2010-8: Björnstjerne Björnson: Synnöve Solbakken

Förutom Synnöve Solbakken innehåller den här volymen även Arne. Detta är Björnsons två första romaner från mitten av 1800-talet, och jag antar att det inte är riktigt schysst att uttala sig om hans författarskap endast utifrån dessa. Anledningen till att jag läste boken är naturligtvis mitt nobelpristagarprojekt, men min första reaktion efter att ha läst dessa två korta romaner är att det inte känns som något som direkt motiverar en sådan utmärkelse. Jag ska inte säga att det på något sätt är dåligt, men det är inte heller någon fantastisk litteratur.

Båda berättelserna handlar om unga människor som växer upp i norsk fjällbygd, allt från att de är barn och fram till kärleken. I den första berättelsen är det kärleken som är problemet, eftersom motparten (som berättelsen egentligen handlar mer om än Synnöve själv) är Thorbjörn som har ett häftigt humör och inte är så bra att hålla det i styr, vilket gör att Synnöves föräldrar inte är så roade av att få honom som svärson.

Det bestående intrycket av de här två romanerna är att det känns som om berättelserna tar slut när de riktiga komplikationerna hade kunnat börja. Det ställs upp ett problem (som förankras fint i bakgrunden, vilken nästan är intressantare än själva historien), men istället för att stegras och kompliceras så löses det mer eller mindre av sig självt.

Björnstjerne Björnson: Synnöve Solbakken (Synnøve Solbakken)
Folket i Bilds förlag, 1962 (originalet 1857)
256 sidor

Andra bloggar om: böcker, läsning, björnstjerne björnson, synnöve solbakken, nobelpristagare
Technorati tags: böcker, läsning, björnstjerne björnson, synnöve solbakken, nobelpristagare
intressant.se