Visar inlägg med etikett anna jansson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett anna jansson. Visa alla inlägg

måndag, juli 05, 2010

2010-40: Anna Jansson: Drömmen förde dig vilse

Jag har tyckt att Anna Jansson varit en av de bättre av de svenska deckarförfattarna, om än lite ojämn. Nu verkar det tyvärr som om jag får omvärdera det. Hennes senaste, Drömmen förde dig vilse, är inget vidare och jag har inte imponerats av de två innan den heller.

Handlingen känns väldigt konstruerad. Dels är den noga med att se till att allt som händer är ihopkopplat och viktigt på något sätt; inga lösa trådar eller andra oväsentligheter någonstans. Det är också uppenbart vid flera tillfällen att man får falska ledtrådar som är till för att få läsaren att tro att det ligger till på ett visst sätt, för att senare kunna överraska läsaren genom att avslöja att det alls inte är så. Jag menar inte att det är något fel i att få läsaren att bli överraskad, problemet är att det känns väldigt tydligt när det händer.

När man läser baksidestexten och andra texter på omslaget så är det helt klart att det här är en deckare, men när man läser boken kan man ibland undra. Huvudpersonerna är poliser och det pågår en mordutredning, men intrycket man får är att det mesta av handlingen är konstruerat för att göra livet så miserabelt som möjligt för huvudpersonerna så att de ska kunna missförstå varandra så ofta som möjligt och därmed fortsätta att ha trassliga relationer till varandra. Det vore trevligt om någon svensk deckarförfattare kunde bryta sig ur klichén att berätta så infernaliskt mycket om polisernas trassel att få ihop privatlivet och ägna sig åtminstone lite mer åt själva brottet. Här får man intrycket att tanken är att kunna säga att detta inte bara är en deckare utan även en relationsroman, men som läsare får jag snarare känslan av att det är ingendera snarare än både och.

Anna Jansson: Drömmen förde dig vilse
Norstedts, 2010
320 sidor
ISBN: 978-91-1-302626-8

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

onsdag, juli 29, 2009

2009-56: Anna Jansson: Först när givaren är död

Först när givaren är död är den senaste delen i Anna Janssons deckarserie om polisen Maria Wern. Tyvärr är det inte någon av de bättre.

Under kort tid hittas flera personer döda i trakten kring Roma på Gotland, och en person försvinner i samband med att hennes hus bränns ner. Maria Wern börjar gräva i fallet och det är uppenbart att personerna som drabbats känner varandra i olika grad, men att hitta något motiv är mycket svårare.

Det som fallerar med boken är egentligen inte deckarhistorien i sig. Den kretsar kring diverse historiska fenomen och känns vettig. Problemet ligger istället i språket och hur boken är skriven. Till att börja med känns det ofta som om man läser något slags journal snarare än en roman. Det är gott om rätt långa avsnitt som bara beskriver bakgrund utan något försök till dramatisering. Det som är mest irriterande tycker jag dock är vissa delar av själva språket. En av personerna är en ung man som kanske inte riktigt är en värsting men som i alla fall har domar mot sig och som absolut inte heller är någon svärmorsdröm. När han pratar så går det inte att skilja hans repliker från de som yttras av en 80-årig kvinna (förutom att han svär mer); ordvalen är precis de samma och rätt ålderdomliga. Vilken ungdom skulle få för sig att använda ordet "kavat" på fullt allvar?

Anna Jansson: Först när givaren är död
Norstedts, 2009
Uppläsare: Marie Richardson
9 CD
ISBN: 978-91-7313-577-1

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,

tisdag, september 16, 2008

Premiär för Anna Janssons deckare på TV

I kväll sänds det första avsnittet av en teveserieversion av Anna Janssons deckare Främmande fågel med polisen Maria Wern i huvudrollen.

Jag tycker att Främmande fågel är en av Anna Janssons bästa romaner, även om det inte är den jag skulle ranka allra högst. Däremot tror jag att den nog är den som passar bäst för teve, så det låter som ett bra val.

Numer verkar det snarare vara regel än undantag att deckare i bokform även blir teveserier. Det började med Sjöwall/Wahlöös Martin Beck-böcker och senare har vi sett Henning Mankells Wallander, Håkan Nessers Van Veeteren, Camilla Läckbergs Fjällbacka-deckare och så vidare. Jag blir inte förvånad om det kommer fler filmatiseringar av Anna Jansson framöver. Medan vi väntar på det kan vi alltid titta på filmatiseringen av Stieg Larssons böcker; inspelning pågår för fullt i Stockholm just nu.

Det första avsnittet av fyra sänds i kväll 21:00.

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,
intressant.se

tisdag, juni 24, 2008

2008-64: Anna Jansson: Inte ens det förflutna

På ytan är det här en Anna Jansson-bok i mängden; polisen Maria Wern är huvudperson, det är en deckare, den utspelar sig på Gotland, handlingen har något med sjukvården att göra, och Maria Werns privatliv är trassligt. Så långt är allt som vanligt. Den här boken känns dock hafsig på ett sätt som de tidigare inte gjort, och det blir speciellt tydligt eftersom den föregående boken, Pojke försvunnen, var en av de bästa i serien.

Inte ens det förflutna kretsar kring en rehabiliteringskurs för några medelålders kvinnor. Den hålls på Gotska sandön och har karaktär av överlevnadskurs, för att kursdeltagarna ska komma närmare varandra. Den egentliga anledningen med det är naturligtvis att placera den här skocken höns på en avlägsen plats utan någon kontakt med andra. Kursen hålls i september när det inte finns någon bemanning på ön, och en storm gör att man inte kan räkna med att någon tittar in av en slump. För att komplettera detta så har deltagarna redan vid kursstarten fått lämna ifrån sig sina mobiltelefoner för att inte distraheras av dem. Det handlar alltså om ett slutna-rummet-mysterium i modern tappning.

För att undvika hot kring en förestående rättegång så skickas Maria Wern iväg på den här kursen tillsammans med en skara kvinnor som är elallergiker, personlighetsterapeuter och andra liknande saker som ligger i gränslandet av normal sjukvård. Jag misstänker att Anna Jansson tänkt sig att en del av detta skulle framstå som satir, men hennes beskrivningar av de här människorna varierar i huvudsak mellan tafflig och plump.

Exakt vilken grad av naturliv kursen kommer att kräva har inte framgått i förväg, och en del av deltagarna kommer försedda med högklackade skor och dryg attityd. När de inser att det verkligen inte finns någon möjlighet att ta sig tillbaka till civilisationen förrän om en vecka när kursen är slut sansar de sig en aning eftersom det faktiskt verkar nödvändigt med ett visst samarbete för att kunna överleva, men det är inte någon gemytlig stämning som genomsyrar kursen. Den blir definitivt inte bättre när det blir storm, strömavbrott och man hittar en av kursdeltagarna mördad.

Maria Wern försöker lösa fallet, men hon försöker också upprätthålla sin täckmantel på kursen där hon påstår sig vara florist istället för polis. Det går väl så där, som bäst. En rätt stor del av boken upptas av interaktionen mellan kvinnorna på kursen, och den sker till stor del i ett uppskruvat tonläge. Det skulle kunna borga för en tät stämning, men det är inte psykologisk skärpa och sönderfall á la Norén man får utan snarare högljudd Stefan & Krister-fars.

Som avslutning på detta gör Anna Jansson precis som Camilla Läckberg nyligen. Själva deckarhandlingen får en upplösning i slutet av boken, men i gengäld avslutas boken med en cliffhanger som har att göra med de återkommande personerna. Jansson tar inte i lika mycket som Läckberg här, även om tanken i övrigt är påfallande lik.

Anna Jansson: Inte ens det förflutna
Norstedt, 2008
308 sidor
ISBN: 911301823X
ISBN13: 9789113018232

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,

måndag, maj 12, 2008

2008-50: Anna Jansson: Stum sitter guden

Detta är Anna Janssons första deckare om Maria Wern, och det märks att hon lärt sig ett och annat med åren. Jag ska inte säga att den här är direkt dålig, men den saknar polering på en del ställen. Exempelvis känns en del av dialogen inte riktigt rätt.

Handlingen är kompetent ihopkommen, men det känns lite krystat att praktiskt taget varenda person som förekommer också har något väsentligt att tillföra förr eller senare.

Precis som i Mons Kallentofst Midvinterblod så inleds det hela med att polisen hittar en person som är hängd i ett träd tillsammans med ett antal djur. Att det handlar om något slags offer inspirerat av asatro är uppenbart. Innan boken är slut hinner ytterligare ett antal brott begås, men det är fortfarande detta som står i centrum för uppmärksamheten. Möjligen kan jag tycka att just uppmärksamhet är något som det borde ha fått mer av. Visst finns det någon journalist och någon presskonferens nämns, men efter ett mord i den här stilen borde orten vara täckt av journalister.

Eftersom det här är den första boken i en serie så förekommer en hel del presentationer av andra poliser, Marias familj (impulsiv man, två småbarn, en påfrestande svärmor) och så vidare. Det blir dock inte så mycket diskbänksrealism som exempelvis Liza Marklund kan bjuda på ibland. Som i så många andra polisromaner blir huvudpersonen Maria Wern indragen personligen i utredningen. Det är naturligtvis bra för dramatiken, men ibland vore det bra för trovärdigheten med en bok där det inte händer. Jag undrar hur ofta sådant händer i verkligheten.

Anna Jansson: Stum sitter guden
Earbooks AB, 2008 (originalet 2000)
Uppläsning: Marie Richardson
mp3-filer
ISBN: 9185823449
ISBN13: 9789185823444

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,

tisdag, december 11, 2007

2007-136: Otto Witt: Löjtnant von Sterners detektivbragd

Den hyperenergiske författaren Otto Witt (1875-1923) var inte bara en av de tidiga pionjärerna inom science fiction i Sverige, han var också tidigt ute i deckargenren. Han skrev ungefär ett dussin deckare totalt, varav de flesta publicerades under samma år som denna.

Huvudperson i romanen är den i titeln nämnde löjtnanten von Sterner. Han får av misstag ett telegram riktat till en privatdetektiv, skickat från gården Stjärnehed. På Stjärnehed har den gamle baronen begått vad som ser ut som självmord, men hans brorson och -dotter är inte övertygade om att det verkligen handlar om självmord. von Sterner är förälskad i brorsdottern Viola, men brorsonen Adalbert är kraftig motståndare till att de skulle bli ett par.

Snabb att gripa tillfället i flykten skickar han ett svarstelegram och säger att han är på väg, men undertecknar det med namnet Assar Wern och tar sedan på sig en förklädnad värdig en stumfilmsfars. Om denne Assar Wern är en tidig anfader till Anna Janssons polis Maria Wern låter jag vara osagt, men trots sin brist på formella meriter visar han sig vara bra på att lösa deckargåtor. Han återkommer i minst ett par till av Witts deckare.

Vad det gäller karaktärsteckning är boken inte så mycket att komma med, men som deckarmysterium tyckte jag att den var lite intressant. Man kan utan vidare se Witts intresse för vetenskap och rent av science fiction lysa igenom i texten. Som i alla andra Witt-böcker jag läst (vilket onekligen inte är allt för många, men dock) så är huvudpersonen inte bara klipsk utan även vetenskapligt beläst. Hans undersökningar baserar sig inte i första hand på förhör av vittnen utan på listiga slutledningar och vetenskapliga undersökningar av de föremål som finns på brottsplatsen. Det är lite av samma känsla som man får av en modern deckare där allt ska analyseras i minsta detalj för att släppa ifrån sig alla tänkbara ledtrådar, och så tycker jag inte att det brukar vara i äldre deckare.

Vi har alltså en mycket kompetent detektiv som parallellt med själva handlingen har en kärlekshistoria med en av de som är närstående till den döde, vi har en modern och vetenskaplig undersökningsmetodik, och vi har dessutom ett fall där det visar sig att man måste förstå vad som hände för flera decennier sedan för att kunna förstå brottet. Det är nästan så att man skulle kunna tro att det är Camilla Läckberg man läser.

Otto Witt: Löjtnant von Sterners detektivbragd
A.-B. Dahlberg & Co:s Förlag, 1914
168 sidor

Köp böcker från Bokus så får jag lite provision.



Läsutmaning för 2007
Hundra böcker totalt: 100 (varav 16 serieböcker) Klart 13/9! 116 Klart 10/10 (utan att räkna serieböcker)!
Fem pjäser: William Shakespeare: Twelfth Night, or What You Will Sophokles: Elektra Hisashi Inoue: The Face of Jizo Arthur Miller: Death of a Salesman
Fem nobelpristagare: Orhan Pamuk: Snö Isaac Bashevis Singer: Shosha André Gide: Isabelle Saul Bellow: Offret V. S. Naipaul: Att läsa och skriva: En personlig betraktelse Klart 12/8!
Två böcker på andra språk än svenska och engelska: Karin Fossum: Drapet på Harriet Krohn Donalds bunte WeltKlart 17/11! (varav en seriebok)
Fem böcker utgivna 2007: Svenska Naturskyddsföreningen: Naturen till din tjänst (årsbok 2007) Andreas Marklund: Skördedrottningen Joe Hill: Heart-Shaped Box Johan Theorin: Skumtimmen Camilla Läckberg: Tyskungen Klart 3/5!
Fem böcker inte från Sverige/USA/UK: Yasunari Kawabata: Snöns rike (Japan) Orhan Pamuk: Snö (Turkiet) Sophokles: Elektra (Grekland) André Gide: Isabelle (Frankrike) Arnaldur Indriðason: Kvinna i grönt (Island) Klart 2/3!
Fem böcker från Japan: Yasunari Kawabata: Snöns rike Mineko Iwasaki: Den sanna historien Hisashi Inoue: The Face of Jizo Haruki Murakami: Kafka på stranden Natsuo Kirino: Fri Klart 19/11

Läst under 2007:
Nr 1-100
Nr 101-110
Nr 111-120
Nr 121-130
131: Risu Akizuki: Survival in the Office: The Evolution of Japanese Working Women 1
132: Svenska Turistföreningen: Brott och trakt: En kriminell resa genom Sverige
133: Sara Gruen: Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow
134: Ronnie Sandahl: Vi som aldrig sa hora
135: Chris Baty: No Plot? No Problem!
136: Otto Witt: Löjtnant von Sterners detektivbragd

Andra bloggar om: , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , ,
intressant.se

tisdag, maj 15, 2007

2007-65: Anna Jansson: Pojke försvunnen

Som vanligt i Anna Janssons böcker så finns det starka teman både av sjukvård och moraliska frågeställningar invävda i det brott som Maria Wern ställs inför. Den nioårige pojken Andreas försvinner från en fest. Hans mor är ständigt orolig för både hans och hans lillasysters hälsa och söker ideligen läkarvård för alla upptänkliga sorters symptom.

På festen fanns, förutom mamman och hennes barn, två familjer. Dessa tre familjer står i bokens centrum hela tiden. De är dels de som såg Andreas sist, dels de som står honom närmast, och det gör att de drar till sig en del intresse från poliserna som undersöker försvinnandet. Det visar sig också finnas mycket spänningar mellan de här personerna som kommer upp till ytan antingen av att poliserna ställer frågor om saker eller helt enkelt genom att personerna står under psykisk press på grund av försvinnandet.

Pojkens mamma mår inte bra och de två andra mammorna turas om att stötta henne. Det i sin tur gör att de jobbar för mycket och sover för lite och blir pressade både av mammans svårigheter och de svårigheter de ställt till för sig själva.

På det hela taget känns det här som en "liten" bok. Nästan allting händer mellan de här tre familjerna som bor på samma ställe och känner varandra. Det är relationerna mellan dem och vad de har gjort som det hela handlar om, även om mycket av detta är sådant som de försöker dölja i det längsta.

Till slut visar det sig att fallet har en lite oväntad upplösning. Redan från början har Anna Jansson arbetat med att diskutera hur vad som till att börja med kan se ut som en liten sak som ursprungligen var en stundens ingivelse kan få stora konsekvenser både för den som utför den och för den som drabbas. Ingen av de centrala personerna i boken framstår som riktigt elak, men det är inte heller någon av dem som framstår som allt igenom sympatisk heller. De är som människor är mest, helt enkelt: de försöker göra bra saker men ibland blir det fel.

Rent språkligt fungerar boken också bra. Man bjuds inte på några språkliga fyrverkerier, men man slipper också de taffliga formuleringar som rätt många andra ofta lider av. Jämfört med de Anna Jansson-böcker jag läst tidigare (Silverkronan, Må döden sova, Svart fjäril, och Främmande fågel) så är det här den bästa.

Anna Jansson: Pojke försvunnen
Norstedt, 2007
296 sidor
ISBN: 9789113017181
Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.



Läsutmaning för 2007
Hundra böcker totalt: 65 (varav 12 serieböcker)
Fem pjäser: William Shakespeare: Twelfth Night, or What You Will Sophokles: Elektra
Fem nobelpristagare: Orhan Pamuk: Snö Isaac Bashevis Singer: Shosha André Gide: Isabelle Saul Bellow: Offret
Två böcker på andra språk än svenska och engelska:
Fem böcker utgivna 2007: Svenska Naturskyddsföreningen: Naturen till din tjänst (årsbok 2007) Andreas Marklund: Skördedrottningen Joe Hill: Heart-Shaped Box Johan Theorin: Skumtimmen Camilla Läckberg: Tyskungen Klart 3/5!
Fem böcker inte från Sverige/USA/UK: Yasunari Kawabata: Snöns rike (Japan) Orhan Pamuk: Snö (Turkiet) Sophokles: Elektra (Grekland) André Gide: Isabelle (Frankrike) Arnaldur Indriðason: Kvinna i grönt (Island) Klart 2/3!
Fem böcker från Japan: Yasunari Kawabata: Snöns rike

Läst under 2007:
Nr 1-10
Nr 11-20
Nr 21-30
Nr 31-40
Nr 41-50
Nr 51-60
61: Camilla Läckberg: Tyskungen
62: Charles Stross: Accelerando
63: Åsa Larsson: Svart stig
64: Chris Anderson: Long Tail
65: Anna Jansson: Pojke försvunnen

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,