2013-46: Christian Engström & Rickard Falkvinge: The Case for Copyright Reform

Den här boken sammanfattar Piratpartiets visioner om upphovsrätt och relaterade ämnen och grundtanken är väl att den ska användas som ett ovanligt innehållsrikt flygblad för att informera om partiets politik. Jag tänker inte gå in på detaljer här, men tänkte i alla fall citera sammanfattningen:

• Författarens rätt att identifieras som författare av verk är oförändrad.
• Fri icke-kommersiell fildelning.
• Kommersiell upphovsrätt begränsas till 20 år.
• Upphovsrätt måste registreras efter 5 år.
• Sampling, parodi, mashup och liknande derivatformer är tillåtna.
• Citaträtten utsträcks till alla media.
• Förbud mot DRM.

Rent innehållsmässigt har jag inga problem med den här boken. Den är tämligen väl argumenterad och försedd med referenser för den som vill fördjupa sig. Det jag har synpunkter är dels produktionen (en extra vända korrekturläsning hade inte skadat vare sig vad gäller språket och rena formfel), dels att det märks lite onödigt tydligt att boken har två författare. Eftersom man valt att presentera en sammanhållen text utan indikation av vem som skrivit vad som borde texten också haft en rimligt uniform språkdräkt. Som det är nu märker man ofta vem som talar på att Rick och Christian har ganska olika tonlägen. Det hade nog varit bra för bokens möjligheter att övertyga om man dels valt en gemensam nivå att hålla sig på, dels valt en nivå som är närmre Christians. Ricks delar är mer raljerande än Christians, och jag tror att det gör sig bättre i talad form än i bokform som här.

Boken innehåller också en historik om upphovsrätten och en översikt över en del forskning som gjorts om hur fildelning påverkar i första hand musikindustrin. För att sammanfatta väldigt kort så påverkar det inte påverka de totala intäkterna för musikindustrin över lag. Det är däremot negativt för skivbolagen, men det kompenseras mer än väl av att det istället ökar intäkterna för musikerna som är de som faktiskt producerar musiken.

Christian Engström & Rickard Falkvinge: The Case for Copyright Reform
Piratpartiet, 2012
93 sidor
epub, fritt nedladdningsbar
ISBN: 978-91-7465-357-1

ACTA, musikens liv och framtiden

Under senare år har upphovsrättsindustrin blivit allt mer högljudd i sina försök att kriminalisera alla slags kopiering. Detta är på intet sätt något nytt, men med digitaliseringen av musiken i och med CDns intåg och internet så har det blivit mer tydligt. Man har tidigare hävdat att orkestrar inte skulle överleva när tryckta noter började säljas eller att pianister inte skulle klara sig i och med det självspelande pianot eller att all musik skulle dö ut för att "home taping is killing music" och så vidare. Den här gången är det internet som håller på att döda musikindustrin. Förutom detaljen att musiker tjänar mer pengar nu än de gjort tidigare, då.

Däremot tjänar skivbolagen mindre pengar eftersom deras "mervärde", att pressa, lagerhålla och distribuera plastbitar med musiken på, i ett slag har blivit onödigt. Förut har skivbolagen dragit in stora pengar och de ser nu den möjligheten minska, och naturligtvis gör de allt för att hejda den förändringen. Under tiden tjänar musikerna själva pengar som vanligt, om än från andra källor. Istället för att göra konserter och radioframträdanden för att sälja skivor handlar det idag om att bli kopierad och omskriven på nätet för att folk ska gå på ens konserter. Det som förut var reklamen har idag blivit produkten. Vad det egentligen handlar om är att upplevelsen av att gå på konsert är svår att kopiera, och den går därmed att sälja. Innehållet på en skiva är bara information, så den går utmärkt att kopiera och har därmed ett väldigt litet värde.

Det här är ett skifte som är naturligt för att inte säga ofrånkomligt i och med digitaliseringen. Inom kort kommer större delen av skivbranschen att vara försvunnen, och musikbranschen kommer att bestå av musiker och konsertarrangörer. Musiken kommer att produceras precis som förut, och folk kommer att lyssna på den precis som förut.

Så långt allt väl. Att skivbolagen går under kommer inte att skada vare sig musiker eller musiklyssnare. Problemet är att vi inte riktigt är där än, för skivbolagen har fortfarande en massa pengar och därmed en massa inflytande. Deras senaste drag (tillsammans med filmindustrin och diverse andra intressenter) är att försöka få igenom ACTA som är ett handelsavtal som på ytan handlar om att förhindra produktion av kopior av produkter med kända varumärken, men även innehåller en massa begränsningar som har med digitala varor att göra. Det kommer att bli tillåtet för tullen att gå igenom din digitala utrustning för att leta efter olagliga kopior, men hur ska de veta att min musik är kopierad från internet och inte inläst från mina egna CD? Det kommer att bli olagligt att gå runt kopieringsskydd, vilket exempelvis förhindrar säkerhetskopiering av många programvaror och gör det omöjligt att läsa in DVD:er till datorn för att slippa bära runt på dem när man exempelvis är ute och reser. Det kommer att läggas ett mellanhandsansvar på internetleverantörer som gör att de blir ansvariga för vad deras kunder publicerar. Detta står i skarp kontrast mot hur Postverket bara transporterar brev, men inte är ansvariga för dess innehåll. Det borde finnas motsvarande lagstiftning för brevhemlighet på internet. Eller för att vara exakt, den redan existerande lagstiftningen om brevhemlighet borde med självklarhet gälla även på internet.

Som om det nu inte vore illa nog med hur dåligt ACTA är i sig så finns det fler problem. Den process som ACTA tagits fram med är om möjligt ännu värre. Till att börja med skapades avtalet genom förhandlingar som inte bara hemlighöll innehållet utan till och med sin egen existens. Till slut läckte avtalet i alla fall ut. Som det ser ut nu vill man få alla länder att anta ACTA som det ser ut idag, men en del av avtalet är att en icke-vald ACTA-kommitté har befogenhet att ändra i avtalet. Det innebär att vi inte har en aning om vad det är vi egentligen inför, eftersom det kan ändras under resans gång, återigen utan insyn.

Processen att få igenom ACTA drivs av USA men även EU är inblandat. Nyligen skrev 22 av EU:s medlemsländer på en avsiktsförklaring att införa avtalet. För att det ska kunna ske måste det först antas av EU-parlamentet, och sedan av de respektive ländernas parlament.

Nu har som tur sprickor börjat synas i ACTA-fasaden. Den EU-parlamentariker som tillsattes för att hantera ACTA för EU:s räkning, Kader Arif, avgick nyligen i protest. Hans uttalande i samband med det var

I want to denounce in the strongest possible manner the entire process that led to the signature of this agreement: no inclusion of civil society organisations, a lack of transparency from the start of the negotiations, repeated postponing of the signature of the text without an explanation being ever given, exclusion of the EU Parliament's demands that were expressed on several occasions in our assembly...

...This agreement might have major consequences on citizens' lives, and still, everything is being done to prevent the European Parliament from having its say in this matter. That is why today, as I release this report for which I was in charge, I want to send a strong signal and alert the public opinion about this unacceptable situation. I will not take part in this masquerade.

Det är inte ofta man ser så tydligt språk från en politiker. Imorgon kommer demonstrationer mot ACTA att arrangeras i Stockholm och på andra ställen. Om du är i närheten, se till att vara där! Om du inte kan vara där, skriv till dina politiker och berätta att du vill att de ska rösta mot ACTA, och skriv på den elektroniska protestlistan mot ACTA!

Det jag dock tycker är verkligen intressant med allt detta är att det blir sådant ståhej när det bara handlar om ett specialintresse för en enstaka bransch, nämligen skivbolagen. Om kanske ett tiotal år kommer 3D-skrivare att vara var mans egendom. I och med det kommer nästan vad som helst att kunna kopieras och skrivas ut med ledning av elektroniska instruktioner som kan skickas via internet. Då om inte förr kommer vi att få se en mycket intressant diskussion om piratkopiering. Det här är bara början!

Andra bloggar om: acta, upphovsrätt, piratkopiering, internet, 3d-skrivare, musik, eu, politik
Technorati tags: acta, upphovsrätt, piratkopiering, internet, 3d-skrivare, musik, eu, politik
intressant.se

Den nya upphovsrätten

Det har varit mycket diskussion på SvD om upphovsrätt på sistone, naturligtvis föranlett av Google och deras inscanning av böcker. Det är visserligen ett litet tag sedan de här artiklarna först publicerades, men jag råkade läsa om dem nu och tycker att de fortfarande är intressanta.

Mats Söderlund är ordförande i författarförbundet och tycker att staten ska skjuta till pengar för att skapa en nationalportal för litteratur. Det är en vacker tanke, men det låte rinte som om Söderlund i första hand är ute efter att sprida kultur eller upplysa folket. Att det är i sin roll som företrädare för författare han talar framgår i slutet av artikeln:

Regeringen, med Lena Adelsohn Liljeroth i spetsen, borde ta chansen att låta författare och översättare få både inflytande över och inkomster från de böcker vi skrivit och översatt. Det vi väntar på är en rättsligt starkare ställning för upphovsmännen, en som öppnar för rimliga avtal och därmed en väl fungerande avtalslicens.

Med dagens lagstiftning har författare och översättare kontroll (med copyright) över sina texter under hela sin livstid och deras efterlevande i ytterligare 70 år, och Söderlund har mage att kräva en starkare ställning för upphovsmännen. Jag antar att han egentligen syftar på att det idag är omöjligt att se till att den gällande upphovsrättslagstiftningen faktiskt efterlevs, men det är en helt annan fråga. Om man vill säkerställa att upphovsrätten efterlevs i ett digitalt samhälle där kopiering inte bara är enkel utan nödvändig för att kunna delta i samhället (jag kopierade Söderlunds artikel till min dator för att kunna läsa den och du har kopierat det här blogginlägget till din dator för att läsa det) så måste man införa ett totalt övervakningssamhälle där brevhemlighet och personlig integritet tillhör det förflutna. Söderlund låter smart nog bli att nämna det, men jag har svårt att tro att han är omedveten om det.

Peter Sunde, en av grundarna till The Pirate Bay, konstaterar att debatten till stor del handlar om att upphovsrättsinnehavarna vill bevara sin maktposition och påminner om att den här debatten i grunden är en repris; vi har hört samma domedagsprofetior om radio, kassettband och självspelande pianon som vi idag gör om internet.

Journalisten Karl-Erik Tallmo intar en lite mer otydlig position någonstans i mitten, men påpekar i alla fall ett problem med många digitaliseringsprojekt:

Detta [att Google vill att deras scannade utgåvor av böcker där upphovsrätten löpt ut bara ska få användas icke-kommersiellt] liknar otyget när vissa bibliotek scannar in verk från medeltiden och sedan hävdar copyright till dessa i kraft av någon metod att visa dem på webben. Sådant bör inte vara tillåtet. Public domain måste få förbli public domain. Och vem som helst ska få använda materialet, även en kommersiell aktör.

Det här borde vara en självklarhet, men förtjänar tyvärr att repeteras.

Pelle Snickars på Kungliga Biblioteket är även han för en ökad digitalisering och frågar sig varför KB ger svenska folket tillgång till stora mängder böcker medan kb.se inte gör det. Hans förklaring

Att publicera boksamlingar på webben är nämligen mycket komplicerat. I den binära baksmälla som råder har digital access till bokarvet blivit juridiskt helt ogörligt att hantera.

sammanfattar till viss del upphovsrättens oanpassning till internet, men han glömmer samtidigt att nämna att problemet endast gäller en del av allt material som KB har. Alla böcker där författaren varit död i mer än 70 år kan KB utan problem sprida digitalt likväl som i pappersform, och även en del nyare material (där det faller under katalogskydd, exempelvis). Det är i första hand 1900-talets material som riskerar att falla bort i ett analogt svart hål. Till slut nämner Snickars Creative Commons:

Den enormt snabba tillväxten av ”creative commons”-licenser där kreatörer själva bestämmer villkoren för sina verk, är ett tecken på upphovsrättens ”digitala kris”. Får CC-lisencer en allt vidare spridning är det fullt möjligt att de traditionella legala systemen på sikt kommer att implodera.

Jag förstår inte vad det är han är rädd för. Att många väljer en CC-licens för sina verk innebär att de är mer intresserade av att folk använder deras verk än att de själva har total kontroll över verket. Detta är den lärdom som många borde dra av Creative Commons framgångar. För att citera Woody Guthrie:

This song is Copyrighted in U.S., under Seal of Copyright # 154085, for a period of 28 years, and anybody caught singin it without our permission, will be mighty good friends of ourn, cause we don't give a dern. Publish it. Write it. Sing it. Swing to it. Yodel it. We wrote it, that's all we wanted to do.

Andra bloggar om: böcker, google, upphovsrätt, copyright, internet, creative commons
Technorati tags: böcker, google, upphovsrätt, copyright, internet, creative commons
intressant.se

2009-70: Matt Mason: The Pirate's Dilemma

I The Pirate's Dilemma går Matt Mason igenom hur piratkopiering påverkar samhället, men istället för att naivt tro att det handlar om ett uppenbart problem så gör han en ordentlig genomgång av hur piratkopiering (eller tekniksprång som fått motsvarande effekt) har påverkat tidigare industrier. Filmen skulle döda teatern, videon skulle döda biografen, radion skulle döda orkestrarna och så vidare. Det finns otaliga exempel på hur en industri högljutt hävdat att någonting nytt var oschysst konkurrens och skulle döda dem, och ungefär lika ofta har det visat sig att de haft fel. Det ska väl medges att marknaden för filmpianister är begränsad efter ljudfilmens intåg, men det är snarast undantaget som bekräftar regeln.

Han tittar sedan på radio där "pirat" sedan länge är ett begrepp och konstaterar att det aldrig varit i närheten av att skada radiobranschen. Det som hänt är att piratradion sänt olagligt och blivit populär, och i takt med att de fått allt fler lyssnare så har också de etablerade (och lagliga) radiostationerna tagit till sig allt mer av det som piratradion haft som de saknat, och på så sätt berikat sig själva och dragit till sig åtminstone en del av lyssnarna från piratradion. Detsamma händer om och om igen inom musiken; någon lånar något och utvecklar det vidare så att en helt ny rörelse bildas.

Oavsett om man är insatt i piratrörelsen eller inte så bör man få ut någonting av den här boken, för den innehåller en hel del bakgrund för den som inte redan känner till den. Den resonerar sedan vettigt om hur den här kulturen påverkar marknadsföring och försäljning i dag och hur vi kan vänta oss att det ska bli i framtiden. Mycket intressant!

Matt Mason: The Pirate's Dilemma: How Youth Culture is Reinventing Capitalism
The Free Press, 2008
277 sidor
ISBN: 978-1-4165-3218-7

Andra bloggar om: böcker, läsning, matt mason, the pirates dilemma, upphovsrätt, musik
Technorati tags: böcker, läsning, matt mason, the pirates dilemma, upphovsrätt, musik

J. D. Salinger okynnesstämmer svensk författare

Den amerikanske författaren J. D. Salinger lämnade nyligen in en stämning mot författaren J. D. California och förlaget Nicotext. Anledningen är att han tycker att de håller på att ge ut boken 60 Years Later: Coming Through the Rye som han påstår snyltar på hans eget namn och på hans kultroman The Catcher in the Rye. Det finns naturligtvis spår av likheter i författarnamn och titlar, och de 60 åren i den nya bokens titel stämmer med när den förra boken gavs ut.

Den nya bokens huvudperson kallas för Mr. C, vilket på intet sätt motsäger att han skulle vara samma person som Holden Caulfield som är huvudperson i The Catcher in the Rye.

Det har nu avslöjats att den som står bakom pseudonymen J. D. California är Fredrik Colting som även ligger bakom förlaget Nicotext.

Jag har inte läst den nya boken så jag kan inte uttala mig om likheterna med The Catcher in the Rye, men av det jag läst om den så låter det som om den ansträngt sig för att det ska vara lätt att dra paralleller mellan verken utan att för den delen uttryckligen säga att de är relaterade. Boken säger sig inte själv vara någon uppföljare till The Catcher in the Rye men däremot har ett otal bloggkommentatörer kallat den för det.

Nu tror jag att den här boken kommer att klara sig genom att kallas för satir eller parodi eller så, men det här är intressant i alla fall. Den här soppan illustrerar tydligt en av anledningarna till varför det inte är hållbart med en upphovsrätt som ser ut som den gör i dag. Konst har alltid skapats genom att konstnärer har byggt vidare på tidigare verk. Remixande och omskrivning av tidigare verk är inget nytt. För att ta ett exempel i högen så baseras William Shakespeares Romeo och Julia (1597) på en italienk berättelse som översattes i diktform av Arthur Brooke som The Tragical History of Romeus and Juliet (1562) och som senare berättades om i prosaform som Palace of Pleasure (1582) av William Painter.

Den springande punkten är att konstnärer kommenterar sin samtid, och tidigare publicerade verk är en del av samtiden. Det är varken realistiskt eller önskvärt att försöka rensa bort alla populärkulturella referenser. En liberalare upphovsrätt som klargör att den här sortens inspiration från tidigare verk är inte bara önskvärd, den är oundviklig.

Andra bloggar om: böcker, läsning, j. d. salinger, j. d. california, the catcher in the rye, upphovsrätt, fredrik colting
Technorati tags: böcker, läsning, j. d. salinger, j. d. california, the catcher in the rye, upphovsrätt, fredrik colting
intressant.se

EU röstar om förlängd inlåsning - protestera!

Den 23:e mars är det tänkt att EU-parlamentet ska rösta om ifall skyddstiden för upphovsrätten för ljudinspelningar ska förlängas från de 50 år som gäller i dag eller inte. Om det förslaget går igenom så innebär det att stora delar av 1900-talets kulturarv fortsätter att vara inlåst ett bra tag till istället för att få delas av alla.

Skriv till de svenska EU-parlamentarikerna och säg vad du tycker! De finns listade här, men tyvärr har inte alla någon epostadress utsatt (och man får klicka runt på en sida per person för att hitta dem). Här är de epostadresser jag hittade:

carl.schlyter@europarl.europa.eu,
jens.holm@europarl.europa.eu, jan.andersson@europarl.europa.eu, charlotte.cederschiold@europarl.europa.eu, lena.ek@europarl.europa.eu, goran.farm@europarl.europa.eu, christofer.fjellner@europarl.europa.eu, helene.goudin@europarl.europa.eu, anna.hedh@europarl.europa.eu, gunnar.hokmark@europarl.europa.eu, anna.ibrisagic@europarl.europa.eu, nils.lundgren@europarl.europa.eu, olle.schmidt@europarl.europa.eu, lars.wohlin@europarl.europa.eu, anders.wijkman@europarl.europa.eu, asa.westlund@europarl.europa.eu

Skriv till dem och protestera!

För den som inte har fantasi nog att skriva ihop något lämpligt kan jag även bistå med en lämplig mall från en bekant, så behöver du inte göra mer än att byta ut namnet.

Hej!

Jag vill uppmana er att rösta nej till förslaget om förlängd "skyddstid" för ljudinspelningar. Upphovsrätt och relaterade rättigheter, som är tidsbegränsade monopolrättigheter, måste utformas så att de ger en balans. Å ena sidan vill man ge viss ekonomisk fördel till den som skapar och publicerar till exempel musik, men å andra sidan vill man också göra kulturen tillgänglig, både för allmänheten, och, vilket kanske är viktigare, för nya musiker och konstnärer att bygga vidare på.

Nuvarande lagstiftning är redan ur balans, det är kreativitetsdödande om varje liten sampling och varje ljudsnutt i bakgrunden till en film kräver licensförhandlingar med de stora skivbolagen. Det gynnar kanske skivbolag och ett fåtal gamla artister och musiker, men det hämmar nyskapande.

Om skyddstiden förlängs, så kommer stora delar av förra århundradets kultur att låsas in i ännu en generation. Det är vansinne, särskilt när lejonparten av de inspelningar som omfattas helt saknar kommersiellt värde för rättighetshavarna. När materialet inte kan spridas utan tillstånd från de skivbolag, som inte ser något kommersiellt utrymme för nyutgivningar, så är det stor risk att skivor och band kommer att hinna ruttna i källare och arkiv innan skyddstiden går ut och de åter kan göras tillgängliga för allmänheten.

De senaste decenniet har vi sett gradvisa ändringar som alla förlängt och förstärkt upphovsrätt och relaterade rättigheter, alla drivna av musik- och filmindustrins enorma lobbyingresurser. På senare tid förlängningen av upphovsrätten från 50 till 70 år efter författarens död i Sverige, och från 70 till 95 år efter publicering i USA, IPRED som inför högre civilrättsliga skadestånd (samtidigt som det i föregångslandet USA snart kommer att prövas om det bryter mot rättssäkerhetsgarantierna i deras konstitutionen att höga bötesstraff i form av "punitive damages" utdöms i civilmål). Allmänintresset, den andra sidan av balansen som upphovsrätten ska upprätthålla, har ofta svårt att komma till tals. Det är dags att sätta stopp för denna ensidiga trend av ständigt utökade rättigheter för skiv- och filmbolagen.

Låt inte 1900-talets musikkultur låsas in för nästa generation.

Med vänlig hälsning,
/Niels Möller

I skrivande stund har jag fått svar från Jens Holm (V) och (en assistent till) Charlotte Cederschiöld (M) som båda också är negativa till en förlängning.

[Via Boing Boing.]

Andra bloggar om: copyright, eu, ljud, politik, upphovsrätt
Technorati tags: copyright, eu, ljud, politik, upphovsrätt

Det fria ordet hotas - protestera!

Det fria ordet är något som man kontinuerligt måste kämpa för att upprätthålla, men på sistone har verkar det som om mörkerkrafterna kämpat ovanligt hårt.

Till att börja med läser jag på en annan sida att Sveriges Författarförbund ska hålla en manifestation för den fria litteraturen på måndag, för att "bevara en fristående författarfond - litteraturen ska inte styras av staten". Det är säkert fint och vackert, men det hade varit mycket mer relevant om författarförbundet istället hade mobiliserat sina medlemmar att demonstrera utanför riksdagshuset i dag när IPRED-lagen klubbades igenom eller utanför rättegången mot The Pirate Bay. Båda dessa händelser riskerar att leda till storskalig övervakning av varenda svensk: ett mycket större hinder för det fria ordet än någon författarfond. Och det här är som bekant inte den enda lagen som slår mot din personliga integritet och det fria ordet: på sistone har vi haft FRA-lagen, IPRED och datalagringsdirektivet

I USA kommer nya fåniga påhitt: Authors Guild tycker att man ska förbjuda eboksläsaren Kindle att ha funktionen att läsa en bok högt, eftersom det konkurrerar med ljudböcker. Det är väl bara en tidsfråga innan girigheten får dem att kräva att tryckta böcker ska säljas med licensavtal som säger att man bara får läsa dem tyst. Om man vill läsa dem högt så att någon annan hör måste man betala mer, och motsvarande om man vill låna ut boken till någon efter att man läst ut den eller om man vill läsa om den.

Landet som är så stolta över sin fria press har också hittat på att man ska kunna få upphovsrätt på fakta, så att det inte är tillåtet att rapporter om nyheter utifrån någon annans referat. Visst är det relevant att fundera på plagiat här, men samtidigt får det aldrig vara förbjudet för mig att referera att tidningen si-och-så rapporterar ditten medan någon annan tidning säger datten, utan att för den delen bryta mot någon upphovsrätt. Det handlar inte om att jag vill kunna kopiera deras nyhetstext, men jag måste få tala om vad deras artiklar innehåller.

I det här sammanhanget passar jag också på att notera att Piratpartiet, som har som en av sina grundstenar att värna om den personliga integriteten, i dag endast har ett par hundra medlemmar färre än Vänsterpartiet samtidigt som man växer med något hundratal medlemmar om dagen. Deras ungdomsförbund, Ung Pirat har i dag passerat SSU i medlemsantal och är nu det näst största politiska ungdomsförbundet efter MUF.

Andra bloggar om: böcker, läsning, det fria ordet, censur, upphovsrätt, copyright, piratpartiet, ung pirat, personlig integritet, ipred, privatpolislagen, datalagringsdirektivet, fra-lagen
Technorati tags: böcker, läsning, det fria ordet, censur, upphovsrätt, copyright, piratpartiet, ung pirat, personlig integritet, ipred, privatpolislagen, datalagringsdirektivet, fra-lagen
intressant.se

Monique Wadsted trålar efter författare mot fildelning med hjälp av fildelare

Det senaste i rättegångsfarsen kring The Pirate Bay är enligt IDG att Monique Wadsted som representerar diverse film- och spelföretag i rättegången har begärt hjälp från sin vän författaren Carina Rydberg. Hon har annonserat på Facebook efter författare som har lust att uttala sig om att fildelningen är ett hot mot dem.

Det man missar att nämna är att Carina Rydberg också själv uttalat sig om The Pirate Bay, även det på Facebook. Hon säger exempelvis "Pirate Bay är ovärderlig vad det gäller tillgången till material som bokförlag, skivbolag och filmbolag av någon anledning inte vill/kan tillhandahålla" och berättar att hon själv använder det. Detta noterades ursprungligen av ProjO (som har alla uttalanden samlade) men har även plockats upp av Nyheter24.

Andra bloggar om: böcker, läsning, carina rydberg, fildelning, the pirate bay, upphovsrätt
Technorati tags: böcker, läsning, carina rydberg, fildelning, the pirate bay, upphovsrätt
intressant.se

Remixkulturen drabbar Jane Austen

Medan mediasverige hårdbevakar rättegången mot The Pirate Bay så kan jag passa på att visa på av de saker som rättegångsspektaklet egentligen handlar om.

Det finns ingen som skriver böcker, skapar musik eller ägnar sig åt någon som helst kulturellt skapande utan att vara inspirerad av dem som gått före. Man behöver bara diskutera vilka andra konstnärer en skapare inspireras av, inte om de gör det. För länge sedan i mänsklighetens historia så lyssnade man på sagor runt lägerelden, och sedan gick man hem och berättade samma saga för sina vänner, men man ändrade lite för att man tyckte att det blev bättre så, eller man hade glömt hur historien gick, eller man anpassade lite för målgruppen.

Så har det alltid varit, men de verk man lånat från har varierat i ålder. Disney, exempelvis, tjänar stora pengar på att återberätta gamla folksagor från bröderna Grimm och andra källor. Dessa är gamla nog att inte längre vara upphovsrättsskyddade, så Disney får sitt grundmaterial gratis. Den som vill inspireras av Disneys skapelser för egna verk får däremot räkna med att få en stämning på halsen, för Disney vill inte att andra ska göra på samma sätt som de själva utifrån deras material. Med den sentida förstärkningen av upphovsrätten har det varit lätt för dem att hålla andra borta från "deras" domäner.

De sista åren, i takt med internets ökade betydelse för det kulturella skapandet, så har fler och fler börjat ägna sig åt ett skapande som snarast kan betecknas som remixande. En kulturyttring som fanfic hör exempelvis hit. Det handlar om att skriva egna berättelser med någon annans karaktärer eller motsvarande. Sådant publiceras numer ofta fritt på nätet, men de som skapat originalverken är ofta inte glada över detta och vill stoppa det. Det enda fall när det är möjligt att officiellt publicera sådana verk är om de baserar sig på verk som är gamla nog att inte längre vara begränsade av upphovsrätten. När de inte längre är det kan vi få verk som Pride and Prejudice and Zombies som gör om Jane Austens kärleksförveckligsdrama till ett zombieactionäventyr. Man kan naturligtvis ha åsikter om ifall det är en kombination av genrer som passar bra ihop, men jag ser ingen anledning till varför den som tror det inte skulle får försöka att skapa verket.

Vad det handlar om är att verk som publiceras och blir populära väldigt fort hamnar i det allmänna publika medvetandet och blir en del av vår kultur. Det måste till en kulturell allemansrätt som kodifierar att det är tillåtet att använda vårt kulturella allmängods som man vill, utan att riskera att bli stämd. Vårt gemensamma kulturarv får inte låsas in och ägas av enstaka storföretag, det är något som folket måste ha tillgång till.

Andra bloggar om: copyright, upphovsrätt, jane austen, zombies, skräck, the pirate bay, kulturell allemansrätt, remixkultur
Technorati tags: copyright, upphovsrätt, jane austen, zombies, skräck, the pirate bay, kulturell allemansrätt, remixkultur
intressant.se

2009-15: Anders Rydell & Sam Sundberg: Piraterna

Boken Piraterna kom ut precis härom dagen, men i dag är den extra relevant eftersom rättegången mot några av personerna bakom The Pirate Bay börjar i dag. Man kan dock bli lite vilseledd av bokens omslag (The Pirate Bays logga) och förledas att tro att boken bara handlar om The Pirate Bay. De har onekligen en framträdande roll i form av ett av fildelningsrörelsens flaggskepp, men boken handlar om mycket mer än så.

Författarna börjar med att skapa en dramatik genom att följa några av personerna bakom The Pirate Bay när de får reda på att polisen gör en razzia i deras datorhall, men strax efter det tar boken ett rejält kliv tillbaka och ger en grundlig genomgång av ett antal tekniska och kulturella fenomen som lett fram till dagens fildelning. Utan den här bakgrunden kan det vara svårt att förstå hur situationen blev som den är.

Alltså får vi en utmärkt genomgång av de juridiska striderna som uppstod när videobandspelaren lanserades, vi får en översikt av musikindustrins misslyckade kampanj "Home taping is killing music" från 1970-talet, och vi får reda på att en viktig orsak till att filmindustrin i dag ligger i Hollywood är att man ville undgå patentstämningar från Thomas Alva Edison som ägde ett antal väsentliga patent och styrde dem med järnhand genom att helt enkelt vara så långt från östkusten som möjligt.

Detta visar att dagens debatt egentligen inte är något nytt. Film- och musikindustrin har en lång historia av att hävda att ny teknik kommer att leda till dess fall, men trots det finns de kvar i dag och tjänar pengar.

Parallellt med detta får vi också en historik över hur internet växer fram. I Sverige gjorde hem-PC-reglerna att väldigt många fick tillgång till moderna datorer och internet (även om vi låg långt fram redan innan), och ungefär samtidigt skapades programmet Napster som var första välkända fildelningsprogrammet. Med det kunde man ladda ner filer som någon annan delade ut, och man fick möjlighet att söka efter det man ville ha tag i. Musikindustrin gick naturligtvis i taket över detta, och efter diverse turer tvingades Napster slå igen.

Under tiden har även fildelningstekniken utvecklats. En modernare teknik är bittorrent som är vad The Pirate Bay använder, och som innebär att man kan ladda ner olika bitar av samma fil från olika ställen. Det gör att det går fortare att få hem det man vill ha. I själva verket blir systemet aldrig överlastat; det går istället fortare ju fler som laddar ner samma fil.

Det är nu de riktigt intressanta bitarna kommer. När The Pirate Bay börjar bli kända så börjar upphovsrättsindustrins lobbyorganisation Antipiratbyrån att göra mer väsen av sig, och ett antal personer bestämmer sig för att de inte kan få stå oemotsagda. De startar Piratbyrån och får genast utrymme i debatten. Det listiga namnet gör dessutom att det verkar som att det var de som kom först och Antipiratbyrån som reaktion, trots att det är tvärt om. Detta att pirater argumenterade tillbaka och inte alls skämdes för att vara pirater, utan hävdade sig arbeta med viktig kulturspridning var något helt nytt.

Nästa oväntade steg var när Rick Falkvinge fick för sig att bilda Piratpartiet. Utan vare sig politisk erfarenhet eller organisation bestämmer han sig för att sikta på riksdagen 2006. Efter en kaotisk valrörelse får man erkänna sig besegrade med ett resultat på 0,63% av rösterna. Det räcker inte till riksdagen, men att bli tredje största parti utanför riksdagen med den korta startsträcka man hade är en prestation bara det. I dag siktar man istället på europaparlamentet, med en plattform som kräver kraftiskt försvagad (men inte slopad) upphovsrätt och en förstärkning av den personliga integriteten. Man har blivit en samlingsplats för debatten mot sentida företeelser som FRA-lagen, IPRED och datalagringsdirektivet. Man har i dag nästan 10000 medlemmar: något färre än V, men ḱlart fler än MP.

Boken väljer att nästan helt koncentrera sig på fildelning av musik och film. Spridning av programvara nämns endast någon gång vilket är lite trist, men samtidigt förståeligt eftersom en motsvarande genomgång av detta antagligen hade gjort boken ett hundratal sidor tjockare. En allvarligare brist att boken saknar register, så det är svårt att använda den som uppslagsverk. Det är synd, för den är en väldigt bra faktagenomgång av de flesta fenomen som är relevanta för en förståelse av fildelningsrörelsen.

Boken är i viss mån dramatiserad genom att ibland följa en person och visa hans reaktioner på något av de aktuella skeendena, och sedan varvas detta med historiska avsnitt som förklarar de tekniker som var aktuella just då. Författarna har gjort ett utmärkt jobb med researchen. Jag har inte detaljkollat vartenda datum men jag har varit med genom hela den period texten handlar om och minns när fildelning betydde att skicka kassettband med posten och jag har inte hittat något som inte stämmer med mina minnesbilder.

Texten är neutralt hållen när det gäller den centrala frågan om fildelning är bra eller dåligt. Om texten handlar om Rick Falkvinge och Piratpartiets framväxt får man en positiv bild, men det finns balanserade avsnitt med exempelvis Henrik Pontén som är jurist för Antipiratbyrån. På det hela taget är det här en mycket bra bok som förklarar piratrörelsen, dels internationellt men framför allt från svenskt perspektiv. Eftersom Sverige har haft en väldigt framträdande roll även med ett internationellt perspektiv så tror jag att boken vore intressant även för internationella läsare. Vi får hoppas på en översättning.

Alla som vill veta mer om piratrörelsen och dess motståndare, eller bara få en översikt över internets framväxt och de kulturella effekter det har lett till bör läsa den här boken. Den här sortens faktaböcker är det en njutning att läsa!

Anders Rydell & Sam Sundberg: Piraterna: De svenska fildelarna som plundrade Hollywood
Ordfront, 2009
235 sidor
ISBN: 978-91-7037-320-6

Andra bloggar om: böcker, läsning, piraterna, anders rydell, sam sundberg, fildelning, the pirate bay, copyright, upphovsrätt
Technorati tags: böcker, läsning, piraterna, anders rydell, sam sundberg, fildelning, the pirate bay, copyright, upphovsrätt

Fria verk är fria, även i fransk domstol

Enligt fransk domstol är det tillåtet för författaren François Cérésa att skriva en fortsättning till Victor Hugos Samhällets olycksbarn (Les Misérables) trots att Hugos efterlevande motsätter sig det.

Eftersom Victor Hugo publicerade det här verket 1862 och sedermera dog 1885 (för långt mer än 70 år sedan) så tycker jag att detta är fullständigt självklart. Upphovsrätten gäller i dag 70 år efter upphovsmannens död (vilket redan det är en väldigt lång tid); efter den tiden är verket fritt för vem som helst att kopiera, återutge, modifiera eller göra vad de vill med. När upphovsrätten löper ut faller verken under den kulturella allemansrätten.

Jag tror att vi fortfarande har en lång väg kvar, men förhoppningsvis är den här domen ett litet steg på vägen mot att låta folk hantera det material som utgör vår kultur inom en rimlig tid istället för att vara tvungna att som i dag vänta tills författaren dör och ytterligare 70 år. Upphovsrätten är ingen självklar rättighet; den är en inskränkning i människans möjlighet att kommunicera. Tvärt emot vad copyrightlobbyn hävdar är den snarare en inskränkning i äganderätten än en del av den. Det finns ingen författare som skriver i ett vakuum, inga böcker som är helt originella. Alla som skriver gör det genom att medvetet eller omedvetet, uttryckligen eller fördolt referera till och låna från tidigare verk. I de flesta fall lånas det från verk som är någorlunda samtida, och författaren går rent av i svaromål mot böcker av andra författare.

Hela vår kultur är byggd på detta ständiga kommenterande av och byggande på andras verk. För länge sedan hörde folk en saga och berättade den senare för andra så som de kom ihåg den, kanske med några egna förbättringar och tillägg. På senare tid har författare blivit allt mer separerade från "vanligt folk", så att folk i gemen tänker inte på att de själva kan hitta på istället för att bara konsumera sådant som andra hittat på. Mediaföretagen av i dag upprätthåller gärna den här myten av författaren som en speciell klass av människor eftersom det gör deras egen roll tydlig och enkel när det gäller att publicera det som författarna producerar. Den växande trenden med gräsrotspublicering via bloggar, print-on-demand och så vidare hotar den klassiska mediabilden. Det ska bli spännande att se hur länge den kan stå emot nyordningen.

Andra bloggar om: böcker, läsning, françois cérésa, victor hugo, samhällets olycksbarn, upphovsrätt
Technorati tags: böcker, läsning, françois cérésa, victor hugo, samhällets olycksbarn, upphovsrätt
intressant.se

Kulturell allemansrätt, slogan för blivande kulturhuvudstad

Lite i utkanten av fildelningsdebatten hittar jag Eva Hemmungs Wirtén, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Uppsala universitet. Hon säger i Computer Sweden att debatten i dag i första hand handlar om att vi ska utreda hur skyddet för upphovsrätten ska upprätthållas. Hon vill istället se en undersökning av hur vi kan bevara tillgången till den kulturella allmänningen. Hon lyfter fram projektet Creative Commons som ett föredöme och avslutar

Det viktiga, påpekar Eva Hemmungs Wirtén, är att de konstnärliga och intellektuella verken används.

– Det intressanta för dagens situation är rätten att använda, rätten att dela.

Häromdagen skrev jag om Jan Myrdal och den kulturella allemansrätten, och det var intressant att se att Gävle i sitt anbud för att bli europeisk kulturhuvudstad också lyfter fram begreppet kulturell allemansrätt. Man säger bland annat

Vi har en dröm om en närmast fri tillgång till kulturella upplevelser och uttrycksmedel, om reducerade hinder av alla de slag, om stor tillgänglighet för alla och om samhälleliga insatser - genom offentliga institutioner, organisationer och föreningar, företag och enskilda - som systematiskt ökar tillgängligheten för de många av alla kategorier till kulturen, en dröm om kraftfulla gemensamma åtgärder som möjliggör och inkluderar, integrerar.

Samtidigt, i andra änden av debatten, får lagförslaget IPRED en av de främsta spridningsplatserna för kulturell allemansrätt, The Pirate Bay att tala om att anonymisera sina användare.

Andra bloggar om: upphovsrätt, fildelning, kultur, gävle, kulturhuvudstad, the pirate bay, jan myrdal, kulturell allemansrätt, eva hemmungs wirtén, creative commons,
Technorati tags: upphovsrätt, fildelning, kultur, gävle, kulturhuvudstad, the pirate bay, jan myrdal, kulturell allemansrätt, eva hemmungs wirtén, creative commons,
intressant.se

Gratis ljudböcker från Librivox

Librivox är en webbsida som producerar gratis ljudböcker på alla språk. Man utgår från de upphovsrättsfria böcker som finns tillgängliga via exempelvis Project Gutenberg och producerar ljudböcker av dem. Vem som helst kan anmäla sig som frivillig att läsa in en bok åt Librivox, precis som vem som helst kan scanna en bok åt Project Gutenberg.

Alla ljudböcker man producerar på det här sättet är fria från upphovsrätt, så alla kan ladda ner dem och sprida som de vill.

Det här produktionssättet gör naturligtvis att kvaliteten på inläsningen varierar, eftersom en del av dem som läser in böcker inte har någon tidigare erfarenhet av det, och inte heller tillgång till någon professionell studio. Den tekniska ljudkvaliteten tycker jag hittills har varit genomgående god, i många fall bättre än professionella ljudböcker. Det ska nog i första hand ses som en kritik av ljudkvaliteten på professionella ljudböcker, men jag tycker helt klart att ljudet duger.

Den bok jag började lyssna på är The Time Machine av H. G. Wells. I princip hela boken berättas i jag-form och kräver alltså inte en massa repliker av läsaren vilket gör den till en lämplig bok för en oerfaren läsare (vilket jag inte hade en tanke på när jag valde den boken). Det märks att de som läser inte är proffs, men jag tycker inte att det är något problem att lyssna på böckerna

En del av böckerna hos Librivox (inklusive The Time Machine) har lästs in av mer än en läsare. Jag trodde att det skulle vara väldigt irriterande, men det var faktiskt inte så farligt. Att den här boken inte kräver olika röster hjälper nog till att minska problemet. Om man är känslig för byten av läsare går det att söka efter bara de böcker som har en enda läsare.

Andra bloggar om: böcker, läsning, ljudböcker, librivox, upphovsrätt, gratis
Technorati tags: böcker, läsning, ljudböcker, librivox, upphovsrätt, gratis
intressant.se

Jan Myrdal om den kulturella allemansrätten

Jan Myrdal skrev häromdagen i Expressen och argumenterade för en kulturell allemansrätt som överordnad den upphovsrättsliga maximalism som just nu är gällande. Det jag tyckte var särskilt intressant i hans text förutom det faktum att han står på rätt sida var hans avslutning:

Jag har nu begärt hjälp av Författarförbundet att formulera ett testamente enligt vilket allt jag publicerat blir helt fritt efter min död. Den offentliga kritiken finge skydda respekträtten.

Det däremot jag inte uttryckligen gett imprimatur; brev, manuskript, korrektur, har mina arvingar i uppdrag att bränna om jag inte själv hunnit. Under sjuttio år efter min död har de att se till att av andra påträffat sådant inte publiceras. Jag är fullt medveten om att jag med detta går rakt mot två nu gängse juridiska och akademiska förhållningssätt men jag tillhör en äldre tradition.

Myrdals publicerade texter kommer alltså att kunna spridas fritt omedelbart efter hans död. Däremot kommer den forskare som hoppas på en utgåva av hans samlade brev att få vänta länge. De brev som Myrdal skickat tillhör naturligtvis dem som fått dem, så länge vi talar om breven som fysiska artefakter. Myrdals arvingar kan inte gå runt och kräva in breven (naturligtvis kan de, men ingen är tvingad att lämna ifrån sig breven).

Innehållet i breven är däremot en del av hans kvarlåtenskap som arvingarna förfogar över publicering av, så man kan inte trycka om dem. Det här skapar ett intressant problem, för man får vad jag vet citera saker oavsett tillstånd från upphovsmannen så länge man gör det i rimlig omfattning. Exakt var gränsen för hur mycket man i ett sådant här läge får citera vet jag däremot inte. För att ta ett närliggande exempel så känner jag mig rätt säker på att mitt citerande ur Myrdals artikel ovan är rimligt, även om det (eftersom artikeln är rätt kort) är ungefär en fjärdedel av artikeltexten.

Andra bloggar om: böcker, läsning, upphovsrätt, jan myrdal, kulturell allemansrätt
Technorati tags: böcker, läsning, upphovsrätt, jan myrdal, kulturell allemansrätt
intressant.se

Artistuppror i upphovsrättsankdammen

Nu är det tydligen dags för ett nytt varv i ankdammen. En handfull artister av blandade sorter har publicerat en artikel i DN där man argumenterar för IPRED, den nya lag som ska ge privatspanare rätt att få ut personuppgifter kopplade till IP-adresser.

Man skriver exempelvis

Den illegala fildelningen är en fråga för långt fler än bara musikartister. I dag slår piratkopieringen på nätet mot alla upphovsmän och mot alla kulturyttringar vare sig det gäller musik, film, tv-program, böcker eller dataspel. Smalare konstyttringar drabbas lika hårt som den breda populärkulturen.

Huvudproblemet är naturligtvis att man utgår från att fildelningen är ett problem. Om man inte gör det har man naturligtvis inget case. Problemet (för artikelskribenterna) är att de undersökningar jag sett inte håller med dem. Det har visats att de som fildelar mest film också är de som går på bio oftast. De som köper mest musik är också stora fildelare.

Det finns också en annan sida av fildelning. För de allra flesta artister är problemet att ingen känner till dem, inte att de blir kopierade. Att bli spridd via internet är i själva verket gratisreklam. Så här säger sf-författaren Cory Doctorow:

I've discovered what many authors have also discovered: releasing electronic texts of books drives sales of the print editions. An SF writer's biggest problem is obscurity, not piracy. Of all the people who chose not to spend their discretionary time and cash on our works today, the great bulk of them did so because they didn't know they existed, not because someone handed them a free e-book version.

Artikelförfattarna gör också det vanliga misstaget att utgå från att det finns en rättighet att kunna leva på sitt skapande:

Låt detta bli en ny startpunkt i svensk upphovsrättsdebatt där vi hjälps åt att sätta de viktiga värdena bakom upphovsrätten i fokus; förutsättningarna för professionellt kulturskapande och rätten att skörda frukterna av sitt eget arbete som musiker, filmskapare eller författare.

Upphovsrätten har aldrig varit tänkt att fungera så, och förhoppningsvis kommer den heller aldrig att göra det. Det är istället upp till var och en att skaffa sig ett jobb som det går att leva på. Det innebär att man behöver en affärsmodell som fungerar. Titta på datorspelsbranschen där Blizzard får folk att köa för ett nytt spel och sedan betala abonnemangsavgift för att spela det online. Små enpersonersspel är det antagligen svårt att ta betalt för i dag, men MMORPG:er verkar frodas. Det betyder att den som vill tjäna pengar på att skriva spel behöver se till att skriva rätt sorts spel. Det existerar ingen gudagiven rättighet att fortsätta göra det man alltid gjort och få pengar för det.

Samma sak gäller för musikbranschen, och vissa har också agerat därefter. Madonna sade nyligen upp sitt skivbolagskontrakt och jobbar istället med en turnearrangör. Musik distribuerad på skiva eller via internet kan istället betraktas som reklam för konserter där det är lättare att ta betalt.

Till DNs försvar ska det också sägas att man samtidigt även publicerar fler artiklar i ämnet. En där forskare i ämnet berättar att

Historiskt har all ny teknologi varit ett hot mot den rådande ordningen, och lagstiftarna har alltid försökt hitta sätt att stoppa utvecklingen. Det har i längden aldrig lyckats.

och en annan av Timbuktu som visserligen tror att artister förlorar pengar på fildelning men också tror att det är fel väg att gå att försöka bekämpa individuella fildelare.

Jag gissar att upphovsrättslobbyn kommer att få igenom sin beställningslag. Effekten kommer att bli obefintlig för att minska fildelningen, men kommer att ge fildelningen ytterligare en knuff mot att skötas via anonyma och krypterande nätverk. Lagen kommer också att öka rättsosäkerheten, men det verkar inte vara något problem numer.

Andra bloggar om: upphovsrätt, copyright, fildelning, internet, ipred, juridik,
Technorati tags: upphovsrätt, copyright, fildelning, internet, ipred, juridik,
intressant.se

Upphovsrättens orimlighet i ett digitalt samhälle

Historiskt har upphovsrätten fungerat ungefär som det var tänkt, men i takt med att allt mer kulturellt material blir digitalt blir det också allt svårare att upprätthålla en upphovsrätt enligt gammal modell. Kopiering har blivit mycket lättare, och så kommer det att fortsätta.

Hittills har utgångspunkten varit att upphovsrätten gällt i en viss tidsperiod. Hur lång tid det handlat om har varierat (eller snarare ökat med tiden), men det är alltid tid det handlar om. Just nu gäller upphovsrättet under hela upphovsmannens livstid och sedan ytterligare 70 år. Jag är inte säker på att det är rätt modell. Att det är vansinnigt mycket för lång tid är uppenbart, men är det rätt att ens använda tiden som måttstock?

Kulturell produktion övergår förr eller senare till kulturellt allmängods. Kalle Anka och Harry Potter är en del av den moderna mytologin på samma sätt som Frankensteins monster eller bröderna Grimms sagor. Det är fullt rimligt att använda alla dessa som komponenter när man skapar nya verk utan man för den skull ska behöva riskera att drabbas av Disneys advokater (som Arne Anka gjorde), på samma sätt som Disney själva gjort när de skapat en väsentlig andel av sina filmer (Snövit, Pinocchio, Skönheten och odjuret, och så vidare bygger på existerande historier).

I början av det förra seklet så tog det lång tid från att ett verk publicerades till att det började ingå i gemene mans uppfattning om den tidens moderna mytologi. I dagens mediatäta samhälle får man räkna med att verk övergår till kulturellt allmängods mycket snabbare än de gjorde för 100 år sedan.

Det kanske är så att hela tänket med en upphovsrätt som gäller en bestämd tidsperiod som i dag är fel? Istället kan man tänka sig att ett verk är skyddat så länge det inte uppgått i det kulturella allmängodset, vilket vi kan approximera med när tillräckligt många tagit del av det. Säg att upphovsrätten gäller för de första 100000 exemplaren eller något. Med den logiken kommer en obskyr författare att ha skydd länge och hens efterlevande kommer att få lite pengar medan en ny Harry Potter-bok kommer att vara upphovsrättsfri från dag två eller så. Jag vet däremot inte hur ett sådant system skulle kunna implementeras i praktiken.

En annan variant på lösning är att man helt slopar den automatiska upphovsrätt vi har i dag och istället anammar ett system i stil med det som USA hade förut. Det innebär att en upphovsman måste registrera sitt verk för att få upphovsrätt på dem; görs inte detta så tillhör verket redan från början det kulturella allmängodset. Den väsentliga ändring jag skulle vilja göra är att det kostar pengar att registrera sin upphovsrätt. Det kan vara gratis första året och sedan kosta en struntsumma nästa år. Det som är det väsentliga är att kostnaden för att förnya upphovsrätten fördubblas varje år.

Det går att förnya upphovsrätten för lukurativa verk rätt länge. Ett stort företag som Disney kan fortfarande behålla ensamrätten för verk rätt länge, men det finns fortfarande en inbyggd begränsning som gör att att verk förr eller senare kommer att övergå till allmänhetens ägo. För att ta Musse Pigg som exempel skulle det i dag kosta i storleksordningen en biljon biljoner att förnya upphovsrätten ett år till, givet en initialkostnad på en krona. Det är rätt mycket pengar även för Disney. Som jämförelse kostar en förlängning för Harry Potter ungefär 2000 kronor vilket naturligtvis är en investering som lär löna sig.

Att spekulera om hur man på ett bra sätt kan begränsa upphovsrätten för verk är en sak. Oavsett hur man löser det så kvarstår problemet med att om man ska ha en begränsning så måste man också ha en övervakning av att begränsningen efterlevs och något slags sanktioner mot dem som inte följer reglerna. I det digitala samhälls vi lever i i dag så är en sådan begränsning i praktiken helt omöjlig att upprätthålla. Alla ni som läser det här har exempelvis just kopierat hela mitt blogginlägg till den dator ni läser det på, och det täcks av min upphovsrätt och kommer att göra det tills jag varit död i 70 år. Jag har inga invändningar mot detta, men om man strikt ska följa upphovsrätten så gör det er alla till kriminella, liksom alla andra som någonsin använt internet. Detta är naturligtvis inte vare sig rimligt eller hållbart i längden.

Andra bloggar om: böcker, läsning, upphovsrätt, copyright, disney, kopiering, internet
Technorati tags: böcker, läsning, upphovsrätt, copyright, disney, kopiering, internet
intressant.se

Även böcker kan kopieras

I artikeln Den digitala malströmmen upptäcker Thomas Götselius på DN att det numer även figurerar böcker i fildelningsnätverken. Upprinnelsen till upptäckten verkar vara sammanslagningen av Kungliga Biblioteket och Statens Ljud- och Bildarkiv.

När man går från en arkivkultur där böcker lagras i dammiga förråd som man kan gå till och läsa dem till att digitalisera böckerna så blir det också naturligt för de som vill komma åt det arkiverade materialet att kräva att det ska finnas tillgängliga på nätet.

Men därmed kommer arkivens och bibliotekens traditionella öppenhetsprincip i konflikt med upphovsrätten. För när ett "lån" innebär att man kopierar verket - och det gör man oundvikligen i en digital miljö - är varje låntagare en potentiell bokpirat. Att hålla piraterna borta genom nyinrättade arkivspärrar är emellertid inget alternativ, för då schackrar man med den öppenhetsprincip som från början motiverade uppbyggnaden av mediearkivet.

Så har den kniviga fildelningfrågan till sist blivit en angelägenhet även för skriftkulturen. Och det är bra. För vad fildelningsdebatten behöver är inte mer lagstiftning utan mera eftertanke, större historiskt siktdjup, skarpare teoretisering.

Trots att det första intrycket är en nyvaknad konservativ som missat att scannade böcker piratdistribuerats på nätet i åtskilliga år så är artikeln som synes mer insiktsfull än så och ropar inte på några förbud.

Frågan är inte hur vi kan upprätthålla den hittillsvarande upphovsrätten utan vad som ska ersätta den i en tidsålder där det naturliga är att kopiera information, inte att låna den.

Andra bloggar om: böcker, läsning, fildelning, kopiering, kb, kungliga biblioteket, slba, statens ljud- och bildarkiv, upphovsrätt
Technorati tags: böcker, läsning, fildelning, kopiering, kb, kungliga biblioteket, slba, statens ljud- och bildarkiv, upphovsrätt
intressant.se

Nabokov, hamletslarv och fildelning

I dag lyckades SvD vara ovanligt intressant. I en och samma spalt hittade jag detta:

• I en kort notis uttalar sig Dimitri Nabokov om sin far Vladimir Nabokovs sista och opublicerade bok The Original of Laura. Han säger att fadern ville att manuskriptet skulle brännas och antyder att han tänker göra det. Även Frans Kafka ville att hans manuskript skulle förstöras, men hans vän höll inte det löftet, till världslitteraturens fromma.
  
• Dramatenchefen Staffan Valdemar Horn Holm är uppenbarligen ännu en av de här människorna som inte fattat att saker kan komma bort. Jag har skrivit om sådant tidigare, men Horn Holm behöver inte ens en dator för att tappa bort saker. Istället har han under en flygning blivit av med vad som uppenbarligen är den enda kopian av scenanvisningar och liknande för Dramatens uppsättning av Hamlet som ska öppna i mars och en uppsättning av Fanny och Alexander. Artikeln på nätet utgår från att det är stöld medan pappersnotisen säger att det är oklart om det är stöld eller förväxling. Det står i alla fall helt klart att det är klantigt att förlita sig på en enda kopia.
  
• Miljöpartistiska EU-parlamentarikern Carl Schlyter uttalar sig om att han öppnat sajten www.iwouldntsteal.net. Budskapet är att kraven på hårdare tag mot fildelning är ett brott mot den personliga integriteten. Nyheterna på teve rapporterade i går kväll passande nog om en ny utredning om den personliga integriteten som tyckte att den behövde stärkas; ett intressant besked när andra delar av polisen gör sitt bästa för att rasera den med vidsträckt övervakning av fildelare.
  

Andra bloggar om: böcker, läsning, vladimir nabokov, carl schlyter, fildelning, personlig integritet, dramaten, copyright, upphovsrätt
Technorati tags: böcker, läsning, vladimir nabokov, carl schlyter, fildelning, personlig integritet, dramaten, copyright, upphovsrätt
intressant.se

Biblioteksvåld ger mer digitalisering?

Häromdagen gick en stolle med kniv lös på gamla tidskrifter på Kungliga Biblioteket. Just för stunden är det oklart om det var arkivexemplar av tidskrifterna eller om det var dubbletter (KB, tillsammans med några andra pliktbibliotek, ansvarar för att se till att allt som trycks arkiveras i ett exemplar). Man får hoppas att det bara är oklart hos journalisten, för KB har förhoppningsvis koll på vad de lämnar ut till vem.

Det mesta av artikeln handlar om hur en del bibliotek har problem med bråkiga ungdomsgäng och liknande, men som avslutning kommer detta:

Kanske kan de nya digitala möjligheterna vara en lösning på problemen. Gunnar Sahlin vill digitalisera samlingen i högre utsträckning, dels för att skydda det från sabotörer likt 44-åringen, dels för att många skrifter håller på att falla sönder av ­tidens tand.

– Om vi kunde scanna in hela samlingen så skulle vi kunna känna oss säkrare på att skrifterna verkligen bevaras på ett säkert sätt, säger Gunnar Sahlin.

Naturligtvis är det bra för det arkiverade materialet om det som lånas ut till läsare är digitala kopior, eftersom slitaget då minskar. Dock tycker jag att man missar den viktigaste punkten. Ju mer av KBs material som digitaliseras, desto mer av det kan människor komma åt. Det är endast ett fåtal människor som har möjlighet att ta sig till KB och beställa fram saker ur arkivet. Om materialet de vill läsa finns digitaliserat så går det däremot att beställa fram det oavsett var i världen man sitter eller vad klockan är.

Det är trevligt att KB nu verkar tycka att digitalisering är bra. Tidigare har det verkat som om man i första hand sett det som en tänkbar inkomstkälla genom att man skulle kunna sälja de digitala bilderna. Med tanke på att KBs material är insamlat enligt pliktlagen och biblioteket drivs av skattemedel så tycker jag inte att det är så mycket begärt att den som vill ha tillgång till materialet ska få det gratis. Ett argument man försökt med är att det kostar att digitalisera. Visst, men det kostar att ha bergrum också så med det resonemanget borde det vara avgifter på allt man beställer fram. Ett annat försök till argument är upphovsrätten för den som fotograferat av verket, men det håller inte heller. Vid digitalisering handlar det om att ta bilder som är så lika verket man fotograferar av som möjligt. Här föreligger ingen verkshöjd förutom den hos det avfotograferade verket, och den har normalt sett redan gått ut när digitaliseringen sker.

Sätt igång och digitalisera, KB, och låt sedan den som vill göra vad de vill med bilderna!

Andra bloggar om: böcker, läsning, digitalisering, kb, kungliga biblioteket, upphovsrätt
Technorati tags: böcker, läsning, digitalisering, kb, kungliga biblioteket, upphovsrätt
intressant.se

2007-125: Cory Doctorow: Overclocked

Overclocked är Cory Doctorows senaste novellsamling, och som det mesta (om inte allt) annat Doctorow har skrivit så finns den tillgänglig gratis på nätet för den som vill läsa den på skärmen. Annars går det bra att köpa den på döda träd som vanligt.

Printcrime är en ytterst kort novell på bara en sida, men den fungerar i alla fall. I en framtid där det är möjligt (om än olagligt) för en privatperson att ha en 3D-skrivare som kan skriva ut vilka föremål som helst försöker staten upprätthålla en gammalmodig upphovsrättslagstiftning. Den här novellen visar exakt hur dödsdömt detta är.

When Sysadmins Ruled the Earth handlar om en terroristattack eller liknande som slår mot stora delar av världen på en gång. Massor av människor dör och mycket infrastruktur slutar att fungera. I ett datacenter för internet befinner sig ett antal systemadministratörer som alla kallats dit av olika larm när systemen slutat fungera, och den skyddade miljön i datorhallen gör att de överlever katastrofen. Nu gör de vad de kan för att fortsätta att hålla internet igång. Den mesta trafiken skapas av virus och spam, men här och där hittar de riktiga människor som letar efter andra som överlevt. Med internet som metafor visar den här novellen hur motståndskraftig mänskligheten är mot katastrofer, trots att vi förlitar oss på en massa högteknologi. Eller är det tack vare det? Texten är full av geekspeak och det händer att repliker låter som chattmeddelanden, men över lag låter det verkligen som nördar som pratar.

Anda's Game är något som skulle kunna hända idag. Cory Doctorow tar idén med folk som arbetar i sweatshops inuti MMORPGs (vilket är något som faktiskt existerar idag) och kombinerar den med arbetares rättigheter. Precis som Ender Wiggin i Ender's Game inser Anda att det finns verkliga människor bakom dem hon dödar i spelet (även om de i hennes fall inte dör på riktigt). Om jag inte minns min Ender's Game fel så tar Anda ett annat beslut än Ender gör. På samma sätt lär de sig militära kunskaper både på spelplanet och för att bygga upp sina kroppar i verkligheten.

I, Robot är en novell där Doctorow berättar redan i förordet att den är skriven som en allegori över DRM, så det behöver man inte lista ut själv. Liksom den föregående novellen ingår den i en serie noveller han skriver där han lånar titeln från tidigare kända noveller men sedan i själva texten argumenterar med novellens eller författarens politik. I den här novellen är norra Amerika ett 1984-land ständigt i krig mot Eurasien. Till sin hjälp har man positroniska robotar som likt Asimovs styrs av robotikens tre lagar. I Eurasien har man inga sådana begränsningar och ses därför med största misstänksamhet av amerikanerna. Huvudpersonen är en polis med en besvärlig 12-årig dotter som han försöker få ordning på efter att hans fru hoppat av till Eurasien, den högst rankade vetenskapsman som gjort det. I själva verket har dottern minst lika bra koll på världen som fadern, men det är rätt underhållande att se hans kämpande för att komma underfund med det.

I, Row-Boat är naturligtvis en Asimov-inspirerad historia även den. Huvudpersonen är en självmedveten intelligent roddbåt. Den jobbar med att forsla dykare sista biten från ett kryssningsfartyg till ett rev. Problemet är att revet nyligen blivit självmedvetet och inte alls vill ha en massa folk som dyker omkring sig. Robåten Robbie börjar forska i hur det kommer sig att revet blivit upliftat och tillbringar också en del av sin tid med att debattera AI-religionen Asimovism med en nedladdad instans av dess grundare R. Daneel Oliwav. Intelligens sägs vara bra för att det möjliggör sociala beteenden, men sådana kan man även se hos de organismer som bygger ett korallrev, utan att de är självmedvetna så varför har revet trots allt blivit självmedvetet? Vad har det att vinna på det? Den specifika frågan är vad novellen handlar om, men diskussionen är oftast generellare och behandlar intelligens i allmänhet.

After the Siege är även den en allegori, och även denna gång handlar det om upphovsrätt. Västvärlden låter folk dö i mängder i Afrika för att skydda sina medicinska patent istället för att tillåta fri kopiering av AIDS-mediciner. Här handlar det istället om ett skyttegravskrig men anledningen till kriget är att man kopierat medicin för att bota en sjukdom som gör människor till zombier. Doctorows skildring av kriget drar nytta av hans farmors berättelser från belägringen av S:t Petersburg och ger en stark bild av en familj som håller på att malas ned totalt av den stora kvarn som kriget är.

"After the Siege", liksom flera andra av novellerna i den här samlingen, har inte vuxna som huvudpersoner utan barn i yngre tonåren. De här ungdomarna famlar en del med livet, men det är inte heller ovanligt att de framstår som att de har mer koll än de vuxna omkring dem.

Det tydligaste med den här novellsamlingen är dock Doctorows engagemang. Nästan alla de här novellerna har ett starkt politiskt budskap, men till skillnad från mycket annan litteratur med ett budskap så fungerar de också som litteratur. Doctorow är en stark motståndare till de utökningar av upphovsrätten vi ser idag och mycket bra på att omsätta detta engagemang till ursinnigt svarta framtidsvisioner, även om de oftast avslutas i en hoppfull ton.

Det här är riktigt bra noveller. Om du är tveksam, läs någon av dem på webben. När du gillat den, köp boken och njut av resten. Eller för den delen, läs resten av novellerna på webben också.

Cory Doctorow: Overclocked: Stories of the Future Present
Thunder's Mouth Press, 2007 (noveller från 2005-2007)
285 sidor
ISBN: 1560259817
ISBN13: 9781560259817

Cory Doctorow är hedersgäst på science fiction- och fantasykongressen Swecon 2008. Kom dit du också!

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

---

Läsutmaning för 2007
Hundra böcker totalt: 116 (varav 16 serieböcker) Klart 13/9! Klart 10/10 (utan att räkna serieböcker)!
Fem pjäser:
Fem nobelpristagare: Klart 12/8!
Två böcker på andra språk än svenska och engelska:
Fem böcker utgivna 2007: Klart 3/5!
Fem böcker inte från Sverige/USA/UK: Klart 2/3!
Fem böcker från Japan:

Läst under 2007:
Nr 1-100
Nr 101-110
Nr 111-120
121: Frode Grytten: Sommaren är inte att lita på
122: Arthur Miller: Death of a Salesman
123: Michael Moore: Dude, Where's My Country?
124: Ernest Hemingway: The Old Man and the Sea
125: Cory Doctorow: Overclocked

Andra bloggar om: böcker, läsning, noveller, science fiction, sf, cory doctorow, swecon, overclocked, confuse, copyright, drm, upphovsrätt
Technorati tags: böcker, läsning, sf, science fiction, noveller, cory doctorow, swecon, overclocked, confuse, copyright, drm, upphovsrätt
intressant.se