Tänk så mycket fina och annorlunda platser, som det finns på nära håll.
Bara man känner till dem.
En tidigare kollega, tillika en trevlig bekantskap, hade lagt ut några bilder på Facebook igår.
Åh, vad jag gärna ville besöka den platsen som hon visade på.
Det var så länge sedan jag såg den ganska ovanliga arten, åtminstone är det ganska ovanlig i våra trakter.
När jag skrev frågan om var växterna fanns i Facebooksinläggets kommentarsfält, så ringde de goda kvinnan upp. Assisterad av sin make, så försökte man med gemensamma krafter guida mig till den plats där jag skulle få återse den vackra blomman, som på förr växte bland mina barndoms stenar. Där finns den i längre kvar, den försvann då stenarna fraktades bort...
Så hamnade vi här. Gick runt en damm, där en ranglig hängbro ledde över till en ö. En trana lyfte förskräckt därifrån där vi närmade oss, medan fiskmåsarna stannade kvar och ljudligt protesterade mot vår närvaro.
När vi kom upp i hästhagen, fick vi syn på den stora populationen av växter.
Som tur var, så skrämde vi inte hästen, då vi gick in i hagen. Den kom i stället fram och nosade på oss, och välkomnade oss på så sätt att komma nära de vackra växterna. Iallafall tolkade vi det så.
Det var backsippor, som jag så gärna ville se.
I backarna, som var hagar till två hästar, där växte dom.
Många var dom, och i olika tillstånd av blomning/frösättning.
Backsippor har så kort blomningsperiod. Vet att de finns på ett par andra platser i grannskapet, men har inte lyckats se dem på många år, det gäller ju att veta när de blommar.
Så här många, på ett och samma ställe, det har jag aldrig någonsin sett.
I en backe med söderläge, trivdes de tydligen.
Trots att det blåste som sjutton på toppen av backen, så var de helt vindskyddade i lä från nordanvinden.
Att backsippor inte är något lockande djurfoder, det är också tydligt. Det var väl avbetat runt omkring blomstånden, men plantorna, de fick vara ifred.
Vädret hade vi tur med. Runt omkring oss regnade det, men i trakten av de vackra blommorna sken solen. Vilket vi tackar för, då solsken lockar kronbladen att veckla ut sig.
När vi lämnade hästhagen, så lämnade vi också backsippebestånden.
I stället kom vi till en åker, där det var tokmycket styvmorsviol.
Inga ovanliga växter, men ovanligt vackra, enligt mitt sätt att se.
Vitsippor fanns det också kvar i skuggan av busken. Har så svårt att se vad det är för träd /buske så länge inte bladen är utslagna.
Kanske det kan vara en rönn...
.
Den vackraste tiden, det är nu och några veckor framåt, anser jag.
Både bra och mindre bra att vädret är kallt och regnigt. Bra för att man kan njuta längre av det vackra, att växtligheten just nu ligger på sparlåga. Samtidigt så behöver gräset komma igång att växa, och värme behövs för att insekterna ska känna för att ge sig ut och pollinera bär- frukt -blommor- och andra blommor.
En fin lördagsförmiddagsutflykt fick vi, emellan städbestyr och lunchtillagning.
En så häftig plats som man nådde efter dryga rio minuters bilkörning...
På måndag återkommer jag och en av mina kollegor till trakterna. Vi ska reka inför en historisk rundtur med våra elever i fem-sexan.
För inte nog med att detta är en osedvanligt vacker trakt, den är också full med lämningar från bronsåldern.
