En sådan dag!

 

Denna fantastiska septembermånad. Så många vackra och härliga dagar!

Hade bestämt oss för lunch på restaurang idag. Höganloft var det  ett tag sedan vi besökte. 

Vi var inte ensamma på restaurangen som finns på Isaberg mountain resort., utanför grannsamhället Hestra.   Mountainbikare från hela södra Sverige tycktes ha samlas här, denna vackra dag. Vi fick plats, inga problem. På Höganloft har man traktens bästa mat, definitivt. Hade ju tänkt ta raggmunk och fläsk, men då jag insåg att det skulle ta en stund att få det tillgat, så var det lika bra att välja av buffematen. Smakade både på biff Stroganoff och köttfärs Bolognese. Supergott! Behöver ingen mer mat idag.

Blev inspirerad av alla bergs-cyklister, att ta en egen cykeltur. Har ingen MTB, tror inte att det är min grej, men kan ju välja på elcykel eller vanlig treväxlad Monark. Kände för en längre runda, alltså fick det bli cykeln med möjlighet till batterihjälp.

Blev den runda som jag oftast cyklar, då jag är ute med elcykeln.  Lagmanshagasjön runt.

 Stannade till på badplatsen och kände på vattnet. Hade gått att bada, absolut. Men nu var det inte bad jag var ute efter, utan en cykeltur i det ljuvliga höstvädret. 

Det var inte mycket folk ute, runt sjön. Därfinns ett antal åretruntare och ännu fler sommarboende. Bilar stod det utanför många av husen, men varför var man inte ute och njöt av solen?

Trodde att det skulle vara ännu mer höstfärger än vad det var. 

Björkarna här hemmavid skiftar ordentligt i gult, medan lövträden längs sjön fortfarande var ganska gröna.

Efter alla rundor jag tagit  runt sjön under åren, så har jag mina favoritställen, där jag oftast stannar till. Badplatsen är ett sådant ställe,  och här vid det lilla näset, är en annan.

Favoritmotiv! Snart får jag fota dem upp och nervända på land.  Funkar det också...

Har varit framme här många gånger, men aldrig sett till någon vid stugan.   Grillplats och eka tyder på att den används/besöks ibland...

Så var sjörundan slut för denna gång. 

När man lämnar grusvägen som går runt sjön och kommer ut på den fint asfalterade vägen genom skogen. Då är det gott att ha ett batteri, som gör att man får upp farten och snabbt kommer igenom den tråkiga delen av rundan.

Kreatur, det fanns det lite varstans längs vägen. De tycktes också njuta av höstsolen. 

Snart är det dags för installning igen.  Men den kalla och mörka tiden, den kan man ju försöka förtränga en sådan här härlig dag.

Det var livlig aktivitet i luftrummet även denna dag. Ett förfärligt skränande av och till. Försökte lokalisera transträcken, och konstaterade att de valt hög flyghöjd. De var knappt förnimbara, där högt upp i det blå. Men hördes, det gjorde dom!

Antar att de också njöt av vädret och högljutt trumpetade ut att idag var det en sådan härlig dag.

Veckovill.....

 

Hur fixar man tillvaron som heltidspensionär? Hur håller man reda på dagar, helger, vardagar?

Jag är helt "lost in days", så här i sommartider.  Ska bli gott att få lite mer ordning på tillvaron igen, då när vardagslunken sätter igång igen. Mormorstisdag, jobbtorsdag.  Ett par veckohållpunkter att förhålla sig till.

Samtidigt kan jag känna hur det stora vemodet rullar in.  Bara en vecka kvar av juli. I augusti börjar man känna av mörkret igen. Det går mot höst, med stormsteg.

I morgon lär regnet komma. Otroligt välkommet. Bara det att  prognoserna förutspår regn och svalare väder under en längre tid. Visst klagar jag på värmen ibland, men innerst inne njuter jag av de långa varma dagarna, som ger så mycket möjlighet till utevistelse.

Önskar förstås att det blir 22- 25 grader även i augusti. Skulle vilja övernatta i Halmstadsstugan en gång till, inande mygg till trots. När det är regn och under tjugo grader, så är det inte aktuellt....

Inser att både jag och maken hör till dem som är rätt rastlösa.

Halmstad i torsdags. Med killarna och deras mamma. Härligt i vattnet. Lite blåsigt på stranden.

Cykelrunda här hemmakring, ensam, på vanlig cykel, i fredags. 

Bokläsning. Ska skriva ett inlägg om sommarens bästa böcker, så småningom.

I går kom Ava och hennes lilla familj. De var ute på sin årliga road trip till släkt och vänner. Första övernattningen var hos mormor och morfar. Kusin Milla var med också. Hon ville också se något mer än Skåne under sitt sommarlov..... och träffa faster och andra släktingar under trippens gång. 

Så roligt med liv och rörelse i huset .

Idag drog de vidare till Värnamo, till moster och kusiner. På måndag skulle de köra ytterligare norrut, till Örebro och till Nyköping.

Kände vemodsklumpen i magen, då den lilla familjen och Milla åkte iväg.

Men sådant är livet, mötas och skiljas... och mötas i gen.

Elcykeln är en riktig höjdare. Maken föreslog en tur till Mossebo, och sommar-cafeet där. 

Bra sätt att få bort vemodsklumpen i magen, tyckte jag.

Våfflan var årets näst bästa. Något distanserad av den otroligt goda våfflan som jag åt i Vänersborg för snart två veckor sedan. Klart bättre än måndagens stora, ganska kompakta våffla i Dannäs.

Undrar, hinner vi med några fler våffelcafeer innan sommaren är slut? Äter annars bara våfflor vid "våffeldagen" i mars. Våffelcafeer, det är verkligen sommar för mig.

Ajaj. nostagiklumpen kändes igen..... inte  långt kvar för de sommaröppna kulturbyggnads-cafeerna....

 Tog en liten runda i den vackra trädgården. Nostalgi! Vemod! 

Initiativet till att öppna det gamla ödehuset, prästbostället, Stommen- det kom från den unga prästfrun Agneta. Hon var barnbibliotekarie i kommunen, så jag hade en hel del att göra med henne genom skolan. 

Agneta var också den som rustade upp trädgården och planterade växter i de gamla utdöda rabatterna. 

Den fina unga tjejen hade tillsammans med sin make som jobbade som präst i Tranemo pastorat, en son. Efter lång väntan på ett andra barn, så blev hon gravid, men miste sitt barn sent i graviditeten. Ett par år senare så diagnostiserades hon för tarmcancer, och avled bara något år efter det att hon fyllt fyrtio.

Jag tänker alltid på den vackra kvinnan, hon som hade så många idéer och som alltid var så go och glad. då jag besöker Mossebo Stom. 

Varför ska de bästa försvinna så tidigt i livet? 

Mina egna skavanker känns rätt futtiga i sammanhanget.

Faktum är också att jag blivit mycket bättre i både rygg och knä. Osteopatens tre-övningars träningsprogram är toppenbra. Han är den första av alla som jag anlitat,  som gett mig övningar som utgår från roten till besvären- en  för svag vänstersida av ryggen....

Önskar att medicinsk kompetens och kompetens som ser en helhet av kroppen, kunde jobba mer hand i hand. Båda är nödvändiga!

Mormorstisdag behövdes inte denna vecka.  Men det kunde gott bli en mormorsmåndag i stället.

Så får det bh, för dem som är rastlösa som vi....

Och när det som normalt sker på en tisdag, bli flyttat till måndag i stället, då blir man ännu mer veckovill.....

Geisten

 

Det händer nog de flesta att man tappar geisten då och då. Har haft några sådana dagar. Nästan så att man blir rädd för sig själv! Tanten, som i normala fall, hela tiden måste ha något att göra, orkade inte ens komma igång med att läsa i en bok!  

Riktigt skrämmande känsla att inte få "något gjort". Maken gjorde mig sällskap framför ett antal avsnitt av två olika tv-serier. Jag som aldrig skulle få för mig att se på tv under eftermiddagstid annars.

Har kollat på den tysk/danska serien "Under ytan" på SvT-play. En riktigt bra serie, även om det tog ett par avsnitt att inse att den var uppbyggd så att man såg på samma händelser ur olika personers perspektiv. 

Danska "Brottet" har många säsonger bakom sig. Kollar på säsong ett för tillfället. Den är från 2007. Men riktigt, riktigt bra. även om den har några år på nacken.

Den borttappade geisten har väl flera förklaringar. En heter knä. Kollade med vårdcentralen hur mycket tabletter man kan ta för att slippa ha ont. Rätt många, enligt dem. Jag som knappt vågat använda några tabletter....

Glad över att ha sluppit värkande nätter på ett tag ( trots att jag inte tagit tabletter på kvällen och att jag faktiskt tagit ett par kilometer länga promenader varje dag - trots frånvarande geist ) så beslöt jag mig för att börja dagen med smärtlindring och sen ta en elcykeltur. 

Blev en härlig tur längs grusvägar och glest trafikerade asfaltsvägar. 

Kollade f.ö. med sköterskan om de kunde fixa en knäprotes för insida knä. Alltså bara halva knät. Har verkligen läst på om artros i knäet under det att geisten varit borta- eller kanske är det det som jag använt geisten till- och sett att man ibland bara byter halva knäleden. Vilket borde räcka för min del! 

Sköterskan nästan skrattade åt min förfrågan- för att komma i fråga för operation, så räcker det inte med mindre än två månaders besvär...

Funderade på det under cykelturen; Tänk så många som varit uppsatta för operation av knä, höft,axel... ja olika förslitningsskador eller andra ledproblem, och som fått operationerna uppskjutna gång efter gång under pandemin. Så ont de har haft! så mycket smärtlindring de måst använda! 

Ganska nyttigt faktiskt, att få känna på lite "motgång" vad det gäller det fysiska måendet. Speciellt när det inte är något riktigt farligt ( = dödligt).

Geisten är återuppväckt. Känner mig mycket mera "på" igen. Får bli daglig elcykeltur  och en daglig kort promenad. Tror att det ska hjälpa till att hålla den på ok nivå. 

I morgon blir det förhoppningsvis en tur till havet. Över dagen - igen. 

Dumdristigt?

 

En jättebuske har det blivit av ett litet skott som togs hemma i Rångedala för många år sedan.

Gammelrosorna från barndomshemmet, det är de enda rosor som trivs hos oss. Förädlade rosor vill sig inte alls.  Många förädlade rosor saknar doft. Gammelrosen doftar underbart, en doft som för en tillbaka till barndomen och fredagsstädat bondgårdskök.

Den obligatoriska ko-bilden. Hundkäx inramar de tre ungdjuren. Och flugorna tycks besvära!

Nu var det inte rosorna jag skulle skriva om, utan frågan om jag gjort något riktigt dumdristigt i veckan... och kanske även idag....eller om det blivit på det här sättet ändå. Ingen vet, inte ens ortopedsvärsonen....

Mina funderingar inramas av foton från dagens cykeltur, en runda på knappa 2,5 mil med elcykel. 

En relik sedan anno dazumal. Som sannolikt var i bruk tills för tiotalet år sedan.

Det högra knäet har ju varit en följetong, under den senaste månaden.  

Under slutet av förra veckan, så skedde en radikal förbättring av den trilskande kroppsdelen.

I måndags så kunde jag för första gången på en månad gå på promenad, utan att det gjorde ont. Tre kilometer blev rundan. Jag lydde läkarens råd, att gå så mycket som möjligt på mjukt underlag.

Vattenklöver tokblommar utmed den meandrande Jälmån.

I tisdags var det mormors/morfars-tisdag i vanlig ordning. Äntigen kunde jag ta med K-P på sovpromenad igen. Samt gå med på sparkcykelrunda. Kände mig lite trött i knäet efter att ha gått  nästan som vanligt. 

Och glad i sinnet!

Ganska mycket vatten i Jälmån. Gott att vattentillgången är bra i dessa torrtider.

Klockan nio i onsdags hade jag tid hos naprapat-Anna. Var hos henne för ett år sedan och fick ryggen fixad. Beställde tid när det var som värst med knäet, för tre-fyra veckor sedan. 

Det kändes lite snett i kroppen, vilket det ofta gör på mig.... och tänkte att tillrättning av det sneda skulle hjälpa knäet att bli bättre.

På vägen till naprapaten tänkte jag: Det här kanske är onödigt, jag är ju nästan bra nu!

Ljungsarps kyrka ligger så vackert vid en av samhällets alla sjöar

Enligt min egen slutsats, vilken inte alls behöver vara sann, så borde jag lyssnat på mig själv. 

Men det är ju så dags, då man redan är på väg.

Berättade om krämporna, och då Anna började behandla knäet med lätt massage samt akupunktur, så kunde jag ju inte  stoppa henne. Jag trodde ju att hon visste vad hon gjorde, speciellt som hon försäkrade sig om att det var tre veckor sedan jag fick en cortisonspruta. 

Även vrist och höft mig sig var sin duvning, dock ej inget i ryggen, mer än ett ryck i ben och ett i nacken.

En av mina absoluta favoritblommor, midsommarblommor/skogsnävä. Är överlag förtjust i nävor.

Då jag reste mig upp från britsen, så kändes det rätt så bra- mer balans i kroppen, men betydligt mera stelt i knäet.

Men det går väl över , tänkte jag.

En viss försämring av knäet märktes på torsdagen. Det var jobbdag, men sista dagen för eleverna, så var det inga vanliga lektioner. I stället var det bestämt att jag skulle ställa i ordning biblioteksböckerna i byggnaden som stod inflyttningsklar för några veckor sedan.

Lite stelare än vanligt, mycket stå och gå- jag körde en stor bokvagn över en ojämn skolgård- och det var säkert också dumdristigt.

Nyslaget gräs, nästan torrt. Luktar så gott. Påminner också om barndomen. Liksom den fina hagen.

Efter torsdagen, så har knäet bara blivit sämre. Har värkt lite även i vila.

Ingen chans att gå på promenad inte. Bakercystan på uppgång igen. 

Pratade med svärsonen, ortopedläkaren, och han ordinerade tre dagar med alvedon. Samt is på knäet efter en eventuell cykeltur. Med tanke på hur bra jag varit för några dagar sedan, så borde även detta vända.

Blev en ny runda i den gamla rundan. Fick se en av Ljungsarps sjöar ur nytt perspektiv,

Alvedon, lite trädgårdsjobb och sedan elcykeltur blev det på förmiddagen. Det kändes bra att trampa, men efter hemkomst så var det ganska ont och stelt. 

Hade jag gjort något dumdristigt nu igen, när jag trampade iväg på en längre runda än planerat?

Men det är så roligt,  det är så mycket vackert att se,  det är så många härliga dofter runt omkring, när man tar sig runt med batteri och tant-kraft. 

Och jag mår så bra av att röra på mig, även om det inte blev något direkt flås idag...

Lupiner, denna invasiva, vackra växt, Hagtorn finns det också gott om. Man märker dem bara under blomningstid.

Här sitter jag framför datorn och beklagar mig genom den offentliga dagboken! Skäms lite över det. Det går ju faktiskt ingen nöd på mig, jag mår  bra i resten av kroppen. Jättebra! 

Alvedontabletten har slutat verka och knäet har slutat värka! Stelt och ömt är det då jag reser mig upp och går. Men det känns faktiskt lite bättre än i går... 

Så min slutsats blir: Dumdristigt att låta naprapaten mixtra med ett knä som börjar återhämta sig. Mindre dumdristigt att träna lite lätt/ måttligt och samtidigt njuta av den vackra naturen.

                                                             Flygfärdig !

I torsdags kväll var det flyttdags för våra sädesärle-ungar. Familjen har bott under fläktsystemets takplåt, sedan i början av maj. 

Fyra stycken ungar hade kommit ner på marken, och såg väldigt osäkra ut.

Pappan hade fullt upp med att mata de fyra. 

Mamman syntes inte till. 

Önskar er lycka till i  den otrygga världen!

I fredags var ungarna borta.  De har flyttat hemifrån, och fått ge plats för nästa kull. Både mamman och pappan har synts här, men var för sig. Nya ungar på gång alltså. Men visst är det dumdristigt att inte kunna hejda sig ett slag med fortplantningen, och ta hand om sina halvvuxna ungar ett tag till. 

Fast det är väl inget som jag förstår, lika lite som jag förstår vad som är bra eller dåligt för ett krånglande knä.

 

Ljuvliga försommar!

 Bästa tiden! Den man längtar till hela långa mörka vintern. Äppelblom, syrendoft, mäktiga kastanjeträd i full blom, rönnens väldoftande blommor, dikesrensprakten, grönskan i trädgården.... Sol och värme- svalkande moln som stundtals skymmer solen....

Den bästa tiden går snabbt över. Det gäller att ta tiden tillvara. Visst är sommaren fin ända tills den övergått i de magiska höstfärgerna. Men än så länge känns naturen pånyttfödd och ungdomsfräsch.  

Igår blev det en härlig resa till den gamla stugan i Halmstad, tillsammans med dotter och barnbarnskillar.

Vi är väl lite tokiga, men vi har vår stuga mest som målet för dagsresor. Man hinner med mycket på en dag, när man använder den till bad, sol och lek.

Det var extremt lågvatten igår,  Vattnet närmast stranden höll en temperatur på över 25 grader. Något som killarna gillade.  

Konstaterade att badtemperaturen, vad det gäller "ordentliga" dopp, hade höjts avsevärt sedan i måndags. Låg på minst 18 grader, alltså badbart även för dem som anser sig vara badkrukor.

Idag fick det bli en runda på elcykeln igen. Nya vyer, till stor del. 

Det finns en hel del okända trakter, alldeles nära.

Skåne och Halland skyltar med sina rapsfält, Jag tyckte att smörblommefältet vid Kvistbäck var nog så vackert.  Dock till ingen större nytta, än för insekter att hämta nektar ifrån. Djuren äter inte färska smörblommor, eftersom de är svagt giftiga. När de torkat så funkar de tydligen som djurfoder, om de är uppblandade med gräs.

Efter ungefär sex kilometers trampande, så nådde jag Småland. 

Många tror ju att Grimsås ligger i Småland, med, som jag tidigare framhållit, vi är västgötar. Om ock i periferin. 

En lång, men ganska svag uppförslutning, så var jag framme i byn Fagerberg. En by som ligger en bit från allfarvägen, så därför blir den väldigt anonym, trots att den bara ligger en mil bort. 

Byn består av tio-femton hus/gårdar. 

Smålänningar sägs ju vara snåla. Jag håller inte med.  Inte vad det gäller väghållningen i alla fall. I Småland så är de allra flesta vägar, även småvägarna, belagda med asfalt. På vår sida gränsen, där har vi mängder med grusvägar. 

Någon hade uppmärksammat att det är nationaldag. 

Vi är verkligen dåliga på att fira den, det var ett fåtal flaggor hissade längs min väg.

Hajade till då jag blev varse den minst sagt hotfulle mannen, alldeles i byns utkant.

Vågade stanna till och ta ett foto, och han verkade inte ta illa upp. Puh!

Om jag fortsatt att följa asfaltsvägen, så hade jag kommit ut på riksväg 26- Nissastigen. På en så trafikerad väg ger jag mig inte ut med cykel. Hade kollat upp alternativväg, vilket  visade sig vara en hyfsad skogsväg.

Längs den här vägen kan man sannolikt plocka hundra-ja, tusentals liter blåbär- ett bra blåbärsår. Kraftigt blåbärsris visade sig längs hela den fyra kilometer långa skogsvägen.

Lingonröda tuvor sägs ju höra Småland till. Kan säkert stämma, men i gränslandet är det blåbären som dominerar. 

Tre fina små sjöar ligger nära varann, då man närmar sig vägens slut. Eller början, om man hellre vill tänka så.

Det var allt lite Hökensåskänsla i sjöområdet. 

Har hört att man planterat in ädelfisk i de små sjöarna. 

Tyvärr hör inte fiske till mina intressen. Hade jag varit intresserad, så hade jag säkert kunnat gå med i fiskeklubben. HFS hade en fin liten stuga med egen brygga.

Dagens utmaning, det var den långa, branta backen till  den sagolikt vackra byn Bjärsved. 

Ettans växel på cykeln ( sjuväxlad) full gas och en tant som fick trampa sig riktigt ordentlig flåsig. Jag  är tveksam om jag klarat att ta mig upp, om det varit grusväg här. 

Riktigt andfådd blev jag. Kändes dock gott att andfåddheten avtog ganska snabbt, det tyder ju på att all kondition inte är borta....

Passerade ett antal hus och gårdar, innan jag var uppe på  platån.

Utsikten är milsvid uppe på höjden. Helt omöjlig att visa på bild, iaf med en enklare kamera. 

Otroligt vackert är det !

Högst upp ligger detta schabrak till villa. 

Jag trodde att det var den del av Isabergs Resort, men det är tydligen så att det är en privatperson som bor där. På tomten finns ytterligare ett antal byggnader, men ingen som såg ut att hysa några djur, 

Nu bär det nerför. Lika brant som uppför, men här går det mer i etapper. Fotbroms samt handbroms var det som gällde för fega tanten!

Stannade till på en liten platå, för där hade jag fått syn på årets första midsommarblomster/skogsnäva.

Dryga halvmilen tråkig, lite mer trafikerad väg, det är vägen mot åt Grimsås det. Underbart att ha lite extra batterihjälp, så att man kan trampa sig  framåt med snabbhet.

Gränsskylten  Jönköpings och Elfsborgs län, firar 150 års-jubileum. Den har stått sig väldigt bra, tycker jag. Och står dessutom på en väldigt vacker plats.

Körde genom skolgården på väg hem till Stockremma. För en vecka sedan så var man i färd med att riva den äldsta delen av skolan. Nu var det klart, och man hade redan påbörjat jobbet med den nya skolgården. I den del av byggnaden som står kvar ska det inrymmas matsal och slöjd/no/bild/ hkk/teknik-lokal. Alla ämnen i ett och samma rum. Här gäller det att få till en fungerande schemaläggning.....

Allt ska vara klart i oktober. 

Fyra kilometer asfalt hem. Lite trafik på en helgdag. 

En fin tur var det. Knäet tackar för träningen och bättrar sig med stormsteg. Jo, jag ser fram emot att kunna promenera igen -men elcykeln, den ska nog bli använd även om den inte längre behövs på samma sätt som nu. Det är verkligen superkul att trampa fram på två kraftiga hjul!