Science fiction i verkligheten: Project Natal

För ett per år sedan fick Microsoft se sig ställda på efterkälken med sin Xbox med sina traditioniella handkontroller med sladd. Med Nintendos Wii kunde man spela utan sladd, och utan att lära sig en massa krångliga knappar och sånt; bara att slå en tennissving med handkontrollen så gör gubben på skärmen en likadan sving.

Även om inget har synts på marknaden så har Microsoft tydligen inte legat på latsidan. På en mässa häromdagen presenterade de Project Natal, ett system där man ska kunna använda en Xbox helt utan kontroller. Systemet har kameror och känner av vad användaren gör, och kopplar det till spelen. Som synes på filmen så är det inte heller bara spel som kan dra nytta av det här; även mediaspelaren kan styras via gester.

Det här ser jätteball ut, men jag undrar hur tillrättalagt det är och hur mycket av det som faktiskt fungerar i verkligheten. För spel kan jag tänka mig att det fungerar, men för att styra mediaspelaren är det inte lika uppenbart bra. Jag styr ofta vår stereo från rummet intill genom att sikta rätt med fjärrkontrollen (vilket ibland innebär att sikta på väggen mitt emot stereon). Om stereon måste se mig blir det svårare.

Nintendo passar på att lansera en uppdatering av handkontrollerna till Wii för att få bättre precision, men det är bara en liten förbättring jämfört med Project Natals revolution. Förra gången var det å andra sidan Wii:t som stod för revolutionen genom att ge oss de första rörelsestyrda spelen. Det ska bli spännande att se vad nästa steg blir från Nintendo. Jag tror knappast att de suttit och rullat tummarna sedan Wii:t släpptes, och förbättringen de släpper nu känns mest som en framstressad sak för att ha något att kontra Natal med än som någon seriös förbättring.

Det är också intressant att se att vi verkar gå allt mer mot spel som kräver att den som spelar rör sig en massa. Tiden så man kunde beskylla spelarna för att sitta i soffan och slappa är nog förbi. Om man spelat skateboardspelet som visas på filmen ovan några timmar lär man med god marginal klarat av dagens motionskrav. Detsamma gäller för den delen dansmattespel som funnits ett tag, men där är kontrollerna inte alls så generella som de som Project Natal erbjuder.

Det verkar som om William Gibson får rätt i att vi snart kommer att manipulera objekt i den virtuella världen precis lika naturligt som objekt i den fysiska världen. Däremot ser det ut att (åtminstone till en början) handla om kameror och inte direkt anslutning via nervsystemet. Men vem vet vart utvecklingen tar oss om några år?

Andra bloggar om: spel, tv-spel, nintendo, wii, microsoft, project natal, xbox, science fiction, sf
Technorati tags: spel, tv-spel, nintendo, wii, microsoft, project natal, xbox, science fiction, sf
intressant.se

Manga fortsätter att växa i Sverige

Häromdagen skrev DN om manga som fortfarande är en framgångssaga i den svenska förlagsvärlden. Japanska är sedan ett tag det språk som det översätts näst mest böcker från (efter engelska, naturligtvis) och det verkar alltså som om trenden håller i sig.

Enligt artikeln ska förlagen nu satsa på långa serier vilket exemplifieras med att Oh My Goddess (50 delar) ska översättas, men det har jag svårt att se som någon nyhet. Den serie som bröt isen för manga i Sverige var den 42 delar långa Dragonball, så långa serier har vi sett förut. Det ska väl noteras att detta inte är några av de längsta serier som ges ut i Japan, me med svenska mått är det hyfsat långt. Om man tittar på annat som getts ut så känns det som om förlagen ofta sonderat terrängen lite genom att ge ut serier som inte är allt för långa (Chobits (8 delar), Emma (7 delar), Tokyo Mew Mew (7 delar), etc). Vid det här laget känner man sig väl säkra på att det finns ett underlag, och vågar alltså återigen ge sig på längre serier.

Det finns uppenbarligen också ett växande intresse bland tjejer att läsa manga. Till skillnad från de serier som produceras i många andra länder så finns det faktiskt gott om manga som är skriven av tjejer för tjejer. Redan tidigare har en del sådant översatts till svenska, och den satsningen ska nu intensifieras (här finns ju en till stora delar tidigare oexploaterad målgrupp). Det har tidigare talats om att det ska ges ut en mangatidning enbart med shojoserier, och nu är det uppenbarligen dags: Shojo Stars.

Samtidigt som det går bra för manga i allmänhet så har uppenbarligen förlaget Mangismo ställt in betalningarna nyligen, och det förvånar mig egentligen inte. Jag håller inte lika mycket koll nu, men i början av mangavågen försökte jag titta lite på det mesta som kom ut och det var inte mycket av det Mangismo gav ut som jag tyckte var läsvärt. Av deras utgivning har jag provat Chrono Chrusade, Hellsing, I. N. V. U., Samurai Deeper Kyo, Vampire Game, Demon Diary, The Devil Ororon och Princess Ai, och den sistnämnda är den enda serien som jag haft lust att läsa till slutet (och då var den bara tre delar). Den är dessutom lite speciell eftersom den inte är heljapanska utan producerad utifrån en idé från sångerskan Courtney Love. Över lag har Mangismos utgivning (det jag sett av den) visat klara drag av att sikta på tonårsgrabbar med våld, (antydningar om) sex och allmän fanservice. Litterära kvaliteter och intressant handling har det verkat sämre med. Det ska erkännas att jag inte läst mer än enstaka volymer av serierna ovan, men de har inte heller gett mersmak. Ungefär samma kritik kan för den delen riktas mot mycket av B. Wahlströms mangautgivning.

Psykbryt anknyter till detta med att tycka att mer serier borde synas i bokhandeln när nu manga går så bra. Jag tror att det är som hen säger; det översätts visserligen enstaka intressanta serier från exempelvis engelska (som de nämnda V for vendetta och Watchmen), men de ges ut inbundna och dyra och dessutom (i åtminstone dessa fallen) långt efter originalen. Som om det inte skulle räcka så är engelska ett språk som alla kan, så det är inget problem att beställa originalutgåvorna och läsa dem istället för att vänta på en möjlig dyrare svensk utgåva framöver. Jag misstänker att det är detta som gjort att vi inte fått någon svensk utgåva av Sandman: de intresserade har redan läst den på engelska.

Det är däremot inte så många som läser japanska obehindrat, så här är majoriteten av läsarna hänvisade till att vänta på översättningar. Dessutom har manga på svenska getts ut som billiga pocket för 50-60:-, inte inbundna volymer för 200:-. Visserligen är en typisk manga många delar, men varje del är inte dyr. Psykologi är viktigt.

Kulturekonomi berättar slutligen om hur Emmas son smält problemfritt in i Kina tack vare att ha läst en massa manga och funderar

I min generation växte vi, till vissa föräldrars fasa, upp med amerikansk kultur; nästa generation växer upp med asiatisk. Frågan är vad det kommer att göra med världsbilden. Kommer centrum att förflyttas? Är Asien det nya Amerika?

Jag tror själv att det ligger mycket i detta. Jag tror inte att vi kommer att ta in speciellt mycket nya influenser från USA framöver. Till en del beror det på att vi sedan andra världskriget anammat stora mängder kultur därifrån, och det vi inte redan tagit till oss kommer vi nog inte att ta till oss senare heller, men jag tycker också att det verkar som om siktet håller på att vändas österut. Det är i Asien det händer intressanta saker, snarare än i USA. Manga är bara en av dessa saker; TV-spel är en annan industri som är stor i exempelvis Japan och där det händer saker idag. Jag tror att det är rätt ofarligt att säga att dagens ungdom kommer att influeras mycket mer från Asien än vad tidigare generationer gjort. Det är bara att konstatera att William Gibson hade rätt när han skrev sin Neuromancer-svit på 1980-talet; Japan kommer att ta över.

Andra bloggar om: manga, serier, böcker, läsning, japan, asien, tv-spel, william gibson, översättning, shojo, mangismo
Technorati tags: manga, serier, böcker, läsning, japan, asien, tv-spel, william gibson, översättning, shojo, mangismo

Wii som motion

I julas fick Henrik ett Wii. Det skiljer sig från sina konkurrenter på TV-spelsmarknaden genom att det inte har samma typ av kontrollsystem. Istället för att ha diverse knappar för att styra saker på skärmen i olika riktningar så sköts det mesta i Wii genom en trådlös handkontroll som är rörelse- och positionskänslig. Helt enkelt genom att röra handen med kontrollen i olika riktningar så kan man styra saker på skärmen. Det är faktiskt imponerande hur väl Nintendo lyckats få det att fungera.

När man köper ett Wii så får man med spelet Wii Sports som innehåller grenarna tennis, bowling, baseboll, golf och boxning. När man exempelvis spelar tennis så behöver man bara låtsas att handkontrollen är racketen, och så slår man precis som i riktig tennis. Som en bieffekt av detta nya sätt att spela så innebär många Wii-spel att man står upp och rör på sig en hel del istället för att bara sitta i soffan och trycka på knappar. Det är till och med så att man faktiskt får motion av det. Här kan man läsa om en som fortsatt sitt normala liv som vanligt, förutom att han spelat en halvtimme Wii Sports varje dag. Slutresultatet på sex veckor blev fyra tappade kilo. Inte illa för att spela TV-spel.

Andra bloggar om: spel, wii, tv-spel, nintendo, sport, motion, wii sports, bantning
Technorati tags: spel, wii, tv-spel, nintendo, sport, motion, wii sports, bantning