Prästavägen

 

Det där med geocaching, det har verkligen legat nere under detta år. Svalnat intresse och lite svårt att gå länge sträckor, det är väl två anledningar.  Man kan absolut leta geocacher billedes också, men jag/vi har egentligen aldrig varit intresserade av att hoppa ut och in i en bil och leta "burkar". Geocaching, det innebär för mig/oss, att man kommer ut och rör på benen en lite längre sträcka. 

Idag blev det äntligen av att leta upp de fem cacher som var utlagda utmed "Prästavägen", en gravt kulturbelastad väg mellan lilla byn Södra Säm och det lite större samhället utmed väg 157, Gällstad.

 157, tänker en del. Det är siffror som jag sett på köpcentrens ytterväggar. Jodå, Lager 157 har sitt ursprung och sin moderbutik i Gällstad.

Nu var det inte shopping som skulle avhandlas, utan en vandring där historiens vingslag ständigt var närvarande.

Lilla byn Södra Säm, den ligger vid ett vägskäl där svenska och danska kungar, svenska och danska trupper, passerat. Ja, det var liksom riksväg nummer ett i  det medeltida Sverige.

Här lär Valdemar och hans bror Erik ha slutit fredsavtal med den danske kungen, på 1300-talet,

Engelbrekt och hans mannar slog läger vid den närbelägna Sämsjön på 1400-talet. Fogden som huserade på Opensten , en knapp mil bort, träffade Engelbrekt i lägret och blev då tvingad att lämna ifrån sig borgen. Samma dag brändes borgen.

Danska trupper passerade 1520 Södra Säm på sin väg mot Sten Sture och hans trupper. Sten Sture och hans bondesoldater väntade vid Bogesund, nuvarande Ulricehamn. I slaget, som svenskarna förlorade mot Kristian II, blev Sten Sture träffad av en kula i benet. Den elaka inflammationen som blev följden, gjorde att riksföreståndaren dog på väg till Stockholm.

Vid knutpunkten Södra Säm fanns förstås en kyrka. I grannbyn Gällstad fanns också ett Guds hus. En och samma präst hade hand om de båda kyrkorna. Han fick traska den 2,5 km långa sträckan mellan de båda kyrkorna, varenda söndag.  Därav namnet Prästavägen....

På 1820-talet, så var Södra Säms storhetstid förbi och man tog kyrkan ur bruk. De värdefulla förmålen, flyttades till den alldeles nybyggda kyrkan i Gällstad. Nu fick byborna i lilla Säm traska till Gällstad för att höra Guds ord. Så benämningen "Körkevägen" finns också.

Ruinerna av Södra Säms kyrka finns kvar. Jag är lite besatt av kyrkoruiner. Anser att de förmedlar betydligt mer andlighet än en kyrkobyggnad.

Den invasiva balsaminen kantade en stor del av Prästavägen.  Jag tycker att det är en vacker blomma, som finns i flera röda och rosa nyanser, men jag inser att den breder ut sig allt för mycket på andra växters bekostnad. 

En bänk fanns på platsen för den första geocachen. Här skulle man kunna sitta och titta ut över ruinerna från den gamla kvarnen. Bara det att hela området var täckt av balsaminer. Och de fallna äpplena luktade höst...

Man känner till tjugotalet bostäder som funnits längs vägen. Små torp och ännu mindre backstugor.

Två  hus finns kvar idag.  Gissar att det här byggdes på 1800-talet....

Höstfärger! En vecka efter måndagen med bad och sensommarsol, så var det dubbla tröjor och jacka som gällde. Jätteskönt promenadväder, drygt 10 grader.

Vet ni vad ett "le" är? Gissar att det är typiskt västgötskt och småländskt uttryck. 

Detta är ett "le". Det finns säkert tio vackra "len" längs vägen. Gott att de var öppna! "Len" är ju till för att stänga in  boskapen, så att de håller sig på sina egna marker.

Tycker att "len" är vackra. Men de har absolut en "bäst före tid" - eller snarare ett utgångsdatum.

Till skillnad från den här "talande" stenen.....

Förr låg jag uti åkerjord

Jag var till besvär för oxar och plog

Nu står här till hägnad och gagn

Står här säker i seklerna mång.

Nödrim.... men helt ok!

"Pusta" kan också vara ett regionalt uttryck?  Här hade i alla fall prästen sin "Pustesten", där han kunde sätta sig ner och vila benen, i den ständiga uppförsbacken från en kyrka till en annan.

Hembygdsföreningen i S.Säm-Gällstad har ställt i ordning den fina lilla vandringsleden, Man ville skoja till det lite, och satte upp Prä-sten. 

Vad är en geocache? kanske någon undrar. Det är en behållare av något slag. Innehållet består av något som går att skriva på, för man ska, som ett bevis för att man hittat gömman, plita ner sitt alias. Vi "heter" alcel53.   

Hur man hittar gömman? Det finns flera olika appar att ladda ner i mobilen. Jag /Vi använder c:geo. 

Nu fungerar inte mobilens gps så jättebra överallt, så därför så använder vi oftast en gps. Cachebeskrivning med koordinater laddas ner från datorn, från geocaching.com. Där går man också in och loggar de cacher som man hittat. Eller öppnar ett konto. Gratis- eller till en kostnad av 30 dollar per år.   ( Genom att betala ca 300 kr per år, så har man tillgång till alla cacher i hela världen, annars är det lite begränsat)

Så här kan en enkel cache se ut, ett plaströr ( pet-rör) inborrat i en träbit. 

Tillbaka till Prästavägen. En eloge till hembygdsföreningen som tydligt markerat alla gamla boplatser.

Vid Liljas hade man foton på dem som en gång bott där.

"Drängastenen". För att få anställning som dräng på de större gårdarna, så påstås det att man var tvungen att bevisa att man kunde lyfta motsvarade en säck havrekorn eller rågkorns vikt. 120-130 kg!

Fast... nä, det tro jag inte riktigt på....

 

Karlsson löcka. Vet ni vad en "löcka" - eller som vi säger idag "lycka" - är?  Jo, det är en bit åkermark, där man kan odla foder till sina djur, och när den skörden var klar, så fick djuren beta där. 

Idag tar bönderna både en tredje och fjärde gräs-skörd på sina marker. Förr fick man nöja sig med en.

Karlsson och jag är kollegor. Delvis i alla fall. Han var både folkskollärare och organist. Jobb sju dagar i veckan, alltså. En del av hans lön, den bestod av att han fick en "löcka" i anslutning till sin bostad.

Det bäst bevarade huset, utmed Prästavägen. 

I ett liknande hus bodde jag, då jag var barn. Som ungdom ville jag bara bort från det gamla huset. Idag skulle jag ge mycket för att få bo i ett sådant hus igen. 

Konstigt.... eller kanske helt naturligt....

Vandringen börjar gå mot sitt slut. Vi har kommit till brukade marker i utkanten av Gällstad. 

Det speciella här, det är de vackert lagda stenmurarna. 

Snacka om hantverk! Med tyngd!

Varför nummer sju kom på efterkälken, ja, det är frågan. Obesvarad. Men kontakt med de nyfikna ungdjuren, det var det inte svårt att få.

 

Den snart 200 år gamla kyrkan i Gällstad, blir synlig. 

Stor, pampig  och nyrestaurerad ligger den alldeles utmed väg 157. Makens mormor ( och morfar som  han aldrig träffat) har sin grav på kyrkogården.

Och tänk, det är precis lika lång väg tillbaka till S. Säm. Bara en skillnad, tillbakavägen den går lite lätt nerför hela vägen. 

Fem cacher hittade vi och fick en riktigt fin promenad på sådär 8 500 alnar.

Nationaldag

Någon nationalist är jag inte. Men jag fick en ledig jag ändå.
Det som rä lite tokigt är ju att jag inte heller är någon internationalist, jag tycker till exempel att vi har alldeles för mycket oanvänt invandrat folk i vårt land.
Samtidigt som jag tycker att det är lite kul med folk från andra kulturer, bara de lär sig svenska och inte ställer en massa krav.

Som att de ska ha eget böneutrop.
Eller att deras barn ska fasta och samtidigt gå i skolan.
Eller att man inte bemödar sig att vare sig lära sig svenska eller att försöka hitta en försörjning.

Tänkte på det, då jag hade en av mina klasser igår. Enbart 20 % av barnen var helsvenska ( tror jag), om man ser två generationer tillbaka.
Det är intressant, tycker jag. I lilla Grimsås.
Men jag gillar inte den segregering som finns mellan svenskar och invandrare... och som beror på både oss och "dem"....

Vi är olika.
Som tur är så får man tycka vad man vill i vårt land.
Eller får man... egentligen?
Jag tycker nog fel ibland.

I september är det val i landet som firar sin egen dag idag.
Det blir svårare och svårare att rösta, tycker jag.
Alla partier, och då menar jag alla, har åsikter som jag sympatiserar med.

Så nu gäller det att bestämma sig för vilka frågor som är de viktigaste.

Ekonomisk jämlikhet.
Bra vård för alla..
Ansvarstagande för skattemedel. ( gäller stat, kommun, landsting... förstås)
Inga privata vinster där skattemedel är inblandade.
Färre idiotiska regelverk från EU.
Begränsad invandring.

Vilket politiskt parti finns för mig?????

I den  kruttorra perennrabatten blommar sex olika sorters nävor.
Denna är vackrast. Det tycker humlorna också. Jag vet inte var plantan kommer ifrån. Kanske är det en invandrare. Sådana invandrare ska vi inte ha begränsning utav....

Nationaldagen bjöd på Prästvägsvandring i regi av Vegby/Säms hembygdsförening.
Ett passande evenemang en dag som denna.

Helena parkerade sig på vägen, i väntan på sin morbror och sin make.

Gunilla och C-E laddade upp för vandringen. 
Ca 2,5 km lång... svagt lutande uppför hela tiden.

Kyrkoruiner är favoritplatser för mig.
Har besökt många under den tid som jag/vi var flitiga geocachare. ( Just nu ligger det intresset i träda. Hoppas att det blir uppodlat igen)
Tycker att kyrkoruiner är fridfulla platser.

Vandringen utgick från kyrkoruinen i Södra Säm. 
Målet var Gällstad kyrka... eller egentligen Gårdö, nästgårds till kyrkan i Gällstad.
Södra Säms kyrka ersattes av Gällstads kyrka, i mitten av 1800-talet.

Kvinnan, som kallade sig Fredrike, och som sa sig vara gift med skomakaren som bodde längs Prästavägen ,guidade oss längs sträckan, som förband de båda orterna, Södra Säm och Gällstad.

En annan kvinna, intog flera olika roller under vandringen.
Här gestaltar hon en kvinna som satt fängslad i jordkällaren, nära kyrkan.
En "fallen" kvinna, som var glad i brännvin.
Ingen av oss vandrare hade med oss något starkare än kaffe, så här på onsdagseftermiddagen.

Femtiotalet personer deltog i promenaden. En promenad i riktigt skönt försommarväder.

Nävor, i form av skogsnäva ... eller midsommarblomster ... fanns längs vägen.

Och ser man på,  där kom ju traktens lärarinna.
Hon hade ett fasligt bestyr att ta hand om barnen i flera olika skolor.
Förmiddagen hade hon tillbringat med elever i Månstad, påstod hon.

Vi passerade många ställen, där husen för länge sedan var borta.
Men det fanns också  några vackra gamla hus kvar. Drömhus, enligt mig.
Här bodde skomakaren och hans fru, alltså vår guide Fredrike.

Vi passerade ett antal "len".
De hade hållits sig i relativt bra skick, och var sannolikt använda under nittonhundratalets andra hälft.

Vid fikapausen passade jag på att ta en närbild av våra duktiga guider.
Bakom dem syns C-Es morbror, Bengt-Göran.

Arne omnämndes flera gånger under vandringen. Det är en åttioårig Gällstadsbo, som ägnat mycket tid till att sätta ut skyltar och informationstavlor längs Prästavägen . Vid fikastället hade han rest denna stenstod. Enligt guiderna så var det en installation som protesterade mot att de som bestämde i kyrkopolitiken i trakten, var emot kvinnlig präster.
En bra protest.

Gamla maskiner/redskap fanns längs vägen. "Jätten" användes då man skulle rensa bort sten och då stenar behövde klyvas för att kunna forslas bort.

Alla gamla boställen var tydligt utmärkta. Av Arne.

I brunnen fanns fortfarande lite vatten kvar.
Ingen var dock så törstig så att den ville testa vattenkvaliteten.

Drängastenen vägde 120 kg.  För att bli en duglig dräng, så skulle man orka lyfta den.. eller iallafall rubba den. Undrar om det stämde. 120 kg är JÄTTETUNGT!

Ytterligare ett led.  Alla gamla grindar var  utmärkta med namn.

Karamellkokerskan hette Blad.
Folk var som tokiga för att få smaka på hennes sötsaker.

Ännu ett "drömhus". Ett hus  som var i riktigt bra skick, mindre än en kilometer från centrala Gällstad.

Här hade bleckplåtslagaren bott.
Bleckplåtslageri fanns långt in på nittonhundratalet.
Ett av de "nyare" yrkena längs vägen.

Stenmurarna hälsade oss välkomna till Gällstad och Gårdö.
Prästavägen slutade ett par hundra meter från kyrkan.
Vi tackade för en trevlig vandring, med duktiga guider.

Från Gårdö kom C-Es och Helenas mamma. Min svärmor, alltså. Hon var näst äldst av sex syskon.
Idag finns bara två i livet. Yngsta brodern Bengt-Göran och hans fru var med på dagens vandring.
Vi passade på att ta en titt i Gårdös trädgård och prata med den nuvarande ägaren.
Huset var sig likt sedan den tid då C-Es mormor Svea huserade här.

Pioner prunkade i Gårdös trädgårdar.

Skulle vilja ha lite fler pionsorter, jag också. Och runda, stenlagda rabatter, som i Gårdö trädgårdar.

Vid Gällstads kyrka, vid Sveas och hennes makes grav, avslutade vi vår vandring.
C-Es mormor hade varit änka sedan 1954, sedan Bengt-Göran var 7 år gammal. Hon blev 87 år, och var i det längsta en riktig krutgumma, en bestämd kvinna som jag hade stor respekt för.

Någon flagga har jag inte firat denna dag. Men jag tycker att jag/vi firat dagen på ett alldeles utmärkt sätt ändå.