Inlägg
I den lilla staden Pagford i England avlider Barry Fairbrother, och detta sätter igång en kedja av händelser. Han efterlämnar nämligen en tom stol i kommundelsnämnden, och i nämnden håller man som bäst på att debattera en fattig stadsdel som en del i Pagford helst vill bli av med till en angränsande stad. Här måste jag medge att jag inte satt mig in i alla detaljerna om detta, men det rör sig om hus byggda av den angränsande staden för mindre bemedlade, men tekniskt sett på mark som tillhör Pagford, vilket gör att det är Pagford som får stå för kostnaderna. Man får en del pengar för det från angränsande Yarvil men det täcker inte kostnaderna, och stadsdelen Fields med sin kriminalitet, drogproblem och andra sociala problem är inte populär i alla läger i Pagford.
Efter Barrys död börjar de övriga i kommundelsnämnden planera hur de ska kunna utnyttja situationen som de vill och det framkommer ett antal kandidater i fyllnadsvalet som arrangeras. Alla kandidaterna har något slags relation till varandra, oftast via nämnden, men det finns också diverse andra kopplingar via deras barn.
Den här romanen handlar i första hand om det sociala nätverk som finns mellan personer, och hur lite som kan behövas för att sätta det på glid åt helt oväntade håll. Mer än en person inblandad i den här situationen kan tänka sig att ta till ljusskygga metoder för att få sin vilja igenom, och det gör att ett antal hemligheter kommer upp till ytan.
Redan från början träffar vi på de problematiska miljerna i Fields där Krystal Wheedon bor. Hennes mamma lyckas inte ens hålla ordning på sig själv och sitt metadonprogram, och än mindre klarar hon av att sköta Krystal och hennes lillebror Robbie. Istället får Krystal göra det och även om hon har goda avsikter så är hennes förutsättningar att lyckas inget vidare eftersom hon saknar både kunskap och pengar. Ganska snart får vi dock se att det inte bara är i Fields som människor har problem utan även bakom de fina fasaderna i Pagford finns det problem med rasism, självskadebeteende, alkoholism, kriminalitet och så vidare.
Rowling står på de svagas sida så till vida att hon inte beskyller dem för att ha skapat problem som de inte har någon makt över, men hon förfaller å andra sidan inte heller till något slags askungesaga där de fattiga och förtryckta magiskt reser sig ur sina problem och lever lyckliga i alla sina dagar. Något sådant är väldigt långt borta. Den tomma stolen är en påfallande svart bok och jag misstänker att många som läser denna förväntar sig mer av Harry Potter och kommer att bli förvånade över hur långt bort från de mysiga miljöerna i Hogwarts vi nu rör oss.
Det är kul att se hur Rowling så fullständigt brutit med sin tidigare skapelse och byggt något helt annorlunda. Allt för få författare vågar ta det språnget. Det ska bli intressanta att se vad hon tar sig för nästa gång.
Avslutningsvis kan jag notera att översättningen inte känns riktigt helgjuten. Det kan helt skyllas på det brittiska förlaget som vägrat att släppa förhandsexemplar till översättarna i god tid av rädsla för att boken ska läcka ut. För att inte riskera att för många köper den engelska utgåvan har det svenska förlaget lagt ut översättningen på sex personer vars texter sedan slagits ihop. Det går naturligtvis fortare att få boken översatt på det sättet, men det ger väl inte den allra bästa textkvaliteten. Det har dock lämnat mindre spår är jag var rätt att det skulle göra när jag först hörde talas om det.
J. K. Rowling: Den tomma stolen (The Casual Vacancy)
Översättning: Ing-Britt Björklund, Tove Janson Borglund, Helena Hansson, Charlotte Hjukström, Molle Kanmert Sjölander & Gudrun Samuelsson
Wahlström & Widstrand, 2012 (originalet 2012)
526 sidor
ISBN: 978-91-46-22321-4
