
Gemensamt är dock att de i första hand handlar om just människor och deras öden. De flesta texterna är korta (75 stycken på 170 sidor) men sträcker sig inte sällan över många år för att kunna teckna en skiss av en persons hela liv, eller i alla fall någon väsentlig delmängd av det. Ibland känns historierna nästan som fabler med något slags sedelärande knorr på slutet, medan andra helt enkelt är korta utsnitt av människors vardag utan någon uppenbar poäng mer än just att teckna en bild av hur de har det.
Just detta är också något som gör att boken känns lite udda: den utspelar sig på en gata i Egypten, inte sällan under första halvan av förra seklet, och det är för mig en rätt annorlunda miljö där människorna beter sig på sätt som för mig känns främmande.
Något som känns lite udda med boken är att historierna ofta berättas långt i efterhand, men ändå är skrivna i presens. Det känns lite ovant till att börja med, men man vänjer sig ganska snart och jag undrar om det inte ger berättelserna en bättre närvarokänsla. Oavsett vilket så tycker jag att det här var trevlig läsning.
Naguib Mahfouz: Berättelser från vår gata (Hikayat haratina)
Rabén & Sjögren, 1989 (originalet 1975)
Översättning: Kerstin Eksell
170 sidor
ISBN: 97-29-59340-9
Andra bloggar om: böcker, läsning, nobelpristagare, naguib mahfouz, berättelser från vår gata

intressant.se