Idag är det åtta år sedan, som min mamma utkämpade sina sista timmar i livet. Hon skulle fylla åttio år på sommaren, och hade haft ett ganska bra liv, tror jag. De senaste åren hade hon blivit alltmer dement och bodde de sista tio månaderna av sin levnad på ett demensboende i Dalsjöfors.
Min svärmor är också dement, och hon är helt i sin egen värld. Det var aldrig min mamma. Man kunde föra ett smatal med henne, även om man inte kunde få något djup i samtalet, utan samma frågor och svar återkom gång efter gång. Jag tror att min mamma själv framkallde sin demens och sin ganska snabba död, därför att hon inte vill leva längre. Hennes rygg och ben blev allt sämre, från det hon var 75 år, och när hon inte kunde vara en del av sitt sociala nätverk, när hon inte längre kunde köra bil- ja, då ville hon inte leva längre. En annan anledning vara att så många av hennes vänner gick bort, och då blev livet väldigt ensamt.
Jag hörde en sång av Py Bäckman, där hon sjunger om och till sin avlidna mor. Som alltid, vad det gäller hennes texter, så är den mycket träffande. Jag kan inte hitta texten på nätet, men jag kommer ihåg innehållets två budskap - mamma -dotter konflikten och att dottern ( jag vet inte om det är så med söner, men jag tror att det är likadant) blir en modifierad kopia av sin mamma.
Jag känner helt igen detta, jag tyckte många gånger att mamma var urjobbig - fram tills dess jag under de sista åren fick bli en mamma för min mamma. Då tyckte jag synd om henne. Samtidigt känner jag igen så fruktansvärt mycket från hennes sätt att vara, i mitt eget sätt att vara. Hon var ännu mera öppen och ärlig än jag, hon var många gånger plågsamt uppriktig. Hon ställde upp för alla, hon var social på sina egna villkor, hon var avundsam, hon var envis intill dumhet.... Det är så mycket av det som jag också är, fast jag tycker att jag tonat ner det en smula.....
Under det första året/åren efter min mammas död, så tänkte jag på henne dagligen. Tänkte att jag skulle ringa henne och berätta något .....men det gick ju inte. Jag skrev en bok om hennes liv, jag skrev och skrev, ända tills jag skulle beskriva hennes dödsdag - där tog det stopp, och jag fick tvinga mig igenom återupplevandet. Skickade in manuset till några förlag, bl.a. Demensförbundet. Fick nobben, och nu ligger manuset i en garderob. Och förhoppningsvis på en diskett, som jag borde lägga över på ett säkrare digitalt ställe. Har ibland tänkt; om jag hade varit en kändis, så hade mitt manus direkt blivit antaget - men som okändis, så så funkar det inte så, även om min mammas liv säkert var lika intressant som många kändis-morsors....
Numera tänker jag inte så ofta på min mamma som person, men jag har ännu ljudet av hennes röst i min hjärna. Jag tänker däremot ofta på hennes påverkan på mej och den jag är ... och min påverkan på mina båda döttrar. För allt följer en linje, min mammas sätt att vara, känns ibland igen i döttrarnas sätt. K fick t.ex ett stipendium när hon slutatde gymnasiet ( veckan efter sin mormors begravning) p.g.a. sin nyfikenhet och sitt ifrågasättande. Jag känner igen det - i flera generationer. J är envis som få, ger inte upp i första taget, ska klara saker!. Jag känner igen det också.
Till mina föräldrars grav åker jag sällan. Jag vet att därunder ligger förmultande kroppar av både mor och far. Men det är inte viktigt för mig... det är de starka minnena som är det viktiga.
Min mor var den starka, min far var en bakgrundsfigur som jag aldrig lärde känna, trots att han levde till jag var 35. Men tillsammans, så har de format mig alldeles otroligt mycket....
