2011-31: Haruki Murakami: Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Författaren Haruki Murakami är inte bara en hejare på att skriva böcker, han är också långdistanslöpare. När han för många år sedan sålde sin jazzklubb för att bli författare bestämde han sig också för att börja springa. I dag springer han ett maratonlopp om året, och i vardagslag en mil om dagen.

I den här boken berättar han hur han kom att springa så mycket, hur de påverkar honom och hans skrivande, men kanske framför allt hur det är att springa riktigt långa distanser (hans rekord är ett tiomilalopp). Eftersom han hållit på ganska länge att springa så börjar han märka av att hans tider blir sämre allt eftersom han blir äldre, trots att han tränar som förut. Han håller däremot fast vid sin övertygelse om att när han väl ställt upp i ett lopp så är det för att springa, inte för att gå. Närmare bestämt säger han att han tävlar för att fullfölja loppet, för att inte gå och för att ha trevligt. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Jag tränar själv löpning lite mer seriöst sedan ungefär ett år med sikte på en halvmara om en dryg månad och jag tycker att den här boken var både intressant och inspirerande, men jag tror faktiskt att den är intressant även för den som inte springer själv.

Uppblandat med hans kommentarer om träning i allmänhet och löpning i synnerhet finns även en del om personen Murakami, så det finns ett visst mått av biografi i texten.

Här är Camillas recension av boken.

Haruki Murakami: Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (Hashiru koto ni tsuite kataru toki ni boku no kataru koto)
Översättning: Eiko Duke & Yukiko Duke
Norstedt, 2011 (originalet 2007)
218 sidor
ISBN: 978-91-1-303423-2

Andra bloggar om: böcker, läsning, haruki murakami, vad jag pratar om när jag pratar om löpning, träning
Technorati tags: böcker, läsning, haruki murakami, vad jag pratar om när jag pratar om löpning, träning
intressant.se

2011-30: Audrey Niffenegger: Själens osaliga längtan

Jag tyckte mycket om Audrey Niffeneggers förra roman Tidsresenärens hustru så det var självklart att jag skulle läsa även den här, och det visade sig vara ett bra beslut.

Edie och Elspeth är ett tvillingpar som i många år bott åtskilda, Edie i USA och Elspeth i London. Exakt varför de inte träffas vet bara de själva. Nu har Elspeth dött och lämnat sin våning precis intill Highgate-kyrkogården och allt annat till Edies döttrar, de 21-åriga tvillingarna Julia och Valentina. Det finns dock ett par extra villkor i testamentet. För att de ska få arvet måste de bo i lägenheten i ett år, och under den tiden får deras föräldrar inte komma in i lägenheten.

I samma hus finns två lägenheter till förutom tvillingarnas, och de som bor här utgör (förutom tvillingarna) i princip bokens persongalleri. I den ena bor Robert, Elspeths tidigare älskare och den som gör sitt bästa för att få tvillingarna att finna sig till rätta. Han sysslar med att skriva en avhandling om Highgate-kyrkogården. I den andra bor Martin och Marijke, ett par med egna problem eftersom Martin lider av allvarliga tvångstankar och tillbringar stora delar av sin tid med att tvätta sig och utföra diverse ritualer. Dessutom, och viktigast, verkar det som om mosterns ande fortfarande svävar över lägenheten som tvillingarna tar över.

Samspelet mellan de ovanstående personerna (inklusive den döda mostern) är vad den här boken handlar om, och det är mycket väl beskrivet. Niffenegger är duktig på att presentera personer på ett bra sätt, och man känner snabbt att det här är personer som man har koll på hur de beter sig och att man verkligen känner dem.

Tidsresenärens hustru hade ett ganska komplicerat upplägg med händelser som hände i olika ordning för tidsresenären och hans hustru eftersom de upplevde tiden i olika ordning. Även den här boken har en handling där det blir lite komplicerat, men här är det naturligtvis de dubbla uppsättningarna tvillingar som står för förvirringspotentialen. Förutom det finns ett fantasyelement som jag tycker sköts väl, och som även det står för en del komplikationer i handlingen. Trots de tydliga ickerealistiska elementen i båda de här romanerna så står det inget annat än "roman" på dem. Det skulle gå utmärkt att ställa dem bland fantasy och sf, men genom att det inte står det på dem så når de antagligen en mycket större publik än vad de hade gjort om de varit genremärkta. Jag gissar att många av dem som läst de här böckerna inte hade vågat sig på dem om det stått "fantasy" på. Det är lite trist att fantastika på det här sättet behöver "smygas på" folk, för det är ju ingen tvekan om att det faktiskt finns många som uppskattar det.

Med tanke på bokens originaltitel Her Fearful Symmetry är en uppenbar vinkning till William Blakes dikt The Tyger så hade jag förväntat mig att det skulle finnas något slags koppling till Blake inbyggd i texten någonstans, men jag har inte hittat någon. Det kan å andra sidan vara jag som missat den.

Hur det än är med kopplingarna till Blake så är det här en riktigt bra roman som lyckas vara både lättläst och substantiell på en gång. Rekommenderas varmt!

Audrey Niffenegger: Själens osaliga längtan (Her Fearful Symmetry)
Översättning: Carla Wiberg
Bonnier Pocket, 2011 (originalet 2009)
436 sidor
ISBN: 978-91-7429-152-0

Andra bloggar om: böcker, läsning, audrey niffenegger, själens osaliga längtan, fantasy
Technorati tags: böcker, läsning, audrey niffenegger, själens osaliga längtan, fantasy
intressant.se

Novellmagasin köpes

Jag samlar på svenska novellmagasin med sf-, fantasy- och skräckinriktning. Jag har det mesta som kommit ut, men några nummer saknas och jag vill gärna ha tag i dem. Med lite tur är det någon som läser detta som har något att sälja. Detta är jag intresserad av:

Hugin:

Nummer 0 1916, nummer 10-12 1918, nummer 1-9 och 11-22 1919 och nummer 1 1920.

Häpna!:

Skyddsnumren 1 och 4 1969 (A5) och nummer 1-2 och 4 (A4).

SF-Nytt:

Nummer 1-57, 59-62, 71.

Jules Verne-Magasinet:

Nummer 356A (specialnummer till SF-Kongressen 1975)

Warp:

Alla nummer.

Eskapix:

Nummer 1-2 (samlingsnummer), 1-3 (samlingsnummer).

Dessutom är jag väldigt intresserad av att få tag i romanen Staden som försvann eller Sam Spade i kamp mot entropin (1993) av Sam J. Lundwall.

Om du har något av det ovanstående, kontakta unicorn@lysator.liu.se!

Uppdatering 2011-05-17: Fått tag i Eskapix 3.

Andra bloggar om: tidskrifter, sf, science fiction, fantasy, skräck, noveller, hugin, häpna, sf-nytt, jules verne-magasinet, jvm, eskapix, warp, sam j. lundwall
Technorati tags: tidskrifter, sf, science fiction, fantasy, skräck, noveller, hugin, häpna, sf-nytt, jules verne-magasinet, jvm, eskapix, warp, sam j. lundwall
intressant.se

2011-29: Johannes Källström: Offerrit

Offerrit är Johannes Källströms debutroman, men han kom ut med en novellsamling nyligen som fått bra kritik. Man får väl säga att den här boken har en del debutproblem, men jag tycker trots allt att den var värd att läsa.

Det huvudsakliga problemet med boken är en viss vinglighet i språket. I grunden är det naturligtvis författaren som producerat det, men samtidigt tycker jag att det ligger på förlaget att se till att de värsta språkliga grodorna gallras bort innan tryckning. Det känns däremot som att korrekturläsningen är godkänd; jag ser inga rent felslag eller sådant. Det som stör är framför allt satsradningar, men även några fall av konstiga ordval som gjorde att jag undrade om författaren var medveten om ordets betydelse. (Tyvärr noterade jag inga exempel.)

Jag tycker däremot att bokens porträttering av en liten svensk bruksort på gränsen till nedläggning är riktigt lyckad. Ortens starke man är en kvinna i spetsen för kommunledningen, och hon och några till i hennes samarbetsgrupp letar efter något sätt att få liv i bygden när de får reda på att det lokala pappersbruket ska lägga ner. De får för sig att fråga om inte den världskände designern Oscar Vigelius är intresserad av att göra något slags samarbete med sin gamla hembygd. Han är uppvuxen på orten men flyttade därifrån för länge sedan.

Det visar sig att han är mer intresserad än de ens vågat hoppas på. Ganska snart börjar dock underliga och skrämmande saker hända och död och försvinnanden blir vanliga. Något slags övernaturlig ondska tycks inblandad, men det tar ett bra tag att få ordning på vad det är och hur den kan bekämpas. Persongalleriet i boken är relativt stort och det kan ta ett litet tag att få ordning på det också, men jag tycker att de är tillräckligt tydligt karaktäriserade för att det ska gå att hålla skillnad på dem. Snarare är i så fall ett par av dem nästan i riskzonen för att bli karikerade typfigurer snarare än riktiga personer, men det är definitivt bättre än oidentifierbara pappdockor.

Handlingen är i stora drag bra och presenterar saker i ett lagom tempo. Ibland kände jag att det kanske fanns lite för mycket komplikationer i form av personbakgrund som verkade som om den planerade att bli extra trådar i handlingen när handlingen inte behövde fler trådar, men det höll sig på en rimlig nivå i slutänden.

På det hela taget var det här en helt OK debutroman. Den är inte helt utan problem, men jag tycker att meriterna överväger.

Johannes Källström: Offerrit
Massolit, 2010
367 sidor
ISBN: 978-91-978902-0-5

Andra bloggar om: böcker, läsning, skräck, johannes källström, offerrit
Technorati tags: böcker, läsning, skräck, johannes källström, offerrit
intressant.se

Forma Books Blog Award

Bokförlaget Forma har tagit det trevliga initiativet att instifta ett bloggpris för bokbloggare. Det ska vara årligen återkommande och tilldelas

den bokblogg som på bästa sätt uppmärksammar litteraturen och skapar ett alldeles eget rum för den bokintresserade att vistas i.

Priset kommer att delas ut under Bokmässan i höst och är på 25.000:-. Inte illa!

Fram till den 15:e maj är det fritt fram för alla att nominera bloggar. En jury kommer sedan att välja ut tre kandidater, och sedan blir det allmän omröstning om vilken av de tre som ska vinna. Sätt nu alltså igång att nominera en massa bra bokbloggar!



Andra bloggar om: böcker, läsning, bloggar, priser
Technorati tags: böcker, läsning, bloggar, priser
intressant.se

2011-28: Michael Cunningham: Timmarna

Jag antar att jag egentligen gjort helt fel här, för nu har jag läst Timmarna utan att först ha läst Virginia Woolfs Mrs Dalloway, men jag tyckte att det var en njutbar upplevelse i alla fall, och nu blev jag istället nyfiken på att läsa Mrs Dalloway.

Timmarna består av tre olika handlingstrådar som löper parallellt och speglas i varandra, men det är inte förrän i slutet man kan se något av hur de hänger ihop på riktigt.

I nutid håller Clarissa på att förbereda inför en fest hon ska ordna för sin vän och tidigare älskare Richard som är sjuk, men som också just fått ett stort litterärt pris. Clarissa kallas dock "Mrs Dalloway" av Richard som tyckte att hon borde vara uppkallad efter en stor litterär gestalt.

I 1949 håller hemmafrun Laura Brown på att förbereda inför en fest för sin man, samtidigt som hon tar hand om sonen Richie. Men egentligen vill hon inte hålla på med någondera, hon vill bara dra sig undan från allt och läsa Mrs Dalloway.

I 1929 håller Virginia Woolf på att instruera sin hushållerska inför ett besök av hennes syster, samtidigt som hon kämpar mot sin depression och arbetar med romanen Mrs Dalloway vars huvudperson heter Clarissa och håller på att förbereda en fest.

Jag antar att det finns många fler kopplingar mellan Timmarna och Mrs Dalloway än vad som är uppenbart av det ovanstående, men även om jag missar dem så har jag inga svårigheter att se att det här är en bra bok. Den gör ett ypperligt karaktäriseringsarbete med sina huvudpersoner och deras osäkerheter och ovilja mot det de måste göra istället för det de vill göra.

Michael Cunningham: Timmarna (The Hours)
Översättning: Rebecca Alsberg
Albert Bonniers Förlag, 2003 (originalet 1998)
232 sidor
ISBN: 91-0-010249-0

Andra bloggar om: böcker, läsning, michael cunningham, timmarna
Technorati tags: böcker, läsning, michael cunningham, timmarna
intressant.se

2011-27: Hitomi Kanehara: Ormar och piercing

När Ormar och piercing börjar är Lui en söt tjej i övre tonåren. Hon bor tillsammans med punkaren Ama som verkar röra sig i ett lite mer farligt Tokyo än vad hon själv ursprungligen gör, men hon dras snabbt med till hans områden, vilket ska visa sig ödesdigert på mer än ett sätt.

Hon fascineras av hans kluvna tunga och bestämmer sig för att hon också vill skaffa en sådan, så han tar med henne till sin bekant Shiba som sysslar med piercing och tatuering. Det här mötet kommer att bli mycket väsentligare än Ama kunnat ana, för Lui och Shiba utvecklar ett förhållande bakom ryggen på honom samtidigt som Lui får sin tunga piercad, och de börjar planera en stor tatuering på hennes rygg. Lui faller för Shiba trots (eller rent av på grund av) hans sadism, och deras hemliga förhållande innehåller en hel del kinky sex där Lui alltid är den part som blir förnedrad. Lui börjar också dricka för mycket men slutar i gengäld att äta nästan helt. Även hon själv ser att förhållandet till Shiba inte är bra och att hon inte kan låta bli att äta hur länge som helst, men hon kan trots det inte övertyga sig själv att göra någonting åt det.

Lui verkar fast i sin självdestruktivitet, och det här får mig att tänka på Ryu Murakamis Almost Transparent Blue som jag läste för länge sedan. Även den handlar om japanska ungdomar som festar hårt och inte bryr sig om följderna, om än under en tidigare tidsperiod. Det verkar inte som någon orimlig association, för Ryu Murakami har skrivit ett uppskattande efterord till Ormar och piercing.

Hitomi Kanehara: Ormar och piercing (Hebi ni piasu)
Översättare: Helen Enoksson
Modernista, 2009 (originalet 2004)
87 sidor
ISBN: 978-91-86021-41-2

Andra bloggar om: böcker, läsning, hitomi kanehara, ormar och piercing
Technorati tags: böcker, läsning, hitomi kanehara, ormar och piercing
intressant.se

2011-26: John Ajvide Lindqvist: Låt de gamla drömmarna dö

Låt de gamla drömmarna dö är John Ajvide Lindqvists senaste bok och vid första anblicken framstår den som en skrivbordsrensning. Den består av fyra sektioner (plus ett förord som beskriver de olika texterna). Först kommer hans sommarprogram från 2006 som fungerar som en bra presentation av både honom själv och hans texter, sedan kommer ett antal noveller i längder allt från ett par sidor till den rätt långa Tindalos som gick som följetong i DN för ett par år sedan, sedan kommer två avdelningar som kallas för extramaterial; en med artiklar och en med några sketcher skrivna för teveprogrammet Reuter & Skoog men som aldrig användes där.

"Elda telefonkataloger" är välskriven och dess personteckning är utmärkt, men handlingen kändes lite tunn. Å andra sidan gör det inte så mycket, för de två pojkarnas interaktion med varandra och den revolver de hittar är utan vidare bra nog för att göra novellen läsvärd.

I "Tjejen" träffar en minidre populär kille en tjej som verkar nästan för bra för att vara sann. Kanske är hon rent av det.

"Ansiktsburk av Erik Pettersson" handlar om Göteborgs Filmfestival och har Lindqvist själv i huvudrollen i ett tämligen osmickrande porträtt. Den exakta fördelningen av vad som är psykotiska vanföreställningar och vad som är övernaturligheter lämnas åt läsaren, men det är i alla fall helt klart att det här (liksom i flera av de andra texterna) handlar om människor som pressats långt förbi sina mentala komfortzoner.

"Fulet" är trots sin relativa korthet en av de effektivaste texterna i boken. En högstadietjej mobbas (även det ett återkommande tema) och kallas "fulet" av sina plågoandar. De bestämmer sig för att driva med henne och gör det på ett på ytan harmlöst sätt som rent bokstavligen går i baklås och gör deras tilltag mycket värre än det var tänkt. "Fulet" blir sig inte lik efter det, och tar hämnd. Den här novellen innehåller en vändning på slutet som på ett intressant sätt lyckas få slutet att bli ett helt annat och ändå detsamma.

"Låt de gamla drömmarna dö" som avslutar novellavdelningen är den text som det skrivits mest om, vilket naturligtvis beror på att den är ett slags pendang till Låt den rätte komma in. Lindqvist skriver att han medvetet skrev ett öppet slut, men sedan har filmversionerna haft ett mer färdigt slut, vilket gjorde att han ville visa sin egen version. Man ska dock inte tro att det blir speciellt mycket vampyrer, för i första hand är det här en kärlekshistoria. De inblandade är en av poliserna som utredde fallet (och fortsätter med det efter pensioneringen) och ett av vittnena; de träffades under förhören och har hållit ihop sedan dess. I första hand är det här ett personporträtt av klass, men Oskar och Eli figurerar i bakgrunden (och är trots sin position i bakgrunden förutsättningen för att resten av historien ska kunna hända). Det är vackert och lite sorgligt, men även hoppfullt.

Många av novellerna handlar om människor från enkla förhållanden, ofta från Blackeberg eller skärgården. Flera av texterna handlar om unga människor i skolan och mobbning, och på den här fronten får Jonas Gardell se upp för John Ajvide Lindqvist är en tuff konkurrent.

Det finns flera noveller i samlingen än dem jag skrivit om ovan, men dem jag beskrivit är dem jag tyckte var intressantast (plus "Tindalos" som jag skrivit om tidigare).

Nästa avdelning innehåller några artiklar. Den första är en bokrecension, fast av en annan bok än den först utsäger sig att recensera. Det hela går ut på att Lindqvist förklarar skillnaderna mellan Mathesons I am Legend och den stympade översättningen Varulvarnas natt som gavs ut i Kalla kårar-serien där man uppenbarligen exempelvis tog bort slutet av boken. Han ber förlaget att göra en nyöversättning, och under åren mellan att recensionen ursprungligen publicerades och nu har så faktiskt skett, om än från ett annat förlag.

Nästa text behandlar ett tidigare avsnitt i Lindqvists liv, hans liv som trollkarl. Detta är en berättelse om hans besök på VM för trollkarlar som för några år sedan hölls i Stockholm. Det har inget med skräck eller litteratur att göra, men det är intressant i alla fall.

Efter det kommer en reseberättelse från Nya Zeeland vilket kan tyckas inte ha någon relevans alls, men det är fel. Familjen reser runt för att titta på spåren efter inspelningarna av Sagan om Ringen-filmerna och upptäcker att det finns väldigt lite kvar. På en del ställen kan man bli guidad runt på platser där nästan inget syns, men med hjälp av stillbilder från filmerna går det att ana att man är på rätt plats. Slutligen hittar de stället där scenerna från Hobsala spelades in och finner att man där byggt upp hela miljön enligt filmerna (förutom att det nu även går omkring får bland husen). Det intressanta är att den här miljön upplevs som helt död, medan platserna som man bara nätt och jämt kan identifiera blir spännande: Lindqvist skriver intressant om hur fantasin måste få arbeta för att man ska bli engagerad; när allt är serverat på silverfat tappar det sitt liv.

Här finns också ett tacktal från när han vann Selma Lagerlöf-priset. Han beskriver hur Selma Lagerlöf (och Stephen King) är mästare på att dra in läsaren i texten och inte släppa taget; de håller dem fast med alla medel så att man tappar kontakten med världen omkring sig.

I den sista avdelningen finns några sketcher som skrevs för men inte spelades in för teveserien Reuter & Skoog. De är ganska bisarra historier, oftast med intressanta knorrar, och man ser ofta teman som Lindqvist använder i sitt litterära skrivande smyga sig in även i de här texterna. Tyvärr kan jag inte påminna mig att jag har sett Reuter & Skoog, så jag kan inte uttala mig om hur de har sketcherna förhåller sig till dem som faktiskt spelades in.

Över lag tycker jag att det här är en riktigt bra samling. Reuter & Skoog-texterna är kanske mest att betrakta som kuriosa, men i övrigt är det mesta riktigt bra. John Ajvide Lindqvist är en mästare på karaktärisering och levande miljöer, och när detta kombineras med en så otrevlig fantasi som han också har blir resultatet riktigt bra skräckhistorier.

John Ajvide Lindqvist: Låt de gamla drömmarna dö
Ordfront, 2011
364 sidor
ISBN: 978-91-7037-591-0

Andra bloggar om: böcker, läsning, noveller, skräck, john ajvide lindqvist, låt de gamla drömmarna dö
Technorati tags: böcker, läsning, noveller, skräck, john ajvide lindqvist, låt de gamla drömmarna dö
intressant.se

2011-25: Elizabeth Bear: Carnival

Carnival handlar om två manliga diplomater (som har en lång och komplicerad gemensam historia som inkluderar ett förhållande med varandra, förräderi och en lång separation) som skickas från Gamla Jorden till en planet som heter Nya Amazonia. Redan av dess namn kan man ana att det här är sf enligt den gamla modellen där hela planeter har egenskaper; det här är mycket riktigt en planet där kvinnorna har all makt.

Man kan ana att tanken är att göra ett feministiskt statement, men det görs med en subtilitet som är i klass med den hos Sheri Teppers Gate to Womens Country, en bok som var så didaktisk att jag inte klarade att läsa ut den. Även här får man rätt mycket skrivet på näsan, då det i bokens samhälle är kvinnor som gör allt, som alltid bär vapen på vilda västern-manér och refererar till dem som "sin stolthet", och som har män som något slags mellanting mellan husdjur och slavar. Det finns för den delen två sorters män: stud males och gentle males. I bokcirkeln där vi diskuterade boken var vi inte riktigt överens om ifall det var straighta män och bögar eller om det var hårdingar och mesar.

Som titeln antyder pågår en karneval medan diplomaterna är på plats och den gör att planetens män tillåts en något större frihet än vanligt. I övrigt syns den inte till speciellt mycket mer än att den ger baksidestexten möjligheten att dra parallellen mellan att personer på en karneval bär masker och att de multipla förräderierna i boken innebär ett ständigt bytande av masker.

De båda diplomaterna tillbringar en stor mängd tid (större delen av de första två tredjedelarna av boken, ungefär) med att prata med andra människor, iaktta deras reaktioner och manér och mentalt löpande kommentera detta, samtidigt som de funderar över hur de hade väntat sig att deras reaktioner skulle se ut. Det är inte någon action, om man säger så.

Nu kan man tro att det här skulle ge boken möjlighet till en djuplodande personteckning, men det lyckas den inte heller med. De två diplomaterna är i själva verket så lika att det är svårt att hålla isär dem, och det känns oftast som att det hade gått lika bra om de bara varit en person.

Det jag fann intressantast med boken var några av de tekniska påhitten. De har något slags dräkt eller vad man nu ska kalla det som refereras till som deras "wardrobe" och som kan modifieras efter behov på kort tid. Den kräver däremot att man har något slags ritningar (licenses) för det man vill att den ska forma sig till, och utan det går det inte. Huvudpersonen lyckas få den att fungera som rustning och få den att stoppa pistolskott men misslyckas med att få den att skapa en mössa då licens saknas för det.

Elizabeth Bear: Carnival
Bantam Spectra, 2006
393 sidor
ISBN: 978-0-553-58904-7

Andra bloggar om: böcker, läsning, sf, science fiction, elizabeth bear, carnival
Technorati tags: böcker, läsning, sf, science fiction, elizabeth bear, carnival
intressant.se

Jules Verne-Magasinet lever igen

För ett litet tag sedan skrev jag om att Jules Verne-Magasinet lades ner, men det visade sig inte vara riktigt sant. Först kom det ytterligare en årgång enligt tidigare mönster och sedan ett nytt besked om att det var slut. Sedan presenterades ytterligare en ny variant av JVM: en elektronisk utgåva. Under 2011 kommer det sålunda att komma fyra nummer i form av CD- eller DVD-skivor.

Idag kom den första. Den består av en CD som dels innehåller en tidigare outgiven roman av Sam J. Lundwall, Berenice: Tjugo timmar i doktor Mirabilis' hus, dels ett ljudspår till romanen i form av 30 mp3-filer.



Andra bloggar om: berenice, böcker, jules verne-magasinet, jvm, läsning, sam j. lundwall, tids
Technorati tags: berenice, böcker, jules verne-magasinet, jvm, läsning, sam j. lundwall, tids
intressant.se

2011-24: Yoko Ogawa: En gåtfull vänskap

Den här boken handlar om en ung kvinna som jobbar som hemhjälp. Hon får i uppdrag att jobba hos en gammal matematiker som avverkat många andra hemhjälper eftersom han är rätt speciell att ha att göra med. Efter en olycka för många år sedan så fungerar inte hans långtidsminne efter olyckan. Han kommer ihåg saker i 80 minuter, sedan försvinner de. Det innebär att hushållerskan är lika okänd för honom varje morgon när hon kommer, för han kommer inte ihåg att de setts tidigare.

För att minska på det här handikappet så har han utarbetat ett system med minnelappar som han fäster på sin kostym. På en av de mest centralt placerade står det mycket riktigt "mitt minne räcker bara 80 minuter". Det är dock inget fel på hans matematiska förmågor, och ibland använder han dem nästan som ett skydd mot omgivningen. Istället för att prata om vädret eller aktuella händelser (som han naturligtvis inte vet något om) frågar han efter tal: skonummer, födelseår och annat, och förklarar sedan varför just det talet är ett extra intressant primtal eller något annat i den stilen.

Med i handlingen finns även hushållerskans son. När matematikern (som kallas "doktorn" boken igenom) får reda på att sonen går hem själv och väntar på att mamma ska komma hem kräver han att sonen istället ska komma hem till honom på eftermiddagarna. Det leder till att sonen (som doktorn börjar kalla "Roten", eftersom hans frisyr gör att ovansidan på hans huvud är helt platt, som ett roten-ur-tecken) sitter hos doktorn och läser sina läxor, och så småningom också får hjälp med sina matteuppgifter.

Ibland förklarar doktorn något matematiskt fenomen, men lika ofta börjar han berätta men lämnar sedan resten som övning åt Roten och hans mamma (och läsaren). Det hela är ganska likt Sifferdjövulen om än inte så utpräglat.

Hushållerskan och Roten gör vad de kan för att doktorn inte ska bli upprörd i onödan (undvika att tala om aktuella händelser, inte låtsas om att de fått samma förklaring många gånger tidigare, och så vidare), och ganska snart utvecklas vad som från början var ett lite underligt jobb till ett vänskapsförhållande. Doktorn å sin sida tycker mycket om Roten och hans mamma, men samtidigt glömmer han bort dem strax efter att de skiljs åt och måste sedan lära känna dem igen nästa dag.

Det här är en vacker liten bok (både innehållsmässigt och rent fysiskt, för den delen). Man känner både för och med personerna i den. Det är svårt att sätta sig in i vilken situation doktorn lever i, men jag tycker att boken gör det bra. Bitvis är det en lite sorglig historia, men framför allt är det en annorlunda och mycket läsvärd bok.

Yoko Ogawa: En gåtfull vänskap (Hakase no aishita sushiki)
Översättare: Vibeke Emond
Albert Bonniers Förlag, 2011 (originalet 2003)
351 sidor
ISBN: 978-91-0-012425-0

Andra bloggar om: böcker, läsning, yoko ogawa, en gåtfull vänskap
Technorati tags: böcker, läsning, yoko ogawa, en gåtfull vänskap
intressant.se

2011-23: Stephen King: Full Dark, No Stars

Full Dark, No Stars är Stephen Kings senaste bok, och trots att det bara är två år sedan Just After Sunset kom ut så är det dags för en novellsamling igen. Man kan nästan tänka sig att de har något slags samband eftersom titlarna är så tematiskt lika. Jag har å andra sidan iget emot novellsamlingar från King, för de brukar innehålla intressanta saker.

Full Dark, No Stars innehåller bara fyra texter. Två långa, en kort och en mellanlång. Här ska väl sägas att "kort" är med King-måttstock. Även den texten är över 30 sidor.

1922 är skriven i första person och avslöjar hur berättaren har ihjäl sin fru (med hjälp av sin son). Som titeln antyder utspelar sig händelserna i början av seklet på en bondgård i utkanten av ett samhälle. Det förekommer övernaturligheter i historien men det antyds i berättelsen att de skulle kunna vara hallucinationer och som läsare har man bara huvudpersonens berättelse att gå på. Jag lutar åt att det verkligen händer underliga saker, men det är svårt att vara helt säker. Den stora behållningen i texten är Kings skildring av framför allt huvudpersonens men även sonens reaktioner på mordet. Ångesten ligger tung över nejden, men den yttrar sig på olika sätt hos far och son. Att det dessutom är brist på pengar i hushållet gör naturligtvis inte saken bättre. Kings historier som utspelar sig i dåtid brukar vara rent lysande på att frammana den period de utspelar sig i. Jag ska inte säga att den här är dålig, men den är inte lika bra som de brukar vara. Jag misstänker att det helt enkelt handlar om att den här berättelsen utspelar sig i en period som King inte själv varit med om, medan historier som "The Body" och Hearts in Atlantis utspelar sig under hans uppväxt och han därmed kan fylla dem med alla de små observationer som gör deras miljöer så verkliga.

Big Driver handlar Tess som är författare till en deckarserie där en samling gamla tanter i en stickförening löser mord. Hon åker iväg och håller ett föredrag om sina böcker och får ett tips om en kortare (men mindre) väg hem, men när hon kör den vägen hem kör hon sönder bilen. När hon stannar för att fixa det stannar en man och verkar först planera att hjälpa henne, men det slutar istället med våldtäkt. Det här är dock bara upptakten, för det är vad våldtäkten gör med henne som är vad berättelsen handlar om. Tess kommer snabbt underfund med att hon har sidor som hon inte hade en aning om, och möjligen inte heller är helt bekväm med.

En egenhet i den här historien är att Tess ofta resonerar med saker i sin närhet, som exempelvis sin GPS (som iofs pratar med henne, men inte speciellt intelligent) och sin katt. Hon uppfinner dock även svar till dem, så det hela framstår som en komplett dialog. Jag tycker nog däremot att King gör det lite onödigt lätt för sig i upplösningen till historien, rent handlingsmässigt. När det gäller personteckning och så fungerar historien däremot bra.

Fair Extension är den kortaste historien i boken, och den har också ett klassiskt upplägg i form av en avtal-med-djävulen-historia. Dave Streeter har cancer och vet att hans dagar är räknade när man träffar en person som säger att han kan ge honom tio-femton år till. Som man kan vänta sig är det dock en del bivillkor av det mindre trevliga slaget förknippade med erbjudandet. Dave tvekar dock inte; att få tillbaka sitt liv smäller högre än de moraliska betänkligheterna bivillkoren skapar. Det här tycker jag är berättelsens svaghet, för Dave har egentligen aldrig några större problem trots det svek han tvingas iscensätta. Inte nog med att han får sitt liv tillbaka, han blir heller aldrig avslöjad som den som ställer till det för andra. I den mån det finns någon moral i den här berättelsen tycks den vara att den som beter sig som ett praktarsle för att förbättra för sig själv kommer undan med det och får det bra. Jag hade väntat mig mer problematisering, även i en så här pass kort text.

A Good Marriage slutligen handlar om Darcy Anderson som lever ett trevligt medelklassliv, lyckligt gift sedan årtionden med en omtänksam man. Eller det är i alla fall vad hon tror, till hon en dag snubblar över en låda i garaget. Den innehåller saker som hon inte i sin vildaste fantasi kunde ana att hon skulle hitta hemma, och det ställer hela hennes värld på ända. I viss mån är den här historien besläktad med "Big Driver", men här tas inte några genvägar. Darcy får oönskade (och oförskyllda) moraliska problem, men till skillnad från Dave i "Fair Extension" så brottas hon med dem på ett trovärdigt sätt och jag tycker att historien får ett vettigt slut.

Sammantaget måste jag säga att den här novellsamlingen är lite trött. Ingen av historierna är direkt dålig, men flera av dem har brister. King skriver som vanligt så bra att han kan komma undan även med en del fadäser, men samtidigt vet jag ju att han kan mycket bättre. Den text som står ut som bäst är "A Good Marriage" som jag tycker är lyckad utan några signifikanta brister.

Om man ska envisas med att hitta fel så finns det flera historier där någon för efterforskningar på en dator, och här framgår det att detta inte direkt är något som King själv sysslar med eller är speciellt insatt i. På ett ställe refererar han till Firefox som en sökmaskin, och över lag är de här bitarna överbeskrivna och underresearchade. Det är dock ett problem som bara drabbar beskrivningarna; själva handlingen påverkas inte. Dessutom är det i vilket fall smådetaljer. Om det är något som King generellt är bra på så är det att frammana miljöer och stämningar så att det känns som om man var där och upplevde det själv.

Stephen King: Full Dark, No Stars
Scribner, 2010
368 sidor
ISBN: 978-1-4391-9256-6

Andra bloggar om: böcker, läsning, skräck, noveller, stephen king, full dark no stars
Technorati tags: böcker, läsning, skräck, noveller, stephen king, full dark no stars
intressant.se

Stephen Kings nästa bok handlar om kennedymordet

Det avslöjades just vad Stephen Kings nästa bok kommer att bli. Den ska få den tämligen intetsägande titeln 11/22/63 och handlar om en man som reser tillbaka i tiden för att förhindra mordet på president John F. Kennedy.

Det vi får veta nu är

Jake Epping is a thirty-five-year-old high school English teacher in Lisbon Falls, Maine, who makes extra money teaching adults in the GED program. He receives an essay from one of the students—a gruesome, harrowing first person story about the night 50 years ago when Harry Dunning’s father came home and killed his mother, his sister, and his brother with a hammer. Harry escaped with a smashed leg, as evidenced by his crooked walk.

Not much later, Jake’s friend Al, who runs the local diner, divulges a secret: his storeroom is a portal to 1958. He enlists Jake on an insane—and insanely possible—mission to try to prevent the Kennedy assassination. So begins Jake’s new life as George Amberson and his new world of Elvis and JFK, of big American cars and sock hops, of a troubled loner named Lee Harvey Oswald and a beautiful high school librarian named Sadie Dunhill, who becomes the love of Jake’s life—a life that transgresses all the normal rules of time.

Jag tycker att det låter lovande. Dels för att jag gillar när King rör sig i riktningar som han inte utforskat så mycket tidigare, i det här fallet tidsresor och kanske rent av alternativhistoria. Det här upplägget kommer också antagligen att ge honom tillfälle att skriva en stor del av boken i en miljö av 1958, och Kings återskapande av det 1950-tal han växte upp i brukar vara lysande.

Det här innebär att det alltså faktiskt finns en anledning att se fram mot november. Den 8:e, närmare bestämt.

Andra bloggar om: böcker, läsning, stephen king, 11/22/63
Technorati tags: böcker, läsning, stephen king, 11/22/63
intressant.se

2011-22: David Nessle: Döden steker en flamingo

Jag trodde att det här skulle vara ett sammanhängande seriealbum där handlingen hade något med titeln att göra, men det visade sig att så inte var fallet. Istället tycks det var en samling av diverse serier som Nessle publicerat i Galago. I en del fall är det lite längre historier, men rätt ofta är det bara ett par sidor som hänger ihop.

Jag måste erkänna att jag har lite svårt för den medvetet förfulande teckningsstilen som används; ibland blir personerna så extrema att det bara känns fånigt. Vad det gäller berättelserna så är de allt ifrån äventyrsberättelser via allmänna konstiga infall till illustrerade dåliga vitsar. På samma sätt som bilderna ibland går överstyr så vinglar texterna farligt nära, rent av över, gränsen till det självparodiska med sina arkaiserat tillkrånglade formuleringar.

David Nessle: Döden steker en flamingo
Tagoförlaget, 1991
79 sidor
ISBN: 91-86540-36-X

Andra bloggar om: böcker, david nessle, döden steker en flamingo, läsning, serier
Technorati tags: böcker, david nessle, döden steker en flamingo, läsning, serier
intressant.se