Du är vad du läser: annika bengtzon

Visar inlägg med etikett annika bengtzon. Visa alla inlägg

onsdag, november 23, 2011

2011-75: Liza Marklund: Du gamla, du fria

Du gamla, du fria är den senaste boken i Liza Marklunds serie om journalisten Annika Bengtzon. Sedan vi träffade på henne senast har hon varit en sväng som korrespondent i USA och återförenats med sin exman Thomas (även om hon är medveten om att han är otrogen).

När den här boken börjar är Thomas på konferens i Nairobi, och under en resa kidnappas både han och resten av delegationen. Annika tvingas i princip ha en gisslanförhandlare boende hos sig eftersom kidnapparna kan ringa när som helst och ställa nya krav, och samtidigt börjar det dyka upp mördade kvinnor i Stockholms förorter.

Här verkar finnas upplagt för en hel del dramatik, men det känns som att Marklund bara låter det hela rinna mellan fingrarna. Jag ska inte säga att boken är tråkig. Marklund är en för driven författare och journalist för att det ska hända, men här saknas definitivt något. Kidnappningshistorien tar upp det allra mesta av Annikas tid och tankar och även det mesta av boken, så till den grad att de döda kvinnorna i förorterna känns som en parentes. Annika gör några inpass om dem på redaktionen helt i linje med vad man förväntar sig, men ärligt talat känns det hela mest som en distraktion som inte har något syfte.

Om man läser bakgrundstexten får man intrycket att boken ska kommentera hur den gamla världen bygger murar mot den nya men här finns väldigt lite av det också. Visst, en person har några repliker åt det hållet men det handlar om en halv sida eller så. På det hela taget handlar boken om kidnappningen utifrån Annikas perspektiv. Vi ser väldigt lite av kidpparnas perspektiv och motiv. Vad Thomas får vara med om rapporteras i korta kapitel här och där, men han reflekterar väldigt lite. Hur barnen reagerar framgår inte alls, och även kollegor och det officiella Sverige är förvånansvärt tysta. Bokens upplägg hade kunnat göras till ett drama där den av kidnapparna påtvingade misären hos Thomas ställs mot den av västvärlden påtvingade misären hos kidnapparna, och där det är framgår att saker och ting väldigt sällan är svarta eller vita. Som det är nu så är kidnappningen ett problem som påtvingas Annika utan några motiv och den är allt igenom ond och fel, helt utan problematisering. Det hade gått att göra mycket mer av detta.

Det känns som om den här serien har övergått från att vara kriminalromaner med inslag av vardagsdrama till att vara vardagsromaner med inslag av kriminalromaner. Det är en gradskillnad, men det känns om att det numer är Annika och det som händer runt henne som är det väsentliga i böckerna snarare än brotten. Jag säger inte att det är en dålig sak i sig, men jag misstänker att det påverkar vilka som är intresserade av boken. Med tanke på vad som händer precis i slutet av den här boken kan man också ana att den här tendensen kommer att fortsätta framöver.

Liza Marklund: Du gamla, du fria
Piratförlaget, 2011
403 sidor
ISBN: 978-91-642-0334-2

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, liza marklund, du gamla du fria, annika bengtzon

Technorati tags: böcker, läsning, deckare, liza marklund, du gamla du fria, annika bengtzon
intressant.se

fredag, september 26, 2008

Liza Marklund i blåsväder

För ett par dagar släppte Liza Marklund sin senaste roman om journalisten Annika Bengtzon, och det har naturligtvis lett till en hel del skriverier (intervju i DN, min recension, recension i DN, recension i SvD, bokhoras recension i Expressen, etc).

Nu verkar det dock som om publiciteten för Marklunds senaste deckare håller på att överskuggas av hennes byte av agent, från Bengt Nordin Agency till Solomonsson Agency. Att byta agent är naturligtvis inget konstigt i sig för en författare, men i det här fallet finns det specialomständigheter. Å ena sidan har vi Liza Marklund som engagerat sig mot kvinnomisshandel i kolumner, boken Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra och för den delen Annika Bengtzon-boken Paradiset. Å andra sidan har vi det faktum att hon byter agent till Salomonsson Agency med Niclas Salomonsson i spetsen. Problemet är att Salomonsson är dömd för misshandel av Unni Drougge och har nyligen blivit anmäld igen av en före detta kollega.

Marklunds kommentar till det här är

om alla vi som någon gång har begått ett privat misstag skulle få yrkesförbud, då skulle det inte vara så många som jobbade

Jag har svårt att bestämma mig för om hennes attityd tyder på en imponerande förmåga att förlåta eller bara vanlig dumhet. Jag lutar allt mer åt det senare.

Andra bloggar om: böcker, läsning, liza marklund, annika bengtzon, kvinnomisshandel, bengt nordin, niclas salomonsson

Technorati tags: böcker, läsning, liza marklund, annika bengtzon, kvinnomisshandel, bengt nordin, niclas salomonsson
intressant.se

måndag, september 22, 2008

2008-92: Liza Marklund: En plats i solen

En plats i solen är den åttonde boken i Liza Marklunds serie om journalisten Annika Bengtzon. Den är en direkt fortsättning på Livstid som i sin tur var en direkt fortsättning på Nobels testamente. Innan dess var Marklunds böcker i princip fristående (även om Annika Bengtzons liv naturligtvis utvecklades från bok till bok). I de senaste tre böckerna har händelserna i en bok följt väldigt direkt på de i den förra, och de förvecklingar som utgjort handlingen har haft sin grund i saker som hänt i tidigare böcker. Jag tror att det är dumt att läsa de senaste två-tre böckerna i fel ordning, medan det knappast spelar någon roll med böcker tidigare i serien. För den som vill hoppa in i en pågående serie är väl det här ett hinder, men för den trogne läsaren är det nog inte någon brist. Det är ju faktiskt så verkligheten fungerar rätt ofta. Det man gör beror av det som hänt tidigare, och detsamma gäller även för brottslingar och poliser: ett brott är nog sällan helt frikopplat från alla andra brott utan har kopplingar bakåt i tiden.

Det finns dock inte bara fördelar med att anknyta till historien. I den här boken så anges redan i baksidestexten att handlingen har kopplingar till Nazityskland och Sörmland på 1950-talet, och det står alltså klart att Marklund har kliver in i de fotspår som Camilla Läckberg och många andra gått i tidigare; att till synes alla deckare måste ha sin upprinnelse i något som hände en mansålder bakåt i tiden. Jag tycker att det greppet är överanvänt på sistone, men Marklund har fram tills nu varit rätt fri från det (med undantag för Nobels testamente).

Som om det inte var nog så har hon antagit ytterligare ett av den moderna deckarens obligatoriska manér: de korta kursiverade kapitlen här och där som är skrivna av någon som man inte får reda på vem det är. OK, texten är inte kursiv utan satt med ett annat typsnitt, men det är helt klart samma ohyra som tycks drabba nästan alla deckarförfattare.

Texten är som vanligt helt från Annikas perspektiv (utom de kursiva bitarna, då), med hennes interna monolog uppblandad med det vanliga berättandet. Det är deckarhandlingen som står i fokus, men en Annika Bengtzons liv och hennes problem att få det att gå ihop med jobbet, barnen som ska delas med Thomas efter skilsmässan och så vidare är också en väsentlig del. Livspusslet och de svårigheter det leder till är alltid närvarande, även när spåret efter bovarna ska följas. Det förvånar mig närmast att det får gå så pass lätt (både känslomässigt och praktiskt) att hantera barnen medan Annika reser i skytteltrafik mellan Sverige och Spanien för att bevaka ett brott på solkusten. Med tanke på att Annikas kärleksliv är ovanligt trassligt i den här boken så ställer det till förvånansvärt lite problem, men å andra sidan finns det också ett rätt tydligt upplägg för vad som kommer att hända i nästa bok här.

Handlingen är komplicerad och svår att referera utan att avslöja saker i onödan, men inledningen till det hela är att Annika får åka ner till Spanien för att göra ett reportage om en familj som dött av att man gjort inbrott i deras hus. Tjuvarna har använt sig av gas för att söva familjen (en metod som är vanlig men som inte brukar leda till dödsfall). Det visar sig snart att inbrottet inte bara är ett enkelt inbrott utan toppen på ett isberg av brottslighet: knarkhandel, pengatvätt och annat.

Det är svårt att hitta en lagom nivå på beskrivningar av hur något går till när information ska letas fram, och det är något som Annika Bengtzon sysslar med hela tiden. Ibland låter texten nästan som en datorhandbok när nästan varje handgrepp i en sökning beskrivs detaljerat. Det hade varit bättre att hålla de här delarna på ett mer generellt plan istället för att som nu ibland mest låta förvirrat.

Det här låter som en väldig massa invändningar, men riktigt så illa är det inte. I huvudsak är det här en väl ihopsatt deckare med några lagom oväntade vändningar i handlingen. Man får dock se till att vara skärpt om man ska lyckas hålla ordning på alla de personer som förekommer och hur de hänger ihop.

DN har passat på att intervjua Liza Marklund inför En plats i solen. Där får man bland annat reda på att hon planerar tre böcker till med Annika Bengtzon och redan har klart för sig vad som ska hända i dem, men sedan är det slut. Vad Liza Marklund tänker sig att skriva efter de tre sista böckerna om Annika Bengtzon (och hon nu tänker fortsätta skriva) frågas däremot inte.

Liza Marklund: En plats i solen
Piratförlaget, 2008
470 sidor
ISBN: 9789164202666

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, liza marklund, en plats i solen, annika bengtzon

Technorati tags: böcker, läsning, deckare, liza marklund, en plats i solen, annika bengtzon

onsdag, augusti 22, 2007

2007-88: Liza Marklund: Livstid

Livstid tar vid precis där Nobels testamente slutar men handlar trots det till största delen om helt andra saker. En del komplikationer i den här boken stammar ur den föregående (primärt att Annika Bengtzon befinner sig totalt på bar backe eftersom hennes hem har brunnit upp) och fortsätter naturligtvis även här, men fallet som boken primärt handlar om är nytt. Branden är dock ett problem, både rent praktiskt eftersom Annika bokstavligen inte fick med sig mer än kläderna hon hade på sig och barnen, och eftersom det naturligtvis blir strul med försäkringsbolaget.

Att det handlar om mordbrand är alla överens om. Försäkringsbolaget vill dock inte betala ut några pengar förrän polisutredningen är klar, och polisen misstänker att det är Annika själv som bränt ner huset. De kommer visserligen inte med några formella anklagelser, men gör i vilket fall klart att hon står högst upp på listan över misstänkta.

Som vanligt är det också struligt på hemmafronten, även bortsett från de kaos som branden ställer till med. Den förra boken slutade med att Annika och Thomas grälade precis innan branden, och han bor nu tillsammans med sin älskarinna, och med stöd av polisens misstankar om branden så säger han också att han kommer att kräva full vårdnad om deras barn.

Förutom det är det också stormigt på tidningen eftersom det är nedskärningar på gång. Dessutom finns det visst ett mord och ett försvinnande någonstans också. En välkänd polis hittat skjuten i sin säng med sin frus tjänstevapen (hon är också polis). Frun befinner sig också i lägenheten, men i mycket dåligt psykiskt skick och går inte att förhöra. Parets son Alexander är försvunnen.
Frun blir naturligtvis misstänkt, men Annika och fruns kollega tror inte riktigt på att det är hon som är skyldig.

Som vanligt är det flyhänt skrivet och lättläst som bara den; man flyger fram över sidorna för att få reda på vad som egentligen hänt. Jag inbillar mig, utan att jag gjort några jämförelser, att språket är lite mer polerat i den här boken än de föregående.

Ganska ofta förekommer tankar från den person som just för stunden står i fokus inskjutna i texten i kursiv stil. Jag vet inte om det är ett helt nytt grepp för Marklund, men det är definitivt vanligare här än det varit i tidigare böcker. Jag tycker inte att det är felaktigt i sig, men det känns lite överanvänt.

På flera ställen byter handlingen fokus från en person till en annan där det råkar vara en sidbrytning utan att det förekommer någon asterisk eller tomrad, och det gör att det blir lite förvirrande innan man inser vad som hänt. Det är självfallet förlagets fel och inte Marklunds, men irriterande är det oavsett vilket.

En gång hittar Annika väsentlig information genom att av misstag göra en sökning på sin dators lokala hårddisk istället för på nätet eller i tidningens interna system. Det krävs ett rätt avancerat felgrepp för att åstakomma det misstaget, men det får väl (med viss tvekan) accepteras som författartrick.

I den här boken korrigerar Marklund också på ett snitsigt sätt till en detalj i Annika Bengtzons bakgrund som kommer att göra det lättare för henne att få ihop kommande böcker utan att hitta på krystade förklaringar.

På det hela taget tycker jag att Livstid var bättre än Nobels testamente, och trots att de utspelas så tätt inpå varandra tror jag inte att det är något problem att läsa denna utan att ha läst den föregående. Efter Nobels testamente var jag lite tveksam till att läsa fler Marklund-böcker, men nu tycker jag att trenden pekar uppåt igen.

Liza Marklund: Livstid
Piratförlaget, 2007
428 sidor
ISBN: 9164202399
ISBN13: 9789164202390

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se, Bokhora, DN Kultur och SvD Litteratur eller läs DNs artikel om Marklund.

Läsutmaning för 2007
Hundra böcker totalt: 88 (varav 15 serieböcker)
Fem pjäser: William Shakespeare: Twelfth Night, or What You Will