Back on track!

 Ja, det var en jädrans smäll! En enda riktigt nära! Jag var ute i trädgården, maken inomhus... han hörde inte mullrandet som närmade sig förrän det var för sent. Hade hunnit dra ur kontakten på TV-apparaten, men inte hunnit till modemet. 

Hörde av grannen att blixten slagit ner i ett träd ett par hundra meter bort. Märkligt att laddningen kan leta sig ända till vår fiberkabel och genom den förstöra modemet. 

Ibland inser man att det var enklare förr! Då när TVn gick för sig och telefon och dator för sig. Nu är det sammankopplat, och det enda som funkar det är mobilens 4G. Vet inte hur vanligt det är att ha begränsad surf ( tror att det är vanligt). Jag har TRE och 5 GB.  Använder det ganska mycket, men brukar aldrig ta slut, på långt när. Men denna månad, så får jag spara lite. Det har gått åt ovanligt mycket, denna månad, så blogga genom telefon och surf, det har det inte inte varit tal om.

Kan vara gott med en paus ibland också. 

Jag kan tycka, att om jag normalt gör åt 2 GB "surf" i snitt, så borde jag kunna spara av de tilldelade 5 för att kunna använda dem, om jag någon gång behöver. 

Tyvärr funkar det inte så, och då tycker jag inte att man tänker rätt. Det man spar, det har man kvar, det borde definitivt gälla. Det är väl så man bör tänka i dessa tider, då offentlig verksamhet och privat dito bör tänka mer än en gång innan man använder sina medel.

Har inte använt något av de (inte så stor summa) pensionssparade pengarna ännu. Varje år har jag fått en förfrågan om utbetalning ska börja, och då från den månad då födelsedagen firas ( november). Vet att det varit något konstigt med pensionssparandet i tidigare form, och att jag gick över till ett annat månadssparande för ett antal år sedan. Men att det varit så här tokigt, det visste jag inte. På mina sparade pengar, som redan en gång är skattade, ska jag betala 30 % skatt.!!!!Förklara den logiken den som kan.

Eftersom jag fortfarande jobbar ett antal timmar i månaden, så uppbär jag lön på några tusenlappar i månaden. Den skatt som dras där ifrån, den är så låg så att den knappast märks. 

Kan väl vara så att det ska löna sig att jobba, men att dra skatt på de pengar som är tänkta som pension, och som redan är skattade, det förstår jag inte.... 

Fick ett mail, via Kivra ( utmärkt app) från Skatteverket. Angående pensionshöjningen som skulle ske i augusti. Tänkte väl att det blir väl inte mycket, en hundralapp, kanske, jag har ju helt ok pension redan... men tji fick jag, 0 kronor. Det samma gällde maken. 

Det är jättebra att man satsar på dem som har låg pension. Förstår inte att man kan leva på den summa pengar, som är lägsta garantipension.

Men samtidigt... snikna jag... en hundralapp kunde väl alla fått. Bara för att visa att man satsar på alla oss "gamlingar". 

Det var värst vad det blev mycket pensionssnack. Var inte alls tänkt så, då jag slog mej ner framför datorn. Tänkte lägga ut några kamerabilder ( tidigare har jag bara visat bilder som jag tagit med mobilen)  och ta upp en skitsak, som egentligen inte alls är en skitsak. 

Utan en fråga om  att må bra och om jämställdhet.

Resan från Grövelsjön till Grimsås tar dryga nio timmar, med ett par pauser inräknade. Största delen av resan går längs Inlandsvägen, riksväg 26. En väg som går mellan Halmstad och Mora. En turistväg, året om.

På denna sträcka finns inte en enda rastplats med toalett. Det finns förresten knappast någon rastplats alls, bara små parkeringsfickor utmed vägen.  De allra flesta behöver göra ett toa-besök, under de långa resorna. Det blir förstås på lunchstället, men det räcker inte. Nummer två är inte att tänka på för någon, men män kan lätt gå bakom bilen och "slå sin drill" på en parkeringsficka. 

Men damer, vad gör vi? Knappast så att vi drar ner byxorna och visar alla förbipasserande rumpan. Gå in en bit i skogen... ja, men det kräver att man tar på sig ordentliga skor! Man går inte med sandaler i terräng!

Har svårt att förstå att man inte fått till en enda rastplats längs de  högtrafikerade riksvägarna. Gäller f.ö. väg 66 mellan Sälen och Vansbro också, samt väg 70 mellan Mora och Idre/Norge. 

Tre dagar i fjällbygden! Skulle kunnat stanna längre...tagit det lugnt och bara njutit. Och sluppit förkylning ( maken) förstås. 

Nio timmar drygt, enkel resa. Är det värt den långa tiden på vägen? Ja, ja, ja! Skulle sätta mig i bilen i morgon igen, om någon frågade om jag ville åka med....

Det är så otroligt vackert, och så rofyllt. Såg ganska många ensamma vandrare. Tror att det är en riktigt bra retreat. Men lite långt att köra på egen hand... 

Hoppas att maken vill/vågar åka med nästa år igen ( han har "alltid" blivit förkyld under eller efter resor på senare år).... 

Kul att bloggvännen med samma namn som jag ( Anna-Lena -i Östersund) informerade om att denna vackra vy från lilla orten Sorken i Norge visar "dronningen".  Hög byst, hals, ansikte med spetsig näsa, panna och håret utsläppt, ligger hon där och gottar sig.  en av resans vackraste vyer.... Visst är hon tydlig !

Gott att den fuktiga, kvalmiga åskluften har bytts ut mot en betydligt friskare luft. Det regnade och åskade ( modem urkopplat) en stund i går kväll, men inget otäckt nära. 22 mm regn var dock välkommet. Tyvärr är det så att en del björkar blivit gula och tappat sina blad under den varma perioden som varit. Inte kul.... men vi går tveklöst mot höst. Varvid jag redan längtar till slutet av mars igen..... 

Fördelen med kyligare väder.... nu kan man man ge sig ut på lite längre vandringar/promenader igen. 

( Cykel funkar när det är varmt.... )

Ska korrekturläsa inlägget  ( missar alltid något fel ändå) och sen ska jag ta en runda och leta efter gula, välsmakande svampar....  kantareller. 

Jobbdag

 

Uppskattar att vi bara har några centimeter snö. Skogsvägarna och stigarna är lättframkomliga. 

Det är ju lite knäppt; trots att man jobbat med samma jobb i fyrtiofem år, så känner man sig lite spänd inför terminens första dag.  Man tänker igenom planeringen flera gånger om, ändrar lite och kollar så att man har koll på precis allt. 

Det gör man förstås, mer eller mindre inför varje skoldag, men aldrig så mycket som inför terminens första arbetsdag.  Jag har varit undervisningsfri i fyra veckor... nästan som ett halvt sommarlov... och äldre blir man ju, så det är ju inte så konstigt att man funderar lite extra på hur det ska gå att starta upp igen.

Det var märkligt, kollegorna fanns inte i personalrummet denna morgon. Nej, dom fanns i ett klassrum. Märkligt, tyckte jag. avstånd, tyckte dom. Det blir för trångt med 8-9 personer i vårt personalrum. Jaha, tänkte jag, kommenterade inte på direkten.............men.... i klassrummet, så funkar det inte med avstånd... varför denna åtgärd då.... ?  

När jag gick upp till personalrummet med den tomma kaffekoppen, så hade kock och vaktmästare och ytterligare någon, inalles fyra personer, slagit sig ner tätt, tätt vid ett av personalrumsborden med sin frukostmat.....  

Om det finns något som den här pandemin har fört med sig, så är det avsaknad av logik. På alla plan...

'

Tolv gitarrer och lika många ukulele stämde jag förra torsdagen. Det var bara ett par gitarrer som hade stämt om sig efter en vecka,. det tackar vi för. Det låter bättre om alla ackord består av samma toner.

Min huvudsakliga uppgift under min arbetstorsdag, det är ju att ha musik med de olika klasserna.

Före jul blir det mycket sång- alla gillar ju att sjunga julsånger. Nu är det dags för en period med komp-instrument. Var i grannskolan och hämtade ett gäng gitarrer, och ett ännu större gäng ukulele, under förra torsdagens planeringsdag.

Idag var det dags för eleverna i åk 4- 6 att spela på instrumenten. Vi började med gitarrerna. Kanske hade varit enklare att börja med de små stränginstrumenten- som dessutom bara har fyra strängar- men gitarr det har jag spelat ( klinkat på) sedan jag var barn, så det kändes enklare så.  Ukulele har jag bara varit bekant med en vecka, men det funkar bra att få till några ackord på dem också,. Nackdelen är att jag har för stora fingrar för att riktigt få plats på en smala halsen.

Så snyggt med den gamla räfsan som en "utsmyckning" i grannens trädgård.

Jag tänkte att vi skulle spela Gubbe Noak. På två ackord.  Trodde att de flesta barn skulle lära sig två ackordsgrepp och att byta mellan dem, under en lektion. Men det var svårt. Så i stället så fick eleverna hålla antingen D eller A7 hela tiden, så fick jag "spela" på dem. Det gick bra! Och barnen försökte verkligen. Nästa vecka kör vi igen, målet är att de ska kunna byta tre ackord på gitarr före sportlovet, så får vi ta lite ukulele efter det.

Och närkontakt med barnen, det bir det verkligen, då man ska gå runt och kolla fingersättning och ibland flytta på svettiga små fingrar, så att de hamnar rätt.

Roligt var det, och trots att det var betydligt mera jobb för lärarinnan än att kompa julsånger, så kände /känner jag mig ovanligt pigg och glad efter jobbdagen.

Energi föder energi!

Fast det vete sjutton om jag bryr mig om att ta rast med kollegorna mer, om det är i ett stort och ödsligt klassrum vi ska ta vår kaffetår. 

Solen sa tack och adjö, då jag hann med en liten promenad efter jobbdagen.

Blev bara en kort, knappa halvtimmespromenad, efter skoldagen.  Solen lyste igenom molnen precis när jag kom hem. När jag hunnit ut igen, bara några minuter senare, så var den på väg att säga tack för idag. 

Har svårt att fördra mörkret. Trots att dagsljuset numera stannar 45 minuter längre än vad det gjorde när dagarna var som kortast, så är det mörkt alldeles för länge. Blev riktigt förvånad i morse, det var ju helt kolsvart, då jag åkte vid kvart över sju. En pensionär ju normalt inte upp och utomhus vid den tiden, så jag hade glömt hur mörkt mörkret kunde vara.

Solsken över gårdagens lång-promenadrunda.

En större budbil stannade utanför huset, då jag kommit tillbaka från kort-promenaden. En man klev ur bilen och jag tänkte att han ska nog fråga efter vägen. För jag/vi har inte beställt något större gods, typ möbler eller så. Men han hade en leverans till mig.... en fotobok, som jag  beställt via Facebook. Alla årets Instagram/facebooksbilder  fanns med i den över 100 sidor tjocka boken. 

Beställde en foto-årsbok även förra året. Roligt att bläddra i och att minnas. Jag var absolut nöjd med förra årets bok ( 2019), men boken för 2020 den var ännu bättre. Stora rejäla foton på tjockt papper. Past book heter företaget som tryckt boken. Försöker kolla var företaget finns, hamnar i USA.... skulle ändå tro att den är tryckt i Europa, då leveransen gick tämligen snabbt och då jag betalade i Euro.

Pryder sin plats, trots att det är visset ris och några vanlig stenar av kvarts.

Fick ett meddelande på Kivra idag. från pensionsmyndigheten. Hade fått påökt med 750 kronor i månaden.  Inte illa, tänkte jag.... som fortfarande tror och tycker att jag får pensionen som en gåva. Men så är det ju inte, jag har ju faktiskt  jobbat in pensions-lönen genom alla mina jobbdagar. 

Tjatigt

 Det här är ett inlägg som jag tycker att ni ska hoppa över att läsa. Ger ingenting för den som följt mig ett tag, det är samma jäkla tjat om det där med att bli pensionär, som det brukar vara. Ännu dystrare antagligen. Så stopp där, förhoppningsvis blir nästa inlägg av något högre värde. 

Men jag behöver skriva av mig......that´s it!

- Gråter du, undrade maken då jag nyss vaknat. Han torkade bort något blött som rann nerför den högra kinden.

- Nej, sa jag. Jag gråter inte.

Kände efter där på kinden, jo, där var det vått. Någonting utsöndrades från tårkanalerna.

Helt omedvetet.

Idag var alltså dagen. den när jag skulle gå från yrkesliv till att bli  pensionär.

Det kändes ett vemod i varje cell  kroppen, en känsla som kom då jag insåg att idag börjar skolterminen- det nya läsåret.

Det kändes en ledsenhet. En sorgsenhet.

En känsla som jag inte riktigt kände igen sedan tidigare. 

För nog har det varit så, att alla de gånger som jag känt mig ledsen eller sorgsen, så har det funnits något skäl till det. Det har varit något i livet, stort eller smått,  som inte varit som det skulle. 

Idag var ju allt som det skulle. Fullständigt normalt. Det är många som påstår att de ser fram emot att gå i pension. 

Att få bli pensionär, det ska man vara tacksam för, det är långt ifrån alla som får uppnå den åldern.

Man är gammal, samtidigt som man inte är så gammal. Och absolut inte i sinnet- eller är det kanske just det jag är, med tanke på alla dessa jeremiader.

Ändå tänker jag- Var detta livet? Var det inte mer än så? 

Om någon skulle läsa detta, så skulle den förstås protestera. Livet är väl inte likställt arbetslivet. Livet är så mycket mer, det är bara att ta för sig, så länge man orkar.

Jag måste börja lyssna på den kloka rösten!

Bara att jag inte vet  hur man gör.  Skolan har varit det centrala för mig i så många år, och tyvärr så kanske det varit så många gånger, att den varit viktigare än familjen.

Ja, inte nu sedan barnbarnen kommit, de är absolut  det viktigaste- men därefter så har skoljobbet kommit.

Det är konstigt att man kan bli så låg, ledsen, sorgsen och ha  gråten brännande bakom ögonen, när man borde vara glad. 

Är det bara jag i hela världen som har denna känslan för livet som pensionär? 

Finns det någon i hela världen som jag kan prata med för att få en mer positiv inställning ?

Det blev en promenad på morgonen. En lång promenad. Bästa rundan, kom jag på att det är. Det händer en del längs vägen. Vilket framgår av bilderna.

Lyssnade på Sommar i P1, med Marie-Louise Ekman, under det att jag promenerade på grusvägar i skogsvägar. Trots sorgen efter sin make, så är det en kvinna som fortsätter med olika projekt, åldern till trots.

Det borde finnas projekt för en avdankad lärarinna också.

Har ändå inte riktigt kunnat lämna: Idag sitter dom, mina kollegor,  i skolan igen och planerar läsåret. 

Fast....de sista åren har det ju mest handlat om kollegor som  är i mina döttrars ålder.  

Mina GAMLA kollegor, de har också gått i pension. 

Vi var många som var födda under femtiotalets första hälft. Nu ÄR vi ALLA i pensionsåldern.

Det är bara så livet är.

Då jag har en liten fot kvar i skolans värld, så har jag fortfarande mailadressen kvar, och får all information som skickas ut som massmail. 

Idag hade det kommit ett mail angående instruktioner vad som måste skrivas i bedömningsportalen,

Jag kände faktiskt- Så gott att slippa alla måsten. Jag behöver bara bedöma och betygsätta musikämnet. 

Inget mer måste...

Inga mer eller mindre meningsllösa kompetensutvecklingsdagar och/eller konferenser. 

Inga mer frustrationer över föräldrar som bara ser till sina egna barn, men ändå inte vill inse att de också kan ha sina brister. Inte bara andras barn som det är fel på..

Det finns mycket som är gott att slippa ifrån i den "nya" tillvaron. Men jag saknar kontakten med kollegor. Trots att de är unga, så har vi mycket att ge varann.

Jag känner mig lite ensam just nu, vet inte var jag hör hemma.  

Det gäller att försöka hitta nya hemvister. 

Det blir nog bra det här livet, och jag är verkligen lyckligt lottad som är frisk och rörlig.

Hur känns det nu, när jag fått skriva av mig så här på ett ganska ostrukturerat sätt?

Tack, det känns bättre. Inser dock att jag måste komma in i den nya rutinen, innan det känns riktigt bra- och normalt.

Nu tänker jag ta ett glas rosévin och sätta mig på altanen.. Det kan man göra en ljummen måndagskväll, då man är pensionär!

Många

 

Denna varma söndag tycks ha varit påfågelögonens dag. Oj, vad många vackra fjärilar som har gottat sig i vädden på andra sidan vårt staket. 

Märklig art, som nästan bara håller sig till åkervädd. Som tur är så har vi många sådana på andra sidan staketet också, så den eftertraktade nektarn tycks räcka till alla.

Det har funnits många andra insekter ute de senaste dagarna också. En bra känsla. Insekter behövs, för att vi ska få mat på bordet. 

Insekterna har inte synts till så där  jättemycket tidigare, men de har helt tydligt gjort sitt jobb, med tanke på hur mycket mat som finns i skog, mark och trädgårdar. Många hallon har vi på andra sidan vår byväg. En sådan skillnad det är på smak mellan vildhallon och trädgårdshallon. 

Det är en speciell dag idag, och det var väl dit jag ville komma med detta inlägget. 

Nu är det slut!

Idag gör jag min sista dag som anställd i Tranemo kommun. 

Många dagar har det blivit under de 44 år som jag jobbat här. Gjorde ett snabbt överslag på den nyss genomförda cykelrundan.  Ungefär 7000 dagar,kom jag fram till.

Träffade en av mina unga kollegor då jag var på favoritbadplatsen på förmiddagen.

- Det är absolut dubbelbottnat, det jag känner inför morgondagen, berättade jag för henne. 

Dels känns det bra att slippa ge sig iväg till skolan i det fina vädret, samtidigt som det känns väldigt konstigt att "alla" andra är där, men inte jag. Jag är för gammal!

Ok, som jag så många gånger talat om för er, på torsdag dyker jag upp. Det är ju min arbetsdag!

Visst har jag gjort många dumma grejer under 44 år. Men också en del bra, och framförallt sådant som eleverna uppskattat.

Under många år så blev det väldigt mycket teater, musikaler, musikframträdanden. Bra för självkänslan att våga i tidiga år, anser jag,

Under senare år så har det varit ett antal framgångsrika tävlingar som min klass vunnit eller kommit långt i. En gång fick hela klassen komma till Bokmässan och få pris av Bengt Westerberg och Ewa Dahlgren. Efter det fick vi en helkväll på Liseberg. Det var Läsrörelsen som anordnade den tävlingen.

Måste varit en något som Chalmers anordnade, då en annan klass vann en uppfinnartävling  på plats i Göteborg. Priset var en resa till Fredrikshamn. 

E-twinning har tagit mig ut i världen, till London, Amsterdam, Sevilla och Hydra.

Det var några roliga år, då vi var aktiva i det samarbetet, ett samarbetet över hela Europa, genom EU.

Och så har vi ju retorikmatchen som gått hyfsat, med en TV-inspelning tidigare. Om några veckor kommer man till Grimsås gör Tv-inspelning. Det blir ingen Stockholmsresa, iallafall inte denna gång, nu när det är covid-tider. 

I stort så har jag nog varit ganska omtyckt av eleverna. 

Kollegorna har väl haft lite betänkligheter kring mig, jag som hela tiden velat hitta nya vägar att undervisa på, och har följt de nya trenderna långt innan många av mina kollegor hört talas om dem. När de möjligen har  tagit till sig det nya, så har jag varit på väg mot något annat.

Inte världens roligaste kollega, kanske..... men jag har trivts ihop med de allra flesta av mina kollegor. Och på många sätt har jag varit bra för dem, det vet jag.... jag har sett till att mycket har blivit genomfört.

Visst har jag haft dåliga sidor. Speciellt två: Jag har dokumenterat så lite jag någonsin har kunnat- för att skriva ner en massa bara för att så ska vara, det är inget för mig. Det ska vara till nytta, det jag gör.

Och så har jag fuskat med rastvakten, alldeles förskräckligt många gånger. Ibland har jag "missat" den helt, andra gånger har vakten gått åt till toalettbesök eller något ärende i klassrummet.

Det har hänt att jag varit ute också, speciellt då vädret varit bra.

I morgon blir jag pensionär. Visst önskar jag mig många goda dagar i det livet också. Men det är inget man kan ta för givet.

Tomrum

Eller kanske borde det vara MELLANRUM som rubrik. Anser dock att tomrum kan vara såväl det som ordet säger OCH mellanrum. För nog är det tomt emellan! Om det inte är något annat emellan förstås....

För några veckor sedan så sa det knak i såväl tand som i knä.
Knäet rättade sig till direkt, men en helt av-knakad tand, den läker inte av sig själv.
Fick snabbt en tid hos tandläkaren. Man gjorde undersökning och röntgen, och insåg att till den tandrest som jag hade som nummer fyra i höger överkäke, var det bara att säga bye-bye.

En spricka rakt igenom den tidigare rotfyllda tanden och en begynnande infektion i den livlösa rotänden. Så det var bara att dra ut resterna. Vilket visade sig vara en hel del! Det är mycket tand som finns kvar där under tandköttet.

Så nu har jag ett tomrum, däremellan tand tre och fem. Eller om man så vill ett mellanrum. Ett stort mellanrum, känns som det blir större för var dag som går. Dessutom har det blivit  ett nytt hängställe - ni vet motsvarande det de flesta välmogna tanter har - hakhäng, gäddhäng, ögonlockshäng, brösthäng... och har denna tanten fått munhäng också.'

Och vad händer då? Jo, tungan kan inte hålla sig i styr! Den drar sig hela tiden mot tomrummet/ mellanrummet/ hängstället, fast jag inte kan förstå vad den har där att göra och trots att jag hela tiden försöker hålla den på sin rättmätiga plats.
Inte lätt ska ni veta,  för den som alltid haft svårt att hålla sin tunga i styr, att få ytterligare påspädning på det problemet!

Undrade förstås  genast, där i tandläkarstolen, vad det kostar att fylla igen tomrummet.
15 000 kr för en "brygga" - 24 000 kr för implantat.  Och då måste jag göra det före november, då årets högkostnadsskydd går ut.

Hör till dem som är småsnål mot mig själv understundom. Tycker att det är mycket pengar för att fylla ett så litet tomrum, kanske kan jag få styr på min tunga och vänja mig - och så tänker jag: Är det lönt att kosta på en pensionär så mycket?

Nu till ett betydligt allvarligare ämne, under rubriken tomrum.

Tomrum, det blir det verkligen när någon när och kär har lämnat jordelivet.

På något sätt, så läker dessa tomrum ihop, lappas och lagas och tycks göra en hinna kring tomrummet och lämnar liksom en liten bubbla kvar. En bubbla, där tomrummet fylls ut av minnen. En minnesbubbla, som av och till poppar upp, och som inte längre gör ont, när hinnan runt om är färdigbildad.

I måndags hade kollegorna avskedfest för mig. Solen värmde och vi kunde sitta utomhus, ända tills dess knotten blev för närgångna och tvingade oss inomhus.
Det var gissningslekar, det var hälsningar från tidigare kollegor, var god mat, god dryck, fina presenter och blommor. Det var en rolig kväll.

Nu är det sommarlov. Sen är ju frågan hur stort tomrummet blir när skolorna startar igen i höst. Om jag kommer att uppleva livet som tomt, då jag inte ska vara med om uppstartsdagar och inte göra stora planeringar.
Helt tomt blir det ju inte. Även om mellanrummen mellan skoldagarna kommer att vara sex dagar, så får jag ju på den sjunde dagen gå till skolan och genomföra tre långa pass med lektioner,
Plus att jag får återkomma i början av terminen och coacha sexorna i retorik - så nu kan ni själva räkna ut hur det gick med retorikmatchens slutauditionen...

Den här  lilla plantan av perenn tjärblomster är sannolikt den enda växt som finns kvar från det att vi anlade rabatten runt altanen, för nästan 40 år sedan.
Min mamma hade vidtalat en gammal kvinna, som hon jobbade som hemsamarit hos ( ja hemtjänstens personal kallades hemsamariter på en tiden) om hon och jag kunde få hämta lite växter i hennes frodiga och artrika rabatter. Det gick bra, och de växterna blev starten på rabatten som fortfarande är i bruk, men där man genom åren har fått fylla ut tomrummen  med köpta eller fådda perenner.

Fick just ett messengermeddelande om att jag kunde hämta alunrotplantor hos en ung amatörodlare i byn.  Blir bra att fylla ut årets rabatt- tomrum med.

För många år sedan, då när skolfolk fick åka ut på övernattningskompetensutveckling, så var hela vårt rektorsområde på en folkhögskola, Ädelfors utanför Vetlanda.  under några uppstartsdagar.

Det handlade mycket om konst av olika former på den skolan, och första eftermiddagen så fick vi träffa en konstnär som skulle guida oss att se naturen genom hans ögon:

- När ni tittar på träden, titta inte på grenarna, titta inte på bladen utan granska tomrummet som är där emellan.

Hu, så dumt tyckte jag, då jag försökte titta i det tomma där emellan allt grönska.
Och faktum är, jag tycker att hans mellanrums-synsätt är precis lika dumt, så där tjugo senare.

Detta inlägg hamnade i mellanrummet mellan två bilder av nattens drottning.

Och visst måste det vara en hel del tomrum, för att det ska bli en helhet.  Men i min mun, är det tomrummet lite väl stort.

Tillsagt

Japp! Nu är det tillsagt! Eller rättare sagt uppsagt!

Det kändes verkligen konstigt i min väl utvecklade maghjärna, då jag skrivit under papperet idag på morgonen.
I 44 år har jag jobbat i Tranemo kommun. Som tjugotvååring kom jag hit, ung och oerfaren, men ändå med en termins erfarenhet som resurslärare från i ett område i Borås.
Visst valde jag rätt yrke! Annars hade jag inte fortsatt att jobba ett och ett halvt år på "övertid". Nog har det funnits riktiga pestdagar - men jag tror att under alla år- så har det bara varit en dag som jag av olust inte velat gå till jobbet. Den dagen sjukskrev jag mej! Den dagen var nog det närmsta den berömda väggen jag varit.
En dag hemma, och jag insåg att jag måste lägga ambitionerna på en något lägre nivå...

Jag är stolt över vad jag åstadkommit med mina elever. Vi har till allra största delen trivts ihop. Sen finns det ju personer som inte alls funkar tillsammans, och jag och dessa barn,  vi har gjort så gott vi kunnat för att stå ut med varann. Det har gått bra, faktiskt.

Är väl lite knäpp då jag ser tillbaka och är lite mallig för saker som gjort mina elever till människor med större självkänsla. För mig har det varit minst lika viktigt som det där med kunskaper.
Olika framträdanden, musikaler, utställningar, festligheter, framgångar i lokala och nationella tävlingar, det är sådant jag minns med glädje.

Det enda tråkiga, ja enligt mig småpestiga, i skolans värld, det är rastvaktandet. Och jistanes vad jag fuskat där, under åren. Toalettbesök passar ju väldigt bra att göra under just denna tid.... för att ta något exempel på hur man kan "fuska"....

Men nu är snart slut, med skoltillvaron. Tycker att det ska bli rätt  gott, det känns som jag jobbat färdigt. Nästan färdigt.
För nu ska jag skriva på en ny anställning, i samma kommun, i samma skola. En anställning som jag bara tänker ska vara ett år - för sen har jag verkligen trappat ned, steg för steg. Och efter det sista låga trappsteget, så borde jag kunna ta mark för att bli pensionär på 100 %.
15 % kommer anställningen för den som egentligen har gått i pension att vara. Betyder att jag ska ha ha två långpass i klass 4-5 resp. klass 6 på torsdagseftermiddagar, innehållande framförallt musik. Lärare med musikbehörighet, eller åtminstone någon som spelar piano eller gitarr, det är otroligt svårt att få tag på. Så därför sa jag ja, då jag blev tillfrågad att fortsätta med musik- och så får det bli lite svenska med drama och retorik att "fylla" ut lektionspassen med.

Så det kändes ganska glädjefullt och positivt, då jag lade uppsägningspapperet i internkuvertet för underskrift av rektor och vidare till lönekontor. Jag både slutar och inte slutar, för nu är det tillsagt , även till skolans 4-6 elever, att den gamla lärarinnan kommer tillbaka en eftermiddag varje vecka även nästa läsår- om hälsan står henne bi.

Tokigt

Nog känns det heltokigt att det redan är oktober, höstmånad.
Mörka kvällar, kyliga dagar.
Sommaren gick så fort, tycker att den går fortare för varje år.
Vi har ju försökt att tänja lite på den, genom att använda oss av sydligare belägna gångvägar på sensommaren.
Nu är det också gjort, och det är definitivt höst.

Nej, nej, vänta lite.
För att det ska vara höst så ska medeltemperaturen ligga under 10 plusgrader fem dagar i följd.
Någon så kall period har vi inte haft än.
Följaktligen är det sommar.
Heltokigt att sommarkvällarna blivit så mörka.

Säg den glädje som varar.
Meteorologerna spår hösttemperaturer inom de närmaste dagarna.
Det var härligt så länge man kunde förnimma sommaren!

Tiden går tokigt fort.
Kanske ännu fortare än tidigare, nu när jag har tredagarsvecka. Plus en dag som mormor - ibland två...
Blir inte så mycket annat gjort.... men å andra sidan, jag har inte så mycket som jag behöver göra.

Hade en tanke på att bjuda pensionärsgrannarna någon gång.  Men det är svårt att hitta en ledig tid.
Och så är jag lite rädd att man inte vill/kan komma... andra har ju också fullt upp...

Kollade på Anders Hansens program om vårt mobilberoende.
Vår hjärna är hackad av nätet, anser han. Vi måste gång efter annan kolla våra sociala medier och se om vi fått några fler likes sedan sist.
Nja, är det så? Min gamla hjärna är sannolikt hackad, men det där med likes, det är jag inte så nogräknad med.
Inbillar jag mig.
Däremot blir jag väldigt glad för kommentarer till bloggen, om än bara en lite glad gubbe...
Visst är man tokig, när man tänker så.
Ännu tokigare är ju att se alla, ung som gammal, sitta och pilla på en mobiltelefon överallt och jämt och ständigt.

Aroniabär lär vara superbär.
Vi har plockat många liter från den stora busken i Ulås. Saft och sylt har det blivit. Riktigt gott.
I Ulås har man också torkat bär.
Det finns mängder av aroniabuskar i folks trädgårdar. Tokigt att så få tar tillvara de nyttiga bären.

Igår hade jag tvn för mig själv och kunde kolla vad jag ville.
I Rapport hade man ett inslag om Influencers, unga människor, familjer, som genom att visa sin vardag påverkar människor att göra som de.
Samt  att påverkas av all den reklam som visas i kanalen, som de "influensasjuka" lever på.
Att vara influencer är ett yrke, ett nytt yrke, påstod man.
Tokigare än så kan det knappast bli.

Jag skulle förstås också vilja bli infuencer och på det sättet påverka våra pensioner. Fast det är nog inte så influencers funkar. Ser att jag kommer att få ca 13000 i månaden efter skatt, när jag tar ut hela min allmänna pension. Några småskvättar från andra håll finns nog också. Jag har ju inte riktigt haft koll på det här med pensionen innan, och har det inte riktigt än.

Nu har jag ju en "bra" allmän pension, har jobbat i 44 år, inte haft jättelön, men någorlunda hyfsad sådan. Ändå blir det så LITE i pension.
Insåg i veckan att många pensionärer har en månadsinkomst på under 10 000 kr. Hur i
helskotta klarar man sig på det?
Blir ledsen, besviken och förbannad på våra politiker. Ingen som vågar  stå upp för oss  två miljoner gamlingar!  Andra  s.k. välfärdsländer tar hand om sina äldre på ett mycket bättre sätt än vad det ojämlika Sverige gör.

Tokig bild det här! Men superhärlig!  Lille tuppen har lockat till sig nästan hälften av gårdens hönbestånd! Tycker att bilden är kanonbra. Kommer med största sannolikhet att ingå i  årets "julklappsalbum" till barnbarna.

Inte alls tokigt att två små bröder kan hälla sams i den lilla sandlådan. Och inte alls tokigt att ha en mormorstisdag i veckan.
Men trött blir man! så nu är det god natt! Tokigt att lägga sig för kl tio, tycker en del.... men vad ska jag göra uppe bara för att? Go natt!