I den värld som presenteras i
V for vendetta så har mänskligheten överlevt ett kärnvapenkrig, men det är inte effekterna av det som i första hand präglar handlingen. Alan Moore berättar i sitt förord hur han använde det för att det var det sätt han kunde tänka sig att driva in England under en fascistisk regering. Han kände sig sedan rätt naiv när Margaret Thatcher kom till makten bara några år senare.
Bokens totalitära samhälle håller stenhård koll på sina medborgare. Det finns dock en person som inte passar in i mönstret och som gör allt han kan för att bryta det. Han uppträder i slängkappa, hatt och en ansiktsmask som föreställer Guy Fawkes, och han drar sig inte för att bruka extremt våld mot mål som har med regeringen att göra, även om det skadar oskyldiga. Han inleder med att spränga parlamentsbyggnaden (vilket den riktige Guy Fawkes aldrig lyckades med). Han tar sig också an den unga flickan Evey som han räddar från gatan när hon gett sig ut för att prostituera sig. Det är hennes första försök i den branschen, och hon har oturen att stöta på några poliser. De förbereder sig för att våldta henne innan de burar in henne, men V kommer imellan och räddar henne genom att hugga ner poliserna.
Detta tema av att stå upp för de svaga samtidigt som de som har makten och använder den fel inte får någon som helst pardon är tydligt i
V for vendetta, men man kan inte heller säga att V är god. Jag vill inte avslöja vad han gör, men Vs behandling av Evey gör det tydligt att för V så är alla människor sekundära; det är kampen mot den orättfärdiga makten som är det helt övergripande målet.
Jag har läst
V for vendetta tidigare och läste om den nu till en bokcirkel och fann den minst lika bra andra gången som jag gjorde den första gången. Under bokcirkeln tittade vi även på filmen baserad på boken och var rätt överens om att den väl inte direkt var dålig, men att den inte heller nådde upp till bokens höjder. Detta är å andra sidan en av de bästa böcker jag har läst, serier eller inte. Alan Moore är ett säkert kort, helt enkelt.
[Om du är känslig för spoilers så läs inte längre -- jämförelse av sluten i boken och filmen följer.] I boken så ger sig Evey ut på gatan för att prostituera sig för att hon behöver pengarna, och stöter på poliserna. I filmen så ger de sig på henne ändå, och istället för att ha problem med pengar så jobbar hon med propagandaministeriets tevesändningar, trots att hon enligt officiella register vuxit upp med föräldrar som varit subversiva och sedan bott på något slags uppfostringsanstalt. I boken ser man inte så väldigt mycket av hur vanligt folk lever, men det framgår att de inte har det bra. I filmen ser man ännu mindre, och det står i bjärt kontrast till de glassiga miljöer som visas i Eveys arbetsmiljö. Filmen visar också ett visserligen underhållande men inte speciellt trovärdigt satiravsnitt av ett teveprogram där man gör narr av landets ledare. Något sådant förekommer inte i boken, och man får intrycket att det inte heller hade låtits passera så lättvindligt som det gör i filmen.
Detta är dock småsaker jämfört med vad som hänt med slutet. I boken tar Evey över efter V efter att han dör, och hon tillfångatar en polis på samma sätt som den ursprungliga V tog hand om henne. Man kan gissa att hon har liknande planer för honom som V satte i verket för henne. Den ursprungliga V lyckades visserligen spränga även Downing Street, men om det kommer att han någon avgörande effekt på regimen är högst tveksamt, och boken slutar utan något tydligt lyckligt slut. I stort är situationen densamma som tidigare, fastän med en ny V. I filmen å andra sidan divergerar slutet från boken. Även här lyckas V till slut att spränga parlamentet (i filmen är av någon anledning den inledande sprängningen något annat). V har dock också distribuerat kopior av sin mask till alla hushåll (oklart exakt hur) och fått ut meddelanden om att så många som möjligt ska infinna sig vid parlamentet, vilket också sker. En stor folkmassa, samtliga med Guy Fawkes-masker, tågar mot parlamentet där beväpnade soldater siktar på dem. Till slut ropar en av deras befäl att de inte ska skjuta, och folket tågar genom soldaternas led och bevittnar när parlamentet sprängs. Det känns inte trovärdigt att samtliga soldater på det sättet skulle klara att hålla igen och inte skjuta mot den annalkande folkmassan utklädda till terroristen V, och det känns inte heller trovärdigt att hela folkmassan skulle kunna passera helt smärtfritt genom soldathopen utan minsta handgemäng från endera sidan. Det som är värst är dock att denna scen helt ändrar slutet från det ursprungliga mörka och tvetydiga till en uppenbart lyckligt slut.
Alan Moore har krävt att hans namn inte ska finnas på filmen, och jag kan ha en viss förståelse för det.
Alan Moore & David Lloyd:
V for vendetta (V for Vendetta)
Egmont Kärnan, 2005 (originalet 1982-1988)
Översättning Göran Semb
286 sidor.
ISBN: 91-7269-710-5
Andra bloggar om: böcker, läsning, serier, alan moore, david lloyd, v for vendetta, bokcirkel
Technorati tags: böcker, läsning, serier, alan moore, david lloyd, v for vendetta, bokcirkel
intressant.se
Inlägg
Understanding Comics är en bok som går på djupet om hur serier fungerar, men för att göra det hela tydligare så är den samtidigt konstruerad som en serie. Scott McCloud har ritat in sig själv i en berättelse där han går igenom olika koncept som är viktiga för hur en serie fungerar, samtidigt som den berättelsen använder alla dessa koncept så att man ska se hur de påverkar det man läser.
Den här pjäsen är väldigt "liten". Allting händer i ett och samma rum, och förutom ett kort gästspel av familjens husa så är det bara det äkta paret James och Mary Tyrone och deras två vuxna söner Jamie och Edmund som förekommer. Det hela är uppdelat i fyra akter som utspelar sig på morgonen, vid lunch, vid middagsdags och framåt midnatt. 
När jag började läsa Monsieur X trodde jag att det var en av Otto Witts deckare och det är det onekligen, men det visade det sig att den även är relevant ur ett sciencefictionperspektiv.
Flickan och trollet är en roman som jag har läst i manusform, så jag kommer inte att ge några detaljerade kommentarer här eftersom den inte är publicerad. Jag har däremot skickat diverse förslag till författaren, och på köpet blivit sugen på att redigera min egen NaNoWriMo-roman.
FEL förlag ger (enligt förordet) i huvudsak ut en tidskrift (som jag inte sett), men kan ibland även producera temavolymer om olika ämnen. Denna, om science fiction, är den första. Redaktionen säger sig inte vara speciellt bekanta med science fiction sedan tidigare och ser detta som en merit. Som lite mer erfaren läsare av svensk smallpress-sf kan jag konstatera att innehållsförteckningen mestadels innehåller kända namn. Av de 13 författarna är åtminstone 8 kända från Catahya-antologier, Schakt, Mitrania eller andra liknande publikationer.
Ian McDonalds senaste roman The Dervish House följer mönstret hos de två föregående genom att utspela sig på en för oss svenskar exotisk plats där sf-romaner sällan utspelar sig. I det här fallet handlar det om Istanbul år 2027, en stad som fått ett uppsving i och med att Turkiet lyckats komma med i EU och dess strategiska placering på Bosporen på gränsen mellan Europa och Asien.
Jag skrev om Underground som marknadsföringsfenomen häromdagen. Nu har jag läst den så att jag kan säga några ord om själva innehållet också. (Jag passade även på att prova på att läsa den på min telefon (en HTC Desire), och det gick riktigt bra.)
För ett tag sedan recenserade jag Anders Fagers novellsamling Svenska kulter och gillade den. Efter det har den har kommit i nyutgåva via Månpocket. Nu kan den bli din!
Till en liten fiskeby på Island kommer en vinterdag den unga flickan Salka Valka och hennes mamma med båt. De är på väg söderut, men deras pengar är slut och de hoppas kunna hitta jobb här ett tag för att senare resa vidare. De får temporärt bo på frälsningsarmén en natt medan de går runt hos de mer prominenta invånarna i den här byn, i hopp om att hitta ett mer permanent boende och framför allt något jobb.
De här dikterna känns tyvärr lite blaha. Jag kan inte säga att de är direkt tråkiga, men de var inte heller något som kändes fantastiskt. Om man ska säga något om hela samlingen så får det bli att den relativt ofta gör skäl för titeln elegi, för rätt många av dikterna har ett lite vemodigt och tillbakablickande anslag. Flera av dem är hyllningar till andra personer, några som jag känner till, andra för mig okända. Till den gruppen hör för den delen den enskilda dikt som jag tyckte bäst om, "Hon skrev i mörkret", som är en hyllning till nobelpristagaren Nelly Sachs:
När man läser En ensam människas bibel är det lätt att dra slutsatsen att det här är en väldigt självbiografisk bok; huvudpersonen är en exilkines som bor i Paris och skriver om sina upplevelser under kulturrevolutionen i Kina på 1960-talet, samtidigt som han tillbringar mycket tid i hotellrum under diverse litterära arrangemang. När man börjar närma sig slutet framgår dock att det kanske inte är så enkelt, eftersom ett av kapitlen består av att författaren i boken argumenterar med sig själv om huruvida huvudpersonen i boken han skriver är han själv eller inte.
Jag läser just på John Ajvide Lindqvists facebooksida att han snart kommer ut med en ny bok igen, fastän det inte var länge sedan Lilla stjärna kom ut. Den här gången är det dock inte en roman utan en samling med både noveller och andra texter. Exempelvis kommer Tindalos ut i en tillgänglig utgåva (tidigare har den gått som julföljetong i DN). Helt klart något att se fram mot i vintermörkret!
I Century: 1910 hoppar handlingen tillbaka till ungefär samma tidsperiod som tidigare, men nu som titeln antyder strax efter sekelskiftet. Det börjar bli lite oroligt i London eftersom en mordvåg drar genom staden - kan det vara Jack the Ripper som är tillbaka?
Det här är det tredje albumet i serien som gavs ut, men om jag har förstått rätt så är tanken att man ska kunna läsa det fristående. Jag misstänker att det är lite si och så med hur bra det går, dock. Den som inte läst de tidigare albumen kommer nog att bli rätt förvirrad ibland.
