Premiär

 En helt fantastisk dag har det varit, en premiärdag för sommaren.
Har faktiskt inte kollat termometern, men jag tror att den konstant legat på omkring 20 grader.

Premiär för gräsklipparen blev det också. Det som så småningom sannolikt kommer att bli ett tämligen ok gräsunderlag, det var rufsigt, tuffsigt och ojämnt. Rikigt bra blev det förstås inte av gräsklipparfrisering, men betydligt bättre än tidigare.

Otrendigt med gräsklippare, är det förstås. Klart man ska ha sin robot som sköter  gräsmattan... eller ? Tänker så här; så länge jag/vi orkar köra omkring på en tung motordriven maskin, så är det bra träning för den gamle kroppen....

Första cykelturen för säsongen blev det också, framåt eftermiddagen. Ersatte ett par bortkomna cacher utmed skogsvägarna, och tog sedan "stora" vägen runt Nittorp hem. Härligt att cykla nära naturen, lite segt med långa rakstäckan efter Nittorp.

C-E bjöd på grillad fläskkotlett, grillade grönsaker och bakad potatis framåt kvällen.

Är väl måttligt förtjust i helt kött om det tillagas på/i spisen. Det blir mycket godare på grillen. Kvällen var fortfarande ljummen och full av fågelsång. Njutningsfullt!

Skolveckan var en fyradagars, och en sådan vecka går väldigt fort. Skulle kunna tänka mig jobba 80 % under min kvarvarande tid som fast anställd lärare, men tror inte att det går ihop sig.... är tveksam till om det ens kommer att finnas lärare som täcker upp det som behövs när höstterminen kommer....

De blev premiär på nya vår/sommarkläder... näthandlade från Gudrun Sjödén bl.a. under veckan. Köpte ett par helt underbara omlottbyxor... ja, det är varje ben som är omlottsytt. Känner att de passar den tjocka tanten alldeles utmärkt.... gillar det jag ser  när jag ser mej, dem och en Gudrun Sjödénöverdel i spegeln.

Mycket världsligt... men jag gillar det där med kläder.....helst lite utstickande....

Gjorde en resa till Store mosse för att reka inför en skolresa, för alla skolans elever, om ett antal veckor. Blir nog bra....

Passade på att leta upp ett par nyutlagda geocacher, mellan Hilerstorp- Bredaryd- Gnosjö.
En intressant historia fick vi ta del av, i samband med loggandet.

Vi besökte desertören och tråddragerimagnaten Johannes Anderssons hemtrakter.

Här hade han haft sitt tråddrageri, något som gjort honom till en förmögen och ansedd man.

Före det att han fick sin storhetstid, så hade han "gått under jorden" i samband med att han deserterat från armén och under några år levt i denna koja. Tiden var vid vårt sista krig, då vi förlorade Finland, 1809.

Många, många tankar går till min geocachingvän och goda vän som går en ojämn kamp mot sin sjukdom. Saknar våra gemensamma utflykter, så mycket. Tänker på hennes familj och tänker på henne. Hon som är den största naturmänniskan av oss alla, hon har inte kunnat njuta av denna härliga försommardag... och kanske inte heller av kommande dagar....Tänker på henne, så fort hjärnan är "fri" från något "måstetänk"... och tänka det är det enda jag kan göra för henne.....

Valborg

  

Valborg hade vi två utav, i min barndomsby, i Rångedala.
Den ena Valborg pratade fort,fort,fort. Man hade inte en chans att höra vad hon sa. Som barn undvek man förstås att komma i närheten av henne, för att det var så pinsamt att fråga om.
När man tänker tillbaka på Valborg i Norrgårn, så kan man ju undra vad som gjorde att hon pratade så fort, att hon snubblade på orden. Jag har  aldrig senare under livet, träffat på någon som pratat på samma sätt.
Valborg och hennes man hade två pojkar, båda ett antal år äldre än jag. Den yngre av pojkarna var jag jätterädd för. Förstår inte varför. Undrar om det inte bara fanns en massa rykten om hans elakhet,
När jag träffat honom som vuxen, har jag insett, att elak, det var han sannolikt inte. Han är ju supertrevlig!

Den andra Valborg, det var en "ungmö". En kvinna som, enligt min mamma, aldrig haft någon pojkvän. Men tänk.... tänker jag som vuxen, hon kanske inte var ett dugg intresserad av att ha en pojkvän! Hon kanske hade helt andra drömmar.
I allafall så levde hon ensam i sitt lilla hus, ett stenkast från huset hon växte upp i, tills för bara några år sedan.

Den Valborg som vi firar i morgon... eller rättare sagt på måndag....det är en tysk abbedissa, som levde på 700-talet. Enligt Wikipedia, så blev hon helgonförklarad den förste maj, och  på så sätt förknippad med den högtid som firats i norra Europa sedan medeltiden. En högtid, som ligger ganska mitt emellan vårdagjämning och midsommar, en högtid där man tände eldar för att skydda sig från de häxor som flög omkring, och som hade varit på besök hos djävulen, Allt enligt tysk tradition.

Även under tidigare år, så har firandet av Valborg, varit  förknippat med ungdomars festande.

( Detta enligt källor från nordiska museet samt wikipedia)

Från min barndom, så kommer jag ihåg att  mamma, mormor och jag, åkte till församlingssalen, som var belägen i skolan, några hundra meter från kyrkan, för att fira Valborg. Som jag kommer ihåg det, så var det först någon som hade ett "föredrag" för oss i "församlingen", där vi satt på de hårda långbänkarna av trä i församlingssalen. Var det mycket folk, så öppnades även rummet bredvid, lärarrummet,  upp.  Efter "föredraget" var det kaffe och tårtbit i matsalen... säkert kostade det något... och sedan så var det dags att gå ut till den stora rishögsbrasan och lyssna på kyrkokören, som sjöng om att vintern rasat ut, under hägg och syren, hur de friska vårvindarna fläktade... och naturligtvis om den sköna maj, som väntade runt knuten.
Antagligen var det någon som talade till  våren också, men det har jag inga minnen utav.

På Valborgsmässoafton, så skulle vårkläderna på, vare sig det var ruskväder eller vårväder.Av någon anledning så fick jag oftast en ny sommarkappa ( hur ofta använde man den?... jag kommer inte ihåg) varje vår, och på valborgsmässoafton, så var det dags att inviga den.
Kallt som attan var det, när man stod där en bit ifrån brasan, i klädd vårstassen.

Kvällen avslutades så med aftonbön i kyrkan.
Detta var ju innan den fåniga sommartidens införande, och på det sättet, så blev det lite mysigt mörkt  är brasan brann som bäst.

Under ett antal år, så har jag sjungit de roliga vårsångerna, med såväl kyrkokören "därhemma" som med kyrkokören "härhemma". Det är nog dock femton år sedan det begav sig senast...

Något överdrivet festande för Valborgs skull, har jag inget tradition kring.  Det där med att dricka en massa alkohol för att fira denna dag, det tycks vara något som blivit mera vanligt på senare tid.
På "min tid", när jag var ungdom, så åkte vi ofta in till Borås för titta på  teknisternas vårkortege, den sista april. "Vårflamman" hette tidskriften som man samtidigt sålde. Den var fylld av en massa dåliga historier och en del goda nidteckningar.

Faktum är: Såväl valborgsmässofirandet, med aftonbön i kyrkan i Rångedala, som teknistkortegen i Borås, finns kvar ännu. Dock utan min närvaro.

Efter Valborg kommer Maj. I min barndomsby, så fanns det två Valborg och två Maj. De båda Maj var svägerskor, och bodde under en tid mellan de båda Valborg. Lilla-Maj och Stora-Maj,kallade min mamma dem. Även då hon tilltalade dem....
Stora-Maj var född i byn, Lilla-Maj var en exotisk import  från Ljungby i Småland. Annars var de väldigt normala båda två, gifta med var sin vanlig man och med två barn. Båda finns fortfarande i livet, och måste vara i åttioårsåldern vid det här laget.

April och maj, kan vara helt underbara månader. Vårblommor, fågelsång, soldoft, grönskande gräs och träd och härliga dagar. Årets april har väl haft en hel del övrigt att önska, vad det gäller det sistnämnda.
Soldoften har inte kunnat tränga igenom de snöfyllda molnen, nä, någon riktig vårdoft har vi inte fått uppleva ännu.
Men med maj, ska den riktiga våren säkert komma.
Ett aber bara, jag vet ingen månad som känns så kort som 31 dagar maj. Kanske för att underbart är kort....

Valborgsmässoafton ska förhoppningsvis innebära att vi öppnar halmstadstugan för sommaren. Ganska sent detta år, normalt brukar vi göra det vid påsk. Den kalla våren har inte lockat till kustresor. Frostkänsliga vattenledningsrör har heller inte vågat utmanas.
Ser fram emot dagsresan i sydvästlig riktning, ser fram emot att ta en promenad längs stranden, att ta en runda i stan, att fika på Regnbågen, att öppna den isande kalla lilla stugan, och bära ut utemöblerna på altanen. Ser t.o.m fram emot bilresan med en Spotifylista uppspelad genom "bilradion". Mitt sätt att varva ner, att inte ha möjlighet att känna mig rastlös.

Skolveckan är avklarad, snabbt gick den - som vanligt.Vårens sista spin-mixpass genomfördes i går. Nu gäller det att sköta muskel och konditionsträningen på egen hand under några månader.
Idag blev det ingen fredagspromenad. Kallt och regnigt som det är, så stannar jag helst inne. För mig finns nämligen dåligt väder. Och otympliga kläder som då måste på....
Tog en runda med kameran i huset, och fann många vackra blommor. Ovanligt många. De tillägnar jag både Valborg och Maj, och förstås den härliga våren.... som kommer.... Frågan är bara, NÄR?

Surtant

För det första: Jag har ingen anledning av att vara surtant. Jag har det jättebra.  Jag mår bra, jag har en fin familj som har det bra, jag har t.o.m fått en litet barnbarn att glädja mig åt. Jag har ett jobb som jag verkligen tycker om, och som jag får jobba i under flera år ytterligare om jag vill, jag har pengar så jag klarar mig...... kanske är det lite skralt med vänner, men jag får skylla mig själv, jag har absolut inte vårdat mina vänskapsrelationer på ett bra sätt
Men någon anledning att vara surtant, det har jag inte... men idag känner jag mig som en sådan....

För det andra: Bilderna som är tagna med "vardagskameran" under veckan, de ska inte sättas i sammanhang med min surtantskänsla. Att få besök av en hel flock bergfinkar, där rester från vinterfåglarnas restaurang finns kvar, det är ju en ren glädjekälla. Samma gäller åsynen av den fina föltjejen och hennes mamma, Bellis bellis och Grus grus....

För det tredje: Jag tänker inte dela detta surtantsinlägg på FB. En delning som jag understundom ju gör, och som påverkar antalet besökande på bloggen. Odelade inlägg  har, enligt sidstatistiken, enbart ett par handfullar med besökare. Detta inlägg kommer inte att vara värt att hamna högt i den besöksstatistiken.

Då är ju den stora frågan; Varför är den tant, som borde kunna vara ganska så glad i sinnet, en riktig surkärring idag?

Surtanten tror att vädret påverkar väldigt mycket. Iskalla vindar, snötäckt mark då persiennen lyftes upp strax före åtta. Sol som försvann in i bulliga, retsamma moln.
Hade jag kunnat sitta på altanen och fått mitt gamla face lite mera brunfärgat, kunnat lyssna på tokiga vårystra fåglar, kunnat kännna solen värma en t-shirtsklädd rygg under det att jag tagit ett nappatag med kirskålen, kunnat läsa en engagerande bok i solstolen..... ja, då hade jag sannolikt känt mig ganska o-sur. Ganska tillfreds, alltså.

Idag är det inget lockande att gå ut.... får bli en kort sejour framåt eftermiddagen, bara för att man bör ta en promenad varje dag. Och man mår bättre efteråt....

 

Om man inte går ut med hundar förstås. För då mår man inte så bra av en långpromenad. Tror att gårdagens halvmilslånga (drygt) hundpromenad också påverkar surheten. När man är ombedd att ta hand om hundar ( egentligen C-E som är det) så vill man ju göra det bra för hundarna.  Ta dem på promenad, alltså.

Surtanten har en konstig kropp, den tål bra att går på relativt hård tantträning, men inte att gå ut med en hund.

Jag får skitont i ryggen av att hålla i en dragande hund, som inte alls egentligen ska var draghund. Är ju sned och konstig i skelettet, och här blir det helt enkelt för mycket snedbelastning.

En natts vila gör normalt gott för knasig rygg... men idag är det fortfarande ömt och svidande.

Egentligen borde jag skämmas, som inte har bättre smärttålighet, än att blir surtant för lite ryggont!

Idag är det Gölingsorps marknad. Vårmarknad. I vinterkyla.
Jag avskyr Gölingstoprs marknad. Speciellt när jag är surtant.
Var där senast för ( tror jag) fyra år sedan. På höstmarknaden.  Vet att jag köpte en massa hemgjorda salvor... som jag slängde för ett tag sedan. Oanvända.
Tycker att det är så mycket skit på marknaden i Gölingstorp.  Men uppenbarligen tycker andra inte så, för jag vet att marknaden drar massor av folk.
Har varit på Kiviks marknad en gång. Den gillade jag inte heller.

Något som är jätteknepigt, det är att jag gärna åker på julmarknader. Inom rimligt avstånd hemifrån, visserligen, men det avståndet är då betydligt längre än den mil som vi har till Gölingstorps marknadsplats. 

Beror förkärleken till julmarknader på att a) det är mer kvalitét på varorna  b) de till stor del är inomhus, så man slipper frysa c) att det säljs mycket mat på julmarkander, och (tyvärr) är jag ju rätt gla i mat  d) att jag gillar tiden före jul, ända till själva julen infaller, för den har jag lite svårt för 

( speciellt maten... julmat hör alltså inte till matglad  surtants glädjeämnen... det gör f.ö. ingen form av buffemat.... ) ??

Julmarknader är, som tur är, inte aktuella på länge.... även om vädret idag passar bättre för julmarknad än vårmarknad.

C-E har varit på marknaden. Han kom just hem till en sur fru.... stackarn.
Han hade inte köpt något, bara sålt lotter.
När han. alldeles för tidigt, enligt sin sura kärrig, valde pensionärslivet, så gick han med i en ideell förening. En förening som är världsomspännande, och som gör mycket nytta på många platser på jorden.
I den krets där C-E är medlem ( och sekreterare) så handlar det mer om Hjälmå-hjälp än om omvärldshjälp.
På marknaden i Gölingstorp, så har man ett återkommande kaklotteri. För pengarna så köper man marknadsgodis till de som bor på äldreboendet i Dalstorp. Absolut en vacker gest..... men jag blir så sur, när man förväntar sig att jag ska baka kakor till lotteriet.  Tio kakpaket, det tar den stund att baka... Jag ställer upp en gång per år, för jag har påsklov som har lite tid över för kakbak. Men inte två gånger per år.... och jag blir skitsur, då jag tjuvläser i sekreterarens protokoll och upptäcker att man planerar tårtbuffé för äldreboendets pensionärer i höst.
1. Jag bakar inte gärna tårtor... det är klabbigt och estetiken på slikt bakverk, utfört av mig, det har mycket övrigt att önska.
2. Det är inte jag som är medlem i föreningen. Jag betalade medlemsavgift ett tag, men när den nationella ledningen hade förskingrat en massa pengar, då avslutade jag mitt medlemsskap. Det är ju synd att Hjälmås pensionärstillfallande lotteri, i förlängningen får färre antal kakor bakade tack vare Bengt Westerberg....  Får väl skriva ett brev till föreningen och tala om att de bara kan räkna med mig en gång om året.... för det tycks som sekreteraren har svårt att framföra detta.... Kanske vill han inte att hans fru ska ses som en surtant....

Säkert en del av surtants-heten, det där med kakbaket... vilket tog en ledig förmiddag på lovet, och som borde vara historia nu.
Vad jag vill ha det är ett tack....men jag vet inte varifrån.
Tack för att du hjälpte till!
Ett tack är väldigt viktigt.. ett riktigt tack,.... som menas som tack... och inte framtvingat....

Ibland känner jag mig utnyttjad.

Faktum är att jag kan stå ut med det, speciellt som jag är en lite rastlös typ..... iallafall om inte solen skiner och jag kan slå mig ner i solstolen med en bok... för där försvinner rastlösheten...

Men jag vill ha ett tack!  Och gärna en lite blombukett, som tack. Det här med uppvaktning då jag fyller år, det kan jag absolut vara utan... men jag skulle önska mig en spontan tackbukett någon gång...

Vilka har jag glömt att tacka? Sannolikt många. Man tänker inte längre, än så långt den egna potatisnäsan räcker. Det är inte så långt!

Blev så förbaskad, då jag i går på lokalradion hörde om mannen från Syrien som inte fick köra taxi, för att finansiera sina studier.

Mannen är narkossköterska och jobbade som sådan i sitt hemland.
För det första: Syrien var, innan inbördeskriget, ett modernt land.... vad skulle hindra att den som jobbat inom sjukvården där, men en tids "gå-bredvid- lärotid" skulle kunna utföra sitt yrke i vårt land. I ett absolut bristyrke, dessutom.
Men då mannen skulle behöva läsa in sin sjukskötarbehörighet i vårt knasiga land, så har han tagit taxikörkort, till ett pris av 12000 kr. Genom att köra taxi på kvällar/nätter skulle hans studier finansieras.
För att få få köra taxi, måste kunna visa att man inte gjort något kriminellt under de senaste fem åren.
Mannen hade fått ett intyg, från sitt hemland, på detta.
Men... helt sjukt.... intyg från Syrien och Somalia, de gäller inte. Det är för lätt att få fram förfalskade intyg, enligt myndigheterna.

Jag blir så jäkla förbannad på våra fyrkantiga myndighetsprinciper. De allra, allra flesta av våra  nya invandrare är superbra människor, som bara vill komma in i vårt samhälle och börja jobba.Och så bär vi oss lika dumt åt mot dem, som den regim som de flytt från, gjort. Fast vi använder inte skjutvapen...  använder segregationsvapnet i stället!
Klart surhetsframkallande!

Läser historia med klassen, just nu.  Vi har massor av  minnesmärken från stenålder till medeltid inom ett par mils närhet. Tänkte göra en rundresa med eleverna för att visa och väcka intresse. När jag berättade detta, så säger någon av kollegorna "Får man verkligen gör så, köra med egen bil?"
Jag hatar dessa tankar om att om "tänk om skulle hända". Det går inte att skydda sig mot allt... och inte är det något problem när idrottsklubbar kör barnen i bil till olika matcher.

Ibland ska man inte säga något... bara göra... så slipper man blir sur.

Tror att man får göra värre saker för att bli avskedad, med tanke på hur lärartillgången är... speciellt för en landsortsskola vid vägs ände....

Ute blåser en frisk nordvästvind. Kylan känns nästan genom treglasfönster.  Tveksam till promenad idag. Man måste inte alltid. Tror att man måste lätta på kraven på sig själv ibland.

Katthår flyger över tangentbordet. Katterna fäller något kopiöst nu. De är katthår överallt. Speciellt vita.  Men man kan ju inte stänga ute vit katt för att den just nu delar med sig för mycket av sin päls.

Jag har delat av mig av min surhetskänsla. Hjälpte det att skriva av sig? Nja.... det hade hjälpt betydligt mer med solsken och 18 graders värme.

Man kan inte få allt... och klagade, det gjorde jag inte, för det har man ingen anledning till att göra när man har ett liv, som är så bra som mitt.

Men sur kan man känna sig ändå....

Påsklov

Ute faller snön så sakta, under det att påsklovet lider  mot sitt slut.

Lider och lider.... vilket ålderdomligt ord.
Här är det ingen som lider direkt.....det har varit fina tio dagar.
Att vädret gick från altansolningsväder till utebaraförattröraigliteväder....  det är väl heller inte så lidelsefullt. Nu blev det ett tokigt ord igen..... inte lätt för nya svenskar att vare sig förstå språk eller väder i detta land.
Eller tokiga påskseder.

Fast jag vet inte om det finns så mycket påsktaditioner kvar.
När jag var liten/ung, så var påsksmällare och raketer vanligt förekommande. Nu tycks vansinnet
( min åsikt om det hela) med smällande fyrverkeripjäser ha blivit förflyttat till nyår istället.
Påskeldar hade vi, när jag var barn.
Påskkärringarna tycks ha blivit  mindre hotfulla, de behöver inte skrämmas i väg längre... vare sig med eld eller oljud.
Påskharen kom aldrig när jag var barn, eller ens när våra egna barn var små. I år hade han t.o.m letat sig in till vårt personalrum i skolan. Märkligt ! Fast kul med nya traditioner...

Konrads påskklädsel, den var verkligen up to date, så här i påskveckan.
Fick möjlighet att umgås med den lilla ögonstenen, under tre olika dagar i påsk.

Tänkte på det, då jag såg kompisen  Tuva  handskas med två och en halv månader gamla babisen, att det är skillnad på nu och förr. Tänk när de stackars babisarna skulle lindas, Konrad som tycks gilla bus och som verkligen gillar att ligga på rygg och fäkta med ben och armar, tänk om han skulle blivit av med den möjligheten.. Hur kunde små babisar vara nöjda med att var hårt inlindade i lager av tyg?

Ordet ögonsten har också fått en verklig betydelse. Det är svårt att slita blickarna från en liten babis.... det händer något hela tiden.... om inte annat med minspelet.

Minspelen och de olika sätten att söka kontakt, ger tillfälle till många leenden och skratt från oss som hela tiden har blickarna på den lille.

Visst har jag blivit en sådan där mormor som har bakgrundsbilder på Konrad, både på telefonen och på datorn. Man blir nog bara sådan..... Däremot skulle jag aldrig slänga upp mobilen i ansiktet på någon bara för att visa mitt vackra barnbarn. Det är det alldeles för många som har gjort i mitt ansikte under årens lopp. Tror någon att någon annan delar ens intresse för barnbarnet? Nej, det är allt ett egenintresse som utomstående betackar sig. Och som sagt, barnbarnsbilder på FB  eller Instagram, det kommer jag heller inte att bidra med. Är lite överkänslig mot sådant, även från andra....

Jaja, var och en gör som den vill. På min blogg kan jag inte låta bli att visa lite Konradbilder....

Det blev besök i Ulås vid två tillfällen under veckan. Bra för barnledig hästägare att kunna ägna hästarna lite tid, medan mormor/morfar gärna ägnar sin tid åt den charmige lille ögonstens-pojken.

På skärtorsdagen, så passade det bra att besöka ett trevligt geocachingevent i Värnamos närhet,i Rannäs, Forsheda.
Det var Inga som återigen bjöd in till en trevlig geocachingträff och dessutom förplägade oss ( det var värst vad jag får till gamla ord idag) med en välsmakande påskbakelse.

Ett antal kända, och några för mig okända. gecoachare hade samlats i den lilla samlingslokalsladan ute i skogen.

Extra kul var det att träffa vännen Katrin och hennes  dotter Helena. Den trevliga dottern har jag hört tals om en hel del, och då var det extra roligt att träffa henne irl.

Kul med ett "lagom" stort event, för den (jag) som inte trivs när det är för mycket folk....

På vägen tillbaka från Rannäs, så passade det bra att ta med moster Karin till Ulås. Hon kom med tåget till Rörstorp, med packning för fyra övernattningar på tre olika ställen. Bra tänkt att passa på att hälsa på både familj och en av de bästa vännerna, under fyra dagarsledigheten.

Långfredagen blev en dag med skolarbetesförberedelser och långpromenad.

På påskaftonen kom familjen Friberg samt Karin till Stockremma och träffade bla. "gamlafaster" och hennes make ( blir det gamlefarbror då?) Konrad har verkligen förmågan att sova var som helst, i alla famnar som ger honom möjlighet till avslappning. Under det att Konrad vilade middag på Rogers högerarm, så hann vi med både Kahoot, frågespel och allsångsspel. 

Att byta blöja är en av favoritsysselsättningarna för den som har drygt tio dagar kvar till sin tremånadersdag. Han han med några sådana mellan tupplurar, mattillfällen och hoppa från famn till famn...Mamma - son-kontakten på bilden är härlig att se...Mamma är BÄST, säger ögonen! Åtminstone för den som är ett riktigt litet matvrak,,,

Karin stannade kvar hos mor och far tills påskdagens eftermiddag. Det blev en hundpromenad med lånehundar, ända ut till Rävdal. 

Någon räv såg vi inte till, men på vägen hem träffade vi på lilla no-named fölet, för tillfället boende i Tindras ( Johannas halvblod) födelse och uppväxtstall.

Bara att konstatera .... babisar växer fort, från att ha varit en lite okontaktbar individ, till synnerligen sociala individer.... men hästar är bättre på den kroppsliga utvecklingen.... det lär väl dröja något år innan Konrad kan galoppera på samma sätt som lilla no-named. 

Alla små drar verkligen blickarna till sig, gäller både djur och människor.

På påskdagens eftermiddag, så var det dags att säga hej då till Karin och lämna henne i goda vännen Majas "vård".

Lite tråkigt känns det väl alltid att säga hej då till dottern som bor "hela" tjugofem mil bort, och som man inte träffar lika ofta som dottern, vars hem man når på ca 50 minuter med bil.  Men jag vet ju hur det är, efter alla år, så länge man finns, så kommer det att bli nya möten... och nya hej då... Tror säkert att mötena kommer att bli tätare framgent.... när en ny liten ögonsten ska se världens ljus....

Tack för ett fint och kul påsklov, alla!

Ute faller påskasnö. Fåragö, säger den gamla bondepraktikan. Får väl bli en promenad fram emot eftermiddagen.... och spinmix ikväll. Skönt att röra på sig.... och det känns bra att antalet påskgodis är så få detta år, så att de kan räknas på  fingrarna på en hand....

Roadtrip

Målet var blåsippshagarna i Finnekumla by.... min barndoms blåsippsställen.
Vårvädret lockade till en liten extra sväng, med avsikt  att leta upp några intressanta platser med tillhörande geocache, samt att låta den dagliga promenaden utgöras av en geocachingrunda.

På en kulle, med milsvid utsikt, ligger Hällstad kyrka.

På denna plats har det funnits en gravplats sedan förhistorisk tid. Den första kyrkan byggdes här redan på 1100-talet, precis då kristendomen gjorde sitt inträde i vårt hedniska land.

Ett monument från denna tid finns utanför kyrkan, ett monument med bilder som man kan tolka som kristendomens kamp mot hedendomen.  Synnerligen intressant att se ett sådant välbevarat monument.

Nästa stopp gjordes vid Hägna gammelgård, ett gästgiveri från 1700-talet. Här lär Carl Linné övernattat på sina resor norrut.

Tuppen, på den välbevarade ladugården, passade väldigt bra in, så här i påsktider.

 
Murum och Od passerades innan vi var framme vid den plats som lockat till roadtripen.
Fluxfallet kastade sig ut dryga 40 meter, ner mot Stensjön.
Från parkeringen så blev det ett litet backpass, innan vi nådde den hänförande, ganska skräckinjagande för höjdrädd tant, utsiktpunkten.

Cachen bärgades enkelt, under det att en kvinna sågs halka på stenar nära fallet.
Hjärtat i halsgropen på den höjdrädda!

Dagens fikaplats,den var inte svår att välja. Magiskt vackert.... nära det kissnödighetsframkallande fallet.

Vid Stensjöns badplats kunde man se hur vattnet föll, inte långt från där damen föll.
Hu!

Lite norrlandskänsla var det allt över denna vackra plats, norr om Fristad, Borgstena, Molla....

Eljusspåret i Borgstena med närbelägna stigar, fick bli dagens runda.
Två kilometer lång,enligt beskrivningen. Så fel som vi gick flera gånger, så blev det nog ytterligare en kilometers promenad ....

En backe med blåsippor mötte oss längs runda. Liksom katten på bilden ovan.

En gång i tiden, då vintrarna var kalla och snörika, så kunde man välja på olika långa skidspår. Här var det säkert bra rundor, det var ganska kuperat, utan att vara alltför kraftiga branter.

Detta lär vara floden Nossan. Den har sin källa i Borgstena, och är en av de få floder som rinner  norrut- till Vänern.
Fast flod... det är väl ändå att ta i.

Rundan var helt ok, med vackra platser ... och mindre vackra platser. Cacherna var lätthittade.
Lupinbladet, tycker jag var väldigt vackert!

Dagens andra höjdpunktscache, det var en drive-in-cache vid Borgstena kyrka.
Cachen i sig var bra, men det mest fantastiska, det var den blomsterfyllda backen ner från kyrkan.

 
Blått och gult, det är fina blomsterfärger och blir en bra kombination.

 Scilla,svalört, påskliljor....

... det var en rent paradisisk  plats.

Stenmursbakgrund förstärker.

- Här finns ingen cache, sa C-E. Du har säkert lagt in fel koordinater.
- Det har jag inte alls, sa jag och plockade lätt fram cachen med 3,5 i svårighetsgrad.
Det gäller att vända på alla stenar!

Blåsippshagarna i Finnekumla är svåra att beskriva. De måste ses, för att man ska förstå hur tätt sipporna står, hur blå marken lyser och över hur stora områden de täta blåsippsstånden växer.

Olika blå nyanser på mina favoritblommor, från ljust lått till intensivt himmelsblått. Några lilafärgade sippor såg jag inte ... det brukar det också finnas.

En trevlig pratstund blev det, med bror och svägerska i Backgården. Lilla Elvira kom också på besök... var lite skeptisk mot gamlafaster.....

... innan gamlafaster blev godkänd och fick många glada leenden.

En fin Palmsöndag blev det.... men massor av sömninghetsgörande friskluft.