Inlägg
I sin grundpremiss är The Magicians väldigt lik Harry Potter-serien, fast på amerikansk mark. Quentin och ett antal ungdomar till (som han inte känner) blir ihopsamlade till ett inträdesprov till magikerskolan Brakebills. Det första problemet är att provet handlar om saker som inte verkar ha någon koppling till något vettigt, som att översätta meningar till ett egenpåhittat språk och diverse annat underligt. Quentin har länge varit en av de smartaste i sin klass, men det här provet gör honom ordentligt nervös. Å andra sidan verkar det som om andra försvinner ur lokalen när han tittar bort medan han är kvar, och till slut får han reda på att han och några till klarat provet.Precis som Hogwarts ligger Brakebills dolt för den vanliga världen, men här får inte ens den närmaste familjen veta något. Quentins föräldrar får besök av en trollkarl som får dem att tro att sonen studerar på en obskyr skola långt bort, och ser till att de inte är speciellt intresserade av det.
Till skillnad från Potter-serien så täcks hela utbildningen (som här är fem år) in av den här boken. Studenterna hinner sättas på diverse prov, spela ett underligt magikerspel (som inte är quidditch, men som fyller samma funktion) och rent allmänt växa upp. Den här boken är helt uppenbart inte en ungdomsbok på samma sätt som Potter-serien; sex och alkohol (och i viss mån andra droger) har en tämligen framträdande roll. På sätt och vis är också det här med att växa upp vad boken egentligen handlar om, mer än hur det är att bli magiker. Ungdomarna sätts visserligen på diverse prov av sina lärare, det ena mer underligt än det andra, men att proven är magiska är egentligen sekundärt; det är hur personerna reagerar på proven och hur de interagerar med varandra som är det riktigt intressanta.
Detta upptar lejonparten av boken, kanske 80%, och sedan får de sin examen och återvänder till den vanliga världen. Som trollkarlar har de inget problem att få saker att gå deras väg, och dessutom har magikersamfundet dessutom diverse fonder som stöttar trollkarlar så livet efter examen är tämligen avslappnat.
En sak som förekommit redan från början är en fiktiv bokserie om det magiska landet Fillory. Serien tycks i sitt upplägg tämligen lik Narnia-serien. Den handlar om en syskonskara som reser till det magiska landet Fillory och har äventyr (två per bok i serien), och om hur en av dem försvinner där medan andra letar efter honom. Syskonen kämpar för att rädda Fillory från watcherwoman som försöker stoppa tiden där. Quentin och de bestämmer sig en dag för att försöka nå Fillory, och upptäcker att det faktiskt finns på riktigt. Den sista delen av boken handlar om deras äventyr där, och den här delen av boken känns rätt annorlunda mot den tidigare.
Medan den första delen är lugn och observerande, bra på att teckna både skolan och eleverna i den så är den här senare delen mycket mer stressad; Quentin och de andra kastas från det ena hotet till det andra och även om man ibland fått en föraning om vad det de möter är för ett par hundra sidor sedan så får man lätt känslan av att alltihopa är lite slumpmässigt och vagt.
Trots detta så tycker jag att personteckningen är fortsatt bra. Quentin har glidit igenom skolan utan allt för stort motstånd, både vad det gäller hans akademiska prestationer och hans relationer. I samband med att han kommer till Fillory får han problem både med att prestera den magi han vill och i sina relationer, och har naturligtvis lite svårt att hantera det. Framför allt hans kärleksproblem tycker jag är bra beskrivna, både när det går upp och när det går ner.
På det hela taget tyckte jag bra om The Magicians. Den första delen hade kunnat vara lite kortare (även om den aldrig är tråkig) och den avslutande delen hade inte mått illa av att vara lite mer utvecklad, men det är inget allvarligt problem.
Lev Grossman: The Magicians
Plume, 2009
516 sidor
ISBN: 978-0-452-29576-6
Andra bloggar om: böcker, läsning, lev grossman, the magicians, fantasy
Technorati tags: böcker, läsning, lev grossman, the magicians, fantasyintressant.se
