett var ganska så förstört, då hon blev "gammal", så som hopp och gupp och skakningar måste ha frestat på.
På byvägen går vi sedan genom blåsippshagarna, de som nu är ganska igenvuxna. Så småningom kommer vi till fuktigare marker.... och där....

... där finns en del smörbollar kvar. Fast mest smörbollar var det faktiskt nära den gamla traktorvägen, där växte de i stora grupper, även detta år.

Vandringsvägen fortsätter förbi "Tages". Jag sneglade på vägen som förr gick rakt över gårdsplanen, och ner till maderna. Nu har vägen flyttats nedanför backen.
De nuvarande ägarna till "Tomten" har alltid haft hästar. Så även nu. Den svarta hästen har varit med länge. Tidigare fanns där två hafflinger, idag bara en.

Genom den gamla sjöbotten går man, innan man kommer till backen till Ön. Ön har varit en ö en gång i tiden. Man lär ha sänkt sjön en bit in på nittonhundratalet, för att få betesmarker. De markerna brukas än idag.

Till Ön brukade min mamma och pappa åka och spela kort när jag var liten. Jag ville följa med, men det fick jag inte... inte förrän jag blev stort barn i allafall. För att avskräcka mig från att tigga om att få åka med, så sa min mor att man skulle åka till Öna och nacka kycklingar. Lite annorlunda sätt att skrämma barn i början av sextiotalet, än vad som biter på barn idag.....

Genom lilla byn Ön går grusvägen, och snart är man framme vid bron som går över Viskan.
Söderut har man röjt längs å-bädden under senaste året.

På den lummiga nordsidan, simmade en dopping med sin enda unge.

Följer man vägen rakt fram, genom ett par kilometer skog, så kommer man till Tärby.
Dit åkte jag på morfars trampmoped och utförde mitt första sommarjobb, när jag var fjorton. Jordgubbsplockning.
Tänker man på det lättvindiga sätt som mina föräldrar såg på femtonsårsgräns vad det gäller moped... och på ett antal andra lagar och regler.... så är det egentligen inte konstigt att jag inte alltid håller mig till de regler ( mest i skolsammanhang) som jag tycker är onödiga.

Vi tar höger efter bron, för att promenera utmed Viskan, till det röda huset på Kullen.
Dit gick jag och mormor ibland ( mamma var nog också med) och drack kaffe hos tanten som bodde där med sina båda nästan vuxna söner. Kommer inte ihåg att det fanns någon man med i huset, antagligen hade hon tidigt blivit änka.
Ena sonen, Olle, bor ännu kvar. Idag var han inte ute, trots det fina vädret. Olle måste vara gammal nu, säkert över åttio.

När jag och mormor gick till Kullen, så gick vi en brant backe ner, genom tät granskog, över Gustava gårdsplan, sedan längs en körväg till åkrarna, över en bro och slutligen över en äng. En sträcka på ca en och en halv kilometer.
Idag är den gamla bron ersatt med en ny. Och den är rätt gammal vid det här laget också.

En bro utan skyddräcken, hur bred och stabil den än må vara, gör mig orolig... och skapar yrsel.
Det kändes som jag skulle ramla i plurret, då jag stod mitt på bron för att ta de obligatoriska "sakta rinner Viskan"-bilderna.

När jag var ung, så tog vi kräftor här. Det fanns en hel del. Undrar hur det är med kräftbeståndet nu för tiden. Vad det gäller fiske, så kunde man i bästa fall få en abborre på metspöt.

Från Viskan, upp till översta Backgården, är det en ordentlig stigning.
Gott att känna att det faktiskt går lättare att ta sig uppför när man är gammal, än vad det gjorde när man var yngre. Får sannolikt tacka den pockande aktivitetsklockan för det.

Några av de "gamle" bor kvar i Finnekumla by. Många nya har tagit över. Tidens gång. Hade varit kul att träffa någon av de gamle, men ingen sågs till.
En gång på åttiotalets senare hälft, ordnade jag tillsammans med grannen Johannes, en byfest, dit bofasta finnekumlabor och utflyttade dito var inbjudna. Det blev bra uppslutning, och ett mycket uppskattat event. Vet inte, men kanske kunde det vara läge att upprepa en sådan tillställning. Tror bara inte lokalen som vi var i finns kvar för det ändamålet..... Och Johannes har varit borta länge.

I barndomshemmet väntade bror och svägerska med god grillmat till hungriga vandrare,

En fin dag, på den vackraste av platser.

Tänker det, när jag kommer hem till Stockremma-hemmet; Mitt hus, det är mitt hem, absolut. Men trakten, omgivningarna, Moghultsbyn, den kommer aldrig att bli min hemtrakt... för mitt "hemma", det är bland barndomens stenar, på den vackraste av platser.... Finnekumla by i Rångedala.

Vinter

Japp! Vinter!
Man hoppas ju hela tiden att man ska slippa den årstiden, att det ska vara höst ända tills det blir vår.... men det är klart, det är väl inte så klimatsmart att tänka så.
Klimatsmart i bemärkelsen att det inte vore så smart om vi hade övergått till ett sådant klimat.
Nu är det vinter, och då är det bra att det är vinter.

Avskyr den här årstiden.
Eller kanske inte helt.
Avskyr en hel del med den här årstiden, så är det nog. Avskyr snöhinder, halka, avskyr frågan "vilka kängor är minst tant-halk-farliga just för detta underlaget?"
Medan jag tjusas av vackerheten med allt det vita, snötäckta, över lugnet och tystnaden i naturen.

Så det är lite dubbelt. Men mest ogilla.

Förkylning har härskat i vinterlandet.
Virus tycks inte avsky vintern, tvärtom.
Nu behöver man inte slå på för stora växlar för en virusinvasion av slemhinnor, det är övergående- och återkommande - precis som vintern.

Aktivitetsklockan har hängt med ett år nu. Den må vara lite falsk ibland kanske, noterar kanske inte varje steg.... och ibland något extra. Men den är en riktig slavdrivare, den ser till att de där tiotusen stegen blir gjorda,åtminstone de flesta dagar.
Otroligt nog kan det bli bortåt 5000 steg på en skoldag. Då är hälften gjort och det räcker med tre kilometers gående. Det är en lagom "hämta luft" promenad.
Börjar man från schratch, som man gör på helger, ja, då får man trava på en bra bit för att den lilla övervakande armbandsdatorn ska bli nöjd.
Men det känns bra, jag tror på det där med att det är bra att röra sig.

Skulle gärna vilja ta en tur i ett skidspår, men vill inte vara där, då det är en massa andra skidåkare ute. Tanten tar plats i spåren, och ramlar sannolikt då och då.

Så, även om jag ogillar vintern, så skulle det vara bra om snö och skidspår finns kvar när det blir sportlov, vecka 7. Då tror jag att jag kan ge mig ut, utan att behöva dela spår med dem som tränar till Vasaloppet.

Igår besökte vi barndomsbyn, bjöds på lunch hos bror och svägerska. En promenad, utan stavar, men med broddskor blev det till efterrätt. ( Innan kaffet och hallonpajen)
Väldigt roligt att promenera förbi alla gamla hus och gårdar, ända ner till Varnumsvägen. I en några hus bor de gamle kvar, de som var min mammas vänner, om än lite yngre än hon. Idag är de alla en bra bit över åttio år.
På några ställen har den yngre generationen Finnekumlabor ( Finnekumla by i Rångedala) stannat kvar, men i de allra flesta hus, där bor det för mig helt nya personer.
Tidens gång förstås.  Vill inte riktigt tänka på hur det blir i vår by inom 15 -25 år......

Rångedala, med fina Finnekumla byn, ligger nära Borås och mindre än en timme med bil till Göteborg. Det är attraktiva hus och gårdar. Vem vill bo på landet i vår "obygd"?

Kändes bra att gå en halvmil utan stavar. Man blir lite bortskämd och okoncentrerad i kroppen när man använder stavar så mycket som jag gör. Samtidigt hjälper de till att hålla ryggen i ett bra läge, och är förstås ett extra stöd i vinterväglag.
Igår, då jag gjorde sällskap med tio år yngre svägerskan, ville jag också känna mig "ung" och stavfri, Gick bra ända tills vi var hundra meter "hemifrån". Broddkängorna släppte taget i alla modd, och tant föll pladask. Gick bra ... men jag tror att ryggen fick sig en liten onödig sträckning,..... skit, jag som hade blivit bra i ryggen men hjälp av kiropraktor Dennis.

Mitt största vinterhat, det består i förrädiska väglaget!

Vinter var det i Ulås också, då vi var på mormor/morfar-uppdrag i tisdags.
Lämpligt nog passade den här icke allt för vinterälskande pojken på att fylla två år.
Tiden går fort --- och sakta. Jag kan fortfarande känna de snabba tunga hjärtslagen som for igenom kroppen, när vi satt i Ulås, som väktare av gårdens djur, och väntade på besked om att allt gått bra.
Jag kommer ihåg det efterlängtade plinget i telefonen, som kom precis då jag lyckats somna i gästsängen, en stund efter det att lördag övergått till söndag.
Det känns inte länge sedan som han kom till världen,  men det känns också som om Konrad funnits längre än två år.

Den här killens ankomst hann jag inte oroa mig på för på samma sätt. Han var ute innan vi visste någonting, vi som varit beredda på att vara både barnvakt till Konrad och djurskötare.
Dryga två månader, så har även Karl-Petter blivit en klart social person.

Härligt med de små.

På tisdag är det dags för mormor/morfarsdag igen.... och på fredag ska vi åka och träffa Ava.

Vintern är helt ok, trots att jag ogillar den mest. Ljuset är på väg tillbaka, och tillvaron är fylld av planerade roligheter.