Rädslor.... Risker?

År 1999 och 2000 gjorde vi två olika kryssningar på Medelhavet, båda med embarkering i Palma. För tio år sedan var det en enkel procedur att checka in på fartyget, pass skulle visas och så det allra viktigaste - ett VISA-kort, som alla inköp på båten skulle kopplas till.

Tio är senare var det ett helt annorlunda tillvägagångssätt när man skulle embarkera. VISA-kortet var det enda som var sig likt. Annars var proceduren den samma som när man ska gå i genom avgångshallen på en flygplats.

Visst är det bra, för nog skulle det vara enkelt att ta med sprängämnen eller vapen ombord på en båt.... vilket aldrig kollades innan det hemska skett den 11 sept - och innan dess hade inte rädslan, för det som inte fanns i sinnevärlden, skapats.

Väskor och jackor "röntgades" f.ö. varje gång vi gick ombord på båten, efter varje landstigning.

Vår estniska guide berättade att hon jobbat som guide och reseledare på Estonia under ett antal år. Hennes uppgift var, förutom att vara till hands på båten, att guida passagerarna i Tallinn och samtidigt se till att båtresenärerna inte besökte den enda pub, som vid denna tid fanns i den nygamla estniska huvudstaden. Dricka, det skulle man göra på båten!

Det hände att barn var med i hennes grupper, och det hände att de blev kissnödiga. Hon och ett par av hennes guidekollegor lät barnen gå in på puben, för där fanns det toalett. Någon förälder fick förstås också gå med in.

Att några av guiderna hade besökt den förbjudna platsen med sina grupper, kom till arbetsgivares kännedom och tre av fyra guider fick sparken.

Ett år senare hände det förskräckliga med Estonia. Vår guide, som väl kände denna sjöfarkost, var säker på att det behövdes mer än en storm att sänka skeppet. Hon var övertygad om att någon och något hjälpte till att spränga fartyget. Vi som bara läser tidningar och lyssnar på radio/ser Tv - vi tror ju på vad som sägs där - vi vet inte bättre. Men det var en intressant övertygelse, som vår guide framförde. Kanske vet myndigheter mycket mer än vad vi fått veta, och kanske är det därför ingen fått närma sig vraket....

Jag har absolut aldrig varit rädd på en båt, och är numera inte heller rädd för att flyga.( Det var jag förr, jätterädd - men jag har tagit till mig fakta vad det gäller olycksstatistik - och dessutom flugit en del - så den rädslan är borta.)

På kryssningsfartyget fanns det passagerare av många nationaliteter och i alla åldrar. En del åkte familjevis, ofta tre generationer tillsammans, andra åkte i små grupper, det fanns små barn, större barn, tonåringar, unga par, pensionärer - men allra mest ensamma par i den övre delen av medelåldern - precis som C och jag.

På båten fanns två matsalar. En finare matsal, där man på sitt embarkeringskort (kopplat till VISA, förstås) var tilldelat ett bordsnummer för tidig eller sen middag. Vi var sex vid vårt bord. Ett norskt par som var tokiga i tennis och som tillbringat två veckor i Båstad under Swedish Open. Det tittade på tennis hela tiden, men avskydde allt festande som var förknippat med Båstadveckan. Detta par gjorde oss bara sällskap den första kvällen - sen upptäckte de att man kunde äta buffémiddag på övre däck...

Det andra paret kom från Dalarna. Mannen hade ett fönsterföretag och hade handlat mycket med såväl de baltiska statena som med Ryssland och Ukraina.l Han hade mycket att berätta om sina affärsresor i dessa länder, historier som bekräftade korruption, maffia, mutor och vodka-förhandlingar. Hans fru förfasade sig hela tiden, under det att han berättade om hur han köpt års-visum för 50 dollar och hur han och hans affärsvänner blivit eskorterade av polisbilar genom Moskvas gator.

Frukost och lunch åt man i den stora buffématsalen, Windjammer, längst fram i fören på pooldäck. Tvåtusen passagerare fanns ombord, och de allra flesta var par. De flesta borden hade plats för fyra personer. När par om par slog sig ner vid borden, så blev det snart "fullt" - eller rättare sagt halvfullt. Vid ett par tillfällen erbjöd jag uppgivna par att ta plats vid vårt bord. Naturligtvis frågade jag själv efter lediga platser. Underligt tycker jag, denna rädsla att inte våga gå människor nära och fråga om det är OK att dela bord.... Eller att själv inte erbjuda plats.

Möten med andra människor är så givande.... genom att erbjuda plats vid vårt bord så träffade vi på det nyblivna pensionärsparet som var i färd med att sälja sin villa i Stockholms utkanter och skulle flytta in i ett nytt hus i Mariefred. Mannen knäppte upp knapparna i sin skjorta och visade ett långt välläkt sår på sin solbrända bringa. För något år sedan hade man tvingats göra en by-passoperation på honom - och nu var han pigg igen och redo för en omstart i livet. Sån´t inger hopp!

Ett annat Stockholmspar pratade mest om kryssningen och om vårt härliga resväder. De tipsade om sjudagarskryssningen nästa år och de visste också att det inte var självklart med vackert väder på Östersjön och i Finska viken. För någon vecka sedan hade fartyget inte kunnat gå in i hamn i St Petersburg, p.g.a. storm. En sådan missräkning för passagerarna - det största skälet för de allra flesta att åka på denna fyradagarskryssning, det var ju att se lite av St Petersburg.

Nä, några rädslor för att det ska vara risker med att dela bord under en måltid, det behöver man inte ha. Inte ens i svininfluensatider.

Innan vi gick ombord på fartyget fick vi fylla i en hälsodeklaration med avseende på H1N1. Om vi var krassliga, skulle vi bli undersökta av skeppsläkaren. I förebyggande syfte fanns handsprit utställt vid landgången och vid ingången till buffématsalen.

Bra óch föredömligt!

Ett av paren som vi mötte kunde berätta att deras äldsta barnbarn, tio år, drabbats av infuensan vid en semesterresa till Mallorca. Hon hade hög feber och värk i kroppen. Även mamman hade blivit smittad.

H1N1 är väl en av de rädslor som media hjälper till att sprida bland oss. Det är bra med information - men inte med skrämselpropaganda.....

Den tokigaste rädslan är relationsrädslan. Av någon anledning är det obehagligt eller rent av skrämmande att möta vissa människor. Vad är det som gör dessa människor skrämmande? Jo, de är vassa, avståndstagande eller har sagt sårande ord. Antagligen för att de själva är rädda och osäkra. Det allra värsta är att jag med all sannolikhet kan räknas in bland dessa relations-rädsle-resultast-relaterade personer. Jag är långt ifrån ensam.

Det finns också en grupp människor som aldrig skulle kunna vara obehagliga eller skrämmande. Vad är det som förenar dem? Självkänsla? Ödmjukhet? Prestigelöshet?

Jag är ganska övertygad om att man inte tar några risker när man närmar sig rädda människor på ett positivt sätt...

För vad vi alla vill- det är ju att bli sedda och bekräftade.

Blomman på bilden är en ringkrage från trädgården. Jag tycker att den är vacker och att den symboliserar rädsla - den instängda rädslan eller den rädsla som sprider sig som ringar.

Pollare passerade...

..och vi är hemma igen.

Ha hunnit fundera mycket på p-rubrik, och kunde lika gärna skrivit "Praktfulla Petersburg", "Panorama perspektiv" eller "Prioriterade personer".....

Det fick bli det här med de passerade pollarna, för visst blir man inspirerad av sina bloggvänner att tänka till - och någon gång kunde det vara läge att få till lite djup i sina inlägg.

Så är tänker jag:

I pollarna är fartyget fast förankrat. Det är otroligt att ett jättefartyg kan ligga fast förankrat, trots att linorna är ganska tunna och pollarna rätt få.

Vi människor förankrar oss också vid olika människor, tankar och handlingsmönster. Ibland är det goda förankringar vi gjort- familjebildning, vänner, goda vanor, bra arbetsinsatser, goda tankar. Men ibland blir det så fel. Man gör misstag, man gör dumma saker, man tänker egoistiskt, elakt och inskränkt. Man passerar vidare i livet, men de tunna, men starka linorna till den dåliga förtöjningen skaver och gör ont. Det går alltid att gå tillbaka till pollaren och försöka göra en bättre förtöjning, en som känns bra. Vi är bara så fega, eller kanske stolta, vi människor - och vågar inte - för det gör alldeles för ont att lösa upp den dåliga förtöjningen. Men när det är gjort, så känns det väldigt bra att kunna passera pollaren och gå vidare i den goda förtöjningen. Jag gjorde om en förtöjning precis när terminen var slut. Det känns så skönt med den nya lätta linan,nu när det snart är skolstart igen.

Panorama perspektiv hade vi från elfte våningen på "Vision of the seas". Högt över havet satt vi - jag läppjade gärna på ett glas synnerligen välsmakande Merlotvin, "La Terre". (Tyvärr finns det inte i Systembolagets sortiment.) Vi såg öarna i Stockholms skärgård passera, underbart vackert- vi såg Tallinns stadssiluett försvinna i soldiset - vi såg många minnesmärken från kommunisttiden under det att vi blev lotsade ut i Nevas utlopp, ut i Finska viken. Vi såg tiotalet båtar som låg för ankar utanför den smala passagen, väntandes på att det gigantiska flytande lyxhotellet skulle ta sig ut på öppet hav. Vi såg vita gäss på öppet hav, men det gungade knappast märkbart när vi satt på vår kvällsfavoritplats, med panorama perspektiv.

Praktfulla Petersburg, ja, det kan man vekligen säga. Vi har besökt ett antal storstäder - London, New York, Paris, Rom, Barcelona - men ingenstans har vi sett denna pompösa praktfullhet som St Petersburg visade oss. Palats på palats - med Vinterplataset, Peter den stores sommarresidens, som det allra vackraste och det allra största. Det heliga blodet kyrka, Alexander den stores dödsplats, var sagoligt vacker med sina tinnar, torn och kupoler. Isakskatedralens gyllene kupoler dominerade stadens centrala delar, och det fanns också ett antal ytterligare spiror och andra högresta minnesmärken, som gjorde staden speciell. Genom staden flyter Neva, stor-Neva och lill-Neva, sammanlänkade och utvidgade med ett otal antal kanaler. Peter den store ville göra sin stad "Nordens Venedig" och det lyckades han med. 365 broar lär det finnas i 4,5-miljonersstaden. Det slår både Amsterdam och Venedig.

Prioriterade personer, javisst är vi det, vi som har möjlighet att välja vilken semesterresa som helst. Vi har ekonomisk möjlighet och vi är friska och orkar med ett ganska omfattande program.

Prioriterade var vi också vad det gäller väder. Solen sken, det var varmt - och det är inte en självklarhet när man befinner sig omkring sextionde breddgraden.

För mig ( och jag kan nog tala även för C) är en kryssning den ultimala semesterupplevelsen. Man behöver inte bry sig om något, mat finns i överflöd - det är gott och gratis - någon bäddar, röjer och städar. Man kommer ingenstans, man kan inte göra något. Man kan bara vara, äta, njuta av shower och gott vin ( eller vad man nu vill dricka), sola, bada, träna, lyssna på föreläsningar .. ja, vad man vill. Man vaknar varje morgon på en ny plats - och genom utfärder, guidning - och egna upptäcktsfärder, så lär man sig om nya platser.

Jo, man är prioriterad när man kan åka på kryssning - sett ur globalt perspektiv. För medelålders svenskar, med utflugna barn, tror jag att det är möjligt för de allra flesta. Ca 15ooo kr kostade äventyret som började med resan till Stockholm klockan nio på onsdagen och avslutades i Stockremma kl 15 på söndagen. Då är allt inräknat - och hade vi bara druckit gratisdricka (kaffe, the, isvatten, juice, citrondricka, iste) på båten, så hade det blivit ett par tusen billigare. För det var dyrt att dricka något med alkohol i - framförallt öl - vilket C påpekade i rederiets "tyck-om resan"-enkät.

Jag tycker att vi fick mycket för pengarna, nya kunskaper, nya insikter .... som jag säkert kommer att komma tillbaka till i bloggandet. Nästa år gör "Vision of the Seas" - Royal Carribean - en ny kryssning i Östersjön och Finska viken. Det blir en veckas kryssning - med besök i bl.a Visby, Gdansk, Riga - och St Petersburg. Jag tänker förhandsboka den resan.

Prioriterade personer är inte de som är i behov av personlig assistent. Dessa ekonomiskt missgynnade människor, har inte rätt att ta med sin ledsagare på teater/bio med bidrag från kommunen. Någon måste betala - den handikappade eller dess (dåligt avlönade ) assistent. Detta har avgjorts i någon domstol, hörde jag på radion - och jag tycker inte det är klokt.... VAR FINNS OMTANKEN OM DEN LILLA MÄNNISKAN IDAG - om de är några det behövs satsas några extra kronor på, så är det väl de handikappade.Det borde alla prioriterade personer inse !Man känner sig så maktlös bara - hur kan jag göra för att åtminstone bjuda några personer på några teater/biobesök per år. Lika självklart som det är att betala sina 200 kr i månaden till Plan - så borde det vara det att dela med sig till de icke prioriterade personer, som våra kallsinniga samhällsledare lämnat därhän.

Ostliga orter

... har vi ingen större erfarenhet av. Åtminstone inte om de ligger norr om fyrtionde breddgraden. Fårö är det mesta österut vi har varit, här på våra breddgrader. Nu ska vi allafall utgå från sextionde breddgraden (ca) och med ett kryssningsfartygs hjälp ta oss ganska rakt österut, först till Talinn och sen till St Petersburg. En tre dagars kryssning ( fyra övernattningar) kan vara ganska lagom i vårt oberäkneliga klimat. Start i morgon kl. 17 från Stockholm, på torsdag befinner vi oss i Talinn, fredag i St Petersburg och lördag på sjön. Tillbaka i hamn på söndag morgon kl. 7.

Vi har kryssat två gånger tidigare C och jag. Då utgick vi från Palma på Mallorca och under två olika kryssningsveckor hann vi besöka Rom, Barcelona, Malta, Neapel, Sicilien, Genua, Villafrancha bl.a.

Jättekul att vakna upp i olika hamnar varje dag. Plus att man kunde tillbringa någon timme på soldäck då och då. Det "tråkiga" var kvällarna - när femrätters middagen var klar, så var det inte så mycket att göra -- eller, jo ... det fanns shower av olika slag ... men det tröttnar man ju på efter en halv gång.

Den här gången har vi "kostat på oss" en hytt ovan däck, så vi kan sitta där inne och titta på havet på kvällarna. Och så ska jag förstås stoppa ner några böcker! Datorn blir det svårt att vara utan - ända tills på söndag kväll.

Ser iallafall fram emot resan, jättemycket. Ska bli spännande att se helt nya platser - och bli guidade av kunniga vägvisare. Och fyra kvällar ombord ska vi säkert stå ut med - fem rätters middag är GOTT -- för att inte tala om härlig frukostbuffé med ostar från olika orter... och mycket annat smått och gott.

Mat har hög prioritet - helt tydligt. Om en stund kommer J och M förbi- De ska hämta katten, som vi har haft hand om över natten. Hon (Kitty) har tillbringat drygt fjorton år av sitt liv i detta huset - och sätter Fritz på plats som fort hon kommer hit. C får stå ute i blåst och regnskurar och grilla korv och hamburgare - av kött och av vegetarisk sort. Sen ska vi äta namnsdagstårta!