Inlägg
När man läser En ensam människas bibel är det lätt att dra slutsatsen att det här är en väldigt självbiografisk bok; huvudpersonen är en exilkines som bor i Paris och skriver om sina upplevelser under kulturrevolutionen i Kina på 1960-talet, samtidigt som han tillbringar mycket tid i hotellrum under diverse litterära arrangemang. När man börjar närma sig slutet framgår dock att det kanske inte är så enkelt, eftersom ett av kapitlen består av att författaren i boken argumenterar med sig själv om huruvida huvudpersonen i boken han skriver är han själv eller inte.- Nu räcker det! säger han.
- Vadå räcker? frågar du.
- Nu räcker det! säger han. Gör slut på honom!
- Vem pratar du om? Vem ska göra slut på vem?
- Han, vetja! Den där han, som har flutit ur din penna! Gör slut på honom!
Du säger att du inte är författaren.
- Vem är författaren dä?
Det är inte lätt att säga. Han själv kanske? De är ingenting annat än hans medvetande.
- Vad kommer att hända med dig då? När han försvinner måste väl du också försvinna?
Du säger att du kan spela en passiv roll som läsare, precis som publiken på teatern. Den han som förekommer i boken har ingenting med dig att göra.
Han säger att du är bra på att slingra dig.
Det är helt klart att Xingjian vill problematisera bilden av boken som självbiografisk även om den vid en första anblick framstår som det. Jag vet inte i hur stor utsträckning den överensstämmer med hans verkliga upplevelser och i hur stor grad de bara fått bilda fond för uppdiktade händelser i motsvarande tid och miljö. Det spelar egentligen ingen roll.
Som i viss mån framgår av stycket ovan så har boken två huvudpersoner: en i nutid och en i dåtid. Den som befinner sig i bokens nu refereras till som "du" och de kapitel som handlar om honom berättas i presens. Den huvudperson som befinner sig i dåtiden kallas för "han" vilket ger en lite större distans, och de kapitlen berättas också i imperfekt. Det här kan låta rörigt men i praktiken fungerar det riktigt bra, och gör att det är lätt att se vilken version av huvudpersonen man läser om (det finns inga tidsangivelser på kapitlen, men normalt sett alternerar de). Språket i övrigt är funktionellt och lättläst, men utan större utsmyckningar.
Bokens nutid består främst av diskussioner mellan huvudpersonen och diverse kvinnor som han umgås med, oftast tillfälligt och sexuellt. Han tycks ha ett stort behov av sex, men samtidigt svårt att knyta an till någon på ett djupare plan. Geografiskt utspelar sig den här halvan av boken mest i diverse hotellrum i anknytning till litterär konferenser och liknande.
Parallellt berättas om hans ungdomstid under kulturrevolutionen. Jag vet tyvärr inte mycket om den perioden, men här framgår tydligt att det handlade mycket om att inte bara revolutionär utan att vara mest revolutionär, samtidigt som det gällde att inte sticka ut så att man blev föremål för några partifunktionärers misstankar. Utrensningarna av misshagliga element pågick hela tiden och kunde drabba vem som helst, och ovanpå det krävde kulturrevolutionen att onyttiga element som författare skulle skolas om genom arbete på någon avlägsen bondgård.
I praktiken innebär allt detta en konstant osäkerhet, brist på livsmedel och svårigheter att bilda och upprätthålla en familj eftersom vem som helst när som helst kan bli utrensad eller förflyttad. Den här situationen präglar naturligtvis den som lever under den, och detta sitter kvar även hos författarens moderna version.
Jag tyckte att den här boken var väl värd att läsa, både som ett personporträtt av en person som genomlever en turbulent tid och vad det gör med honom och som en historisk (om än fragmentarisk) översikt över den tiden.
Gao Xingjian: En ensam människas bibel (Yige ren de shengjing)
Översättning: Göran Malmqvist
Atlantis, 2000 (originalet 1999)
446 sidor
ISBN: 91-7486-515-3
Andra bloggar om: böcker, läsning, gao xingjian, en ensam människas bibel, nobelpris, nobelpristagare
Technorati tags: böcker, läsning, gao xingjian, en ensam människas bibel, nobelpris, nobelpristagareintressant.se
