Cs mormor bodde i ett fint gammalt hus. Runt huset fanns en fantastisk trädgård, där blommor prunknade och fruktträd dignade av allehanda nyttigheter.
När vår trädgård låg i sin linda, för 20 - 25 år sedan, så hämtade vi mycket plantor och sticklingar därifrån. De svarta vinbärsbuskarna har legat till grund för många liter saft och gelé och blåöga och fänrikshjärta har glatt oss med otaliga blommor.
MEN...
allt var inte gott som kom från "gamlafarmors" trädgård. Där fanns också ett ogräs, importerat som nyttoväxt av medeltida munkar, nämligen kirskål. Medan blåöga och fänrikshjärta minskat i omfång under årens lopp, så har kirskålen, som fanns med i plantorna, brett ut sig över hela trädgården. Den sticker upp sina retfulla blad tidigt på våren, och drar man i ett, så får man med sig långa slingrande rötter. Jag är ute och plockar blad nästan varje dag, men trots det, så är det ännu fler blad som kommit över jordytan nästa dag.
Min favoritkollega och jag skulle en gång, för länge sedan, testa att göra mat på naturens gåvor. K hittade ett recept på kirskålspaj. Vi plockade mängder av kirskålsblad, tillsammans med våra elever. Vi gick ner till den suveräna hemkunskaplokal, som då fanns på vår gemensamma skola, och tog med halva klassen i taget. Pajen bestod av vanlig pajdeg, förvälld kirskål och äggstanning.
Barnen smakade försiktigt och tyckte nog att skolmaten var godare. Jag ,som alltid ska glufsa i mig en massa, tyckte att det var gott och åt tills det mesta var slut.
Den eftermiddagen hade jag fruktansvärda magknip.
Nej, kirskål är för mig naturens värsta fiende, såväl som växt som föda.
De skira blommorna kan man fylla ut högsommarens blombuketter med......
Så nog stämmer det ... det finns inget ont, som inte har något gott med sig. Fast vad det gäller kirskål, så är det goda försvinnande litet, jämfört med det "onda".
