Blixtsnabbt

Blixtsnabbt rusar sommarlovet framåt.
Lite sorgligt att det går så fort, man vill ju att sommaren ska vara länge.
Det gäller att njuta så länge det varar, och det kan man ju göra genom att vara utomhus så mycket som möjligt. Jag störs inte av att det är ganska så svalt, tycker att det är skönt med en helt normal svensk sommar, faktiskt.

När blixten slår ner, så går det verkligen blixtsnabbt.

Var med om två blixtar som tog vägen in i huset i fredags. 

Ett snabbt ljussken från ( tror jag, telefonjacken... ) vid två olika tillfällen. 

Blixtbesök nummer två gav ett nästan öron bedövande sprakbrak....blixt nummer ett var lite mera medelmåttigt sprakande... 

Dom gick inte obemärkta förbi, blixtbesöken. Två modem, två tv samt frysen angreps och avrättades.

Dags att byta ut kyl och frys egentligen, de var 25 år gamla ... minst... men fungerade fortfarande bra.

Ena tvn kan vi klara oss utan.... 

Blixtsnabb service har vi fått uppleva.
Köpte nytt frys och kyl i Värnamo.. på Elon... i lördags. Apparaterna levererades i måndags, tidig förmiddag.
Wifi- router/modem levererades med posten idag.
Så nu är allt utom tv återställt. Finns ju ett litet modem där också, kommer väl i veckan. Stor TV får väl införskaffas så småningom... än så länge funkar platta och dator bra, även som tv-monitors.

Ingen större skada skedd, det var ju bara ersättningsbara materiella skador som uppstod.
Fast lite åskrespekt fick jag allt av sprakbrakandet och blixtskenet inne i huset.
Lite extra jobb blev det också... men nå´t ska man ju sysselsätta sig med...

Idag gick vi runt Dalstorpssjön.
Ett blixtsnabbt påkommet "vandringsalternativ".
Anser ju att man behöver röra på sig dagligen, och är lite/ganska trött på vandrings/promenadrundorna hemmavid.

Att gå den 7 km långa vandringsleden ( en vandringsled som sedan fortsätter i såväl nordlig som sydlig riktning och som sannolikt betingar en sträcka på 3 -4 mil) runt sjön, är den finaste naturupplevelsen man kan få här hemmavid.  Man har vattenkontakt i princip hela tiden. Landskapet är ändå skiftande, man går förbi ängar, genom skog, över spångbelagda våtmarker och i utkanten av det vackra samhället Dalstorp.

Det blir en nostalgitripp för den gamla lärarinnan som jobbade i Dalstorpskolan i 25 år.
Det fanns så många aktiviteter som man gjorde i anslutning till naturen kring sjön, under de åren.
Varje år gick alla elever runt sjön... jag vet att de fortfarande gör så.
På vintrarna åkte vi skridskor på sjön, det fanns vintrar då man kunde åka rakt över hela sjön.
Jag var livrädd, då det sjöng i isen.
Badade gjorde vi förstås när det var läge för det. Sjön var också en utmärkt plats för biologilektioner.
Vi fångade små lake-barn och vi fångade vattensalamandrar. ( Släppte ut dem gjorde vi också..)
Skidåkning på spåren som startade längs sjökanten och sedan svängde upp i skogen vid ett av samhällets forntida gravfält, var regel under många av förra seklets vintrar.

Hu, vad jag blev nostalgisk... och så blixtsnabbt alla minne uppenbarar sig, då man kommer till de platser som är minnens ursprung.

Den vackra kyrkan har jag också goda minnen av, från skolavslutningar och luciaframträdanden.

En promenad runt Dalstorpssjön, det rekommenderar jag till alla som orkar gå sju kilometer. Man måste inte alls gå blixtsnabbt, inte ens snabbt...man kan ta det väldigt lugnt, ta med lite fika, rasta vid hängbron, njuta av naturen.

Om någon skulle fråga mig vilket samhälle i vår kommun som är vackrast, så skulle jag förstås blixtsnabbt svara "Dalstorp".

Lördagslunk...

...och nostagitrip.

Idag var det vandringar som gällde i Sjuhäradsbygden, Det fanns ett tiotal rundor att välja på, enligt den annons som informerat om dagens speciella tillfällen till vandring eller cykling.

En runda gick runt Dalstorpssjön, och med tanke på att vi brukar gå en runda kring den varje år, men inte fått till det i år, så var det läge att hänga på.

Start på torget och sedan ut på Jälmålden via Ejnars udde, var det som gällde.

Ejnars udde gjordes till ett parkliknande område någon gång i  slutet på 80-talet/början av 90 talet.

Nostalgi: Skolbarn som står på lastbilsflak och sjunger vårsånger på valborgsmässoafton, allt inövat av denna tanten - som inte var tant då - och som jobbade på skolan, i klassrum med utsikt över  udden.

Fågelbostaden är sannolikt uppsatt under uddens första tid. Tror inte att det finns något numera levande  flygfä som vill ha denna rivningskåk till sommarbostad och hem till sina ungar.
Men vem vet, det kanske är bostadsbrist vad det gäller fåglar också... och då kan det mesta duga,

Vid gravfältet var det stopp. En kunnig viking berättade om det stora gravfält, som vi var i färd att passera.
Gravfältet stäcker sig flera hundra meter utmed sjön och är från yngre järnålder.
Man tog tidigt till sig den kristna läran,det vet man,  eftersom det har legat en kyrka mitt i det långsträckta fältet.
Tyvärr är många gravar förstörda, då man byggt hus -och skola- inom området.

Nostalgi: Vi läste vikingatiden i skolan och gjorde en Storyline utifrån detta. Några få elever fick tillhöra jarlens ätt, många fick bli slavar.
Under det att alla "skålade" i hemgjord äppeldricka( som min kollega gjort), så "offrades" en av slavarna på en av gravarna, då det var blot. Förhoppningsvis har den stackars tjejen kommit över denna traumastiska upplevelse, som tilldrog sig för mer än femton är sedan. Själva offrandet, låg absolut på den gräns som både jag och kollega/vän Kristina, ofta befann oss på.

Den gamla skolan, den är inte gammal längre, utan till två tredjedelar  helt ny. Längan till vänster, där jag oftast höll till, den är densamma som förr i tiden, men med helt renoverade klassrum.

Nostalgi: Denna skola "fick"  25 år av mitt liv. De bästa åren, mellan 25 och 50. Jag ångrar inte ett dugg att jag valde att byta skola när tillfälle gavs, men önskar att jag kunde göra mina sista år i  Dalstorp,  efter det att jag lämnat min nuvarande sexa i Grimsås. Ingen omöjlighet, eftersom  de båda skolorna tillhör samma rektorsområde.

Vandrade  vidare genom gravområdet. Fundrade på om min geocache finns kvar eller ej. Inte är det så att jag har alltför bra koll på mina "ägodelar".

Passerade rastplatsen vid sjön. Få rastplatser är väl så vackert belägna.

Nostalgi: Sista gången som jag besökte Svea, så tog jag med  henne hit i rullstolen. Det var en klar och krispig dag i mitten av augusti 2013. Svea var mycket tröttare än någon gång tidigare, och hade svårt att hålla igång ett samtal. Hon fick anstränga sig hela tiden. Sex veckor senare avled hon.  Hon är den av den gamla generationen som jag saknar mest. Sannolikt för att hon var den som levde längst och var alldeles klar i knoppen, trots att hon blev 93 år gammal.

Mot Sjölundsudde gick så vandringen, via blåfärgade ledvisare.
På platsen där det gamla torpet funnits, fanns en station, där glada fjällvandrare från Limmared gav tips för vandring längs norrländska vandringsleder.
En av mina FB-vänner, tlillika en mina härligaste elevers mamma, som vi hade sällskap med under den första delen av vandringen, skulle ge sig till fjälls redan i veckan. som kommer Hon fick med sig en tvål, bestående av tunna tvålskivor, där det var tänkt att man skulle använda en skiva i taget då man tvagade sig på sin vandring.

Efter Sjölunds udde, så gick vandringsleden in i ett område som jag inte  passerat, sedan Arnes spång blev klar.

Tidigare var här ett ganska svårforcerat område, med höga och täta växter, som hängde ut över den smala stigen.
Det största problemet var att det var så blött, det var nästan omöjligt att ta sig över våtmarken torrskodd.
Nu var båda olägenheterna lösta, sedan ett antal år tillbaka.

En låg hängbro tog oss alla över det lite otillgängliga området.

Nostalgi: För tio-tjugo år sedan så hade vi sommarsöndagspromenader tillsammans med våra grannar i Moghultsbyn och närliggande byar. Oftas gick vi en runda på en halv mil- en mil på hemmaplan men några gåner varje år, vidgade vi våra vyer och tog bilen en bit på vägen. En gång gick  vi runt Dalstorpssjön via Jälmåleden. Det var på den snåriga och blöta stigens tid.

Nostalgi: Varje vår gick alla skolbarnen en runda medaktiviteter och tipsfrågor kring sjön. ( Det gör de ännu) På min tid, så använde man de nästan trafikfria grusvägarna och de breda skogsstigarna. Undrar om man fortfarande går samma väg, eller om man använder vandringsleden?

Den vackra björkkullen tillhör Borrarp. Gården ligger på andra sidan kullen. Där gör man numera gårdsglass, riktigt god sådan.
Vid Borrarp har det funnits en medeltida borg/fästning. Just nu gör man utgrävningar i området och har tydligen hittat en del intressanta föremål.

Efter att ha passerat Kvarntorpet ( blev suddigt på bilden jag tog) så gick vandringen längs Jälmån.
Helt otroligt, vilken massa sten det finns i denna vattenled, som fyller på vattnet i Dalstorpssjön och sedan går vidare ända ner till Tranemo och så småningom ut i Ätran.

En mysig vattennära sträcka, där man fick gå på led, och där det mesta av ljudet kom från det framforsande vattnet.

Är det Näcken som kommer upp ur ån?
Nä, det är Ulf som hämtat vatten till hunden.

 Vi var framme vid hängbron och här var det fikapaus.
Kollade om min geocache var på plats, och det var den.
Struntade i att ha någon föreläsning om det här med att leta burkar.... idag fick jag träna på att hålla tyst.

Nostalgi: När skolbarnen går sin runda runt sjön, så går de över hängbron. Innan denna trygga bro fanns, så så fanns här en bro med tvärliggande bräder och med en stålvajer att hålla sig i. Många barn var livrädda att gå över, även så en viss lärarinna...

Wiernerbröd och kaffe bjöd samhällsföreningen på. Inte fy skam. Jag har ett tudelat  föthållande till wiernerbröd, gillar vaniljkrämen men inte det feta brödet.

Nostagi: Wienerbröd var festfika då jag var barn.

Gösta  berättade om det järnbruk som låg på denna plats i s utet av 1800-talet.
Man anrikade järn till såväl plogfabriken nedströms som spikfabriken uppströms.
Några år in på nittonhundratalet lades all verksamhet ner. Det var svårt att transportera i väg det som producerats. Man hade hoppats på att få järnväg genom Dalstorp, men så blev det aldrig.
Kust till kust banan drogs genom Grimsås, och är anledningen till att Grimsås finns som samhälle.

Nostalgi: Hit kom "mattanterna" och serverade korv med bröd under gå-runt-sjön-dagen.

Nostalgi: Gamla vänner, arbetskamrater, revykamrater. Alltid lika kul att träffa.

Gösta berätatde också att Jälmån använts som flottningsled. Svårt att förstå, med tanke på grunt vatten och massor av stenar.
Det finns en damm med dammluckor en bit uppströms. På så sätt kunde man få till lite mer vatten ibland. Undrar om denna stock är över hundra år???? Konstigt att den finns kvar mitt i ån...

De allra flesta i vårt sällskap tog vägen över hängbron, tillbaka till  samhället via vandringsleden på andra sidan bron.
C-E och jag beslöt oss för att gå ytterligare en kilometer uppströms, till den gamla spiksmedjan.

Förstår att man inte ville ta den gemensamma vandringen längre, eftersom stigen blev smal, stenig, rotfylld och ojämn. Fin och häftig att gå med hjälp av stavar dock. Spångar fanns på plats över alla de små bäckar som gick ner till ån.

Spiksmedjan, det var inte bara ett hus, utan bestod av flera större byggander.
En gamla tiders storindustri, nu gömd ( och ganska glömd) inne i skogen.

Nostalgi: Kan det ha varit fem år sedan, som de nyblivna geocacharna -Inga, Bodil och jag- besökte denna plats och fann en låda med blått lock. ( Inga fann den... vem annars?)

Vandringsleden  sträcker sig ytterligare 500 meter uppströms, men här tyckte vi att det var lagom att gå "hemåt" igen ... fast på andra sidan ån.

Nästan möjligt att ta sig över Jälmån är det på flera platser, men kliver man fel och fastnar i strömfåran, så är det inget att rekommendera.

Tillbaka vid hängbron, fast på andra sidan, så såg vi att det fortfarande fanns några som lyssnade till det Gösta hade att berätta.
Nu skulle vi inte över bron, men skulle vi gått över, så hade vi inte kunnat göra det samtidigt, C-E och jag.

Nostalgi: Det fanns en tid, 30 år bort... och nästan lika många kilo.... då vi kunnat.

Jag/vi har gått "runt sjön"  många gånger. Då har vi gått på de vägar som eleverna brukar ta.
Denna del av vandringleden var helt ny för mig/oss, vi har helt enkelt inte lagt märke till den, utan gått på den breda(re) vägen.

Genom fin gammelskog kom vi  tillbaka till sjön igen. Där på andra sidan sjön ligger kyrkan och skolans gamla badplats och skridskoåkningsplats.

Nostalgi: Vid några få tillfällen så låg det tjock  snöfri is över sjön. Vår vaktmästare ( som fanns med på bild tidigare) kollade istjocklek och sa att det var ok att åka över hela sjön. Vilket vi gjorde, jag, kollegan och eleverna. Jag var livrädd, det lät om isen när vi passerade, isen sjöng för oss.  Ända hit, till Boarpa land, tog sig den förskräckta lärarinnan med ömmande fötter i väl inåkta vita skridskor. Medförsedda skodon, som funnits med ända sedan barndomens skridskoåkning, på spolad fotbollsplan i Rångedala.

Förbi välkända ängsområden, genom delar av den samhällsbebyggelse som kom till på 1980-1990- talet, kom vi så fram till Daltorps fina badplats.
Den anlades när jag jobbade i Dalstorpsskolan, men jag har aldrig badat här - när det var varmt och fint väder i slutet/början av läsåret, så badade vi  nedanför gravfälten.

Nostalgi: När Johanna sommarjobbade ett antal somrar som fritidsledare i Dalsorp, så berättade hon om fina dagar som hon och de skolbarn som blev hennes sommarbarn, ibland tillbringade på badplatsen.

Ja, det var en härlig promenad på 9-10 kilometer. Bra träning inför vad som ska komma nästnästa vecka. De vandringar  som förhoppningsvis ska företas i Dolomiterna är mellan 7 och 11 kilometer. Lite mer höjdskillnad får vi räkna med förstås, men det är bara en vandring som flaggar för riktigt ordentliga stigningar.
Energi föder energi, sägs det. Var jättepigg då vi kom hem. Tvättade/ rengjorde två bilar, samt tog en cykeltur på skogsvägar för att leta kantareller till kvällsmat. Dåligt med gula läckerheter, var det på de vanliga ställena. Hittade några svampar, men fick ta till en liten påse frusen svamp för att kunna  göra stuvning så det räckte till 4-5 mackor.

Gott lär man sova efter en hel dag utomhus. En härlig dag blev det, en dag som jag är glad och tacksam att få uppleva.

Och förstås, leden vi gick idag, måste ju bli en geocachingrunda. Om livet vill oss väl, så lägger vi ut 20 burkar när det blir vår. Och först att gå den, den hoppas jag att den geocachingvän som var med vid spiksmedjan och hittade en burk med blått lock där,  för halvdecenniet sedan, kan bli!

Anledning: Artikel

I dagen BT ( Borås Tidning) fanns ett helt uppslag där man skrev om ungdomar från Dalstorp som "lyckats" av en eller annan anledning.
Det handlade om låtskrivare  Stefan Örn, han som vann Eurovision 2011 med Azerbadjans bidrag, det  handlade om Per Simonsson som bl.a. skrivit en julkalendermanus för ett par år sedan, det handlade om Emil och Sebbe i Melodifestivalaktuella "State of Drama" och det handlade om tvillingparet Frida och Marie, där Frida doktorerar på Konstfack och Marie just har kommit ut med en bok och samtidigt doktorerar i filosofisk pedagogik på Stockholms Universitet.

Alla dessa unga människor följde jag på mer eller mindre nära håll under mina fina år i Dalstoprskolan.
Med ett undantag var det elever som var "medelmåttiga" kunskapsmässigt eller hade "svårt för sig"
( Hoppas att jag inte gör något "sekretessfel" då jag avslöjar detta).

Vad jag vill säga är att man på mellanstadienivå inte kan spå något om elevernas framtida utveckling.
Hade dessa elever fått betyg i sexan, då hade det varit "lågt", ja, t.o.m under godkänd nivå.
Nu fick inte dessa elever betyg förrän i åttan, och slapp att allt för tidigt få veta att deras kunskapsnivå var för låg. Jag har ingen aning om hur betygen i åttan såg ut, men kanske hade de som var födda sent på året eller av annan anledning utvecklats lite långsammare än normalt, hunnit i fatt.
Deras kreativitet var iallafall inte kuvad, den hade inte behövt stå tillbaka för bedömningshysteri av teoretisk kunskap.
Jag blir så glad när jag läser om dessa unga människor som jobbat målmedvetet och energiskt och som lyckats att nå sina mål/delmål.

Återigen undrar jag över vad Björklund, o-ifrågasatt, håller på med.
Jag tror att han är med i ett par tävlingar.
Kunskapstävlingar.
Det gäller att placera sig först i Pearls eller Pisa eller vad nu de internationella mästerskapen i kunskap har för  namn.
Tänker så här: Om nu svenska elever ska träna mer och så mycket så att de hamnar på pallplats, så måste ju de som tränar dem, få tid till detta. Få tid och hanterbara grupper, där man kan se och diskutera allas framsteg och behov av extra träning.
Detta funkar ju inte om tränaren måste lägga den mesta av sin tid på att fylla i och formulera sig i olika bedömningsverktyg, i stället för att hjälpa till med träningen.
Speciellt som  detta skrivande är ett spel för gallerierna, det är ett fåtal av dem som ligger i träning som läser  eller förstår vad det som står där betyder.
I stället måste tränaren  få tid att prata med var och en individuellt och tillsammans jobba på det som som behöver tränas. Varvid träningsbehovet kan se väldigt olika ut från individ till individ.

Inte heller kan någon utomstående sponsor stå med pengapåsen och tala om hur mycket var och en ska få, vad det gäller träningstid och träningshjälp. Här är det ju tränare och chefstränare som ska sätta sig ner med sponsorn och tala om vad som behövs, om man nu vill ha bra resultat. Kanske sponsorn får gå ut och leta fler sponsorer, men det är ju inget som ska ligga tränare och adept till last. Vill man vinna, så kostar det!

För att återknyta till de kreativa dalstorpsungdomarna, så förstår jag inte varför det inte duger för Björklund och hans anhang att ligga bland de främsta i världsmästerskapen för de kreativa.
Sverige är känt för sin kreativitet. Är syftet med dagens skolgång att vi ska vinna kunskapstävlingarna ( vilket vi aldrig kommer att göra, vi ställer ( tack och lov) inte samma krav på våra elever som de flesta av de ekonomiskt snabbväxande länderna gör) så kommer vi att förlora kreativitetstävlingen. Det märker jag efter ett och ett halvt år med nya läroplanen... kreativiteten hinns inte med.... och till råga på allt så har t.ex bildlektionerna skurits ner till ett minimum.
Jag är ganska övertygad om att det är kreativitet som vinner i längden. Artikeln i dagens BT är ett tydligt bevis.

Dalstorpsdribblare

 - Varför inte, sa C-E, då jag undrade om vi  skulle åka och titta på DIFs kvalmatch till div 2.
Nu måste jag ge C-E en eloge, han är lättövertalad till att hänga med på det mesta, och vad det gäller fotboll, ja, då behöver man bara fråga en gång.... och knappt det...

Dalstorpslaget kom upp i div 3 inför denna säsongen, gjorde jättesuccé och slutade på andra plats. Kval till div 2 väntade och efter att ha besegrat den första motståndaren så var det dags för sista hindret i vägen till div 2, Tord från Jönköping.
Det blev en riktigt rolig match att se från sittplats på Dalstorps nya konstgräsarena. DIF gjorde ett tidigt mål, hade massor av chanser... och några farligheter emot sig. Slutresultatet blev 1-0. Nu gäller det att hålla detta överläge i returmatchen i Jönköping nästa helg.

Dalstorpslaget består till  mycket stor del av spelare från orten. Av de elva spelarna på planen kände jag igen nio, fyra stycken har varit mina elever.

Blir lite nostalgisk när man sitter högst upp på läktaren och ser ner över publik och över spelare. Det blir många dribblingar därinne i huvudet, man kommer ihåg episoder från de fina åren i Dalstorpsskolan.

Tre av spelarna gick i min sista Dalstorpsklass. Det var en jätteklass, som mest 32 elever... tror att det blev 29  till slut. Duktiga idrottare/fotbollsspelare, både tjejerna och killarna.
I sexan var vi med i en inomhusfotbollscup, Snicker´s cup. Tjejer spelar mot tjejer i tio minuter, killar mot killar lika länge... allt detta gånger två.
Det gick bra i cupen, vi kom till distriktsfinal. Vinst skulle innebära finalresa till Stockholm.... I distriktfinalen mötte vi Mariedal från Borås. Det var en superjämn match, men tjejerna släppte in ett mål sent i matchen och Stockholmsresan försvann i fjärran. Jag var sur på domaren, som jag tyckte hade dömt fel.... Vilket jag skrev på skolans hemsida... och fick ta bort efter begäran från lagledarförälder. Typiskt mej....

Kul att se killarnas spelstil idag, den var precis den samma som för nästan tio år sedan. Den lille snabbe som, tack vare en låg tyngdpunkt, nästan sprang mellan benen på de som var stora. Han lurade dem gång efter gång. Sen var det den supersnabbe som hann upp omöjliga passningar och så han som gick lugnt i mitten och väntade på att bli måltjuv.

I augusti invigdes den nya fotbollsplanen, belägen på en kulle på andra sidan vägen, sett från gamla planen. Sparbanken i Tranemo sponsrade med ett antal miljoner och ett antal olika företag sponsrade med större eller mindre belopp. Kommunen var sannolikt inblandad på något sätt, men till stor del är den fina konstgräsanläggningen ett resultat av dalstorpsbornas frivilligarbete/bidrag.

Dalstorp är ett levande samhälle, och har nu fått 30 miljoner till ombyggnad ( delvis nybyggnad) av skolan.

Funderade på Dalstorp kontra Grimsås, under det att dalstorpsdribblingarna avlöste varann på den gröna mattan. För 20-30 år sedan, så var Grimsås storebrodern vad det gäller fotboll. Grimsås hade många affärer, bank, post ,bibliotek mm. Stora företaget IKO stöttade samhällets idrotts och fritidsaktiviteter.
Så blev IKO sålt till  Alcatel och därefter till Nexans. Multinationella företag är inte intresserade att sponsra småorters fritid ... eller något annat... de är bara intresserade av att gå med så mycket vinst som möjligt.
Det kan vara så att Grimsås inte har hämtat sig från IKOs storhetstid, och har svårt att se att det måste till egna krafter för att det ska hända något.
Så tänkte jag, medan jag njöt av att se rolig fotboll och att se alla gamla dalstorpsbor, som - precis som en annan- har blivit äldre sen vi sågs sist. Hoppas det blir avancemang till tvåan... och om inte, så ska vi allt försöka se några hemmamatcher under nästa säsong.
I morrn hejar  vi på Elfsborg... mot Norrköping!

Minnenas march

Klockan brukar bli halv fyra, fyra innan jag är klar att lämna skolan för dagen. Ofta brukar jag då ringa till C, som jobbar på den stora kabelfabriken i samhället, och fråga om han tänker flexa ut och vill åka med hem.

Jodå, idag kunde han gå halv fyra.

- Då kan vi väl gå ut och gå när vi kommer hem, tyckte jag.

- Jag tänkte åka till Dalstorp och hälsa på tanterna (modern och fastern som bor på servicehuset), svarade han.
- Men då kan vi ju gå runt Dalstorpssjön!!!!, sa jag förtjust.

Och så fick det bli.

Skolan i Dalstorp fick ett kvart sekel av mina bästa år- från det jag var 24 tills dess jag snart skulle fylla 50. Åtta klasser följde jag helt eller delvis från 4an till sexan.

Efterhand som vi gick vår 7 km långa vandring i de vackraste omgivningar man kan tänka sig, så hämtade hjärnan fram massor av minnen.

Vi gick först förbi skolan. Byggnaden ser likadan ut, som när jag lämnade den för sex år sedan, men omgivningarna har förändrats en del. Parkeringen är utbyggd, delar av skolan omgärdad av grönt nät.

Vid rastplatsen nere vid sjön har en liten brygga med bänkar och bord byggts upp.

Uppe på höjden, med utsikt över vattnet passerar man sedan kyrkan, en modern byggnad från andra hälften av 60-talet. Där inne har jag klinkat fram många ackompanjemang på pianot, på avslutningar, på lucia och på fredskonserter.

Där har jag fått många blommor, till jul och till sommaravslutning, och för 6 år sedan fick jag en bukett inlindad i gråpapper av kyrkoherden, som tack för alla år jag jobbat i skolan. Detta mitt under avslutningsgudstjänsten.

-Öppna den, teaterviskade han till mig. Det visade sig vara en stor bukett, lite halvhängiga maskrosor. Och sedan pratade S-E om hur vi bestämmer vad som är vackert eller inte, och maskrosor hör till det vi bestämt vara ogräs, trots att blommorna egentligen är otroligt vackra.

Vilket han hade rätt i ...

och under dagens vandring tänkte jag på alla de människor som vi bestämmer oss för att se som "dåliga" människor, dom vi utser till mänskligt ogräs. Detta fast vi aldrig sett dem ordentligt. Jag tror inte att någon människa vill vara elak eller djävulsk, i stället är det andra som gör dem sådana.

Vandringen fortsatte, förbi den plats där vintrarnas skidspår började och slutade. Tre eller sex km kunde man välja på. Tänk så många vintereftermiddagar som vi, barn och vuxna åkte runt i dessa spår - i en annan tid, då det fanns snö under den kalla årstiden.

Gökotta hade vi i personalen vid en liten sandstrand, i slutet på maj varje år. Nå´n gök hörde vi nog aldrig, för så tyst var det aldrig när en massa pratande, skrattande skolfolk kom samman.

Någon av de sista veckorna på terminen, så gick alla barnen runt sjön. Man gick ( och gör så fortfarande) i grupper med barn från ettan till sexan. De stora tog så väl hand om de små.
Längs vägen var det fyra stationer och så en tipspromenad.

Vi passerade spåren av vallgraven, som skyddat borgen i Borrarp på tidig medeltid och när vi gick förbi avtagsvägen till Ekered, så mindes jag en synnerlgen regnig "Gå runt sjön dag". Det var kallt och blåsigt och regnet forsade ner. Jag och K ville ställa in promenaden, men det ville inte våra kollegor. Vi hade en station tillsammans denna dag, det gällde att kasta hästsko, och jag kommer ihåg hur arga vi var och hur vi eldade upp varann mer och mer under det vi blev allt blötare. Barnen däremot, de tyckte att det var helt Ok med promenad, fast vi FÖRSÖKTE få dem att säga något annat. Så dumma vi var......

Framme vid hängbron bjöds det alltid på korv. Många barn ville ha hjälp över bron, och jag tänkte att det hade jag behövt idag också, jag hade glömt att bron kändes så ostadig.

Längs den breda skogsstigen hade träden vuxit sig höga, mot vad jag kom ihåg dem. Träd hade vuxit upp utmed sjön, och skymde bitvis utsikten

Den sista biten, innan man kommer in i samhället består av hagmark. På några skuggiga platser frodades fortfarande vitsipporna, tusentals och åter tusentals väldoftande blommor gav för en stund tillbaka den riktigt härliga vårkänslan.

I samhället var det stora gräsklippardagen. Det tycktes vara männens jobb - vilket det inte är i vår familj - det var många herrar ute och drog på en illalåtande grässlagningsmaskin.

Vi passerade udden, där jag flera gånger var med en barnkör och sjöng in våren. Sista biten gick vägen alldeles vid sjökanten, och jag sa till C:

-Undrar om man har tid och förstånd att utnyttja alla fördelar som en sjönära skola ger?

Jag kommer ihåg härliga bad, skridskoturer på blankis, salamandrar, malar,blåmusslor, skräddare och dykare. Och måsar, vars äckliga bajs träffade en och annan på kläder och i hår.

Slutligen passerade vi gravfältet från vikingatid. Här hade vi offerfest, drack äppeldricka och offrade en slav, en gång när vi hade Storyline om vikingatiden. Kanske gick vi över gränsen till vad som är Ok, vid denna makabra dramatisering. Men jag kan försäkra er att flickan som blev offrad lever och har det bra. Snart tar hon studenten.

Rundan tog 80 härliga minuter, fyllda av minnen. Från Dalstorp finns bara härliga minnesbilder - och jag förstår, när jag befinner mig i det vackra samhället - att här har jag för alltid lämnat kvar en liten bit av mitt hjärta.