Inlägg
Somliga linor brister är Varg Gyllanders debutroman, men jag tycker att den står sig bra i jämförelse med konkurrensen. I den här boken (och de kommande efterföljarna) är det polisteknikerna som står i fokus. Ni som gillar CSI på teve har här en given bokserie att följa.Jag måste erkänna att jag inte har koll på hur stor skillnad det är på tekniker och "vanliga poliser". Jag har alltid tänkt på polistekniker som laboratoriebaserade; några som tar hand om saker som de vanliga poliserna hittat och drar fram extra ledtrådar ur den. I den här romanen har teknikerna en mycket friare roll än så, och tycks nästan driva utredningen framåt själva (men det ska väl sägas att chefen har en del synpunkter på det).
Huvudpersonen i boken, teknikern Ulf Holtz, framstår som en betydligt mer välanpassad person än vad man möter i de flesta andra deckare (med undantag för Camilla Läckbergs helyllepolis, då, vars största fel verkar vara att doppa mackorna i chokladen). Jag ska inte säga att Holtz är perfekt, men han framstår åtminstone inte som totalt neurotisk. I början kan man ana att han ska vara det, men detta tonas sedan ner en hel del. Inte mig emot.
Över huvud taget är det i första hand vad Holtz gör på jobbet som står i fokus i Somliga linor brister. Visst får vi se honom pyssla om sitt bonsaiträd ett par gånger, men jämfört med de orgier av dagislämning, fylla, ångest och privata problem en del deckare ägnar sig åt är det trevligt med en som går tillbaka till grunden: själva mordgåtan. För naturligtvis har ett mord begåtts. Som en blodhund går Holtz och hans kollegor fram över mordplatsen och samlar in alla möjliga spår och försöker sedan dra slutsatser av detta. Gyllander jobbar på Rikspolisstyrelsen och har en bakgrund som kriminalreporter, och boken gör ett vederhäftigt intryck. Holtz avdelning har precis fått in en praktikant, och hon används som en naturlig väg att förklara en massa detaljer i de undersökningar som görs.
Eftersom den här boken handlar om kriminaltekniker så tycker jag att det är fullt naturligt att det finns en massa detaljbeskrivningar om hur deras arbete går till och vilka uppgifter man kan få fram av det. Det blir däremot lite fånigt ibland när man får motsvarande mängd detaljer om något helt oväsentligt, som exempelvis en espressomaskin.
Jag hittade ett par ställen där det kändes som att bokens redaktör varit lite släpphänt. Några gånger fick jag intrycket av att jag läste ett upplägg för någonting men sedan blev det aldrig något av det, och på ett par ställen hittade jag felanvända ord. Detta är dock isolerade företeelser; över lag flyter språket bra. Det här är en bok som man lätt läser mycket längre än man tänkt i, och det är så klart ett bra betyg.
Varg Gyllander: Somliga linor brister
Bra Böcker, 2009
352 sidor
ISBN: 978-91-7002-760-4
Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, varg gyllander, somliga linor brister
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, varg gyllander, somliga linor brister
Technorati tags: 