Återvändare

 

Jodå, den hängde kvar. Det var åtta år sedan jag var här senast, och den största anledningen var då att leta upp just "sådana här", skriva sitt alias i den lilla loggboken som ligger inne i petröret ( jo, det är så pet-flaskor ser ut innan de "blåses upp") och sedan gå in i datorn - eller mobilen-  och på hemsidan - eller i appen-  och checka av att man hittat just denna "gömma". Målet... antagligen var det vägen som var målet... men det handlade också om att få till  ett antal "loggar", för att få lite "respekt" i denna speciella "värld"- geocachingvärlden. ( Kollar i appen å mobilen- jag har 3312 loggar- lite för lite för att vara någon av de "stora". )

Geocaching- ja, det är både en rolig och konstig sysselsättning- många konstiga "regler" som motsäger varann... om man bryr sej om att följa dem.... många "lite annorlunda" människor som finns bland dem som har tiotalstusen hittade gömmor.

Mitt intresse för geocaching är för tillfället lika med noll.  Men jag fick ändå en flashback, en ganska positiv sådan, då jag kikade bakom info-tavlan och upptäckte att det var sig likt, som det var för åtta år sedan...

Maken är ännu mindre förtjust i värmen och torkan än vad jag är. ( Jag "står ju ut" genom att åka och bada  några timmar varje dag) Han vill helst vara inomhus, iaf efter lunch. Idag behövdes jag inte i skolan, det är ju avslutning i morgon, så då lockade jag med honom på en liten roadtrip till Falbygden. Vi kom iväg före klockan halv åtta....

... stannande till  i  ett ganska morgonsvalt Falköping före klockan nio, och fikade med lite goda onyttigheter...

... innan vi begav oss knappa två mil i nordostlig riktning, upp på ett av alla de okända västgötaberg som finns, Brunnhemsberget, för att återvända till Faledreven.  Här var jag tillsammans med min vän, bloggvän och geocachingkompis Inga, samt ytterligare två geocachingtjejer från falköpingstrakten, för ganska exakt åtta år sedan. 

Inga lämnade tyvärr jordelivet för sex år sedan, i september. Jag saknar henne och de få år som hon var en väldigt god vän till mej.. Och kollega... hon var också mellanstadielärare, ett år äldre än jag.... 

Har länge tänkt, att till Faledreven vill jag åka tillbaka, tillsammans med maken, för där var så vackert. 

Längs vägen som vi vandrade, ca 3 km i enkel riktning, har det funnits mängder med hus, torp och bakstugor. Idag är alla utom två borta, men det finns stengrunder kvar, det finns stenmurar, äppelträd, syrener, andra blommor och buskar som fanns i trädgårdar förr i tiden. Alla tidigare bebodda platser  är markerade med en tavla, där namn, födelseår och dödsår, samt ev. flytt från den långa "dreven",  anges. 

Det är svårt att återge vackerheten på foto. Det är otroligt vackert längs den gamla fägatan. Massor av blommor, som sagt. Just nu står skogsnävan, midsommarblomster, för den mest färgrika vackerheten. Här har en makaonfjäril kommit på besök...

En bild att njuta av då det blir vinter....

Aklejor och gamla aplar finns kvar som minnen från den tid som var, då på artonhundratalet, när Faludreven var full av liv och rörelse.

Faludreven slutar vid Ruskela Källa, en gammal offerkälla som aldrig sinar. I området finns också ett stort antal fornlämningar, gravar och stensättningar sedan brons och järnålder. 

Falbygden, det är "Sveriges vagga", även om mälardalingarna hävdar att det är där Sverige uppstod.

Tyvärr var det mygg vid källan, och mygg gillar mig... så jag vände snabbt på klacken och gick därifrån.

Samma väg tillbaka....

Vyerna blir ganska annorlunda, då man ser på den från ett annat håll.

Och visst är lupiner också vackra, trots att de kallas ogräs...

Dags för lite lunch.

Jag hade kollat in restaurangen på det anrika och kulturmärkta Mössebergs hotell. Där serverades det bra mat, hade jag sett via trip advisor.

Vi blev inte besvikna. Salladsbuffé, som även innehöll lite sill och lax, samt ett antal "huvudrätter" att välja på. Allt upplagt som buffé. Man kan ju inte smaka på allt, men jag plockade från fisken och den vegetariska maten. Kummel i dillsås... helt underbart gott. 

Hit vill jag gärna återvända.

Falbygdens ost fick också ett besök. Blev inte så mycket inhandlat, en stor ost från Vrigstad och några små dessertostar. Det är lite olika med utbud från gång till gång. Idag var det mindre bra....

När Inga och jag träffade geocaching-tjerna från Falbygden, så tipsade de om ett område med både geocacher och speciell växtlighet. Nolgården, Näs. 

Dit tog jag med C-E bara någon vecka efter utflykten med Inga. Möttes av synen av en fallfärdig lada samt ett antal vindkraftverk. 

( Ladan har förstås rasat ihop ännu mer under de åtta år som gått)

Vi möttes också av en enorm blomsterprakt. Ett antal ganska ovanliga arter växer på de speciella sandkullar, som utgör naturreservatet.

Minst tre gånger har vi besökt platsen. Skulle tro att det var 2018 som senast. Skitsommaren, då allting torkade ner. Kommer ihåg att jag  var besviken. Det fanns inte alls så många blommor som tidigare.

Idag var här också torrt.  Det blir ju extra torrt, då det är sandjord. 

Det väldigt ovanliga fjädergräset, det hade spritt ut sig ordentligt sedan sist. Det är ett gräs som tycks torka och sol.

Den otroligt vackra blodnävan var på gång att slå ut.

Nära släkt till skogsnävan förstås, men  annorlunda i färg, blad och i växtsätt.

Jag har en fäbless för blåa blommor.

 

Drakblomman stod i blom, i ganska många exemplar.

Trollsmultron.

Solvända.

Backklöver.

Jodå, alla de arter som jag förväntade mig att se, de fanns kvar. Men det var färre exemplar. Det blir kämpigt för blommorna att stå emot den obarmhärtiga solen... och värmen... som har "utlovats " tio dagar framåt. 

Vi är många som längtar efter regn.... och efter det sol och värme igen. Vi behöver ju båda delarna...

Hemåt gick resan. 

Ytterligare ett stopp blev det. Basta kvarn, utmed Ätran. Där gör man egen glass, gelato, Otroligt god. En bra avslutning på en fin resa, en återvändarresa. 

Andrum

Nu är det sju veckors andrum, för den gamla lärarinnan.Sju veckors ledighet och tid för återhämtning. Det kortaste andrummet som jag haft under mina 41 år som lärare. Förr i tiden, så var det en återhämtningsperiod på tio veckor. Det var andra tider det. Nåja, med tanke på att året som gått inte har varit allt för ansträngande, så ska nog andrummet räcka.

Som tur är, så så har det ordnat sig med ny kollega! Blir nog riktigt bra i höst.

Det bästa andrummet för en mormor, det är att hänga med detta lilla charmtroll.
Konrad och hans föräldrar firade, traditionsenligt, midsommar i Halmstad.
Solen sken, det var varmt och gott och sommarklänningen passade bra tills efter lunch.

Därefter mulnade det på, och det där med midsommardopp, det fick anstå.

På seneftermiddagen passerade regnet, och det smattarade ordentligt på altantaket en stund.

Ett helt ok midsommarväder....precis som det brukar vara... ja, till och med bättre än vissa år...

Mat är gott, tycker charmtrollet. Allt smakar bra, och smaka får han göra på det mesta.
Annat var det ju när hans föräldrar var små, då var det banan, mosad potatis, mosad morot som var startmaten, Numera går det bra med en mera vuxen meny, även med sill och med midsommartårta.

 På eftermiddagen fick Konrad äntligen träffa vår härliga sommargranne, Lena. Hon blev poppis direkt. Inte konstigt, Lena är den roligaste männsika jag vet, en person som lockar till massor av skratt.
Att få skratta av riktig glädje, det är absolut återhämtning, ett andrum.

Jag tycker att Lena ska bli standupkomiker, det är en kvinna som bara ÄR humor.

Midsomamfirandet i Halmstad, inskränkte sig till en dag.  Mycket skönare att åka hem och sova i sin egen säng, än i kalla stugsängar. Fast nästa gång, får det allt bli övernattning..... även om vi inte får sällskap av denne glade killen.

Promenader, det är andrum det. Andrum, som jag försöker få till dagligdags.
På midsommardagen blev det en långpromenad. Jag har inte gått Älmåsrundan sedan i höstas.

Då fanns bara denna damm, en plats där  jag tagit massor av foton.
I höstas hade det grävts ytterligare ett stort hål att vattenfylla. Inte trodde jag att det skulle gå att få till en damm, så snabbt.

Två dammar, två vattenspeglar, två andrum. Jag såg dock ingen and.

Allmänningen är också en plats för kontemplation. Ett helt ljuvligt ställe, som minner om en tid för länge sedan.

Midsommardagens favoritbild. Gilla verkligen ko-motiv.
Fast det krävs att motivet och jag befinner oss på var sin sida en gräns. En gräns som ingen av oss överskrider.

Att stoppa näsan i gammelrosen från mitt barndomshem, det skapar direkta flashbackar till sextiotalssomrar i Backgården.

Fredagsstädat kök med nyintagen rosenbukett, söndagsvila under lönnen,  småtjurar som tjudrade betade trädgårdsgräs, höskördsslit, koflyttning, smultron på strån, spenatstuvning gjord från grunden. 

Söndagsvileandrum.....

Midsommarsöndag. Regnskurar, sol och blåst. Helt ok väder för att ta en geocachingpromenad.

Hittade en relativt ny runda i Sörby, väster om Falköping.

En bilresa på en och en halvtimme. Att åka bil på småvägar i sommar-Sverige, det är en vackerhetsresa...

Den ca halvmilslånga geocachingrundan, det var nog den bästa jag/vi någonsin gått. Inga vanliga burkar eller rör här inte, nä, bara genomarbetade cacher.

Var finns gömman? Ett tränat öga ser förstås.

Inte heller en enda lite besvärlig nano, bara loggpapper som var lätt att sätta tillbaka.

Kantarellsäsongen ser lovande ut....

Ja, detta är också en geocache.... men hur ska den öppnas? Tog en stund att lista ut.... men det var väldigt ok att stå under granen, under det att den enda ordentliga regnskuren spred sin väta.

Riktiga trädkramare ..... inga påklistade aktivister här inte....



Vattenspegel... ja, inte den bästa kanske... men här är vi långt från karga skogssjöar... här är det tillväxt som gäller.  Inte heller här något rum för and, vad vi kunde se.

Hallå, vem är det som gömmer sig i det höga gräset?

Så här kan en cache av "Dödgrävarligan" se ut.

Man blir så kräsen, då man går sådana rundor. Geocaching av högsta klass.... åtminstone får mig, som inte gillar för"kluriga" grejer. Tjugotvå gömmor, alla speciella på något sätt. Inte en enda rotvälta, inte ett enda petrör i en gran.... sån´t som vi alldagliga cacheutläggare ofta använder som gömmor.

En härlig runda, aktiv vila, med ett andrum. En plastand som var uppsatt i en björk...

Målet för resan var egentligen denna paradisiska plats.

Kanske inte rätt bild på paradiset... men jag gillar verkligen denna bild. Samma motiv tre år i rad...blir lika fascinerad varje gång över motsättningen i bilden.

Från paradiset tar jag bilden ovan.  Om man nu tänker sig paradiset som ett hav av viildblommor.
Vilket jag gör....vacker natur är mitt paradis.... mitt absoluta andrum....

Platsen är Nolgården, Näs naturreservat, några kilometer öster om Vartofta, i ett område där det vimlar av historiska och botaniska rikedomar ,

Solvända....

Drakblomma......

Getväppling i massor... och fjädergräs. Det yviga gräset finns bara på en annan plats i Sverige.... tror det är på Öland.

Ett eldorado för botaniker, är dessa kalkrika kullar.

Massor av blodnäva, bland de vackraste växer som jag vet.

Harklöver.

Herre som borde frysa ordentligt i kortärmad skjorta. Blåsten  torkade snabbt tants regnvåta kalufs.

Jag och kameraögat har väldigt svårt att slita oss från denna vackra plats.

Brudbrödet blev den sista lyckade bilden för denna härliga dag, för denna fina helg.

Underbart, att i vacker sommartid inte ha några måsten hängande över sig, att få en period av andrum.