Upphovsrättens orimlighet i ett digitalt samhälle

Historiskt har upphovsrätten fungerat ungefär som det var tänkt, men i takt med att allt mer kulturellt material blir digitalt blir det också allt svårare att upprätthålla en upphovsrätt enligt gammal modell. Kopiering har blivit mycket lättare, och så kommer det att fortsätta.

Hittills har utgångspunkten varit att upphovsrätten gällt i en viss tidsperiod. Hur lång tid det handlat om har varierat (eller snarare ökat med tiden), men det är alltid tid det handlar om. Just nu gäller upphovsrättet under hela upphovsmannens livstid och sedan ytterligare 70 år. Jag är inte säker på att det är rätt modell. Att det är vansinnigt mycket för lång tid är uppenbart, men är det rätt att ens använda tiden som måttstock?

Kulturell produktion övergår förr eller senare till kulturellt allmängods. Kalle Anka och Harry Potter är en del av den moderna mytologin på samma sätt som Frankensteins monster eller bröderna Grimms sagor. Det är fullt rimligt att använda alla dessa som komponenter när man skapar nya verk utan man för den skull ska behöva riskera att drabbas av Disneys advokater (som Arne Anka gjorde), på samma sätt som Disney själva gjort när de skapat en väsentlig andel av sina filmer (Snövit, Pinocchio, Skönheten och odjuret, och så vidare bygger på existerande historier).

I början av det förra seklet så tog det lång tid från att ett verk publicerades till att det började ingå i gemene mans uppfattning om den tidens moderna mytologi. I dagens mediatäta samhälle får man räkna med att verk övergår till kulturellt allmängods mycket snabbare än de gjorde för 100 år sedan.

Det kanske är så att hela tänket med en upphovsrätt som gäller en bestämd tidsperiod som i dag är fel? Istället kan man tänka sig att ett verk är skyddat så länge det inte uppgått i det kulturella allmängodset, vilket vi kan approximera med när tillräckligt många tagit del av det. Säg att upphovsrätten gäller för de första 100000 exemplaren eller något. Med den logiken kommer en obskyr författare att ha skydd länge och hens efterlevande kommer att få lite pengar medan en ny Harry Potter-bok kommer att vara upphovsrättsfri från dag två eller så. Jag vet däremot inte hur ett sådant system skulle kunna implementeras i praktiken.

En annan variant på lösning är att man helt slopar den automatiska upphovsrätt vi har i dag och istället anammar ett system i stil med det som USA hade förut. Det innebär att en upphovsman måste registrera sitt verk för att få upphovsrätt på dem; görs inte detta så tillhör verket redan från början det kulturella allmängodset. Den väsentliga ändring jag skulle vilja göra är att det kostar pengar att registrera sin upphovsrätt. Det kan vara gratis första året och sedan kosta en struntsumma nästa år. Det som är det väsentliga är att kostnaden för att förnya upphovsrätten fördubblas varje år.

Det går att förnya upphovsrätten för lukurativa verk rätt länge. Ett stort företag som Disney kan fortfarande behålla ensamrätten för verk rätt länge, men det finns fortfarande en inbyggd begränsning som gör att att verk förr eller senare kommer att övergå till allmänhetens ägo. För att ta Musse Pigg som exempel skulle det i dag kosta i storleksordningen en biljon biljoner att förnya upphovsrätten ett år till, givet en initialkostnad på en krona. Det är rätt mycket pengar även för Disney. Som jämförelse kostar en förlängning för Harry Potter ungefär 2000 kronor vilket naturligtvis är en investering som lär löna sig.

Att spekulera om hur man på ett bra sätt kan begränsa upphovsrätten för verk är en sak. Oavsett hur man löser det så kvarstår problemet med att om man ska ha en begränsning så måste man också ha en övervakning av att begränsningen efterlevs och något slags sanktioner mot dem som inte följer reglerna. I det digitala samhälls vi lever i i dag så är en sådan begränsning i praktiken helt omöjlig att upprätthålla. Alla ni som läser det här har exempelvis just kopierat hela mitt blogginlägg till den dator ni läser det på, och det täcks av min upphovsrätt och kommer att göra det tills jag varit död i 70 år. Jag har inga invändningar mot detta, men om man strikt ska följa upphovsrätten så gör det er alla till kriminella, liksom alla andra som någonsin använt internet. Detta är naturligtvis inte vare sig rimligt eller hållbart i längden.

Andra bloggar om: böcker, läsning, upphovsrätt, copyright, disney, kopiering, internet
Technorati tags: böcker, läsning, upphovsrätt, copyright, disney, kopiering, internet
intressant.se

Även böcker kan kopieras

I artikeln Den digitala malströmmen upptäcker Thomas Götselius på DN att det numer även figurerar böcker i fildelningsnätverken. Upprinnelsen till upptäckten verkar vara sammanslagningen av Kungliga Biblioteket och Statens Ljud- och Bildarkiv.

När man går från en arkivkultur där böcker lagras i dammiga förråd som man kan gå till och läsa dem till att digitalisera böckerna så blir det också naturligt för de som vill komma åt det arkiverade materialet att kräva att det ska finnas tillgängliga på nätet.

Men därmed kommer arkivens och bibliotekens traditionella öppenhetsprincip i konflikt med upphovsrätten. För när ett "lån" innebär att man kopierar verket - och det gör man oundvikligen i en digital miljö - är varje låntagare en potentiell bokpirat. Att hålla piraterna borta genom nyinrättade arkivspärrar är emellertid inget alternativ, för då schackrar man med den öppenhetsprincip som från början motiverade uppbyggnaden av mediearkivet.

Så har den kniviga fildelningfrågan till sist blivit en angelägenhet även för skriftkulturen. Och det är bra. För vad fildelningsdebatten behöver är inte mer lagstiftning utan mera eftertanke, större historiskt siktdjup, skarpare teoretisering.

Trots att det första intrycket är en nyvaknad konservativ som missat att scannade böcker piratdistribuerats på nätet i åtskilliga år så är artikeln som synes mer insiktsfull än så och ropar inte på några förbud.

Frågan är inte hur vi kan upprätthålla den hittillsvarande upphovsrätten utan vad som ska ersätta den i en tidsålder där det naturliga är att kopiera information, inte att låna den.

Andra bloggar om: böcker, läsning, fildelning, kopiering, kb, kungliga biblioteket, slba, statens ljud- och bildarkiv, upphovsrätt
Technorati tags: böcker, läsning, fildelning, kopiering, kb, kungliga biblioteket, slba, statens ljud- och bildarkiv, upphovsrätt
intressant.se

Storförlagen följer Sverige och slopar kopieringsskydd på ljudböcker

Stora förlag som Random House, Penguin och Simon & Schuster följer den svenska modellen att inte har något kopieringsskydd på ljudböcker de säljer. Det är mycket bra, för det innebär att de som köpt ljudböcker enkelt kan konvertera sina CD till mp3-filer och lyssna på dem i en mp3-spelare istället för en CD-spelare vilket gör lyssningen mycket mer flexibel.

Precis som med alla andra kopieringsskydd så är de enda som drabbas de som lagligen köpt de skyddade produkterna. De som vill kopiera något med kopieringsskydd klarar det i alla fall; oftast med ytterst enkla metoder. De få gånger jag stött på kopieringsskyddade CD har jag inte märkt någon skillnad när jag konverterat dem till mp3-filer gentemot vanliga CD. Skyddet har inte haft någon som helst verkan förutom att göra skivan dyrare.

Många av de svenska förlagen använder däremot vattenmärkning av sina digitala ljudböckerna (alltså ljudböcker sålda i mp3-form från början, inte CD-böcker). Det innebär att varje såld kopia har ett unikt fingeravtryck på filerna. Om en ljudfil hittas på en fildelningssajt går det med hjälp av vattenmärket att ta reda på vem som köpte just det exemplaret. Samtidigt så är det tillåtet att kopiera en köpt ljudbok till vänner och bekanta, precis som det är tillåtet att låna pappersböcker av varandra.

Personligen tror jag inte att det kommer att gå att fälla någon för illegal kopiering med hjälp av den här sortens vattenmärkning, men däremot gissar jag att vetskapen att den finns kommer att minska benägenheten hos många köpare att sprida filerna.

Andra bloggar om: böcker, läsning, ljudböcker, kopiering, vattenmärkning, fildelning
Technorati tags: böcker, läsning, ljudböcker, kopiering, vattenmärkning, fildelning
intressant.se

Ljudböcker utan kopieringsskydd

Enligt IDG så tänker flera bokförlag börja släppa ljudböcker i form av mp3-filer utan kopieringsskydd, men däremot med någon form av vattenstämpel. Det innebär i praktiken att det går att kopiera filerna hur mycket som helst men att det i efterhand går att spåra en viss fil tillbaka till ursprungskällan.

Om man säljer mp3-boken elektroniskt så att köparen laddar ner den via nätet är det naturligtvis lätt att koppla ihop den ursprungliga köparen med en senare upphittad kopierad fil. Frågan är om man vill begränsa sig till att bara sälja mp3-böcker via nätet. Jag tror att även många av dem som köper en ljudbok över disk på CD skulle uppskatta om de fick en skiva med mp3-filer på (antingen bara det eller som komplement till vanliga ljudskivor).

Att man inte försöker sig på att använda kopieringsskydd visar att förlagen lärt sig något av mjukvaru- och musikbranschernas föregående misslyckanden. Jag vet inte hur mycket tekniken med vattenstämpling av filer använts tidigare, men jag har i alla fall inte hört talas om några stora fiaskon i samband med den. När det gäller vanliga kopieringsskydd är det det enda man hör.

Andra bloggar om: böcker, läsning, ljudböcker, mp3, kopiering, kopieringsskydd, vattenmärkning, vattenstämpling
Technorati tags: böcker, läsning, ljudböcker, mp3, kopiering, kopieringsskydd, vattenmärkning, vattenstämpling

Läsvärt om upphovsrättens förfall

Den ofta intressanta bloggen copyriot.se har nyligen publicerat en läsvärd text med titeln Upphovsrättens kollaps.

Tankefelet som fördummar hela diskussionen, är att alternativet till fildelning skulle vara att alla köper sina filer från centralt kontrollerade filbutiker (så kallade “legala tjänster”). Alternativet till fildelning är en massa andra sorters kopiering. Redan idag tar den digitala piratkopieringen otaliga andra vägar än de som fildelningsnätverken upprättar. Inte bara via nätet – mailprogram, chattprogram, med mera – utan lika gärna via fysiska lagringsmedier.

Kapaciteten på små bärbara hårddiskar och usb-minnen ökar dramatiskt, lika dramatiskt som priserna sjunker. Om inte särskilt många år kommer det inte vara några problem för någon av oss att gå omkring med (mer eller mindre) all musik som någonsin getts ut i vänster bakficka. Ständigt redo att kopieras över till en kompis fickminne. Att stoppa oss från att göra det kommer att vara lika dödfött som det var att försöka stoppa folk från att spela in från radio till kassettband. En smula dramatiskt kan vi säga att vi närmar oss Singulariteten.

Kopieringen är ett faktum. Fri kopiering är inte längre en fråga, framför allt ska vi inte inbilla oss att fri kopiering automatiskt innebär något bra. Frågan är hur vi kan använda den lösgjorda energin på ett sätt som inte är tråkigt. Hur kan vi skapa kulturella sammanhang, i stället för att bara stapla objekt som vi känner allt mindre för. Filerna är redan nedladdade, och uppladdade, de har laddats upp och ned och in och ut i överflöd. Frågan är hur vi skapar mening ur detta överflöd.

Andra bloggar om: copyright, upphovsrätt, fildelning, kultur, kopiering, copyriot
Technorati tags: copyright, upphovsrätt, fildelning, kultur, kopiering, copyriot