Flow

 

Har jobbat tre dagar denna vecka. Vikarie behövdes. Fick första dagens planering att jobba utefter och tog sen kontakt med frånvarande lärare och bad att få jobba med eget under de två kommande dagarna. Utifrån det arbetsområde i no som klassen håller på med. Kroppen. 

Delade in klassen i grupper, "modellade" det lilla arbetet som skulle genomföras. Eleverna startade upp dag ett och slutförde dag två. Starten var lite jobbig, men när man väl kommit igång dag två så blev det så roligt och så lagom lätt/svårt. eleverna kom in i ett flow. 

Flow är ett dilemma i skolans inrutade struktur. Det går bra när man har klassen själv och  ingen annan ska komma in, för då kan man bara lägga om sin planering. Men nu skulle klassrummet användas som personalrum på rasten och sedan skulle en kvinna från kulturskolan ha drama. 

Så det var till att stoppa flowet. Det är så synd att göra det, när eleverna är så inne i något. Har så många gånger stött på detta, i och för sig, angenäma problem i mitt länga yrkerliv. 

Önskar att det kunde finnas ett annat sätt att skoljobba på. ett sätt där man kunde få göra klart, ett sätt där man kunde ta paus om man blir klar och har gjort ett bra arbete, i stället för att få extrajobb, bara för att lektionen inte är slut.

Nu behöver jag inte bry mig om skolan mer, jag vet.... men när man kommer in i det gamla jobbet, så kommer de gamla tankarna tillbaka.

Kom att tänka på min gamla vän och kollegas ord, när jag var ute på dagens promenad; - Vikariera, nej tack! Skulle jag som jobbat som lärare i hela mitt liv, bli VIKARIE?

Just vad vi "gamlingar" som har lite ork och lite längtan tillbaka till skolan ska bli, tycker jag. Vi är ju de bästa vikarierna, för vi har ju så mycket erfarenhet att ta av. Vi behöver inte ha detaljplanerade lektioner.  Och den som är sjuk, ledig eller vårdar barn, den ska ju egentligen inte behöva göra några detaljerade planeringar. Tycker jag!

- 22 grader, visade termometern vid åttatiden i morse. Inget läge för morgonpromenad. Fick bli lite välbehövligt innearbete i stället.

Vid elvatiden hade temperaturen stigit till sju minusgrader och solen hade börjat bryta igenom de dimmoln som lagt sig som ett värmande täcke över oss under några timmar.  

Letade fram pjäxorna i klädkammaren. Har nog inte använt dem på tre år, så jag trodde att de hade torkat ihop. Men det hade de inte. De kändes jättebra. Skidorna har stått och väntat i garaget lika länge. Dags att prova hur de kändes.

Under gräsklippningstid, så har jag understundom funderat på nyttan av den stora gräsytan i vår trädgård. Den var utmärkt som fotbollsplan då barnen var små. Visst kunde jag köra upp ett spår där! Har gjort det något tidigare år, bara för att få testa skidkänslan. 

Det blir ju inga långa sträckor inne på gräsmattan. Precis när man fått flow i sina skidtag, så är det dags att svänga tvärt. Men roligt är det.

I morgon ska jag ta mig några hundra meter och köra upp ett spår på en åker. 

Var ute på mossen, alldeles i husets närhet, och kollade underlaget där. Tyvärr alldeles för lite snö för skidåkning.. Det är åkrar som gäller här hemma vid. 

Tänker att jag kan ta bilen och åka till riktiga spår i början på nästa vecka. Tror att det är alldeles för "trångt" där under helgen, då vill ju många ta chansen att ge sig ut i den vackra vintern. 

Långsam tant är ju bara i vägen för dem som har nyare skidor och för dem som har en högre fart i sig.

Kände ett visst flow, både under skidvarven i trädgården och under promenaden. En go känsla av att bara vilja fortsätta med det jag håller på med. 

Gillar jag vintern? Jag har ju under många år hävdat att jag inte gör det. Men kanske är det  alla vintrar  med  några dagars kyla, några dagars töväder - nästan alltid isgata- som jag ogillar. 

Just nu tycker jag att vintern är fantastisk vacker, samtidigt som jag längtar till våren.

Konstaterar återigen, att ska vi nu ha vinter, så ska det ju vara en riktig vinter. Sol, blå himmel och vitt på marken. Precis som det varit idag.

Ogilla

 

Det var ju så gott med barmarken.  Även den synliga isen, som fanns kvar, den gick att stå ut med. För man hade ju koll på var den fanns!

Och så kom den förbaskade snön igen! Ogillar denna form av nederbörd i allra högsta grad. Trots att  man borde vara lite nöjd med att vi har någorlunda riktig vinter i år.

Daglig promenad. Förstås! Vet ju var de få isparterna på byvägen finns. Och att mittsträngen på grusvägen är isfri överallt.

Kängor på. Inga tankar på dubbkängor. För jag skulle ju bara gå fram och tillbaka på byvägen, och vända där byväg gick över i skogsväg.

 Det var tanken.  Men man kan ju ångra sig. Det är så tråkigt att gå fram och tillbaka. Mycket roligare med rundor.

Varvid jag lämnade byvägen, för att inte komma tillbaka på den förrän efter ungefär tre kilometer. Tänkte att det skulle funka att gå på skogsväg som inte varit belastad med biltrafik,

Vägvalet var inte det bästa. Trots att jag var utrustad med stavar, så föll jag som en fura på en stor isfläck, halvvägs in på rundan. Hann tänka, innan jag  kollade eventuella skador: Kan man komma hit med bil och hämta mig.... Ja, så när som på femtiotalet meter, så skulle det nog gå. 

Insåg att det inte skulle behövas. Tanten var intakt! Men resa mig, det kunde jag inte. Just där.... Det fanns inget fäste. Hade behövt dubbkängor. Fick krypa någon meter innan jag var inne på fast mark i det uppstickande ljungriset.

Fy tusan för snö, is och vinter. Ogillar denna årstid i allra högsta grad. 

Efter en synnerligen långsam. ostadig isunderlagspromenad, så kom jag fram till bebodd trakt och välskött väg.

Hörde en hund skälla oavbrutet, förstod att det var jakt. Såg i skogsbrynet två djur springa i full fart, den ena jagande den andra. Trodde att det var ett rådjur som var jagat.

Kände hur det knöt sig i magen av ogillande. Så grymt att skicka ut en hund för att stressa ett byte! Förstår inte att det kan vara tillåtet att göra så mot en levande varelse. Ska jakt ske, så får det vara på pass, utan hund. (eller människokedja som på älgjakten). Tycker jag.

Nedanför backkrönet stod jägaren. Han var upphetsad. Det var ett vildsvin som hunden fått vittring på. Han hade siktat på djuret när det kom över vägen, men inte vågat skjuta, eftersom hans hund var för nära.

Det kändes inte alls bra, att det stod en jägare ( om än en riktigt trevlig granne) på min väg. Hade han skjutit, ja, dels hade jag blivit livrädd av ett skott som avfyrades så nära mig.... och hade jag gått säker för avfyrad, eventuellt missriktad kula?

Så jag längtar till vår, så jag längtar tills dess att jakttiden är över! För vinter och jägare ( i alla fall längs vägarna) det är något som jag verkligen ogillar.

Krav

 För tre år sedan, så köpte jag en aktivitetsklocka.  En enkel Fitbit, som trots sin enkelhet kan hålla kolla på en hel del av sådant som jag ställer in den att ha koll på. 

Tio tusen steg per dag, t.ex.  Det ska ju vara nyttigt för en tant att ta så många dagliga steg, sägs det. Eller... sextusen sägs också räcka.... Huvudsaken är nog att man får till sin dagliga rörelse, sen kan det vara promenad, löpning, cykling, skidor, styrketräning... ja, beroende vilka möjligheter och förutsättningar man har för den dagliga motionen.

För mig har de där tiotusen stegen, eller  ännu mer sjuttiotusen steg på en vecka, satt sig i hjärnan. Det har blivit ett  krav från mig själv. Under tider då jag känt att det har blivit för övermäktigt, som då jag hade ordentligt ont av hälsporren, så har jag helt enkelt låtit bli att ta på mig aktivitetsklockan. Hellre det än att inte leva upp till mitt egenställda krav.

Så länge jag jobbade, så var det enkelt att få till de tiotusen. En normal skoldag, så var hälften gjort under skoldagen.  Femtusen steg, det är 3 -4 km, och en sådan eftermiddags/kvälls-promenad det är lätt att få till, det är mera ett kroppsligt behov än ett krav från en envis  hjärna.

Men tiotusen, på en ledig dag.... det innebär en sträcka på drygt sju kilometer. 

Efter snö, kyla, regn och sedan en temperatur strax under noll, så är många skogsvägar svåra att att sig fram på. Det är ordentligt isigt. Så därför fick dagens runda bli landsväg, grusväg ( byväg) och sedan.... ja. jag fick helt enkelt hoppas på att skogsvägen som skulle göra det hela till en runda, inte var för isig. Jag visste att det inte gått några virkesbilar på just den vägen, vilket gjorde att den skulle kunna vara  i det närmaste snö och isfri.

Dryga två kilometer på landsväg, med bara skog och mossmark på båda sidor, det är väl inte den mest inbjudande vandringsleden. 

Det kändes rätt gott att svänga av från asfaltsunderlaget och gå in på grusvägen. Inte bara för underlagets skull, utan även för att slippa kliva ner i diket när stora och långa bilar kom farande. 

Tänkte  just här på  ett antal av de bloggvänner som jag har, vilka lägger ut "skyltar" varje söndag;  Så här ser mina skyltar ut. Plus skyltar om påbjuden högsta hastighet. Vilket är 80 km/h på landsvägen....

Noterade att man har servicen med postlådetömning kvar,  i byn Spolabo.  I vår by var det många år sedan den gula lådan monterades ner.

Ödehus, ja, det finns det gott om i trakten.

Tycker att det är märkligt att det inte finns krav på att husen ska rivas, innan de faller ner fullständigt.

Speciellt som de ligger alldeles utmed  byvägen.

Konstigt också att ägarna inte känner kraven från sig själva att låta en grävskopa avsluta de gamla husens era. Eller att man rustat upp dem.... vilket känns för sent som det ser ut nu.

Så synd! Husen är så fina.... men det är väl  så att även hus, har sin tid.

Ägarna till de båda tidigare husen, de finns i flera generationer. boende i närområdet. 

Vem som äger detta hus, som skulle kunna bli så fint om det fick lite omvårdnad, det vet jag inte. 

Kände sådan lust att känna på dörrhandtaget..... kanske gör det när jag går förbi nästa gång. 

Två av tre nordsvenskar  visade sig utomhus. Den tredje, den gick inomhus när han fick syn på mig.

Alla hästar är vackra djur, men nordsvenskar och ardennerhästar känner jag en stor samhörighet med. 

Dels fanns de i min barndoms stall, som arbetshästar. Nog för att jag fick sitta upp på någon av dem ibland, men aldrig med träns och tyglar. Eller sadel. Det var barbacka, medan min far ledde den stora hästen... och jag höll mig i den ordentligt tilltagna manen.

Jag känner också en tillhörighet med dem, utifrån att både jag och arbetshästarna är storvuxna. lite klumpiga och ganska långsamma - men har mer styrka och uthållighet än de mer explosiva och smidiga raserna.

Skulle kunna tillägga; Hår på benen och tjock och oredlig man. Fast ... jag ska till frissan på fredag och klippa av någon centimeter av min hårrem.

När jag kom fram till skogsvägen, hanns jag upp av ett pensionärpar, som jag enbart känner till namnet.  

Jag tvekade om jag skulle ge mig in på den isbeklädda vägen eller om jag skulle ta en annan väg, som till stor del går på stigar och som borde vara mindre hal. 

Mannen försäkrade att det bara var här i början som vägen var isig. Jag valde att ta denna väg, den som jag från början planerat  att gå.

Det var isigt, och jag tog mig sakta fram, medan paret drog iväg med fart. På sina ställen var det isfri väg. Där kände jag att jag kunde hålla någorlunda samma hastighet som vad de gjorde. Men ganska snart försvann de ur min åsyn och jag insåg; jag har inte den kroppsliga förmågan att hålla deras takt. Jag är ardennerhäst - de är fullblod- eller halvblod. Dessutom är jag extremt rädd för att ramla... det var oroligt under gåskornas lite för dåliga vintersulor.

Jag kände mig lite oduglig, avhängd av ett par som är några år äldre än jag... åtminstone mannen, han är i sjuttiofemårsåldern.... 

Men så kom jag att tänka på.... Hur känner sig skolelever som inte hänger med i skolarbetet? De som alltid blir avhängda, i alla fall i de teoretiska ämnena. 

Jag gav ju upp tanken att komma i fatt dem och gick i min egen takt. Men kände mig inte nöjd med mig själv. 

Ändå hade jag inga krav att leva upp till hastighetsmässigt. Vilket ju elever  har, vad det gäller kunskaper och färdigheter.

Vid skogsvägens slut kommer man fram till utkanten av vår by. Jag hade ett vägval, isig kort backe nerför, eller tre gånger så lång isfri väg. Mina "föregångare" hade helt säkert gått nerför isbacken, för det är den normala rundan, även för dem.  Om jag tog samma väg i min "vara-rädd-för-att -ramla-takt" så skulle jag se dem, då jag kom ner på landsvägen igen. De skulle vara en bra bit fram på raksträckan, och jag skulle återigen känna mig missnöjd med mig själv.

Jag valde den isfria vägen. Den andra vägen. En väg som passade min förmåga bättre.

Vad vann jag på det? Jag kunde gå i normal takt, jag fick en lång, trevlig pratstund med grannfrun ... och alldeles hemkommen surrade det till på handleden. Stjärnor och raketer på aktivitetsklockans display talade om att jag nått dagens egenställda krav, tiotusen steg. 

Och... jag såg inga gulklädda ryggar på landsvägen.... jag hade haft en trevlig pratstund, under det att de de hunnit ut ur mi åsyn. 

Istället för att känna oduglighet, så  kunde jag vara nöjd och tillfreds med dagen vandring.

Jag vet att många elever också hittar sina egna vägar, och får ett bra liv, när det väl lämnat grundskolans omöjliga krav. 

Det gäller ju "bara" att utgå från sina egna förutsättningar och ställa uppfyllbara  egenkrav utifrån dem.

Minnet

 

Såg  faktiskt solen bakom molnen igår. Idag har den hållit sig undan.

Har blivit en liten tur på sparkstötting varje dag, sedan den kom ut i fredags. Inga långa turer, ett par kilometer bara, ryggen gillar inte riktigt att stå böjd över sparken. Den protesterar, och då får jag väl kompromissa. kort tur och ha lite ont.... Har förresten fått träningsvärk i ljumskarna av sparkandet. Nyttigt för overksamma muskler att få jobba lite.

Inte riktigt läge för sparkåkning på skogsvägen. Men rätt halt i spåren. Tant höll sig i mittenfåran.

Alldeles utanför vårt hus, så finns en liten nerförsbacke. Så pass backe att man kan ta några sparktag och sedan ställa sig på medarna och åka med. Vad händer då? Jo, höger häl åker genast ner i marken. Helt automatiskt. Jag blev jätteförvånad, för jag hade inte tänkt bromsa. Med det hade muskelminnet, för det har tydligen varit med förr. och minns hur man bär sig åt när man åker spark. Går det nerför, så behöver en feg och försiktig tant ha bromsberedskap.

En jägare befann sig utmed vanligaste rundan, på dagens promenad. Känns lite otäckt att upptäcka en man med kamouflagekläder och bärandes på ett gevär. Nu var han ute i fredliga avsikter. Ja, om man inte var älgkalv eller vildsvin, förstås.

 Har funderat på det vid tidigare tillfällen: oj, vilket bra minne som musklerna har. Jag är absolut ingen bra pianist eller gitarrist, men klarar mig i skolsammanhang. En del sånger återkommer varje år, vid jul, lucia, vår och sommar. Det har ofta slagit mig att fingrarna bara rör sig, utan jag egentligen behöver anstränga mig, då det gäller de kända melodierna. Noterna måste jag ha framför mig, men sedan går det av bara farten. Mycket märkligt, tycker jag.

Det är bara några centimeter snö, och på de områden som stod under vatten när snön föll, där är det is.

Halka eller isunderlag, det gör att jag tar pingvinsteg- långsamma sådana. Utan att först reflektera. Muskelminnet vet hur ont det kan göra att ramla....

Muskelminnet vet ganska väl, var tangenterna på datorn finns. Även om de är ännu mer säkra på pianotangenterna.

Blir alltid lite glad när jag ser den vackra dubbelgranen. Den klarade sig från avverkningen i höstas.

Smakcentra bär också på minnen. Ofta blir man lite besviken när man serveras mat som var vanlig när man var barn. Det smakar inte likadant som då. Mammas skysås till fläskkotletter, den har jag inte kunnat efterlikna. Smaken av violtabletter, den  vill jag också gärna återuppleva. Det finns ju violtabletter i gammaldags förpackning att köpa, men de smakar inte som smakminnet minns dem.

Hästar i snöfall. alltid vackert med djur på bild.

Doftminnet säga vara ännu starkare. Den doft som gett mest minnen, det är den lukt som finns i en skola som stått ovädrad över sommaren. När jag känt den, så har jag direkt återkopplat till min barndoms skola, med tre klassrum, en korridor och en lång trappa ner till matsal och ut till skolgård och toaletter.

 En väldigt bekant vy på en av de vanligaste rundorna. Soldattorpet ladugård, den står nog pall ett tag till.

Tror ändå att det är muskelminnet som är mitt bästa sinnesminnesorgan. 

Har inte åkt skridskor på många år. Det gjorde  man ju mycket som barn. Undrar om det skulle funka om man försökte. Eller skulle fegheten och muskelminnet, som varnar för att ramla och slå sig, ta över.

Oförstått

Det är mycket som man inte riktigt förstår. Mer och mer blir det, ju flera dagar och år som man lägger bakom sej.

Vitsen med massor av snö, då vi trodde att vintern var över, och att våren väntade bakom februarislutet ... ja, den förstår jag inte alls.
Det är inget som vi kan påverka heller, någon av oss.... men att tycka hjärtligt illa om allt det vita, det har man all rätt att få göra.

Lite glädjande var det dock att hitta en plogad skogsväg att ge sig ut på, när det var dags för den dagliga promenaden.  Promenaden kunde på det sättet bli en runda på dryga sex kilometer, härligt att kunna gå runda i stället för att gå fram och tillbaka...

De där dagligen pockande tiotusen stegen, det är jag lite oförstående till,  hur olika de ter sig. Under en skoldag, så blir det upp emot femtusen steg... och de resterande lika många stegen, dem fixar man på en bra halvtimme på byvägen.
Men att få till tiotusen steg från schratch, det tar lång tid och sju och en halv kilometer ungefär.

Så idag var det bara att passera det egna hemmet efter genomförd runda och gå en dryg kilometer till, innan både jag och aktivitetsbandet var nöjda.

Tänkte på det, under det att jag gick förbi platsen på bild nummer två; Här cyklade jag flera gånger i somras och fick helt otroligt vackra bilder på mängder av blommande lupiner. Känns lite svårt att förstå att det ska komma en cykelnjutningstid och en blomsternjutningstid, inom kortare tid än vad som passerat sedan jul.

För att gå över till ett betydligt allvarligare ämne, så är det ett år sedan den förskräckliga bussolyckan i Härjedalen ägde rum .En fruktansvärd händelse, där (tror jag) fyra unga människor omkom.

Den stackars olycklige chauffören har varit misstänkt för vållande till annans död i ett år nu. Undrar hur han mår? Inte så bra, kan jag tro. Det jag inte för mitt liv kan förstå, det är hur man kan lägga ansvaret på en ensam chaufför! Bussbolaget har definitivt ett ansvar som inte såg till att man hade två chaufförer för en nattlig resa. Skolans reseansvariga bär också ett stort ansvar, då man påbörjade en lång resa klockan tio på kvällen. Hade man åkt på eftermiddagen, så hade man kommit fram före midnatt....
Nej, jag kan inte fatta varför den stackars chauffören ska bära hundhuvudet när det är andra som gjort fel! Kan någon förklara!

En annan sak som jag inte förstår, det är det där med rättegångar och domar vad det gäller grova förbrytare. I fallet med mannen som körde ihjäl människor på Drottninggatan i Stockholm i våras - eller Madsen med ubåten i Danmark... Jag begriper inte för mitt liv varför man ska kosta på dessa människor långdragna, svindyra rättegångar med FÖRSVAR. I min värld så behövs bara en sittning där man dömer dessa människor till livslånga straff.... och då inte i bekvämlighet, utan i sämsta möjliga miljö.
Men så får man väl inte tänka i ett civiliserat samhälle....

Börjar bli lite imponerad av den där Trumpen i Washington. Att få till ett möte med Nordkorea, det var inte väntat. Hur bar man sig åt? Och det där med tullar.... ja, han är ju affärsman så han bör väl förstå hur man bör tänka.

Nä, det där med världspolitik - eller politik överhuvudtaget- det är inte helt enkelt att förstå.
Inte heller vad som är rätt eller fel ... i andras ögon sett....

Får väl känna mig nöjd här i min lilla värld, där min stora fråga inför morgondagen är var jag ska gå för att få till mina tiotusen steg. Och undringen.... vart tog mina trogna kommenterare av bloggen vägen...

Rimfrost

Rimfrost, det hör till min favoritvinternatur. Den allra bästa faktiskt, om solen skiner på de vita kristallerna. Det gjorde den idag, då jag efter genomförd skolvecka kunde åka hemåt i ljusets tid och ta en skön promenad, innan resterande skolveckoarbete tog vid.

Det är, och har alltid varit, ett av  privilegierna i lärarjobbet, det att visa dagar kunna förskjuta arbetet till kvälls eller helg tid. 

 Rimfrost är vackert, men ganska så bedrägligt.
Kommer man för nära det vackra vita, så utstrålar det kyla.
Tänker på hur frost kan uppstå människor emellan, och hur den känslan, utan värmande försoning kan bli till den den djupaste permafrost.

Frostiga förbindelser råder mellan länder och mellan grupperingar. Jag tänker på två saker;
Den tokige Trumpen som ska bygga en mur mot grannlandet i söder, och samtidigt har bjudit in det landets ledare och tror att hans land ska betala det  avskärmande byggnadsverket.

Undrar hur i helskotta folk tänkte som gav pajasen en röst,  då det var presidentval?

När jag ser och hör den  gamle clownen på Tv, och inser att han är ledare för ett av världens allra mäktigaste män, ja, då fryser magens nervcentrum till hårdaste, mest smärtsamma is.

Ingen vacker rimfrost där inte, bara en tung isklump....känns det som....

JA jag är orolig för världens framtid, men jag tror ändå på att det goda och det förnuftiga ska stänga  till den osmakliga cirkusen ganska snart.

Frost tycks ha utvecklats i den politiska alliansen, här hemma hos oss.
Hon, Batra, är ju gift med en komiker och det är nog det enda positiva med henne. Det är det med stor sannolikhet många som tycker.
Maktgalen, som hon tycks vara, så föreslog hon samarbete med SD för att komma i regeringsställning nästa höst.
För första gången någonsin, så måste jag ge både Lööf och Björklundarn en liten eloge. De ställer inte upp på komikerfruns tankar, och Björklundarn kan tänka sig ett samarbete med s och c i en kommande regering.
Absolut ett sätt för dem att få mera av den åtråvärda makten förstås, men jag tror ( och förstår) ett en sådan koalition skulle göra mindre skada för vårt land än vad en m+ sd, regering skulle göra.
Bevare oss för en sådan!

Sedan tycker jag att det är fel att frysa ut sd, som man tycks göra nu.
Man ska kunna diskutera med dem på ett sakligt sätt, förkasta det i deras politik som är emot ett någorlunda lika människovärde ( kom inte och säg att alla är lika mycket värda, så länge man värderar kungar och majestäter och rikemansfolk högre än andra)  och ta fram det som är mera positivt i deras politik.

Måste få ändan ur och gå med i republikanska föreningen. Har tänkt så länge. Till allt  vad kungahus heter och till alla som hyllar dem som fötts in i dessa familjer, har jag ett väldigt frostigt förhållande. Tycker att hela spektaklet med kung och prinsar och prinsessor är osmakligt och otidsenligt. Tänk att en dokusåpaskådis kan bli prinsessa! Sjukt, sjukt.... och så finns det massor av människor ( tanter) som tycker att det är så fint, så fint.


Rimfrost det är fint det. Jag njöt av dagens kristallinramade solskenspromenad.

Rimfrostrunda

Rimfrost är fint, tycker jag.
Helst ska det vara solbelyst rimfrost. Sådan var obeställbar idag, så då fick man ta det näst bästa.
Tycker att det är så gott att snötäcket är minimalt.  Det finns flera anledningar till detta tyckande:
Skogsluffartanten kan med lätthet ta sig fram varhelst hon vill.
Snöskottning  är inte favoritsysselsättningen, och den slipper man undan.
Skidorna pockar inte på sin uppmärksamhet. Jo, jag tycker att det är roligt att åka skidor, men under de sista åren, så har både skidor ( tycks det) och balans blivit sämre.... jag ramlar  på slätt underlag ibland. Så det känns bra om de smala laggarna inte har anledning att bli uppmärksammade....   : )

Har försökt att få till någon form av promenad under alla jullovets korta dagar. Några gånger enbart två- tre kilometer, de flesta gånger så har väl rundan blivit en halv mil lång.
Kollade  antal aktiva dagar, med någon form av motion, under 2016 och kom fram till att det var ca 270 tillfällen som gett lite extra rörelse.
Tanken kommer: Trots att tanten får till någon form av motionspass de allra flesta dagar, så är hon ändå precis lika tjock som tidigare. Visst äter hon lite felaktigt, lite för mycket..... men den största boven ligger nog i generna.
Genetiken ställer till en hel del, både positivt och negativt. En del människor tycks ha fått till det riktigt bra med generna... förmågemässigt, hälsomässigt, utseendemässigt..... de flesta har nog fått både  "bra" och "dåliga" gener med sig. Sen gäller det att förvalta det man har fått på bästa sätt.... Jag borde nog underhålla mina fettalstrande gener lite mindre..... men det är inte lätt när de samstämmigt ropar efter söt och lite halvfet näring....

Min mor sa alltid att lite fett är bra, för det tyder på god hälsa. Det ligger väl något i detta, så länge fettcellerna håller sig någorlunda lugna.
Och det där med att försöka röra på sej, det tror jag är ett bra sätt att tämja dem lite.
I morgon börjar spinmixpassen igen.  Känns väldigt bra att få till lite annan träning, än bara promenaderna. Skulle förstås kunna köra styrketräningspass här hemma också.... men det är svårt att få det att bli av.

Kollar anmälningarna till veckans träningspass med IKO Fritid. Ser till min förvåning att det inte är fulltecknat. Tycker att det borde var kö till de femton platserna på veckans båda spinnmixpass.
Har folk slutat med nyårslöften?

För egen del så missade jag det där med nyårslöften i år. Har sällan hänt tidigare. Efter alla år, så har jag nog äntligen kommit till insikt att det är ganska så fånigt med nyårslöften. De håller ju ändå bara några dagar....  Men det kanske är så det är menat, löften att hålla medan året är nytt.  Men är det gammalt efter en vecka...????

Dagens promenad gick runt Flathult, Spolabo och Rörstorp. En runda, där asocial tant kan vara ganska så säker på att få vara ensam på skogsvägar i stigar, Det är glest mellan husen utmed den ca 5 km långa rundan.
Har stegräknare - och meterberäknare -  i mobilen, men det blir så sällan av att jag sätter i gång den. Jag blir stressad av att inte prestera bra nog, att skärmen ska visa en "dålig" kilometertid.
Den blir inte så bra fart för tant med kängor på och med en genetik som inte har så mycket spänst i muskelfibrerna.

När rundan var gjord och jag var på väg hem igen, så mötte jag våra närmaste grannar. Mark och hans fru, vars namn jag aldrig kommer ihåg. Det börjar på G och är ett långt namn....
Mark och G flyttade till Flathult för .... tja, kanske fem år sedan. De kommer från Nederländerna och är musiklärare. Jag träffar Mark på skolan varje torsdag, då han ger gitarrlektioner till elever och  både Mark och G på promenader lite då och då.

Vi pratade lite om lärarbristen och om pensionsålder.... varvid jag då sa att jag gärna jobbar några år efter pensionsåldern, om jag  får förmånen att vara frisk.

G skrattade och sa, att i Nederländerna skulle det inte finnas en lärare som sa att den skulle jobba en dag efter pensionsåldern. Alla lärare är så trötta efter ett långt arbetsliv i skolan..Jag undrade om det är hårdare att jobba i en skola i Nederländerna, jämfört med i Sverige. Hon påstod att det så var.....
Skulle varit intressant att testa.... eller åtminstone göra studiebesök där.....

Sedan är det väl en jätteskillnad mellan arbetssituation i  vår lilla skola jämfört med  skolor i städernas ytterområden..... Antar att jag aldrig skulle stå ut på en sådan arbetsplats.  Men jag vet inte, jag har ju aldrig prövat....

Upptäckte under såväl bilresan till Tempo i Hestra som under dagens promenad, att folk fortfarande ha kvar adventsljusstakar  och julstjärnor i sina fönster. Här åkte det sista av julen undan i går, och det var sent för att gälla detta hus.  Adventsljusstakar  och röda dukar gör sig väldigt bra i vårt trähus och adventstiden är en jättefin tid. Men allra bäst är dock adventstiden och jultiden när den är förbi... för då går vi mot ljuset igen. Ja, det  är alltid lika gott att gå tillbaka till vardagen igen!

Finns bara ett aber med att skolan börjar i morgon igen, och det är att behöva vakna klockan sex. Min biologiska klocka ( är den genetisk månne ??) vill vakna två timmar senare.

En annan klocka som alltid är inställd på samma sätt, och inte är så mycket att göra åt, det är kissnödighetsklockan. När ögonen får syn på hemhuset, så slår kissnödigheten till. Alltid. Det gäller att rusa in och uppsöka lämplig plast för benägenheten. Att ta av jacka och kängor, det är inte att tänka på.
Nyckelhålsinkontinens, kallar Ingela det..... hon som bor i det  vita huset med damm och bastu.  Som dom använder varje vecka.... är både imponerad ... och lite avundsjuk.

Avundsjukan är genetisk.... för det var min mor på allt och alla..... eller också är den icke genetisk men har haft grav miljöpåverkan.

Idag blev det mest svammel.... vilket det f.ö. ofta blir .... I morgon börjar vardagen igen... och då brukar det inte bli så mycket tid, vare sig för fotopromenader eller svammelblogg.

På rimfrostrundan passerades i tur och ordning: Gunnars Flathult, Spolabohusen - i vilket ett bästa spinnmixledaren Madde bor,  Ingela och Ingemars Rörstorp samt Marks och Gs Flathult.

Kallt, klänning och kreativitet

Idag var det lite kallt ute. För kallt, tyckte en del. Katterna till exempel.
För egen del, så tycker jag att dagens väder är ett perfekt vinterväder. Lite, lite snö -  inte mer än att man kan ta sig fram överallt - 8-10 grader kallt, sol, vindstilla. Det blev en ljuvlig promenad runt Kroken och Stockremma.... på vägar och tydliga stigar.

Kände lite dåligt samvete för att jag inte stannade till och sa hej till den som bor i detta huset. Förr gjorde jag ofta det. Tänkte tanken idag.... men sedan insåg jag att jag hade så mycket kläder på mig att det bara varit besvärligt att behöva lossa på skor och jacka och halsduk..... Eller också är det så, vilket jag tror, jag blir allt mer asocial för var dag som går.....

När jag kom in i skogen insåg jag att det var fler än jag som var ute i det vackra vintervädret. En något större skostorlek än mina kängor, storlek 40, samt en hund, hade irrat omkring på en del av stigarna. Tror att det kunde vara en sådan där otäck djurmördare....

Vi har inte hittat på så mycket under 2017, så C-E tyckte att det började bli lite segt här hemma. Bio i Borås kanske. Och möjligen lite shopping.

Den här klänningen har kommit upp som annons i mitt Facebooksflöde under flera veckor. Har gillat den så mycket att jag påbörjat en beställning av den. Idag gick jag rakt in i affären och kollade om den var så snygg som jag tycker då jag ser den på bild.
Det känns alltid så avslappnat att besöka Zizzi, affären för storvuxna kvinnor. Man blir mottagen av en expedit som har lite extra hull lite varstans, och man får konstruktiva råd. Man känner sig hemmastadd, avslappnad och öppen för de tankar som butikspersonalen delar med sig av.
Klänningen var snyggare... och skönare ... än  jag vågat tro. Den kommer att bli en favorit!

Nya glasögon, fotokromatiska, sådana där som UV-strålning förvandlar till solglasögon, blev också beställda på Smarteyes. Jättebra service där också... och jag fick till ett par häftiga bågar som jag verkligen gillade. - Vad billigt, sa jag, då jag fick priset för det beställda.  Expediten tyckte nog att jag var knäpp. Men glasögonen, som förhoppningsvis räcker i 3-5 år, kostade inte mer än en tusenlapp mer än vad en lagning av två tänder gjorde i veckan.... och ungefär hälften av de motsvarade glasögon som jag köpte hos vår lokala optiker i Tranemo för, gissar jag, fyra år sedan.... Så jag tyckte att glasögonen var billiga... och gick alltså direkt över gatan och inhandlade en ganska så prisvärd klänning....

Så var det bion då. Det fanns inte så mycket att välja på, så att det fick bli fortsättningen på historien om hundraåringen som försvann från äldreboendet i Malmköping.
Filmen har ju fått blandad kritik... men en massa nomineringar till Guldbaggen. Jag hade inga större förväntningar på innehållet, faktiskt. Filmen var ganska så seg i början, men efter en stund så fann jag mig själv sittandes storskrattandes i den fullsatta biosalongen. Och jag hör ju inte till de mest lättskrattande människorna, precis.
Filmen visade på en stor uppsättning kreativitet hos manusförfattarna och maskörerna, inte tu tal om den saken. Det var en underhållande historia, men något budskap, det fick man allt leta efter. Skönt att få skratta en stund, iallafall.

Nöjd med dagen - den vackra promenaden i den torra, kyliga, friska luften, inköp av klänning och glasögon och ett skrattframkallande biobesök. Samt en pizza ( den tredje inom bara några veckor) på favoritstället Granada... det tycker jag är en alldeles utmärkt trettondagsafton.