Trist, tårta, tappert

Funderar på vad man ska skriva om på sociala medier. Glädjeämnen? Naturligtvis! Många anser att sociala mediers svaghet - Facebooks i synnerhet - är att man bara skriver om det som är positivt, vill visa att man lever i en idealvärld, vilket förstås är falskt.
Bloggar? Inte är det mycket negativt där ... inte dem jag följer. Antingen handlar det om skola ( mest positivt där också- knappast ens ifrågasättande, vilket jag tycker är märkligt) eller också är det personers positiva upplevelser som det skrivs om. Vilket jag ju själv också skriver om mest .... även om skolskriveriet oftast är kritiskt mot dem som styr skolan.

Men livet är inte bara en rosenbukett, inte för någon. Varför skriver man inte om båda sidor, både kronblad och taggar? Varför är vi så rädda att visa på det som inte är så bra!Tror att det skulle vara bra om vi vågade, om vi talade om för andra att det finns sån´t som vi blir ledsna utav/mår dåligt utav.
Hur tokigt det än låter, så är jag ganska övertygad om att vi får varann att må bättre, om vi visar varann att vi är lite ledsna och besvikna  ibland.
Idag tänker jag göra det!

Trist
Lider av social fobi. Inte så allvarligt, men jag mår alltid illa innan jag ska gå på en tillställning med mycket folk, speciellt om jag inte känner/ bara är ytligt bekant eller känner mig otrygg med någon. Tror att detta inte alls är ovanligt, jag är sannolikt inte ensam, bara det att man inte pratar om det.
Var på studentfest i onsdags. Gick bra, det var väl inte superkul, men jag var inte där för min skull, jag var där för studentens skull....Helt OK onsdagstillställning, trots att jag mått fysiskt dåligt i förväg.

Igår var det dags igen. Var inte så orolig för det "öppna huset", är det "öppet hus" stannar man väl inte så länge ..... ?? Men jag mådde illa på eftermiddagen, det undermedvetna var mer oroligt än mitt medvetna.
Det var den vidrigaste tillställning som jag besökt på mången god dag. Det berodde inte på värdparet eller själva tillställningen. Jättegod lagad mat - varm mat -mm. Gott vin!
Kände inte många, bara ytligt bekant med den del, oron började göra sig gällande.
En snart decennielång konflikt, som aldrig blev utredd, låg till grund för ignorering, utfrysning, ryggvändade, tittande åt andra håll....
Har aldrig känt mig ensam, så osynlig. Tänkte på den beige mannen i Macken.... stora jag, blev  den osynliggjorde. Tänkte också på en del elever man haft i skolan.... de har också blivit osynliggjorda.... av sina kamrater ... och jag tror, och skäms, att det osynlighetsgörandet smittat av sig på mig också, så att jag inte alltid  sett dem som jag borde.
Det  är en nyttig erfarenhet att bli den beige, kanske behövde jag det! Men tårarna har rullat idag ....jag kan inte förstå hur ett gammalt hat kan ligga så nära ytan hos någon, så att det pyr upp och visar sig i all sin glans efter alla år. Är helt medveten om att en del människor inte ska umgås tätt, men tycker att det hör till folkvett att kunna prata på ett normalt sätt med alla, när man är på en tillställning.

Kände att jag inte kunde rusa ifrån tillställningen, jag måste ju visa lite social kompetens. C-E  försökte diskret lugna min panik, vi skulle vänta till obligatoriska tårtan att tacka för oss.
Det blev lite bättre på slutet, lite omplaceringar vid borden, och plötsligt hade jag fått en färg igen, blivit synlig.

Funderar på min egen del i misslyckadet. Klarar inte att gå fram till obekanta människor och bara prata, inte när de redan sitter i egna glada grupper. Just nu vet jag inte, är bara ledsen, besviken .....
Dröjer innan jag går på festlighet igen, iallafall kollar jag gästlistan i förväg.......

Funderar dessutom på hur viktigt det är att försöka prata ut - få hjälp att prata ut - om saker som gör att det blir tokigt människor emellan. Vet att jag inte är ensam i situationen. Vet att det t.o.m. finns arbetsgivare som brister i konflikthantering, med människor som rena offer.


Tårta
Nu hoppas jag att jag inte gör någon ledsen med det jag skriver. Det är inte meningen. Jag vill bara ta upp tårttrender, utseende och innehåll.
Beställde en tårta av samhällets bästa hemmabagare i februari. Hade sett så många fina skapelser på FB:
Tårtan var helt fantastiskt fint dekorerad, och innehållet - mycket päronmousse mellan luftiga sockerkaksbottnar, det var jättgott. Men smaken på garneringen ... det var ju inte marsipan som jag trodde, utan något söt-sött, sockerpasta kallade man det ... ett nytt ord för mig .... nej, utsidesmaken, den var en besvikelse.
Fick återigen smaka en absolut utseendemässigt bedårande liknande tårta för några veckor sedan. Innehållet gott, utsidan .... sockerpasta.
Min stolthet över att kunna göra goda tårtor försvann. Tårtorna som jag brukar göra, de ser verkligen hemmagjorda ut. Jag har inte förmåga att göra de fint garnerade tårtorna.
Hade lovat fixa något till avslutningskaffet. Fick bli paj i stället för hemmagjord jordgubbstårta.

På studentfestligheterna vankades förstås tårta. Gissa hurdan? Sockerpastafodral!

Två fantastiskt vackra bakverk, den ena på bilden,  den andra i form av studentmössa. Men var de goda ...? Nja.... inte smakade de som gamla, hederliga hemgjorda gräddtårtor inta.
Jag hade tröttnat på de vackra skapelserna och redan bestämt mig för att fortsätta göra goda, men inte så vackra tårtor. Tänkte på den amerikanska influensen.... är inte detta typiskt sådant..... vacker utsida, medioker insida och absolut inte bra smak rakt igenom.

Gårdagens tårtbuffé var verkligen en tvärtomupplevelse. Goda, goda och dessutom fina tårtor, men ändå tårtor där smaken var viktigare än utseendet, och där tårtorna smakade bra hela vägen. Det blev mycket tårta ätet, av alla fem sorterna...

Tappert
Tänkte bloggat om detta redan i går... men det blev inte tid till det.
Dottersambon cyklade Vätterrundan. Rena tokeriet, kan man tycka. Mellan 18-19000 cyklister startade. Är alla tokiga?
Nä, vid närmare eftertanke, så handlar det mer om målmedvetenhet, träning och i själva utförandet, ren tapperhet.

Det som jag personligen kan tycka vara tokigt, det är att man startar på sen  kväll, att man cyklar länge i mörker, och missar det vackra landskapet.
Men det är ingen naturupplevelse man är ute efter, förstås. Det man är ute efter, det är att visa att man lyckas med det man förutsatt att man ska göra.
Måste kännas helt otroligt att komma i mål, och verkligen nått målet.
Saknar de gamla tjejmilerna.. Då fanns det anledning att hålla igång, att ge sig ut och springa. Även om det är måttligt kul att springa, så mår man bra efteråt... och det kändes alltid lika bra att komma i mål på hyfsad tid, dryga timmen.
Man hade  ett mål, man fick visa lite tapperhet på banan och ta i lite mer än vad man brukade göra.....

Det är tappert, det är sannolikt personlighetsutvecklande, att ha mål av olika slag framför sig.
Det saknar jag idag..... ibland undrar man vad det finns för mål och för mening med det mesta....
Men det gäller att hitta något....
En dag som denna, så känns det mesta lite trist och besvikelsefullt....
Då får man bita ihop och tänka på hur fantastiskt bra man har det..... ett så bra liv man har.
Det är ju bara man själv som kan ta ansvar för hur man mår, så det är bara att ruska av sig det dumma från igår..... och att försöka göra åt lite extra kalorier idag..... dels för att ta bort tårtkalorierna, dels för att de signalsubstanser i hjärnan, som just nu är lite låga, tycks förhöjas av rörelse. En långpromenad för lunch, det får det bli.
Hoppas att jag inte sårat någon, men för mig är bloggen ett ställe, där jag måste få skriva av mig, och kanske, kanske få någon läsare att tänka..... Alla blir vi besvikna ibland, alla har vi våra taggar att förhålla oss till. Vore glad om någon ville dela av sig av någon liten besvikelse..... igenkännadet gör så gott.

Begränsat bett

Skrattet porlade inombords, men jag kunde inte få ut det. Antagligen kunde man se det spela i ögonen,bakom de tonade glasögonglasen, men det var ingen som tittade. Munnen, gapet, bettet som var begränsat, var fylld av diverse röntgenutrustning. Det hade inte varit helt enkelt att få in alla bitar och sladdar, därav kommentaren: - Du har ett begränsat gap!
Hahaha. begränsat gap..... så mycket dom det gapet öppnat sig för! Och där resultatet av detta dessutom är synnerligen synligt för alla som tar mer än men hastig blick....
Tandhygienisten fick iallafall sina bilder, men det gjorde ont, ont. Det är väl tokigt att det ska in så mycket röntgenutrustning i gapet numera, att det är mycket mer smärtsamt än en lagning.Men det är häftigt, när man får upp sina bilder direkt på dataskärmen, och får förklarat vad som syns.
Lönekontot blev också illa åtgånget ....Inte klokt, tusen kronor för en undersökning och lite rengöring. Tjugo minuter, sen var det klart. Turligt nog, så visade de plågsamt tagna bilderna inga kariesangrepp. Jag hade skött mina tänder bra, fick jag veta. Men dom skulle bara veta ... det är inga långa tandborstningar jag utsätter mig för varje gång. Femton - tjugo sekunder. men det funkar tydligen det också.

Tranemobesök i sommarväder, ja, då passar jag på att ta dagens promenad genom att promenera 5,5 km runt den vackra sjön.

Lupinerna förgyllde den första delen av vägen. Kom att tänka på min barndom, och hur fina jag tyckte att de blommorna var redan då.
- Vi kan väl så sådana i vår trädgård, föreslog jag.
-Nej,det kan vi inte, för det är fult ogräs, svarade min mamma.
Undrar var hon fått det i från? Var det någon som påverkat henne att tycka, som sagt just att det var så. För ingen kan väl tycka att lupiner är ogräs. Men man kan lätt bli påverkad av andra att tycka saker.

När jag skulle gå över hängbron, så mötte jag en kollega från skolan i T-mo. Hon är ganska jämnårig med mig, men - med begränsat bett eller ej - liten och lätt. Hon var ute och joggade. Jag kände att jag skulle vilja göra det samma. Konditionen hänger med, åldern och storleken till trots, men kroppen vill inte springa, för då gör det ont. I den dumma, dumma ryggen. Fast visst är jag glad att jag kan promenera i rask fast, utan större problem...

Tåstarps ängar var fulla med tjärblomster och andra blommor som trivs på sandjord. Såg sommarens allra första blåklocka, men den ville inte kameran sätta fokus på, så den kan jag inte dela med mig av.

Vågade mig på att klättra upp i fågeltornet. Var ju lite nyfiken på utsikten däruppifrån. Gröna gräsarter, gröna träd och så Assmans vatten, det var vad jag såg.

Dag och natt - eller lundkovall ( heter den inte så) hade börjat blomma. Den är så fin, och jag känner inte till någon annan plats där den blommar, än just här utmed stigen runt sjön.

Badplatsen låg fortfarande öde. Var det för att det fortfarande var ganska tidigt på förmiddagen, eller var det för att barnen tyckte att vinden och vattnet var för kallt?

Hämtade en sändning tvättnötter på ICA-posten, handlade och träffade trevliga bekanta. Tid att prata har man ju när ledigheten känns vara utan tidsbegränsning.

Fortsatte läsa "Tre sekunder" när jag kom hem, men så ringde telefonen och i egenskap av fotograf blev jag kallad på uppdrag. Vad glad man blir när någon efterfrågar ens tjänster, och i synnerhet när det är sån´t som man är hyfsat bra på.

Svärmors avdelning på äldreboendet var på utflykt till äldreskötande grannen. Svägerskan tyckte att jag skulle komma och föreviga det hela. Det gjorde jag gärna och tog många bilder på boende och personal på Sveriges omvittnat näst bästa äldreboende. ( Tranemo kommun ligger tvåa i den statistiken, och det är absolut så att personalen på Hjälmå är superbra)

Man skulle just till att äta tårta när jag kom. Prinsesstårta á la dagarnas hysteri. Visst var den fin, men ärligt talat, så tyckte jag inte att den var så god. Fylld med sylt och någon gegga med choklad och flingor. För sött för mig. Tacka vet jag prinsesstårta med grön marsipan....och vaniljkräm. De gamla gapade och åt, de gillade den.

Boken "Tre sekunder" är färdigläst. Rekommenderar den varmt. Och det är förskräckligt att det som skildras i boken också händer i verkligt polisarbete.

Tvättnötsrena mattor är på plats på tvättnötsrent golv. Är det någon som vill ha lite nötter, så har jag en hel kartong här hemma.