Funderar varför det blir så långt mellan inläggen.
Kan det bero på brist på fotomotiv? För mig har ju bloggen vuxit fram, genom att jag gillar att gå ut med kameran. ( Dagens foton är f.ö. sannolikt de första någonsin som inte genomgått något filter. Husets dator är knäpp och vill inte ta upp bilder från kameran. Skoldatorn, vilken jag nu använder, ger mig inte tillåtelse att ladda upp något fotobehandlingsprogram utan att fråga de som har den slutgiltiga akten över vilka program vi får använda. )
Så visst har det halvtråkiga vinterlandskapets fotomöjligheter påverkan på bloggandet....
Kan det beror på brist på tid? Nja, tid har jag, kan jag ta mig iallafall. Vad man gör med tiden, det är en prioriteringsfråga.
Beror det på bristen av bekräftelse på det jag publicerar? Jag tror att det har en ganska så stor omedveten inverkan. Nej, jag är inte ute efter någon snyftgrej, tycka synd om grej, det handlar enbart om analys.
Men visst var det betydligt roligare på den tiden då man visste att man nästan alltid fått någon reaktion på det man skrivit. Trots att jag tyvärr inte fattade att jag förväntades replikera ytterligare en gång.
Nu är ni inte många som läser detta, men jag ställer ändå frågan. Hur är det med ditt behov av bekräftelse vad det gäller sociala medier?
Jag lägger ju ut en hel del foton på Instagram, och kopplar dessa till Facebook. Det är jag inte ensam om. Och visst är det kul att kolla vad som försiggår i den sociala sfären, genom att scrolla igenom inläggen.
När jag lagt upp ett nytt inlägg/foto, så dröjer det inte så länge innan jag nyfiket kollar - Är det någon som reagerat? är det någon som gillat? är det någon som t.o.m kommenterat? Mer eller mindre medvetet, så söker jag bekräftelse på det jag lagt ut till offentlig beskådan.
För ungdomar är bekräftelse i sociala medier jätteviktig. Lärarinnan, som nått pensionsåldern, känner under stundom likadant. Speciellt med gillandet.... :)
Det där med kommentarer kan jag tycka lite si och så om. Även vuxna människor kommenterar varann - Fina du! - Fina familjen! - Så söt......precis som ungdomarna. Lite tokigt!
Men som sagt, Bekräftelse, det söker vi nog alla. Eller?
Som vuxen kan jag känna mig lite besviken av att inte fått positiv respons. Men jag kan ta det. Tänker mest på de unga, de som inte är så populära, och som inte alls får den respons som de hoppas på, och skulle förtjäna.
Snacka om att bli utsatt, sannolikt få men för livet.
I min ungdom fanns inga sociala medier, men vetskapen om att grannens sugga var döpt till Anna-Lena, den har jag burit med mig och och den insikten har sänkt min självkänsla många gånger.
Hur är det inte då för dem som får uppleva sådana kränkande uttalanden på nätet, gång efter annan?
Hur mycket bekräftar vi varann i verkliga livet?
Talar vi om för varann att vi utfört bra saker, att vi gjorde så gott det förväntades av oss, att vi har på oss snygga kläder, att senaste frisyren är klädsam?
Jag lägger min hand på mitt hjärta och frågar mig detta. Jo, jag försöker, men kunde bli mycket bättre på det. Samtidigt som det måste ligga sanning i det man säger. Att hymla, det är ju inte en verklig bekräftelse.
Det är svårt, men jag tror mig veta och förstå att positivt bemötande för mycket inte skadar ett dugg. Obefogad kritik är synnerligen skadligt.Det sägs att det behövs fem positiva uttalanden för att väga upp ett negativt, i mottagarens ögon/öron, obefogat påstående.
I vissa fall kan det behövas mer än så. Vissa saker sitter som spjuthugg i hjärtat för alltid. Om man inte får ett ärligt förlåt. Ett ärligt förlåt kan läka ett sargat hjärta på stört.
Enligt mitt sätt att se. Någon som håller med - eller inte håller med?
Betyg är en bekräftelse i svart på vitt.
Har man bra betyg, så vill man gärna ha ännu bättre, bli bekräftad i ännu högre grad. Det finns många ungdomar, framförallt tjejer, som under hela sin tonårstid ser bekräftelse i form av högsta betygen, som sitt mål. Inte underligt att den psykiska ohälsan breder ut sig, när man ställer i det närmaste orimliga krav på sig själv.
Jobbar man så gott man kan, gör sitt bästa, och ändå bara får låga betyg, så är det lätt att ge upp. Man får inte den bekräftelse som man borde få, utifrån de förutsättningar man har. Man får sin bekräftelse utifrån en mall, där alla i grunden anses vara konforma.
Inte konstigt att det finns många unga, som i brist på den positiva bekräftelse som de borde få, söker sig till sammanhang där man blir bekräftad för att vara jävlig, för att vara kriminell.
Dagens promenad, dryga 10 000 steg, mer än 8 km bekräftar att tanten fortfarande är ganska så alert för sin ålder.
Den positiva bekräftelsen från eleverna i skolan, den håller mig kvar i skolans värld, åldern till trots. Bekräftelserna har fått mig att anse att det faktiskt blev en god pedagog av mig, en lärare som ser till elevernas välmående mer än till att de ska nå alla de förbannade "målen" i läroplanen. Även om det inte alltid lyckats. Samtidigt är det så att elever som är trygga och tror på sig själva, når långt. Jag blir otroligt glad då jag ser mins forna elever i media, i olika sammanhang då de lyckats, och framförallt lyckats genom att stå för sina åsikter. En bekräftelse på att deras skolgång varit bra.
Att de kilon, som av gemene man anses vara för många, håller sig kvar på tanten, tolkar jag som en bekräftelse på att jag är ganska så frisk.
Att det är ljust till halv fem på eftermiddagen, det är en bekräftelse på att vi är på väg mot våren.
Vilket väl måste vara en positiv bekräftelse för de flesta.
