Du är vad du läser: från atlantis till blekinge

söndag, mars 04, 2007

Nr 33: Magnus Alm, Gustav Edman & Fredrik Engström: Från Atlantis till Blekinge

Från ungefär när jag började gymnasiet och ungefär tio år framåt spelade jag en hel del rollspel. I slutet av den här perioden hörde jag talas om lajv och många av mina bekanta sysslade även med det, men jag provade aldrig själv. Konceptet friform kan jag inte minnas att jag hörde talas om alls medan jag själv spelade rollspel; det verkar ha slagit igenom på allvar strax efter att jag slutade spela. Jag kände i och för sig många som spelade med väldigt spartanska uppsättningar regler, men jag tror aldrig att termen "friform" förekom.

Jag har kommit i kontakt med termen under senare år, antagligen framför allt genom att läsa Sveroks tidskrift Signaler från Sverok. Jag har däremot inte riktigt lyckats få grepp om ifall det "bara" handlar om rollspel utan några strikta regler eller om det finns några större skillnader. Nu har jag läst Från Atlantis till Blekinge som dels är en introduktion till vad friform är och dels innehåller tre friformscenarion. Enligt vad jag läst om den här boken på nätet så utgör den den samlade svenska utgivningen av böcker om friform, och jag har även hört positiva muntliga recensioner om den.

Nu är det naturligtvis vanskligt att uttala sig om något man inte provat efter att ha läst en bok i ämnet, men samtidigt har jag ju faktiskt läst den samlade svenska litteraturen i ämnet. Mitt intryck utifrån den beskrivning den här boken ger är att friform är väldigt likt rollspel, men att det fokuserar på andra saker. Medan rollspel (så som jag spelat det, ska väl sägas) oftast fokuserar i första hand på karaktärsinteraktion och handling så verkar friform fokusera i första hand på drama, karaktärsinteraktion och agerande. Det är ingen stor skillnad, men samtidigt känns den väsentlig.

I alla vanliga rollspel jag spelat så har det alltid varit så att det som spelarna vill göra är det som händer. Om spelarna bestämmer sig för att ge sig ut på turne som resande gycklarsällskap istället för att hjälpa borgmästaren att övermanna den elaka draken som hotar byn så är det upp till spelledaren att improvisera fram vad detta gycklarsällskap kommer att uppleva. En gissning är naturligtvis att de ganska snart kommer att stöta på samma elaka drake i vilket fall, men poängen är att det spelarna gör är det som driver spelet framåt.

I friform verkar det som om spelledaren har en mycket kraftfullare roll som regissör. De scenarion som finns i boken är uppbyggda i ett antal olika scener och spelledaren rekommenderas att spela en av dem och när hen tycker att den önskade effekten har uppnåts avbryta scenen och leda spelarna fram till nästa. Detta kan innebära att de hamnar på ett annat ställe genom att spelledaren beskriver för dem en transition från en plats till en annan, utan att de nödvändigtvis har möjlighet att påverka transitionen. Jag får intrycket att man i större grad är skådespelare i ett fastlagt drama när man spelar friform, medan man i vanligt rollspel är både skådespelare och manusförfattare på en gång.

Förutom av beskrivningen av vad friform är och ett kort introduktionsscenario innehåller boken tre fullvuxna scenarion. Det första, Prometheus misstag, placerar spelarna i dubbelroller. Dels spelar de gudar från den tid som Atlantis fanns, och dels spelar de vetenskapsmän på en expedition för att undersöka ett fynd i Arktis som man misstänker kan vara lämningar av Atlantis. Det andra scenariot, Fort Paine, utspelar sig i ett avlägset beläget fort under det amerikanska inbördeskriget. Tanken är att man ska utreda en officers död, men inom gruppen som kommer till fortet finns gott om motsättningar och vansinnet ligger inte långt under ytan. Båda dessa historier känns vettiga, även om jag av en första genomläsning inte får något fullständigt grepp om alla personer och detaljer i handlingarna.

Det tredje scenariot, Under sommaren, dramatiserar hur ett kompisgäng träffas igen. De tillbringade somrarna tillsammans i flera år, men har sedan dess spritts över Sverige och nu inte setts på ett par år. Anledningen till att de nu träffas igen är att en av dem, den ende som inte flyttade iväg från småstaden i Blekinge där de växte upp, har drunknat och de ska besöka hans begravning. Först presenteras lite bakgrund till den lilla handling som finns, men det som tar upp den mesta platsen är beskrivningen av rollpersonerna. För varje person finns en rejäl beskrivning av dem själva, sammanfattningar av deras uppfattning om alla de andra personerna i kompisgänget och en beskrivning av hur de kommer in i handlingen. Dessa beskrivningar tar upp fyra sidor eller så för varje rollperson och efter att ha läst dem ser man genast stora möjligheter för intressant spelande målas upp. Det här scenariot behandlar i huvudsak sorg, skuld och nostalgi och beskrivs som ganska svårt, men jag kan tänka mig att det också kan vara väldigt givande. Efter att ha läst scenariona men inte spelat dem är Under sommaren helt klart min favorit. En annan trevlig sak med det är att det nästan uteslutande bygger på den bakgrund spelarna fått från början och ett visst mått av interaktion från spelledarens sida (i första hand i form av den döde kompisens mor). De övriga scenariona förlitar sig en hel del på spelarinformation som delas ut vid olika tillfällen. Detta kan vara minnen eller annat som spelarna kommer på vid givna tidpunkter under spelets gång, och som är tänkta att influera deras vidare spelande.

Jag vet inte om jag kommer att prova på friform i spelad form (jag skulle gärna prova, men jag tror inte jag känner någon att provspela med), men oavsett det var den här boken klart läsvärd.

Magnus Alm, Gustav Edman & Fredrik Engström: Från Atlantis till Blekinge: Tre resor i friformsrollspel
ASF Produktion, 2004
207 sidor
ISBN: 9197528102

Läsutmaning för 2007
Hundra böcker totalt: 33 (varav 10 serieböcker)
Fem pjäser: William Shakespeare: Twelfth Night, or What You Will