Inte riktigt död än

Som den uppmärksamme läsaren noterat så var det ett tag sedan jag skrev något senast. Jag ska se om jag kan lyckas komma ikapp igen, för jag har en rätt stor hög med utlästa men obloggade böcker. Jag struntar däremot i att försöka skriva om den i den ordning jag läste ut dem, utan börjar med dem jag senast läste ut så får jag skriva om i alla fall några av dem medan jag har dem rimligt färskt i minnet.

2013-24: Mikael Niemi: Fallvatten

Fallvatten är Mikael Niemis senaste roman, och som i en del tidigare texter så är han och tassar i utkanten av sciencefictiongenren. I det här fallet(!) är premissen att det har regnat intensivt i Norrland under hela hösten. Det gör att Lule älv och alla vattenmagasin till kraftverken längs med den är överfulla och, visar det sig, inte så idiotsäkra som man hoppades på när de byggdes.

På välkänt thrillermanér alternerar berättandet mellan ett antal olika personer som in de flesta fall inte har någon uppenbar koppling till varandra mer än att de på ett eller annat sätt drabbas av effekterna av att älven svämmar över och vattendammarna brister. När älven väl börjar svämma över ett vattenmagasin så är katastrofen ett faktum: dammarna längre ner längs älven kommer inte att hålla för den anstormningen av vatten, men samtidigt tar det ett tag för vattnet att faktiskt ta sig till nästa damm. Det gör att det hela blir en kapplöpning mellan vattnet och människorna.

Boken är helt centrerad på vad enskilda människor gör och de olika kapitlen har väldigt lite eller inget sammanhang med andra personers kapitel. Den övergripande bilden får man se väldigt lite av, förutom vad de olika personerna ser och funderar på.

Det framgår snabbt att människor under press inte alls beter sig som man kan önska sig och antagligen inte heller som de själva skulle vilja tro att de skulle göra. När det står klart att katastrofläge råder blir det mesta kaotiskt, även på sätt som inte egentligen är nödvändiga.

Egentligen kan man nästan se den här boken som en novellsamling mot en gemensam bakgrund. Det finns ett driv inom varje berättelse för att se hur den aktuella personen ska klara det problem hen ställs inför, men att de är sammanflätade med varandra fungerar egentligen mest som ett thrillerverktyg att få läsaren att vilja läsa vidare för att få reda på hur det går för den person man just lämnar. Om man förväntar sig en avslutning som knyter ihop alla trådarna så kanske man blir besviken; det här är en bok om själva händelsen och hur människor klarar av att hantera den. Vad som händer efteråt får vi inte se något av. Jag tycker att det är helt OK, men jag kan tänka mig att det retar en del läsare.

Mikael Niemi: Fallvatten
Piratförlaget, 2012
276 sidor
ISBN: 978-91-642-0397-7