2012-48: George R. R. Martin: A Game of Thrones

Jag började följa teveserien Game of Thrones när den gick på svensk teve för ett tag sedan, men den har inte hunnit längre än till säsong två. Jag försöker undvika att ge mig in i bokserier som inte är färdigskrivna och jag är dessutom allmänt motvillig mot både långa serier och tjocka böcker. Alltså borde jag hålla mig så långt borta från A Song of Ice and Fire som det bara går. Det har hittills kommit ut fem delar varav en var så tjock att den fick delas upp i två volymer vilket ger en totalsumma på sex böcker på vardera 700-800 sidor. Nu har jag tagit mig igenom den första och det har hittills varit en angenäm upplevelse.

Det är ingen tvekan om att jag får mer behållning av böckerna eftersom jag redan läst böckerna då jag redan har klart för mig vilka de flesta personerna är. Under denna andra genomgång av berättelsen har jag nu även fått lite grepp om hur geografin ser ut eftersom jag sett till att hänga med lite på kartorna också för att veta var de olika personerna befinner sig.

Berättelsen är klassisk high fantasy. För ett antal år sedan tog den nuvarande kungen Robert Baratheon genom ett uppror över järntronen från den tidigare kungen Aerys Targaryen. När handlingen börjar är han inte längre den unge starke man som tog över tronen utan en tämligen fet och tillbakalutad. Han återvänder till sin gamle bundsförvant Eddard ("Ned") Stark i rikets norra delar för att utnämna honom till sin hand, kungens ställföreträdare och främste rådgivare.

Inte nog med att detta drar in Ned i ett intrigerande hovliv han inte har något större intresse av, det drar även med sig förändringar för hans familj då en del av dem följer med honom till huvudstaden medan andra måste stanna hemma och ta hand om slottet. En komplicerande faktor är att drottningen Cersei Lannister kommer från en av landets mäktigaste ätter och vare sig hon eller släkten i allmänhet har några höga tankar om kungen (och därmed inte heller om Ned). Den här konflikten ställs av flera olika anledningar snart på sin spets och saker blir väldigt komplicerade.

Det är lönlöst att ge sig på att beskriva handlingen i boken i stort i något slags meningsfullt sammandrag; det ovanstående täcker bara bitar av det första avsnittet av teveserien och den första säsongen av teveserien (som motsvarar den här boken) består av tio avsnitt. Det är ett myller av personer och de har alla sina egna motiv, oftast outtalade. Det är inte lätt att hitta någon person som framstår som helt igenom ond, men det är inte många som kan klassas som förbehållslöst goda heller. Gråskalor finns det däremot gott om.

Boken berättas via kapitel med titlar som helt enkelt är namnet på en person, och sedan följer kapitlet vad just den personen ser av handlingen. Ibland kan flera kapitel på rad följa samma skeende fast från olika personers synvinkel. Andra gånger hoppar berättandet från ena änden av världen till den andra mellan kapitlen då en del personer är geografiskt väldigt skilda från de övriga. I teveserien är det här berättargreppet inte lika tydligt, utan här är berättandet snarare uppdelat utifrån geografin.

På det hela taget måste jag säga att teveserien hittills (alltså den första säsongen) är väldigt trogen boken. Jag hittade några ställen där fokus i en scen låg på olika saker i boken och teveserien och ett fåtal ställen där en scen försvunnit eller tillkommit i teveserien, men det verkar vara tämligen små skillnader. Vad jag förstår kommer skillnaderna att bli större i andra säsongen men den boken har jag ännu inte läst.

Så här långt gillar jag den här serien skarpt. Det är spännade och välskrivet, men framför allt är det väldigt bra personer i serien. Det känns som riktiga personer, och som läsare ska man aldrig göra några förhastade antaganden som att bara för att någon verkar vara en huvudperson så kommer hen att överleva. Så är definitivt inte fallet - här går ingen säker.

George R. R. Martin: A Game of Thrones
Bantam Spectra, 1996
779 sidor
ISBN: 978-0-553-89784-5

2012-47: Karin Tidbeck: Jagannath

Efter att ha läst både Vem är Arvid Pekon? och Amatka av Karin Tidbeck var jag naturligtvis nyfiken på Jagannath också så det passade utmärkt att LSFF valde den till sin bokcirkel.

Jagannath innehåller nästan alla novellerna ur Vem är Arvid Pekon?, plus ytterligare ungefär lika många till, en del tidigare publicerade och andra nya. För huvudpubliken för den här boken är dock det mesta nytt, eftersom det här är Karin Tidbecks debut på engelska. Det varierar om texterna är skrivna på svenska eller engelska från början, men när de är översatta så är det hon själv som gjort det.

Även om den här volymen innehåller ungefär dubbelt så många noveller som den föregående samlingen så är det fortfarande en tunn bok, för det är genomgående rätt korta texter. Om man ska försöka sig på att hitta något sammanhållande tema blir det svårare; den genre som känns närmast är ofta den synnerligen slippriga "weird fiction" och den i sig är ofta något man tar till när inget passar.

Här finns steampunk, science fiction, surrealism, fantasy, skräck och säkert några till. Något som är ganska vanligt är att texterna tar en tämligen udda idé och sedan behandlar den som om den vore helt naturlig och ser vad som händer, och inte sällan känner läsaren också att det faktiskt blir naturligt. Andra gånger verkar det mesta normalt till en början men blir sedan allt mer skruvat.

Tidbecks prosa är genomgående bra; de enda gångerna det känns lite underligt är när hon lämnar en del genuint svenska termer oöversatta. Jag har lite svårt att bedöma hur det i slutändan fungerar för den som inte kan svenska. Jag undrar däremot varför hon gör det så svårt att komma ihåg vilken novell som är vilken genom att låta många av dem ha en titel som bara är ett personnamn, möjligen med något extra ord. Av 13 noveller i den här samlingen har 8 sådana titlar.

Om jag ska peka ut några höjdpunkter så får det bli den vemodiga steampunkhistorien "Beatrice", den surrealistiska "Who is Arvid Pekon?", skräckkärlekshistorien "Rebecka" och den avslutande sciencefictionhistorien "Jagannath".  Värt att notera är också Karins utmärkta efterord om att översätta text från en värld och ett språk till en annan värld (eller kultur) och ett annat språk.

Karin Tidbeck: Jagannath
Cheeky Frawg Books, 2012
138 sidor
ISBN: 978-0-9857904-0-0

2012-46: J. K. Rowling: Den tomma stolen

Jag har varit lite nyfiken på vad J. K. Rowling skulle ta sig för efter succén med Harry Potter för att se om hon skulle lyckas bryta sig loss från den helt eller inte. Efter att ha läst Den tomma stolen kan jag konstatera att hon verkligen lyckats med det. Det finns inga stora likheter mellan denna och de tidigare böckerna.

I den lilla staden Pagford i England avlider Barry Fairbrother, och detta sätter igång en kedja av händelser. Han efterlämnar nämligen en tom stol i kommundelsnämnden, och i nämnden håller man som bäst på att debattera en fattig stadsdel som en del i Pagford helst vill bli av med till en angränsande stad. Här måste jag medge att jag inte satt mig in i alla detaljerna om detta, men det rör sig om hus byggda av den angränsande staden för mindre bemedlade, men tekniskt sett på mark som tillhör Pagford, vilket gör att det är Pagford som får stå för kostnaderna. Man får en del pengar för det från angränsande Yarvil men det täcker inte kostnaderna, och stadsdelen Fields med sin kriminalitet, drogproblem och andra sociala problem är inte populär i alla läger i Pagford.

Efter Barrys död börjar de övriga i kommundelsnämnden planera hur de ska kunna utnyttja situationen som de vill och det framkommer ett antal kandidater i fyllnadsvalet som arrangeras. Alla kandidaterna har något slags relation till varandra, oftast via nämnden, men det finns också diverse andra kopplingar via deras barn.

Den här romanen handlar i första hand om det sociala nätverk som finns mellan personer, och hur lite som kan behövas för att sätta det på glid åt helt oväntade håll. Mer än en person inblandad i den här situationen kan tänka sig att ta till ljusskygga metoder för att få sin vilja igenom, och det gör att ett antal hemligheter kommer upp till ytan.

Redan från början träffar vi på de problematiska miljerna i Fields där Krystal Wheedon bor. Hennes mamma lyckas inte ens hålla ordning på sig själv och sitt metadonprogram, och än mindre klarar hon av att sköta Krystal och hennes lillebror Robbie. Istället får Krystal göra det och även om hon har goda avsikter så är hennes förutsättningar att lyckas inget vidare eftersom hon saknar både kunskap och pengar. Ganska snart får vi dock se att det inte bara är i Fields som människor har problem utan även bakom de fina fasaderna i Pagford finns det problem med rasism, självskadebeteende, alkoholism, kriminalitet och så vidare.

Rowling står på de svagas sida så till vida att hon inte beskyller dem för att ha skapat problem som de inte har någon makt över, men hon förfaller å andra sidan inte heller till något slags askungesaga där de fattiga och förtryckta magiskt reser sig ur sina problem och lever lyckliga i alla sina dagar. Något sådant är väldigt långt borta. Den tomma stolen är en påfallande svart bok och jag misstänker att många som läser denna förväntar sig mer av Harry Potter och kommer att bli förvånade över hur långt bort från de mysiga miljöerna i Hogwarts vi nu rör oss.

Det är kul att se hur Rowling så fullständigt brutit med sin tidigare skapelse och byggt något helt annorlunda. Allt för få författare vågar ta det språnget. Det ska bli intressanta att se vad hon tar sig för nästa gång.

Avslutningsvis kan jag notera att översättningen inte känns riktigt helgjuten. Det kan helt skyllas på det brittiska förlaget som vägrat att släppa förhandsexemplar till översättarna i god tid av rädsla för att boken ska läcka ut. För att inte riskera att för många köper den engelska utgåvan har det svenska förlaget lagt ut översättningen på sex personer vars texter sedan slagits ihop. Det går naturligtvis fortare att få boken översatt på det sättet, men det ger väl inte den allra bästa textkvaliteten. Det har dock lämnat mindre spår är jag var rätt att det skulle göra när jag först hörde talas om det.

J. K. Rowling: Den tomma stolen (The Casual Vacancy)
Översättning: Ing-Britt Björklund, Tove Janson Borglund, Helena Hansson, Charlotte Hjukström, Molle Kanmert Sjölander & Gudrun Samuelsson
Wahlström & Widstrand, 2012 (originalet 2012)
526 sidor
ISBN: 978-91-46-22321-4

Eboksläsare: Sony PRS-T2 och iRiver Story HD

Den sista tiden har jag provat att läsa med en läsplatta. Jag har läst romaner på både smartphone, bärbar dator och Palm Pilot tidigare men det är ingen tvekan om att läsplatta är ett stort steg framåt i läskomfort. Skärmen är skarp utan att bli jobbig att titta på under längre perioder som en dator eller tablet lätt blir, och tack vare e-ink-tekniken går det också utmärkt att läsa även i fullt solljus (även om det känns avlägset just nu...).

Till vänster i bild ligger Cissis läsplatta som jag lånat ett tag för att prova, en iRiver Story HD. Till höger ligger den som tomten just kom med till mig, en Sony PRS-T2. Den största synliga skillnaden är att min saknar tangentbord vilket gör att den blir lite lättare och mindre, men den har även touchskärm. Det återstår att se om det känns mest naturligt att bläddra genom att dra på skärmen eller att använda knapparna, men för att ändra saker i menyerna är touchskärmen i alla fall bra.

2012-45: Andreas Nyberg & Johanna Strömqvist, red.: De odöda

Det här är en samling skräcknoveller som mest innehåller texter av nya svenska författare, men man har även blandat in tre klassiker. Av någon anledning har man här inte hållit sig till svenskar utan även tagit med välkända (för att inte säga lätt uttjatade) namn som Lovecraft och Poe.

Jag vet inte om det gäller alla de moderna novellerna, men åtminstone de av John Ajvide Lindqvist och Andreas Roman har varit publicerade tidigare, för dem känner jag igen när jag läser dem.

Här finns alla varianter från Lovecraftianska monster (dock inte mest framträdande i texten av Lovecraft, faktiskt) till rent mänsklig ondska. Jag tycker att det är en bra blandning utan några riktiga bottennapp och med några riktigt bra texter. Utmärkta mysrysare i vintermörkret.

Andreas Nyberg & Johanna Strömqvist, red.: De odöda
Semic, 2012
156 sidor
ISBN: 978-91-552-5822-1

2012-44: Patti Smith: Just Kids

Just kids är en biografi men det är inte egentligen Patti Smiths biografi även om den beskriver livet hon en gång levde. I första hand är det en bok om Robert Mapplethorpe som hon levde tillsammans med under ett antal år från slutet av 1960-talet och framåt. Samtidigt är den inte riktigt en biografi över Robert heller, för den beskriver bara de delarna av hans liv som hon själv verkligen var en del av.

Man kan också säga att det här i viss mån är den bok om en viss krets av det kulturella livet i New York under den här perioden. Patti och Robert bosätter sig i ett pyttelitet rum på Chelsea Hotell och börjar i och med det umgås med en lång rad kända människor som bor där eller bara hänger där eftersom andra bor där. Här finns exempelvis Janis Joplin och Jimi Hendrix.

Andra personer som lämnar spår i deras liv och därmed boken utan att egentligen synas till själva är Jim Morrison i vars spår Patti åker till Paris och Andy Warhol vars inre krets det verkar som om ungefär alla vid den här tiden vill bli en del av. Framför allt Robert anstränger sig för att tillträde dit, och även om han till slut lyckas så är Warhol själv bara en skugga i utkanten av boken; en hägring som inte riktigt syns.

De är båda konstnärliga om än på olika sätt och de uppmuntrar hela tiden varandra, men det är ett hårt liv att lyckas leva på sin konst. Tidvis är det ett hårt liv att lyckas leva alls, trots att framför allt Patti var normala jobb också, men på något sätt lyckas de hanka sig fram.

Jag gillar den här boken, både för dess inblick i en tid som är lite före den som jag har någon personlig erfarenhet av (det mesta av 1970-talets musik har jag missat, får jag nog erkänna) men också helt enkelt för att den var välskriven och gör att man verkligen känner att man förstår hur de har det även om förhållandena är väldigt annorlunda då och där än här och nu.

Patti Smith: Just Kids (Just Kids)
Översättning: Ulla Danielsson
Brombergs, 2010 (originalet 2010)
364 sidor
ISBN: 978-91-7337-263-3

2012-43: Ola Wikander: I döda språks sällskap

Den här boken har stått i min olästa-hylla ett bra tag. Efter att ha läst Wikanders Serafers drömmar blev jag inspirerad att läsa den här också, och den visade sig vara precis den sortens fackbok som jag gillar.

Bortsett från lite inledning och avslutning så är boken uppdelad i ett kapitel per gammalt utdött språk som avhandlas. Här finns mindre kända tungomål som akkadiska, oskiska och fornpersiska men även i alla fall lite mer kända språk som sanskrit, hebreiska och anglosaxiska. Det sistnämnda språket har jag till och med haft en viss kontakt med redan tidigare i och med att jag i samband med att jag läst engelska på universitetet fått försöka läsa Beowulf i original och insett att det inte låter sig göras bara sådär.

Vad som lite grann förvånade mig var att respektive språkkapitel inte sällan handlar mer om det aktuella språkets folk, land, historia och sådant än om språket i sig. Detta är definitivt inte ointressant och i en del fall även förklarande när det handlar om att beskriva hur ett språk har kommit att bli som det har blivit med hjälp av inflytande från närliggande språk, men jag hade väntat mig ett större rent grammatiskt inslag i texten.   Det finns en del exemplifierande men jag får ingen insyn i hur den grammatiska strukturen för de flesta av de här språken ser ut. Det betyder absolut inte att det är tråkig läsning, tvärt om, men det stämde inte med mina ursprungliga förväntningar.

Ola Wikander: I döda språks sällskap: En bok om väldigt gamla språk
Wahlström & Widstrand, 2006
264 sidor
ISBN: 91-46-21333-3

2012-42: Jenny Milewski: Skalpelldansen

Jag köpte Skalpelldansen på Kontrast mer eller mindre av en slump eftersom jag råkade börja prata med författaren och då var det ju lika bra att se till att ha en bok att få signerad också (jag hade hört talas om den tidigare men inte läst på så noga om den än).

Skalpelldansen är inte bara titeln på den här boken, det är även titeln på en fiktiv roman inuti den här boken. Den är skriven av bokens huvudperson Jonas Lerman och den som skapat hans framgång. Det är första delen i en serie böcker om kirurgen Carl Cederfeldt som seriemördar unga flickor. Böckerna är våldsamma, men populära och Lerman börjar bli en kändis.

Problemet är att han börjar få svårt att skriva. Hans tre första böcker om seriemördaren Carl Cederfeldt skrev sig i princip själva. Efter dem producerade han en bok utan samma huvudperson trots fansens önskan om mer av Carl. Nu lyckas han inte skriva alls. Vad värre är börjar han känna sig som om han var en person i en av sina egna böcker.

Förutom det här thrillerelementet så försöker Jonas Lerman även komma underfund med sig själv på ett mer personligt plan med något blandad framgång. På sätt och vis kan man ana sig till ungefär hur det ska gå i den här berättelsen men det gör inget för jag tycker det är väl gjort och läsvärt även om man råkar gissa vad som ska hända. Precis som sin huvudperson så backar Jenny Milewski inte för att det blir blodigt ibland, men med ett sånt här ämne kan man knappast förvänta sig det heller.

Insprängt i berättelsen om Jonas Lerman finns stycken av hans texter om Carl Cederfeldt, så här finns också ett klart metafiktivt element som jag gillar.

Skalpelldansen bådar gott inför framtiden. Jag hoppas att det kommer fler böcker från Jenny Milewski.

Jenny Milewski: Skalpelldansen
Telegram Bokförlag, 2012
330 sidor
ISBN: 978-91-86183-92-9

2012-41: Robert Kirkman: På drift

Redan till andra volymen av The Walking Dead så har man bytt tecknare från Tony Moore till Charlie Adlare. Skillnaden är inte jättestor, men jag får nog säga att jag tycker att det är en förbättring. Den nya tecknarstilen är lite mer realistisk, lite renare och lite mer svartvit.

När vi lämnade gruppen i den förra volymen så hade de just bestämt sig för att överge sitt läger för att hitta en plats som var säkrare. Under sitt sökande träffar de på en annan grupp människor (Tyreese, hans dotter och hennes pojkvän) som håller på att svälta ihjäl och som slår följe med dem.

Den förstorade gruppen överlevare letar vidare efter en plats att slå sig ner, men det är inte lätt eftersom zombierna verkar finnas överallt. Några av personerna i gruppen kommer att dö medan andra överlever i alla fall det här albumet. Det här är inte en serie där man ska fästa sig allt för hårt vid huvudpersonerna, för de kan när som helst falla offer för en zombie.

I den här volymen kan man nog säga att temat i första hand är föräldraskap. Det förekommer både graviditet och ett antal svåra relationer mellan föräldrar och barn. I ett av fallen utgår jag från att det är ett avslutat kapitel medan andra nog är problem som vi bara har sett början av. Oavsett det tycker jag att serien hittills går från klarhet till klarhet. Den må på ytan handla om zombies, men dess kärna är människor under press och hur relationerna mellan dem påverkas.

Jag ser fram emot nästa volym. Än så länge har jag förmånen att kunna fortsätta när jag vill eftersom jag inte hunnit ikapp ens den svenska utgivningen som hunnit till volym fem. Hur långt den amerikanska hunnit har jag inte koll på.

Robert Kirkman: På drift (Miles Behind Us)
Översättning: Sara Årestedt
Apart, 2011
opaginerad
ISBN: 978-91-979592-1-6

2012-40: Karin Tidbeck: Amatka

Karin Tidbeck har tidigare publicerat Vem är Arvid Pekon? men Amatka är hennes första roman. Jag hoppas verkligen att hon skriver fler, för det här är riktigt bra.

Amatka är en avlägsen koloni i bokens värld men det är där all handlingen utspelar sig. Huvudpersoner Brilars Vanja Essre Två är hygieninspektör och skickas till Amatka för att göra en rapport om hygienvanorna på kollektivet där. Det låter verkligen som en rafflande upptakt för en roman, eller hur?

Medan novellerna i Vem är Arvid Pekon? är undanglidande, mystiska och svårkategoriserade så är Amatka en tämligen rak dystopi. Eller åtminstone är det vad det verkar som på ytan, men fullt så enkelt är det kanske inte trots alls. Men visst, här finns den totala kollektivismen, hyllandet av ordning och ställande av kollektivet framför individuella motiv och så vidare.

Med de flesta dystopier brukar det kännas som att författaren har ett politiskt motiv: antingen att visa hur illa det blir med ett kollektivistiskt samhälle eller undantagsvis hur bra det blir. Det är naturligtvis inget som säger att läsarens uppfattning om vad som är en dystopi stämmer överens med författarens och därmed kan var en författare menade som en utopi uppfattas som en dystopi av en läsare och vice versa. I Amatka är det politiska styrelseskicket viktigt inte så mycket i sig självt utan det intressanta är vad det döljer. Som i de flesta dystopier så är information något som invånarna inte får mer än de absolut behöver och här delar de sin okunskap med läsaren.

Förutom de uppenbara egenheterna med styrelseskicket har den här världen även andra underligheter. Man märker noga allt med vad det är: en penna är märkt "penna", det står "dörr" på dörren och så vidare och här lämnas man som läsare (eller för den delen som huvudperson) länge i undran om varför det är så. En stor del av maten består av svamp som odlas i stora underjordiska odlingar, och även annat tillverkas av svamparna. Ett exempel är papper, men svamppappret blir inte bra. Om man skriver något på mykopapper måste man skriva om det med jämna mellanrum eftersom pappret faller sönder efter rätt kort tid. Det finns vanligt papper också (kallat "finpapper") men det är en bristvara och på senare tid har de styrande börjat samla in det utan att berätta vad de ska ha det till.

Det mesta av texten följer Vanjas tid i Amatka, men här och där förekommer insprängda dokument, både sådana som Vanja skrivit och sådana som hon hittar. Det här ger en trevlig dokumentär karaktär till texten, och jag tycker att språket även i övrigt är väl genomfört. Det är enkelt och ändamålsenligt precis som det mesta i Amatka, och man kan ana en del detaljer som är annorlunda och skaver lite på normaliteten: exempelvis är det aldrig någon som säger "man kan" eller något liknande, utan alltid "en kan". Det sägs aldrig vad jag kan minnas att detta skulle vara en del av något uttalat jämställdhetsprojekt, men solidaritet är över lag en uttalad policy i kolonin så jag antar att det har med det att göra. Som synes ovan är personers namn också lite speciella: släktnamn, personnamn (som ska väljas ur listan med godkända namn som har ett per begynnelsebokstav för män respektivs kvinnor) och  sedan namnet på kolonin de kommer från och för de som är födda där även numret på barnhuset de föddes i, då barnhuskamraterna betraktas som ens närmaste familj.

Allt det här är väl genomtänkt och konsekvent genomfört, och Amatka är en fröjd att läsa.

Karin Tidbeck: Amatka
Mix Förlag, 2012
224 sidor
ISBN: 978-97-86843-54-0

2012-39: Anna Kerubi: Karma Boulevard

Det här är en slipprig bok. Det står "urban fantasy" på den och det är väl på någon skala rätt så till vida att det finns övernaturliga element och den utspelar sig i en stad. Samtidigt känns staden som om den skulle vara en sciencefictionstad utan att man egentligen ser några typiska sf-artefakter. Allt för modernt är det dock inte. Exempelvis har alla gator ett tjockt nät av telefonledningar hängande ovanför sig; så kraftigt och förgrenat att en av huvudpersonerna, Elektriska pojken, använder det som både transportmedel och sovplats. Jag har sett den likaledes slippriga etiketten "new weird" användas om den här boken någonstans och det känns inte alls fel.

En annan sak som gör det hela lite svårgripbart är att man presenteras för den stora och mystiska staden Nya Ionah, dess Motorväg som inte alls är en asfalterad väg genom landet utan snarare något slags konceptiell genomfart eller mental motorväg; inte helt olik konceptet cyberspace (vilket säkert är en bidragande orsak till sf-vibbarna jag fick från boken), dess gudar och dess Minnesexpressen (ett tåg som går bakåt i tiden) och sedan plötsligt en referens i en bisats till fransmän. För att inte tala om det förbryllande Jules Verne-biblioteket som ligger någonstans i staden. Något slags koppling till vår värld tycks det finnas, men mer än så här består den inte heller av vad man kan se och några förklaringar finns inte.

Författaren är ganska förtjust i att ge sina personer epitet som Pluggen, Elektriska pojken, Bläckfisken och så vidare. Inget ont i det i sig, men jag tycker att det blir lite överanvänt här. Om det är något jag har att invända mot boken över lag så är det att språket kan kännas lite osäkert. Det är inte dåligt men det skiner inte heller, och här och där stöter man på ord som skaver lite (och så retar jag mig på namnet "Elektriska pojken", men jag misstänker att det är ok att skriva så numer).

När det gäller miljöer och stämningar tycker jag däremot att författaren lyckas bra. Man känner myllret av staden på samma sätt som man kan göra i New Crobuzon, även om det här är en annan typ av stad. På samma sätt är det en storstad med en helt egen stil och smak. Huvudpersonen Elektriska pojken är också en lagom kombination av naivitet och streetsmart för att vara underhållande. På det hela taget en intressant bok, inte utan problem men utan tvekan läsvärd.

Anna Kerubi: Karma Boulevard
Mix Förlag, 2012
303 sidor
ISBN: 978-91-86843-52-6

2012-38: Staffan Bengtsson & Göran Willis: Klassiska klyschor och K-märkta ord

Den här boken är handlar om ord som i de allra flesta fall är rätt hårt knutna till en förgången tid. K-spanarna är inte kända för att titta på nutiden och den här boken är inget undantag.

Den är uppbyggd som en ordbok (om än med väldigt långa artiklar om varje ord) och även om man får en diskussion om varifrån ordet kommer och hur det har bildats så får man oftast också en historik över det fenomen som ordet täcker. Jag är intresserad av ord, men här är historierna om företeelserna oftast intressantare än ordens historia.

En del av orden används fortfarande regelbundet, andra känns som relikter från en svunnen tid. Bombnedslag, mexitegel, homofil, slamkrypare, tupperwareparty, koreaduffel, gräddhylla, tjorven, ...

Staffan Bengtsson & Göran Willis: Klassiska klyschor och K-märkta ord: Från unisex till flakmoppe
Semic, 2007
127 sidor
ISBN: 978-97-552-3544-4

2012-37: Daniel Goldberg & Linus Larsson: Svenska hackare

Det här är precis den sorts journalistiskt präglad fackbok som jag tycker om. Det är lättläst och insatt (och för den som vill verifiera detaljerna försedd med en oherrans massa referenser) men samtidigt faktiskt spännande upplagt.

Boken är uppdelad i ett antal kapitel som i princip är fristående även om man ibland ser linjer från ett till ett annat. De olika datorintrång som behandlas i de olika kapitlen kommer i princip från den senare halvan av det senaste årtiondet, men det hindrar inte författarna från att göra historiska tillbakablickar på tidig datorkultur som exempelvis grundandet av ABC-klubben.

Flera av de datorintrång som avhandlas känner jag till sedan tidigare men några är helt nya för mig. De senare berättelserna som har med Anonymous att göra har väl nästan varit svåra att undgå att märka av för vem som helst som kommit närheten av en nyhetskälla, då de har fått en väldig massa publicitet.

Det är intressant att se åtminstone lite av de olika motivationer som driver de som gör intrång av det här slaget. Jag skulle egentligen vilja se att den delen av texten fördjupades ännu mer, men av uppenbara skäl är det lite svårt att få kontakt med rätt personer och få dem att berätta i detalj.

Daniel Goldberg & Linus Larsson: Svenska hackare
Norstedts, 2011
320 sidor
ISBN: 978-91-1-303964-0

2012-36: Robert Kirkman: Tills döden skiljer oss åt

Jag har hört positiva saker om The Walking Dead (både den tecknade serien och teveserien) ett tag men det har inte blivit av att titta närmare på den. När jag hittade den svenska utgåvan på Kontrast nyligen kändes det som att det var dags att göra något åt det.

Jag har inte läst på om serien så jag vet inte mer än vad man får veta i det här första albumet, och åtminstone så här långt ges ingen som helst förklaring till varför världen verkar ha tagits över nästan helt av zombies. De rör sig visserligen långsamt och är inte allt för smarta men de är många och svåra att stoppa, och ett bett från dem gör att den drabbade snart förvandlas till en zombie själv.

Det är dock inte zombierna som är berättelsens fokus, även om de är väsentliga. Det är de enstaka människor som inte är zombies som står i centrum, och vad denna plötsliga förändring av deras liv och vardag leder till. Några har klarat sig tämligen oskadda medan andra har förlorat familj och vänner.

Berättelsen i det här albumet centreras kring polisen Rick som vaknar upp på ett sjukhus efter en skottskada. Det finns ingen som tar hand om honom så han ger sig ut på upptäcktsfärd i sjukhuset och kommer väldigt snart i kontakt med en massa zombier. De har tagit över världen medan han har legat på sjukhus utan kontakt med omvärlden. Att fokusera på en person som på det här sättet inte vet något om zombieinvasionen är naturligtvis en smart idé då läsaren är i samma position som Rick; vi vet inte vad som har hänt. Hans första mål är att ta sig hem för att återförenas med sin familj. Om de nu finns kvar.

Jag gillar också att det här albumet så att säga är på allvar. Människor är bräckliga varelser som tar skada av att slåss och inte några superhjältar. Människor som man trodde skulle vara väsentliga för handlingen i kommande delar tas brutalt av daga på ett tidigt stadium i bästa Game of Thrones-stil. Me like.

Robert Kirkman: Tills döden skiljer oss åt (Days Gone Bye)
Översättning: Sara Årestedt
Apart, 2011
opaginerad
ISBN: 978-91-979592-0-9

2012-35: Cees Nooteboom: Paradiset förlorat

Cees Nooteboom är ett namn som brukar återkomma i spekulationerna om vem som ska få nobelpriset i litteratur så jag tänkte jag skulle läsa något av honom och se om det kändes vettigt. Nu är det naturligtvis möjligt att jag gjorde ett dåligt val av bok, men den här kändes tyvärr som en rätt glömbar historia.

På sätt och vis kan man säga att boken handlar om en våldtäkt, men det är egentligen nästan en bluff; ett slags inverterad McGuffin. Det är ingen tvekan om att Alma blir våldtagen men som läsare hinner man aldrig bli speciellt engagerad av det eftersom det hela är förbi på några stycken utan speciellt mycket beskrivningar och dessutom sker innan man fått minsta presentation av Alma; i själva verket är de här styckena skrivna så att hon bara presenteras som "någon".

I ett försök att glömma det hela reser Alma så småningom tillsammans med sin väninnan Almut från São Paulo där hon blev våldtagen till Australien vilket väl bokstavligen är ungefär så långt bort man kan komma. Hon fortsätter och hamnar i Österrike där hon träffar på en litteraturkritiker hon känner sedan tidigare, men deras återseende blir lite styltigt och leder ingen vart. I själva verket ungefär som hela den här romanen.

Någon gång ibland får författaren även för sig att som hastigast tala direkt till läsaren vilket gör att texten låter som en saga. Om det finns någon tanke bakom dessa störande infall så gick den mig förbi.

Cees Nooteboom: Paradiset förlorat (Paradijs verloren)
Albert Bonnier, 2006 (originalet 2004)
143 sidor
ISBN: 91-0-010865-0

2012-34: Jessica Schiefauer: Pojkarna

Bella, Momo och Kim är tre fjortonåriga tjejer som lever ett rätt osynligt liv. Fast ändå inte alltid så osynligt som de själva kunde önska, för pojkarna i deras klass i deras klass trakasserar dem rätt hårt ibland. När de inte har något bättre för sig, ungefär, för andra gånger behandlar de tjejerna som luft.

När tjejerna är tillsammans med varandra på fritiden kan de däremot göra som de vill, klä ut sig i kläder och masker som en av dem tillverkar och bli vad de vill. Problemet är att utklädningen bara gäller en kort tid, och när de är ensamma. Eller är det så?

I Bellas växthus finns en underlig växt. En dag kommer flickorna på att den får den att förvandlas till pojkar, men bara på nätterna. När de rör sig ut bland de andra pojkarna efter sin förvandling märker de att de blir behandlade på ett helt annat sätt. De accepteras utan några problem, och de andra är rent av nyfikna på dem. I början är de intresserade alla tre, men ganska snart tröttnar Bella och Momo och endast Kim fortsätter att umgås med de andra pojkarna - naturligtvis utan att berätta vem hen egentligen är. Tony, ledaren för killgänget,  blir något slags kompis med Kim-som-pojke. Det vore väl för mycket att säga att de är vänner på jämlik basis, men Tony tycks mer vänskaplig här än mot många av sina gamla kompisar som han egentligen inte behandlar något vidare.

Så här långt är boken intressant. Det är en välgjord och lite skrämmande beskrivning av hur flickorna går från att vara ingenting till att vara intressanta när de förvandlas. Det är Kim som berättar historien och det är en ganska sparsmakad berättelse. Det finns inte mer beskrivningar än vad som verkligen är nödvändigt, vilket ger det hela en lite vag, drömlik känsla.

Här förändras dock boken. Jag ska inte berätta vad som sker i handlingen, men jag tycker inte att det känns helt underbyggt i boken och det passar inte riktigt in i den tidigare texten. Stilen i boken är densamma även här men berättelsen blir tyvärr mycket mindre intressant i den här delen. Jag hade föredragit om berättelsen hade slutat där det här skiftet sker. Då hade det visserligen blivit en väldigt kort text för att kallas roman, men som berättelse tror jag att den hade blivit betydligt bättre. Som det är nu så börjar det väldigt lovande men sedan går luften till stor del ur det hela strax efter mitten.

Jessica Schiefauer: Pojkarna
Bonnier Carlsen, 2011
188 sidor
ISBN: 978-91-638-6866-5

2012-33: Ola Wikander: Serafers drömmar

Jag var lite försiktigt skeptisk till den här boken när jag såg den, inte för att jag trodde något illa om boken som sådan utan för att jag på ett personligt plan brukar ha lite svårt för böcker med mer eller mindre kamouflerad kristen symbolik vilket titeln antydde att det här kunde handla om.

Visst är seraferna ett slags änglar men de är tämligt långt bort från de kristna änglarna och mina farhågor om boken visade sig inte alls stämma.

Seraferna är en elitstyrka i kungariket Dômweld, och deras flygattacker är väldigt svåra för motståndarna att hantera. De styrs av general Kwanzo, och han är också en av bokens huvudpersoner.

Kwanzo är en av kung Thomasions mest lojala tjänare men han börjar ställa frågor som han märker att Thomasion inte är intresserad av att svara på, som vad den egentliga orsaken till de senaste militära uppdragen är eller vart hans mentor doktor Cardano egentligen tagit vägen. Det hela leder till att Kwanzo istället börjar göra egna efterforskningar, assisterad av sin bäste vän Ambrogael (också seraf) och Nymwë (arkivarie och bibliotekarie vid det kungliga biblioteket).

De här undersökningarna leder rätt snart till att Kwanzo får problem, inte bara med att driva sina efterforskningar på ett sätt som både leder någon vart och undgår upptäckt, utan också på ett mer personligt plan. Han uppfattar sig själv som den främste av Thomasions förkämpar men nu håller han på att ifrågasätta dennes motiv och handlingar. Han vill vara lojal med sitt land och sin kung men driften att ta reda på sanningen driver honom till hemlighetsmakeri. Han älskar sitt land, men det gör honom illa. Som av en kosmisk slump är det en passande beskrivning även på hans kärleksliv som har en klar sadomasochistisk anstrykning.

Det står "fantasy" på den här boken, men det är en fantasy av ett slag som man sällan ser. Vid en första blick kan miljön med bevingade riddare och svärd och så verka rätt konventionell men det är en betydligt mer högteknoligisk miljö som presenteras än man först kan tro. Jag har sett Wikander kalla den för "barockpunk" någonstans, och det ligger något i det. Bitvis får man känsla av något slags fantasy/science fiction-hybrid.

Serafers drömmar är första delen i en planerad trilogi med den gemensamma titeln "Stjärnan, gryningens son" men jag tycker att den även lyckas bra att stå på egna ben som en tämligen avslutad berättelse även om den helt uppenbart öppnar för en fortsättning.

Det här är den första bok jag läser av Ola Wikander (även om jag har hans I döda språks sällskap stående i hyllan), och det var en mycket trevlig bekantskap. Jag ser fram emot nästa del i serien!

Ola Wikander: Serafers drömmar
Norstedt, 2012
404 sidor
ISBN: 978-91-1-302990-0

Hemma igen efter Kontrast/Swecon

Nu har jag kommit hem igen från Kontrast i Uppsala. Jag tyckte att jag hade tagit till med att gissa att det skulle bli någonstans mellan 300 och 400 besökare, men under avslutningsceremonin berättade Johan Anglemark att det hade varit 453 personer på plats. Eftersom en del är dagsmedlemsskap var alla inte på plats samtidigt, men i alla fall. I själva verket var det nog tur, för ibland var det riktigt trångt och under de populäraste programpunkterna var programsalarna fyllda till sista platsen.

Det ovanstående är böckerna jag köpte under Kontrast:

• Peter Öberg: Science fiction så in i norden: Nordisk science fiction på film och tv 1916-2012 [signerad]
• Karin Tidbeck: Amatka [signerad]
• Robert Kirkman & Tony Moore: The Walking Dead [svenska upplagan]
• Caitlin Sweet: The Pattern Scars [signerad]
• Joe Abercrombie: The Blade Itself [signerad]
• Nene Ormes: Särskild [signerad]
• William Gibson: All Tomorrow's Parties
• Kelly Link: Magic for Beginners [signerad]
• Peter Watts: Blindsight [signerad]
• Jenny Milewski: Skalpelldansen [signerad]

Dessutom hade jag med mig några böcker hemifrån för att få dem signerade:

• Erik Granström: Svavelvinter och Slaktare små
• Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg: Cirkeln
• Anders Björkelid: Eldbärare och Förbundsbryterskan

På det hela taget ett bra tillskott till samlingen med signerade böcker!

Det finns mycket mer att säga om Kontrast, så klart. Förhoppningsvis ska jag göra det i ett senare inlägg.

Kontrast 2012: Årets Swecon

Nu i helgen är det dags för årets Swecon, Kontrast 2012. Det här kommer att bli en med svenska mått mätt mycket stor kongress. Det normala för ett arrangemang utanför Stockholm är att man knappt och jämnt tar sig över 100 deltagare, men i år har man över 300 föranmälda och det kommer naturligtvis även att komma deltagare som inte är föranmälda.

Programmet är välfyllt och för mig kommer det största problemet antagligen att vara att välja vilja punkter jag ska missa, för allt för många gånger finns det mer än en sak jag vill göra på samma gång. Dessutom vill jag helst hinna träffa människor också och inte bara sitta i programmet. Jag kommer i alla fall att vara i programmet åtminstone tre gånger, för då ska jag medverka själv. Jag kommer att vara med i panelerna "Fantastikbloggar" (Fredag 17:00) och "Teaching others to write" (Lördag 10:00) och dessutom har jag fått uppdraget att intervjua de svenska hedersgästerna Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg (Lördag 12:00).

Jag tycker att det är väldigt kul att det här ser ut att bli så stort, för det innebär att det rimligen bör vara en massa folk på plats som jag inte känner. Inget ont sagt om alla er som jag träffar på nästan alla Swecon och liknande arrangemang, men det är alltid kul när det kommer nya människor!

2012-32: Erin Kelly: Grenar av gift

Den här boken fick jag skickad till mig spontant av förlaget utan att ha en aning om vad det var för något. Baksidestexten kändes inte så väldigt intressant och omslaget gjorde inget för att få mig mer positiv (för att uttrycka sig försiktigt). Jag noterade däremot att boken rekommenderades både av Stephen King och Helena Dahlgren och det brukar vara rätt säkra tecken på att jag borde vara intresserad så jag började på boken i alla fall.

Det skulle visa sig vara en bra idé, för det här är en riktigt bra bok. Det finns ingen genreklassning på den och det enda som känns hjälpligt passande är väl i så fall det tämligen slippriga "thriller" men det känns inte riktigt rätt det heller. Det här är ingen actionroman med kamp mot klockan eller något sådant. Här får man istället bra personporträtt, en väl konstruerad handling som håller läsaren på tårna och naturligtvis en känsla av bladvändare.

Karen är toppstudent i språk (utifrån naturlig begåvning snarare än ansträngning). När hon kommer till ett universitet i London träffar hon Biba som i princip är hennes motsats: bohemisk, fladdrig och ... alldeles underbar. Det hela slutar med att Karen flyttar in i den sjabbiga jättevilla där Biba och hennes bror Rex bor tillsammans med ett varierande antal andra färgstarka inneboende.

Det är den här berättelsen (som utspelar sig 1997) som står i bokens centrum, men den ramas in av en handling i nutid där Karen i nutid har en tioårig dotter och inleder boken med att åka och hämta Rex som just frigivits från fängelset. Vi vet från början att två personer har dött och att det är anledningen till att Rex suttit i fängelse, men vi vet ingenting om vilka som dött eller hur det gick till.

Redan från början får vi tung foreshadowing om att hemska saker har hänt och inser snart att här nog faktiskt inte bara ligger en hund begraven utan rent av flera. Det är Karen själv som berättar historien både i nutid och dåtid och hon ger läsaren små ledtrådar om vad det är som hänt på ett utmärkt sätt så att man känner att man får reda på något utan att egentligen få veta speciellt mycket. Visst börjar man kunna ana vad som hänt efter ett tag och även vad som ska hända, men det gör inget. Boken är så välskriven att man gärna läser vidare för att se om det stämmer (jag hade halvrätt, men inte mer).

Grenar av gift är dessutom en debutroman, och det gör det hela än mer imponerande. Erin Kelly gick direkt från "ser lite halvtrist ut, men jag kan väl testa" till "yeah, när kommer nästa?".

Erin Kelly: Grenar av gift (The Poison Tree)
Översättning: Ylva Stålmarck
Damm Förlag, 2012 (originalet 2010)
384 sidor
ISBN: 978-91-7351-843-7

2012-31: August Strindberg: En dåres försvarstal

Den här boken har en lite komplicerad publiceringshistoria. För att citera Wikipedia:

Boken skrevs på franska 1887–1888, översatt och utgiven på tyska som Die Beichte eines Thoren, "en dåres bikt", 1893, för vilket Strindberg blev åtalad i Tyskland. 1895 gavs den ut på franska som Le plaidoyer d'un fou och 1914, efter Strindbergs död, gavs boken ut starkt förmildrad i svensk översättning av John Landquist.
År 1999 publicerades den som nr. 25 i Nationalupplagan med den franska texten översatt av Hans Levander.

Strindberg velade en hel del ifall boken skulle publiceras alls eller inte eller om han bara ville få ur sig berättelsen för att gå vidare med något annat. Till slut blev den alltså tryckt (under visst rabalder) men inte på svenska medan han levde. Även den tyska utgåvan lästes dock i Sverige, så den gick inte obemärkt förbi i hans hemland (vid tiden bodde Strindberg själv utomlands).

Boken är nominellt en roman men det är nog mer korrekt att se den som ett självbiografiskt verk med Strindberg själv och hustrun Siri von Essen i huvudrollerna. Det intressanta är att tänka sig att texten kallas för "försvarstal" (om än för en dåre) och är skriven av "dåren" själv. Som nutida läsare är det tämligen svårt att uppamma något slags sympati alls för den uppblåst egoistiske huvudpersonen. Han pendlar en del fram och tillbaka mellan att älska och hata sin hustru, men ju längre fram i texten man kommer desto mer slagsida åt hat blir det (även om det aldrig slår över helt).

Läsningen är bitvis lite grann som en tågolycka: man vill helst inte se eländet men det är samtidigt väldigt svårt att titta bort. Den semifiktive författaren utgjuter sig allt mer misogynistiskt och faller till slut ut mot allt och alla. Med tanke på att detta är hur han själv presenterar historien och dessutom kallar det "försvarstal" så blir jag väldigt nyfiken på vad som verkligen hände. Är det här den uppstädade versionen eller spelar Strindberg ett metafiktivt spel med sin egen person och framställer sig själv som värre än han egentligen är?

Boken är inte tungläst men jag får nog trots allt klassa den som mer intressant är bra på riktigt. Jag lyckas inte uppamma några som helst sympatier för huvudpersonen och egentligen inte för den hunsade frun heller.

August Strindberg: En dåres försvarstal (Le plaidoyer d'un fou)
Översättning: Hans Levander
Norstedt, 2012 (originalet skrivet 1887-88)
329 sidor
ISBN: 978-91-1-304023-3

2012-30: Inger Edelfeldt: Namnbrunnen

Jag har läst och uppskattat Inger Edelfeldt tidigare men jag var lite försiktigt skeptisk till den här boken eftersom den har undertiteln "sagor". Jag brukar av någon anledning inte var speciellt förtjust i sagor. Däremot gillar jag fantasy, vilket är en distinktion man kan fundera på om man har lust.

Den här boken har en ramhandling (om man vill vara generös) som består i att olika personer på ett torg i en stad berättar historier för alla som vill lyssna. Först i varje berättelse finns några stycken om hur man kommer fram till vems tur det är att berätta nästa historia och hurdan berättaren är, men detta har egentligen väldigt lite inverkan på texterna i övrigt. Man kan betrakta varje berättelse som en fristående saga och bortse från inledningarna.

De flesta är berättelserna är "små" så tillvida att de bara handlar om någon enda plats och ett fåtal personer. Här finns sällan stora äventyr, utan det är personernas känslor och öden som står i centrum istället. Som sig bör i sagor finns ibland en sedelärande underton men det känns inte att moralkakor är poängen med berättelsen som det ibland är. Det är lågmält, välskrivet och riktigt trevligt.

Inger Edelfeldt: Namnbrunnen
Norstedt, 2008
242 sidor
ISBN: 978-91-1-301892-8

2012-29: Dorothy Sayers: Kamratfesten

Jag har vad jag vet aldrig läst något av Dorothy Sayers tidigare och på det hela taget rätt lite av tidiga pusseldeckare (med undantag för en handfull Agatha Christie-titlar). Jag får säga att jag hade en rätt delad uppfattning om den här boken.

Den är lättläst (trots sitt rätt rejäla omfång) och aldrig tråkig. Ibland är den till och med riktigt rolig. Det som är bäst är utan tvekan formuleringar och en del situationer. Om man förväntar sig en spännande deckare så är det definitivt inte rätt bok, för någon spänning finns inte alls. Det hade egentligen inte varit något problem att sluta läsa halvvägs, för det var processen som var intressant snarare än historien som berättades.

Det blir inte bättre av att de allra flesta personerna som förekommer i texten (och det är allt för många för att man ska kunna hålla rätt på dem) är tämligen platta. Den som har mest personlighet är i själva verket en bifigur som egentligen inte har något med själva mysteriet att göra.

Om man ska se till deckaraspekten så finns det en förskräcklig massa detaljer som ingen vettig människa orkar hålla rätt på. Varje gång något händer så kommer en lång uppräkning av vem som kunnat konstaterats vara var och vilka man inte vet har alibi och liknande. Som läsare känner man ofta att någon av alla detaljerna som just presenterats kommer att vara väsentlig för att reda ut hur det hela hänger ihop men det blir för mycket att hålla ordning på. I så fall måste man läsa boken med anteckningsblock för alla ledtrådar. Huvuddetektiv i boken är Harriet Vane men Lord Peter Wimsey förekommer då och då, men när det är praktiskt för handlingen att Harriet Vane inte kan få tag i honom så kallas han alltid iväg på något diplomatiskt uppdrag som inte kan vänta och blir sålunda inkomunikado så att Harriet måste hantera situationen själv.

Som deckare tycker jag att den är ett misslyckande. Som roman är den för lång för sitt eget bästa eftersom det händer för lite per sida. Eller tja, det behöver inte bara en brist att det händer lite, men i så fall förväntar jag mig inträngande personteckning som kompensation för det och det får man definitivt inte här. Som tidsdokument och beskrivning av ett Oxford som jag misstänker i allt väsentligt är detsamma idag som på 1930-talet är den däremot rätt lyckad.

Men Bonnier, vad tänkte ni på när ni gjorde omslaget? Något tristare får man ju leta efter.

Dorothy Sayers: Kamratfesten (Gaudy Night)
Översättning: Sonja Bergvall (bearbetning och nyöversättning av Lena Karlin)
Bonniers, 2011 (originalet 1935)
555 sidor
ISBN: 978-91-0-012179-2

2012-28: Joe Hill & Gabriel Rodriguez: Clockworks

Den här volymen skiljer sig lite från de tidigare i det att den till rätt stor del utspelar sig i dåtid istället för nutid. Vi får också veta mer om de hemligheter som finns i (eller snarare under) huset Keyhouse.

Som vanligt är det ingen brist på action, men här finns också ovanligt mycket persondrama och avslöjanden om vad som verkligen ligger bakom det som hänt i tidigare delar i serien, som jag tycker att det här var ett ovanligt starkt album i en även normalt sett bra serie.

Om jag fattat rätt så är det bara tänkt att bli ett album till i serien, så jag antar att tempot börjar skruvas upp inför finalen. Synd bara att jag måste vänta ytterligare ett knappt år på att få läsa upplösningen.

Joe Hill & Gabriel Rodriguez: Clockworks
IDW, 2012
160 sidor
ISBN: 978-1-61377-227-0

2012-27: Scott Adams: Fugitive from the Cubicle Police

Det är väl egentligen inte så mycket att säga om den här boken som inte är sant för Dilbert-album i allmänhet. Det är lätt att tro att det är en dokumentär. Vissa saker om hur beslutfattande går till skulle vara roligare om man inte visste att de faktiskt är sanna...

Scott Adams: Fugitive from the Cubicle Police
Andrews and McMeel, 1996
224 sidor
ISBN: 0-8362-2119-2

2012-26: Christopher McDougall: Born to Run

Författaren Christopher McDougall är även motionslöpare och han hade egentligen inte alls tänkt att skriva någon bok om löpning. Det hela började med att han fick ont i foten när han var ute och sprang och sedan började snoka lite i löparskador. Det visade sig att sådana är väldigt vanliga, men också att deras frekvens har ökat drastiskt sedan början av 1970-talet. Det går inte att se någon nedgång i skadefrekvensen för löpare trots att det kommer allt mer avancerade löpskor med dämpning, stöd och så vidare. I själva verket kan man istället notera att den moderna dämpade löparskon också introducerades i början av 1970-talet.

McDougall börjar forska i barfotalöpning och upptäcker att de folk som springer utan skor inte alls har samma problem med skador förknippade med löpning. Han börjar försöka modellera sin löpning efter den mallen och blir snabbt bättre.

Under resans gång kommer han också i kontakt med den avlägsna indianstammen tarahumara som bor i ett bergigt område i Mexiko där de springer extremt långa sträckor i princip barfota. Där finns också den mystiske figuren Caballo Blanco som är en västerlänning som lämnat sitt tidigare liv och lever bland indianerna, men som också jobbar med att försöka skapa ett ultramaraton där tarahumaraindianerna möter "vanliga" ultralöpare.

Boken är uppbyggd runt att följa framväxten av det här extremloppet, men här finns också utvikningar om hur McDougall tror att den moderna människan utvecklats just för att kunna springa extremt långa distanser för att kunna jaga effektivt långt innan man lärde sig att hantera kastvapen. På tillräckligt långa distanser kan människor springa ikapp hästar och antiloper, för även om de springer fortare på korta sträckor så överhettar de sedan och måste stanna och ta igen sig och under den tiden hinner människan ikapp och efter ett antal vändor på det sättet orkar djuret till slut inte fly längre.

Det här är en lättläst faktabok av precis den sort jag gillar. Det finns en tråd som löper genom texten och sedan presenteras fakta allt eftersom när det passar. En del av de idéer som presenteras om människans evolution är kanske inte fullt så mycket fakta som de presenteras i texten utan mer av spekulationer, men det får man leva med i en sådan här text, och jag tycker att McDougall argumenterar väl för sina teorier.

Den allra största delen av boken handlar om människor snarare än om löpning som sådan, och jag tror att den är intressant även om man inte är intresserad av löpningen som sådan. Själv skulle jag gärna läsa något mer om barfotalöpning, men jag vet inte vad som finns.

Christopher McDougall: Born to Run: Jakten på löpningens själ (Born to Run. A Hidden Tribe, Superathletes, and the Greatest Race the World Has Never Seen)
Översättning: Johan Nilsson
Månpocket 2012 (originalet 2009)
366 sidor
ISBN: 978-91-7232-260-8

2012-25: Nick Montfort: Twisty Little Passages

Ett av de första datorspel jag spelade var Adventure, och sedan ägnade jag ett flertal år att spela en hel del textäventyrsspel (som de kallades då). Med tiden skrev jag även ett par egna varav inte alla blev färdiga, men ett av dem släpptes som shareware och finns fortfarande för nedladdning.

Framför allt spelade jag dock andras spel. Adventure var nog det första jag stötte på, men det kompletterades snart av andra från det brittiska företaget Level 9 och senare (när jag skaffat mig en diskettstation) även från amerikanska Infocom som väl i mångt och mycket får sägas vara det företag som definierat genren.

Twisty Little Passages (som är ett citat från Adventure, så klart) är i första hand en bok om konstformen textäventyrsspel eller som de kallas i boken (och för den delen på nätet numer) "interactive fiction". Diskussionen inleds dock med en genomgång av vad man kan kalla förhistorien, vilket författaren i första hand är gåtor, men även diverse andra former av litterära experimentformer.

Efter det diskuteras hur formen fungerar, vad den har för egenskaper som  särskiljer den från andra mer konventionella texter och så vidare. Förutom det får man även en historik över delar av den kortlivade men medan den existerade rätt livfulla del av datorbranschen som producerade dessa spel. Det handlar först och främst om Infocom, men här finns utrymme även för Adventure International, Level 9, Melbourne House och diverse andra.

En kul detalj är att jag nämns som källa på flera ställen i texten eftersom jag för numer rätt länge sedan satte ihop egna listor över textäventyrsspel och publicerade på webben när webben var precis ny, och eftersom de här listorna finns kvar än idag så är de idag rätt väl länkade och lätta att hitta.

Jag har svårt att bedöma om det finns tillräckligt med bakgrundsmaterial i texten för att göra den njutbar för en läsare som inte redan är bekant med konceptet textäventyrsspel eftersom jag själv i alla högsta grad är det, men för den som är det så är det här mycket intressant (och nostalgisk) läsning, även om framställningen ibland kan bli påfrestande akademisk.

Nick Montfort: Twisty Little Passages: An Approach to Interactive Fiction
The MIT Press, 2003
286 sidor
ISBN: 0-262-63318-3

2012-24: Haruki Murakami: Efter mörkrets inbrott

Det här är ingen ny bok av Murakami utan en som uppenbarligen blivit överhoppad av det svenska förlaget när den var ny. Det är inte utan att jag förstår varför.

Den handlar om systrarna Eri och Mari, fast bara en av dem i taget. Mari sitter på ett nattöppet kafe och kan inte sova och träffar där jazztrombonisten Takahashi som drar iväg henne från kafeet för att hjälpa till. Eri å andra sidan verkar ha fastnat i något slags drömland; hon sover i princip konstant.

Förutom dessa personer förekommer även en anställd på ett love hotel, en ung prostituerad kinesiska och en mystisk person som jag inte riktigt fick klart för mig vem han är, men som verkar vara något slags mördare.

Knepigt? Jodå. De gånger vi ser Eri i bild så beskrivs det verkligen exakt så: vi ser Eri i bild. De scenerna (och för den delen en del andra, men långt ifrån alla) beskrivs som om läsaren vore en kamera:

Nu ser det ut som om Eri Asais mungipa rörde sig svagt. Nej, man kanske inte ska kalla det rörelse. Det är en nästan osynlig darrning. Kanske var det bara som bilden fladdrade till. Eller en optisk villa. Kanhända är det vår önskan om förändring som frambringade en sådan hallucination. För att fastställa vilket skärper vi blicken ännu mer.

Som för att tillmötesgå oss flyttar sig kameralinsen närmare sitt objekt. Eris mun kommer i närbild. Vi håller andan och stirrar på tv-skärmen. Med stort tålamod väntar vi på vad som ska komma härnäst. Läppen darrar till igen. En ögonblickskort muskelryckning. Ja, det måste vara samma rörelse. Inget tvivel om saken. Det är ingen optisk villa. Något håller på att hända med Eri Asais kropp. 

Övriga delar av texten är skrivna med en mer normal prosa, även om den också kan kännas lite distanserad ibland. Jag blir dock inte klok på vart Murakami egentligen vill komma med den här boken. Det händer inte mycket och den mystiska dikotomin med en syster som inte verkar kunna sova och en som inte verkar kunna låta bli ges ingen förklaring, och det mystiska kameragreppet i en del av berättandet blir även det bara hängande i luften. Jag har inga invändningar emot prosan i sig, men även om jag brukar gilla Murakami så måste jag tyvärr säga att den här gången leder det hela just ingen vart.

Haruki Murakami: Efter mörkrets inbrott (Afutadaku)
Översättning: Vibeke Emond
Norstedt, 2012 (originalet 2004)
237 sidor
ISBN: 978-91-1-302154-6

2012-23: Irvine Walsh: Trainspotting

Jag blev först medveten om Trainspotting via filmen som gjordes av den rätt snart efter publicering av boken (även om jag inte sett den). Nu när det kom en nyutgåva av boken har jag till slut stiftat bekantskap med den brokiga skara knarkare som utgör persongalleriet i den.

Trainspotting känns inte speciellt mycket som en typisk roman. Den består av ett antal kapitel som utspelar sig i samma miljö i Edinburgh och har samma personer som huvudpersoner, men vem det är som berättar ett givet kapitel varierar. Det finns inte heller någon uppenbar följd från ett kapitel till nästa utan man kan ofta snarare se dem som lite halvt om halvt fristående noveller. Texten är osminkad och närgången men inte försedd med någon större mängd egentlig handling, utan den nöjer sig med att skildra personer och miljöer.

Alla repliker i texten är skrivna ljudenligt med den dialekt som personerna talar. I översättning blir det svårplacerat och inte alldeles lätt att läsa, men det hade säkert inte varit lättare för mig att ta mig igenom ljudenligt återgiven skotska heller. Så långt har jag inga synpunkter på översättningen, men däremot tycker jag att en del av ordvalen i replikerna känns rätt gammaldags, nästan som om knarkarna från tidigt 1990-tal hade klivit ut ur en gammal pilsnerfilm.

Irvine Walsh: Trainspotting (Trainspotting)
Översättning: Einar Heckscher
Modernista, 2012 (originalet 1993)
379 sidor
ISBN: 978-91-86021-99-3

2012-22: Anders Roslund & Börge Hellström: Två soldater

Detta är Roslund & Hellströms senaste, och tydligen kommer det också att vara den sista ett tag eftersom de sägs planera att ta en paus från skrivandet.

Det här är på sätt och vis inte riktigt en typisk deckare även om det är en del i Roslund & Hellströms serie om polisen Ewert Grens så finns det andra delar framför allt i slutet som jag tycker inte riktigt stämmer med deckarmallen. Jag ser dock inget egentligt problem med att bryta mot deckarmallen, det är snarare en merit.

Vad som kan sägas vara mer problematiskt är att den här boken fortsätter trenden från den förra med att vara väldigt tjock. Även om det inte känns som att just den här boken innehåller några allt för långa transportsträckor så tycker jag rent generellt inte om trenden mot allt tjockare böcker.

De två soldaterna som titeln handlar om heter egentligen Leon och Gabriel och är två ynglingar i förorten Råby som trots sin ringa ålder har varit fullblodskriminella i åratal. Just detta med fullskalig kriminalitet väldigt långt ner i åldrarna är vad Två soldater handlar om; här får man en uppvisning av en sida av Sverige som i alla fall jag inte har någon som helst personlig erfarenhet av, och det är definitivt inget jag saknar. Här talar vi om gäng som leds av femtonåringar och där allt det smutsiga arbetet som knarklangning och liknande utförs av mycket yngre barn som gör vad som helst för att få en chans att vara med i gemenskapen. Det här förfarandet har fördelen att de som är ledande kan hålla sina fingrar borta från det praktiska arbetet, och de som verkligen utför arbetet är inte straffmyndiga utan får bara en tandlös tillsägelse av det sociala och är sedan tillbaka igen.

Leon och Gabriel har alltid litat på varandra men i gengäld aldrig på någon annan. Det som komplicerar världen nu är att Gabriel har börjat få känslor för Wanda och inser att han faktiskt inte vill vara med i gänget längre. Det är Leon inte road av alls, och Gabriel tvingas komma till insikten att han nu befinner sig på samma sida som polisen - mot Leon.

Även om jag tycker att boken kunde varit kortare så hade jag aldrig tråkigt medan jag läste den, och den är välproducerat och tidvis rätt skrämmande. Jag hoppas att det inte dröjer allt för länge innan vi kan få se en ny bok av Roslund & Hellström igen.

Anders Roslund & Börge Hellström: Två soldater
Piratförlaget, 2012
686 sidor
ISBN: 978-91-642-0390-8

2012-21: Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren: Eld

Eld är uppföljaren till succén Cirkeln, och kommer så småningom att följas av den avslutande Nyckeln. I den här delen så måste häxorna i första hand förhålla sig till organisationen "Positiva Engelsfors" som till en början mest verkar harmlös men en smula irriterande men snart visar sig vara en smula farligare än så.

Lite mer i bakgrunden finns även det magiska rådet som inte vill att häxorna ska använda magi hur som helst och på det hela taget komplicerar tillvaron med diverse begränsningar som det inte känns realistiskt att leva efter och samtidigt är svårt att bryta mot på ett omärkligt sätt.

Medan den första delen definierade hela miljön så är den här boken i första hand mer av samma, och eftersom det är en mittendel i en trilogi så kommer den inte heller till något riktigt definitivt avslut, men det är likafullt intressant och läsvärt hela tiden. Både vi som läsare och flickorna själva får en bättre inblick hur de känner och resonerar i den här delen. Detta kanske speciellt i ett avsnitt där de genom magi byter kroppar med varandra och därmed tvingas agera som någon annan i gänget tillräckligt bra för att lura deras föräldrar och bekanta.

Flickorna vacklar fortfarande mellan att tycka illa om varandra och vilja kämpa mot ett gemensamt mål, men i den här delen känns det som att de får lite bättre styrsel på sitt samarbete. Det ska bli intressant att se vad som kommer att drabba dem i den avslutande delen.

Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren: Eld
Rabén & Sjögren, 2012
638 sidor
ISBN: 978-91-29-67780-5

2012-20: Inga Hamngren & Jan Odhnoff: De byggde internet i Sverige

Jag har haft internetanslutning sedan andra halvan av 1980-talet och samma epostadress sedan årsskiftet 1988-89 så jag har varit med och sett rätt mycket av hur internet byggts upp i Sverige. Jag har inte varit med och byggt det själv, men jag har varit medveten om mycket av det som beskrivs i den här boken redan när det hände, men det var kul att få det hela i en mer sammanhållen form.

Det är också fascinerande att se hur mycket av historien om internet i Sverige som kretsar kring ett fåtal personer som var väldigt tongivande i skapandet av det nätverk vi har idag. De mest kända är Björn Eriksen som länge helt ensam skötte all registrering av nya domännamn i hela Sverige och Peter Löthberg som envist propagerade för att det svenska nätet skulle byggas med TCP/IP istället för OSI-modellen som förespråkades från telekomhåll.

Jag tyckte att den här boken låg på ett rätt lagom nivå för nöjesläsning. Om man ska få någon behållning av den behöver man nog ha åtminstone en grundläggande förståelse för nätverk eftersom det tidvis är rätt mycket termer som diskuteras utan allt för mycket förklaringar, men boken handlar trots allt om hur processerna som skapade nätverket såg ut och samspelet mellan personerna som var inblandade, snarare än om tekniken som nätverket är byggt av.

Större delen av boken flyter bra, men det var en period (den som handlar om nästan nutid) där det kändes som att framställningen var lite hafsig och mer ett hopklipp av diverse citat än en sammanhållen berättelse som de tidigare delarna verkligen varit.

Inga Hamngren och Jan Odhnoff: De byggde internet i Sverige
ISOC-SE, 2003
175 sidor
ISBN: 91-974517-1-1


Andra bloggar om: böcker, läsning, internet, historia, inga hamngren, jan odhnoff, de byggde internet i sverige
Technorati tags: böcker, läsning, internet, historia, inga hamngren, jan odhnoff, de byggde internet i sverige
intressant.se

2012-19: Sofi Oksanen: Baby Jane

Baby Jane är Sofi Oksanens andra roman och är skriven innan Utrensning men även detta är en välskriven roman som berör. Huvudpersonen (som saknar namn) går in i ett lesbiskt förhållande med den äldre och mer erfarna Piki och de lever högt med mycket festande och dyra vanor. Till slut håller det inte längre och pengarna tar slut, och huvudpersonen kommer också underfund med att allt inte står rätt till med Piki.

Hon visar sig lida av panikångest vilket gör att hon inte klarar enkla saker som att gå och handla. Allt sådant sköts istället av hennes tidigare flickvän, Bossa.

Uppblandat med det relativt tunga stoffet om ångest och relationer finns även beskrivningen av hur huvudpersonen och Piki förtjänar sitt levebröd genom att starta en telefonsexlinje där de även säljer begagnade underkläder och annat liknande vilket visar sig bättre än de förväntat sig. Den här delen av historien är rätt underhållande och inte så lite lik Tanja Suhininas Phonephucker.

Sofi Oksanen är helt klart ett namn att hålla ett öga på. Vad jag vet har hon bara publicerat ytterligare en roman, Stalins kossor, men det verkar vara ytterligare en på gång.

Sofi Oksanen: Baby Jane (Baby Jane)
Översättning: Janina Orlov
Bazar, 2008 (originalet 2005)
224 sidor
ISBN: 978-91-7028-239-3


Andra bloggar om: sofi oksanen, böcker, läsning, baby jane
Technorati tags: sofi oksanen, böcker, läsning, baby jane
intressant.se

2012-18: Belinda Bauer: Skuggsida

Skuggsida är uppföljaren till Bauers Mörk jord, och även detta är en mycket bra bok. Den utspelar sig i samma sömniga lilla håla på den engelska landsbygden vid Exmoor-heden. De personer som var huvudpersoner i den förra romanen förekommer även i denna, men i tämligen små roller.

I centrum står istället polisen Jonas Holly som är den klassiska landsortspolisen som känner alla i sin lilla by. Normalt sett har han hand om bilstölder (som alltid kan spåras till samma person), fyllerier och andra småbrott. En dag hittas en äldre rörelsehindrad kvinna mördad i sin säng och Holly tvingas rätt snart lämna över utredningen till den tillreste kriminalinspektören Marvel. Inte nog med att Holly tvingas lämna en utredning i sin hemby ifrån sig, det visar sig också att Marvel är ett praktkräk som anser att Holly är en landsortsclown som inte kan tänkas ha något vettigt att tillföra till utredningen.

Medan Holly stängs ute från utredningen och de tillresta poliserna famlar i blindo (både på grund av den kompakta snön som täcker allting och på grund av att de totalt saknar kännedom och lokala förhållanden och personer) så vilar inte mördaren. Man hittar en kropp till, och dessutom börjar Holly få hotfulla lappar om att han inte gör sitt jobb som han borde.

Bauer är bra på att måla upp den här lilla orten med alla de relationer som finns mellan människor i en ort där alla känner alla. Miljöerna får man inte se lika mycket av, men det lilla som finns fungerar. Vad som tyvärr inte är lika bra är översättningen som här och där känns lite klumpig eftersom en del missar slunkit igenom redigeringen. Det finns exempelvis flera fall av replikskiften i stil med detta (citerat ur minnet):

"Vet du var han är?"
"Nej. Varför då?"

Oavsett detta är det här ytterligare en bra bok från Belinda Bauer som uppenbarligen är ett namn att lägga på minnet.

Belinda Bauer: Skuggsida (Darkside)
Översättning: Ulla Danielsson
Modernista, 2012
383 sidor
ISBN: 978-91-7499-069-0

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, belinda bauer, skuggsida
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, belinda bauer, skuggsida
intressant.se

2012-17: Jorge Luis Borges: Alefen

Borges är ett namn som jag naturligtvis varit medveten om länge och ideligen sett referenser till, men jag har faktiskt aldrig läst något av honom tidigare. Möjligen är det en del av problemet här, för han är den typen av författare som väldigt många andra författare refererar till, så mina förväntningar på den här novellsamlingen var tämligen höga.

Tyvärr var det inte alls min sorts bok. Prosan är tämligen kompakt och föll mig inte i smaken och det var få av berättelserna som lyckades engagera mig. Jag hittade lyckade formuleringar eller rent av hela stycken, men jag kan inte säga att jag tyckte om novellerna i sin helhet.

På det hela taget var det en bok som gav ett ovanligt spritt resultat från vår bokcirkel, allt från starkt gillande till tämligen oförstående. Normalt sett brukar vi vara om inte överens så i alla fall någorlunda på samma sida.

Jorge Luis Borges: Alefen (El Aleph)
Översättning: Sun Axelsson, Marina Torres, Lars Bjurman, Artur Lundkvist, Ingegerd Wiking
Albert Bonniers, 2011 (originalet 1949)
187 sidor
ISBN: 978-91-7429-191-9

Andra bloggar om: böcker, läsning, noveller, jorge luis borges, alefen, bokcirkel
Technorati tags: böcker, läsning, noveller, jorge luis borges, alefen, bokcirkel
intressant.se

2012-16: Erin Morgenstern: Nattens cirkus

En dag kommer cirkusen till stan, men det är inte vilken cirkus som helst. Den har till exempel inte gjort något väsen av sig förväg, och det finns ingen reklam om den. Plötsligt står den bara där. Till skillnad från vad man kan förvänta sig så är den också helt färglös. Allt är svart, vitt eller olika nyanser av grått. Den enda information som finns är en skylt som säger att cirkusen öppnar vid mörkrets inbrott och stänger i gryningen.

Om man läser baksidestexten står det att boken handlar om två magiker, men med handlingen förlagd till cirkusmiljö så tar det ett tag innan man får klart för sig om det handlar om scenmagi eller riktig magi. Oavsett det så är boken magisk, för det är en fantastisk miljö man kastas in i med den underliga cirkusen och människorna bakom den. Eller inte bara bakom den, förresten. Det finns ett antal berättarkaraktärer och det är bara en del av dem som verkligen tillhör cirkusen. En är en klockmakare och en är son till en fårfarmare, men alla kommer de naturligtvis i kontakt med cirkusen och dras till dess nattliga mystik.

De två magikerna det handlar om är i själva verket bara pjäser i ett spel, och detta mer bokstavligt än man kanske kan tro. Deras respektive mästare har tränat dem sedan barnsben för att de ska delta i ett slags spel som de själva vare sig har någon bestämmanderätt över eller ens vet hur det fungerar.

Berättelsen berättas inte i kronologisk ordning, utan man får berättelsen om hur cirkusen skapades uppblandad med hur magikerna kämpar mot varandra. Handlingen utspelar sig från mitten av 1880-talet till några år in på 1900-talet, men till stor del är berättelsen ganska tidlös eftersom det mesta av den sker inom cirkusen, i dess annorlunda värld.

Jag visste ingenting om den här boken när jag fick den som ett obeställt recensionsexemplar, men den visade sig vara en mycket trevlig överraskning. Morgenstern väver en spännande historia av mystik, människor och magi. Det ska bli intressant att se vad hon tar sig för härnäst; Nattens cirkus är hennes första och hittills enda roman.

Som kuriosa kan nämnas att hon ursprungligen skrev den under NaNoWriMo, och hon har deltagit där sedan 2003.

Erin Morgenstern: Nattens cirkus (The Night Circus)
Översättning: Jan Risheden
Norstedt, 2012 (originalet 2011)
421 sidor
ISBN: 978-91-1-303731-8

Andra bloggar om: böcker, läsning, fantasy, erin morgenstern, nattens cirkus
Technorati tags: böcker, läsning, fantasy, erin morgenstern, nattens cirkus
intressant.se

2012-15: Jan Sylvan: 10 år med geocaching

Jan Sylvan (eller "jasy" som han kallas i geocachingsammanhang) är en av de svenskar som hållit på längst med geocaching. I den här korta boken berättar han om hur hobbyn har utvecklats under de tio år som han hållit på. För perspektivets skull kan jag säga att jasy började med geocaching 2001-02-12 och den första geocachen någonsin gömdes 2000-05-03, alltså mindre än ett år tidigare. Den första geocachen i Sverige gömdes 2000-06-14 men det dröjde ända till 2001-06-19 innan någon hittade den (idag tar det ofta mindre än en timme innan de första är på plats när en ny geocache publiceras).

Boken har ett väldigt personligt perspektiv genom att helt enkelt utgå från de gömmor som jasy har hittat (och gömt) och utifrån dem berätta om nya idéer och utvecklingar inom hobbyn. Det personliga anslaget gör att det hela känns mer som ett väldigt långt blogginlägg än en fackbok. Jag (som började med geocaching i juli 2004 och också börjar bli gammal i gemet) uppskattar den "friformshistorik" som finns men hade gärna sett lite mer organiserade fakta också.

Jan Sylvan: 10 år med geocaching
Recito Förlag, 2011
98 sidor
ISBN: 978-91-7517-062-6

Andra bloggar om: böcker, läsning, geocaching, jan sylvan, 10 år med geocaching
Technorati tags: böcker, läsning, geocaching, jan sylvan, 10 år med geocaching
intressant.se

2012-14: Muriel Barbery: Smaken

Muriel Barbery är även författare till den mycket mer kända Igelkottens elegans. I Sverige så publicerades den först och den efteråt, efter den förras framgång. I original var det tvärt om; det här är hennes debutroman.

Det finns även en koppling mellan de två så till vida att de utspelar sig i samma hyreshus och att samma personer i viss mån förekommer i båda böckerna, men den som har en stor roll i den ena förekommer typiska bara i marginalen i den andra.

Smaken handlar om den framgångsrike och fruktade matskribenten Pierre Arthens som ligger för döden. Han ligger och söker efter en smak som han aldrig glömt och med utgångspunkt från det målas hela hans liv upp i form av en mängd återblickar och anekdoter. Texten består omväxlande av hans egna minnen och andras minnen av honom.

Naturligtvis handlar det allra mesta om mat i alla dess former med ett överdåd av beskrivningar, och det är kanske här som boken fallerar för mig. Jag har svårt att tänka mig in i recept och se vad det egentligen blir av det. En bild i en kokbok kan se god ut men ett recept får mig ytterst sällan att bli hungrig och detsamma gäller här: jag får inga smak- och doftförnimmelser att tala om av bokens berättelser av fantastiska maträtter och där faller nog en del av premissen för texten. Naturligtvis förekommer det inte bara mat utan även personer, men de står i skuggan av smakerna och det här är redan från början en ganska tunn bok, så man hinner aldrig riktigt få grepp om någon.

Jag tyckte bra om Igelkottens elegans, men den här boken levde inte upp till förväntningarna efter den. Å andra sidan är den en debutroman, så jag ska nog ge Barbery en chans till.

Muriel Barbery: Smaken (Une gourmandise)
Översättning: Marianne Öjerskog
Sekwa, 2010 (originalet 2000)
146 sidor
ISBN: 978-01-86480-15-8

Andra bloggar om: böcker, läsning, mat, smaken, muriel barbery
Technorati tags: böcker, läsning, mat, smaken, muriel barbery
intressant.se

2012-13: Chimamanda Ngozi Adichie: Det där som nästan kväver dig

Chimamanda Ngozi Adichie är mer känd för romanen En halv gul sol om Biafra-kriget, men den här novellsamlingen är det första jag läser av henne. Jag måste säga att det var en bok som gav mersmak.

Adichie är väldigt bra på att måla upp en miljö och framför allt olika personer så att man upplever att man känner dem och förstår hur de fungerar, och det på väldigt lite utrymme. Novellerna utspelar sig ofta i alldagliga miljöer och vardag, även om betydelsen av detta kan variera. Ibland betyder det en fattig by i Afrika, ibland ett rikt boende i USA, men det handlar alltid om afrikaner, utvandrade eller inte.

Novellerna springer ofta ur något slags möte mellan personer som inte alls har något med varandra att göra snarare än interaktioner inom familjen eller liknande: det kan handla om en författarkongress eller personer som flyr till samma ställe under ett attentat mot en marknad, men det är just ur deras respektive trevanden för att förstå motparten som novellen skapas.

Det här var en mycket trevlig bekantskap, så jag ska nog gå tillbaka och prova även En halv gul sol.

Chimamanda Ngozi Adichie: Det där som nästan kväver dig (The Thing Around Your Neck)
Översättning: Ragnar Strömberg
Albert Bonniers, 2011 (originalet 2009)
226 sidor
ISBN: 978-91-0-012392-5

Andra bloggar om: afrika, bokcirkel, böcker, läsning, noveller, chimamanda ngozi adichie, det där som nästan kväver dig
Technorati tags: afrika, bokcirkel, böcker, läsning, noveller, chimamanda ngozi adichie, det där som nästan kväver dig
intressant.se