Novembernyttigheter

Tror att det är nyttigt för både kropp och själ att komma ut i skogen ibland.
Nu är det så att vi har skogen alldeles intill, men det blir ändå ganska sällan som man beger sig ut i ren skogsmark, det är ju ganska så bekvämt att ta sig fram där det finns vägar och stigar att gå på.

Det var en ovanlig morgon att vakna till; det var fredag och båda döttrarna fanns i sina flickrum på ovanvåningen. De hade tagit sig/ fått lite extra ledighet efter gårdagens avsked till Svea.
När Karin kommer till sitt barndomshem i höst-tid, då vill hon gärna plocka svamp.
Så ock denna dag, den mulna, fuktiga men ljumna första november.

Visst kunde vi gå ner till mosskanten och kolla trattkantarellställena, tyckte jag. Tog fram några små plastpåsar, och döttrarna skrattade åt mig. De ville ha en stor påse.
-Tro inte att det finns någon svamp, sa jag. C-E kollade för några veckor sedan och kom hem med en ynka trumpetsvamp.
- Vi kan ju tro på att det ska finnas, tyckte Karin, varvid jag plockade fram en ICA-plastpåse. ( Kanske skulle önska mig/köpa mig en riktig svampkorg, någon sådan har jag aldrig ägt, MEN mycket svamp har vi plockat under alla år... i plastkassar. Funkar jättebra om man tar hand om svampen direkt när man kommer hem.)

Hundratalet meter från huset hittade Karin den första kolonin svamp.
Trattkantarell trodde förstås den glada svamphittaren att det var. Det hade jag sagt tills bara för några år sedan, då jag äntligen lärde mig att skilja mellan trattkantarell och trumpetsvamp.
Detta är ett exemplar av den senare sorten.
Vi hittade mer trumpetsvamp än trattkantarell idag.
Båda är goda att äta.

Tranbären var mogna,  frostnupna och jättegoda.
Tillgången var inte så stor just här, men jag är säker på att det finns en hel del på andra ställen.
Tranbär lär ju vara jättenyttigt. Undrar vem som plockar de bär som man gör juice av och undrar var de bären kommer ifrån. Jag gissar på att de kommer från något östligt grannland.

Johanna hade hittat ett område med både trattkantareller och trumpetsvamp.
Hon hade verkligen de selektiva ögonen med sig.
Det är svårt att urskilja de bruna svamparna bland annan brunfärgad höstlig växtlighet.
De små påsarna som jag tänkt vi skulle ta med oss, de hade inte räckt långt.
ICA -kassen blev halvfull av mossnära novembernyttigheter.

Jag kollade mest på naturen. Senhösten är verkligen skogens tid.
När alla vår, sommar och tidiga höstfärger har försvunnit, ja, då är det verkligen läge för att gå ut i skogen och njuta av de murriga färger som senhöstsskogen har att erbjuda.

Den stockremmanära skogen är nyttig för koordination och balans.
Man måste kliva över stock och sten och parera mer eller mindre vattenfyllda hålor.
I förrgår, då jag gick Modsrundan, såg jag en koloni gula kantareller.
Vi passade på att hämta hem dem också.

Väl hemma blev det rens och torkläggning av trattkantareller och trumpetsvamp, medan Karin och Johanna tog med sig de gula kantarellerna till Hjälshammar för att steka eller stuva.

Quornfärssås tillagades snabbt, och efter att för andra dagen i följd ätit quorn, så måste jag bara propagera för detta nyttiga köttalternativ. Det finns mängder av bra recept, som gör att maträtter gjorda på den proteinrika svampprodukten blir minst lika goda som maträtter gjorda på riktigt kött. Samt att det känns mycket nyttigare.

Ser fram emot nästa besök av döttrar med sambos, om tre veckor. Då ska jag leta reda på nya quornrecept och testa nya grytor. Ska försöka få till att även jag och C-E äter quorn någon gång per vecka.... tyvärr har jag inte kommit dit än... men det är ju bara att bestämma sig.

Döttrarna åkte iväg till Småland och vidare äventyr med och på häst.
För egen del så fortsatte jag novembernyttighetsdagen med en pumpstav-promenad på 3 km.
Känner mig nöjd med mig själv och med en rolig dag med döttrarna. En bra känsla!

Ljuvliga ljud

Står här framför datorn igen och tycker väl att lovet blev lite dumt....
Eller inte..
Det blev inte som jag trodde iallafall ... jag som skulle ut och geocacha....

Man kan ju undra varför jag skulle sätta igång kiropraktorgrejen nu, men om man tänker efter, så var nu alldeles jättebra för jag får två behandlingar på lovet och kan verkligen ge kiropraktorn chansen att rätta till snedheten i ryggen.
Promenera får jag ju, så det blev en lång promenad på ca åtta kilometer på förmiddagen.
Lite långsammare än normalt bara.

Hörde några ljuvliga ljud: tranan som anlänt till "the fields of the Hook" och så mina egna fötter.
Tog stavarna när jag gick, men lyfte dem då och då för att lyssna på mina steg som lät lika på båda fötterna.
Eller iallafall nästan lika.
Det kändes riktigt stort, efter all obalans som jag gått med under flera år.
Knackade på Karlas dörr och tänkte att få en pratstund stående... men hon var inte hemma.
Kanske gör ett nytt försök i morrn och tar den andra åttakilometersrundan ut till järnvägen - Kust till kustbanan.

Bra att ha en bra stol av Baden baden-typ. En sådan som man kan fälla ner helt, så att man kommer i liggande position.  

Så efter stående fika, så blev det liggande - men shorts och linne - i solen på vår fina altan.

Många "gamlingar" bygger in sina altaner och gör dem till "pensionärskuvöser".

Skulle aldrig falla oss in. år altan är ljuvlig från april till september, om vädret är med.

Och på sommaren räcker det att det inte regnar, där är nästan alltid ok temperatur, även om det är molnigt.

Snödropparna i landet nedför altanen, de växer sakta. Alldeles för kallt på nätterna.
Glömde att ta in påskliljekrukan i natt... den överlevde inte polarnatten.
Bra att den överlevde påsken.

Efter att ha suttit ner ( det känns inte bra att sitta) och ätit ostkorv och äggröra till sen lunch, så fick det bli en promenad till. Fast bara två kilometer. Känns gott att gå.....

Nu får det väl bli horisontalläge en stund. Tur att jag har en massa bra böcker hemma. Började med "Sju jävligt länga dagar" på förmiddagen. Får fortsätta i den humoristiska boken med det gräsliga namnet....

Vintervantar .....

... och Madeiramössa behövdes på eftermiddagens promenad.  Termometern visade på +3 grader.

Det var med en känsla av lätt eufori som jag tog med en bunt vägmötesprotokoll som skulle delas ut,  och gick ut på en kylslagen promenad - Kroken t.o.r.

Det är en härlig känsla att stå precis på kanten av ett lov. Tio dagar ledigt, alldeles oskrivna dagar.... och efter det ett härligt jobb att komma tillbaka till.
Ibland, när det är lov, så är nästan alla dagar inplanerade. Då är det ju fritt från skolan, men inte riktigt lov.... Nu kan jag göra det jag vill. Jo, en dag är planerad ... unga, mysiga kollegan Emma ska åka med på en geocachingrunda i Ulricehamnstrakten på torsdag.Ger mig nog ut på egen hand en gång också. Ett sätt att se helt nya saker, inte så långt bort.

Läste igår på FB - geocaching women- ... vet i sjutton hur jag hamnade i den gruppen, men där är jag iaf med ... om en - för mig okänd- kvinna som firade att hon hittat sin 5000:e cache. Varvid jag inte kunde låta bli att undra om det blivit en sjukdom..... Tycker att geocaching är kul, men förstår inte en del av det ... en sak jag inte förstår är jakten på antalet hittade cacher, en annan är att det ska vara speciellt märkvärdigt att hitta en gömma först av alla.... eller att riktiga geocachare inte anser en gömma hittat om man hittat den,  men inte kan komma åt den för att den sitter livsfarligt högt ....eller djupt... eller på annat sätt inte går att öppna.
För mig är hittat hittat och det som inte är hittat, det är inte hittat.

Tur att man kan bestämma själv hur man vill göra med den roliga fritidssysselsättningen. För egen del är jag så glad att den visar mig på platser som jag annars aldrig skulle sett.

Lov ger känsla av eufori... därför att man vet att det är en tidsbegränsad ledighet. Tanken på att ha ständigt lov ger mig en ångestkänsla. Allra värst är det förstås för unga eller medelålders människor som inte har ett jobb att gå till, fast dom helst av allt skulle vilja. Men jag - som har sex år kvar - tror att övergången från arbetsliv till pensionärstillvaro kan vara minst lika jobbig. Om man är vid god hälsa och vigör....

Förstår inte vad man skulle fylla dagarna med om man alltid vore ledig.... men om man lever, så lär man få se om och hur det funkar. Än så länge är jag väldigt glad att jag har ett jobb att gå till.

Var inte så länge sedan det var lov... sex-sju veckor sedan....då när vi kom hem från våren på Madeira till vintern i Sverige. Sedan dess har det varit riktig vår och t.o.m någon dag som bjudit på sommartemperatur.
Om det kändes som slutet av april för en dryg vecka sedan, så känns det mer som mars än april just nu. Och i morrn lär det väl bli februariväder. Det är väl detta som kallas aprilväder.

Påsk är ju kristenhetens största högtid och själva grunden till vår religion. Det händer massor av saker i kyrkorna.... men jag lär stanna hemma. Ett tag kände jag mig ganska hemma i kyrkan, det gör jag inte längre. Jag ska njuta av ljuset utomhus  istället för inne i kyrkan. För säga vad man vill om vintervantarväder, så är det iallafall ljuset som råder. Det är härligt, en härlig tid är det nu, då det blir bättre för varje dag.... även om själva vädret kommer med bakslag.... och kräver vintervantar på.