onsdag, april 28, 2010

2010-24: Lars Jakobson: Vännerna

Vännerna utspelar sig, liksom Jakobsons tidigare I den röda damens slott ungefär i nutid, men i en alternativ nutid där händelserna de senaste åren inte riktigt stämmer med vår värld. Den väsentliga skillnaden här är Janis Rokka, en baltisk invandrare som blir industrimagnat av stora mått, så till den grad att han ger sig på att skapa ett privat folkhem. Detta konkretiseras nästan in absurdum när han låter bygga en byggnad i form av en gigantisk byst av Per Albin Hansson. Denna konstruktion gör förvånansvärt lite våld på kartan, eftersom Jakobson väljer att placera den i Kymlinge, en tänkt förort till Stockholm där det i vår värld var tänkt att byggas ett administrativt centrum för diverse statliga myndigheter men slutade med en tunnelbanestation som visserligen finns kvar men är ligger öde, strax söder om Kista.

Vännerna är i allra högsta grad en roman som är förankrad i nutiden; den diskuterar ingående exempelvis papperslösa flyktingar och den förfallande åldringsvården, men kanske framför allt övervakningssamhället med FRA i spetsen. Det är värt att notera att "diskuterar" verkligen är rätt ord att använda här; ibland undrar man om det är en roman eller en lång essä man läser. Jakobson backar inte för att stoppa handlingen totalt och filosofera eller berätta bakgrund i tiotals sidor i sträck. Samtidigt så berättas allting ur en synvinkel som är konsekvent med personerna som förekommer i boken. Här finns ingen insmickrande exposition för att låta läsaren veta vad som hänt, utan det får man lista ut genom att läsa mellan raderna och lägga pussel med de informationsbitar man samlar på sig allt eftersom.

Jag roade mig med att titta lite på recensioner i dagspressen (DN, SvD, GP, Expressen) och man kan notera att alla recensenter verkar ovana vid det här greppet att läsaren får pussla ihop bakgrunden själv. Tyvärr kan man också se hur alla skribenterna kämpar med att kalla den här romanen något annat än science fiction, samtidigt som de har svårt att kringgå ämnet (det är ingen tvekan om att boken är science fiction, en genre som Lars Jakobson är väl förtrogen med). Den intressantaste kullerbuttan här hittar vi i GP:
Lars Jakobsons romaner har inslag av science fiction utan att för den skull vara science fiction-romaner. Han tar något som verkar bekant, ändrar det en smula och drar ut konsekvenserna ett snäpp in i framtiden.


Jakobson får väl sägas vara rätt unik i den svenska litteraturen genom att han å ena sidan står stadigt i finlitteraturen, samtidigt som han skriver bok efter bok som utan tvekan är science fiction, och dessutom själv är tydligt insatt i genren. Men visst, det måste erkännas att det finns nivåer även här. Jakobson må vara en klart lysande stjärna på den svenska sf-himlen men det vore ju synd att säga att den är speciellt tätt befolkad (tyvärr!). Jag vill inte på något sätt säga att Vännerna är en dålig bok, men den saknar det lilla extra för att nå den absoluta toppen. Framför allt är det visionen som brister.

Någon av de andra recensenterna skrev något i stil med att Jakobson skrev en science fiction om dåtiden, och det ligger mycket i det. Hans forte är att skruva nutiden lite genom att ändra om i historien, i det här fallet genom införandet av Janis Rokka, hans affärsimperium, hans övervakningssystem, och till slut försöken att överföra hans medvetande till något slags artificiell intelligens. Allt det här är väl gjort (liksom prosan i sig, naturligtvis). Jag tycker mig däremot se att Jakobson hittar på en handling och någon gång ibland ser sig om på nätet för att se vilken nutida företeelse han kan passa in, vilket leder till något pliktskyldigt nämnande av YouTube eller liknande. Författare som Cory Doctorow tar det hela ett steg längre och ser till att skapa hela nya trender på nätet och låter dem hjälpa till att driva boken framåt. Det känns tydligt att Jakobson inte är intresserad av det, men samtidigt känns det som att de delar av hans nutid som inte direkt påverkar handlingen och därmed är intressanta för honom lämnats påtagligt i sticket och känns omoderna; det känns inte som att alla delar av hans nutid passar ihop med varandra.

Den tidigare nämnda känslan av essäer förstärks även av att texten här och där blandas upp ned diverse citat. Jag har inte kollat, men det verkar vara en blandning av äkta och fiktiva citat. Rätt ofta är de ordnade så att några av dem bildar grupper som kommenterar varandra, men naturligtvis är de även relaterade till romantexten kring dem. Man associerar lätt till Sam J. Lundwalls King Kong Blues, även om det här citaten inte är lika absurda.

Jag tycker att Vännerna är ett imponerande romanbygge, och det är modigt att producera en sådan bok i det kulturella klimat som råder. Istället för att fjäska för läsaren med romanser och drivande handling tvingar Jakobson läsaren att jobba. Jag ska inte säga att boken är helt utan invändningar, men den är definitivt värd att läsa!

Lars Jakobson: Vännerna
Albert Bonnier, 2010
512 sidor
ISBN: 978-91-0-012259-1

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

torsdag, april 22, 2010

2010-23: Adam Roberts: Yellow Blue Tibia

1946 kallar Stalin till sig ett antal sf-författare. Han är övertygad om att USA kommer att besegras om bara ett par år och känner att kommunismen behöver en ny fiende. Han ber dem skriva ihop en historia om en invasion från yttre rymden som sedan ska presenteras som fakta. Efter ett tag får de reda på att de ska sluta skriva, glömma vad de skrivit och ens att de sett varandra, och bara återgå till sina tidigare liv.

Resten av boken utspelar sig ett par årtionden senare och följer en av författarna, Konstantin Skvorecky. Nu hävdar han att det som de hittade på för ett par decennier sedan håller på att hända på riktigt.

Yellow Blue Tibia är en roman om en invasionen av utjordingar, men man ser egentligen aldrig till några utomjordingar. Det är inte de som är det väsentliga, utan spelet runt omkring. I den första delen är det naturligtvis Stalin som står i centrum, med sin totala makt och oförutsägbarhet. Den här biten är rätt skoj, om än ganska kort.

I resten av boken väver sedan Adam Roberts ihop utomjordingar, Chernobylkatastrofen, L. Ron Hubbards död och de sista åren av sovjetimperiet till en rätt underhållande soppa. Det kanske inte är riktigt trovärdigt hela vägen, men å andra sidan tar den här boken sig själv på precis lagom mycket (lite) allvar för att det inte ska vara något problem med sådana detaljer.

Jag hade tidigare bara läst den tråkiga Salt av Adam Roberts och var lite rädd för att den här boken (som jag läst för en bokcirkel) också skulle vara trist, men här visar Roberts en helt annan sida. Här finns humor, om än tidvis av en rätt svart sort, och vissa avsnitt är riktigt dråpliga.

Adam Roberts: Yellow Blue Tibia
Gollancz, 2009
326 sidor
ISBN: 978-0-575-08357-8

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

måndag, april 19, 2010

2010-22: Anders Björkelid: Eldbärare

Eldbärare är uppföljaren till Ondvinter och den andra av planerade fyra delar i serien "Berättelsen om blodet".

Syskonen Sunia och Wulf står fortfarande i centrum för handlingen, men de har inte längre samma täta band till varandra som i den förra boken (som delvis berättades i "vi"-form); i själva verket resonerar Wulf här en del om varför bandet mellan dem inte är lika starkt och vad det leder till.

När den förra boken slutade befann sig syskonen på något magiskt sätt inuti en domarring utan möjlighet att komma ut; något som de i den här boken lyckas med. De får ett uppdrag att bege sig till en stad (ett fenomen som de bara hört vaga rykten om) för att tända en eld, men det visar sig att livet i staden inte alls är som det de är vana vid. Till att börja med håller de på att inte ens bli insläppta. När de kommer över det hindret fastnar de istället i en labyrint av hovprotokoll där de förväntas skicka ansökningar om att få tillåtelse om att skriva brev för att presentera sig så att de ska kunna ansöka om audiens hos den de vill träffa, och liknande. Wulf har visserligen problem att anpassa sig till hovprotokollet (han är den pratsamma och utåtriktade i syskonparet, men här förväntas det att kvinnorna är de som talar för sig), men samtidigt trivs han som fisken i vattnet i det stora bibliotek som finns i staden. Sunia å andra sidan har tråkigt och känner sig instängd i staden. Hon får inte ägna sig åt stridskonst vilket är vad hon är bra på, och förväntar sig alla att det är hon som ska föra syskonens talan, något som hon vare sig kan eller vill.

En intressant detalj är att människorna i staden tillbringar en del tid med att spela brädspel, och då menar jag inte bara brädspel av typen schack, hnefatafl eller kvarn som man skulle kunna förvänta sig av hur deras miljö verkar relativt vår historia. De spelar istället stora brädspel med komplicerade regler som verkar rätt lika vår tids krigsspel. Jag misstänker att det någon gång framöver kommer att visa sig att detta mynnar ut i något slags kombination av Ender's Game och A Canticle for Leibowitz.

Det här är en mittenbok i en serie, men jag tycker att den klarar sig ganska bra undan de problemen. Syskonen har mål att uppnå på nära håll (inom den här boken), men gör samtidigt framsteg som tar hela serien framåt. Man ska nog inte läsa den här boken fristående, men för den som läste den förra delen när den kom ut så är det inget problem att hänga med. Det som hände i den förra boken är fortfarande relevant, men i och med förflyttningen till en annan miljö så känns det här i viss mån som en ny historia och inte bara "lite till".

Vad som däremot hänger ihop är Anders Björkelids världsbyggande. Det känns fortfarande fräscht, och trots att han förlitar sig på något som liknar profetior här och där så känns det inte så mossigt som det lätt blir; mer som ett omkväde som går genom boken. Så här halvvägs i utgivningen ser den här serien väldigt lovande ut. Jag hoppas att det håller hela vägen i mål, då har vi en framtida klassiker här.

Anders Björkelid: Eldbärare
Natur och Kultur, 2010
387 sidor
ISBN: 978-91-27-12114-0

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

lördag, april 17, 2010

Uppcon 2010

Jag hade tänkt mig att jag skulle skriva något om Uppcon 2010, men det verkar inte som om det blir av. Ni får hålla till godo med lite bilder på cosplayare istället.











Jag har fler bilder från Uppcon.

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

torsdag, april 01, 2010

Kvartalsrapport 1, 2010

Under det första kvartalet 2010 har jag läst ut 21 böcker, och det finns en klar gemensam nämnare i form av Neil Gaiman. Förutom fem delar av Sandman (de första fem läste jag före nyår) har jag även läst en bok om Sandman-serien samt Kyrkogårdsboken.

På det hela måste jag säga att det här varit ett bra läskvartal. Sandman är ett magnifikt verk och framstår som periodens höjdpunkt, men även flera av de övriga böckerna jag läst har varit bra: The City & the City av China Miéville, Head Games av Joe Hill, Vinterträdgården av Christine Falkenland och Människor helt utan betydelse av Johan Kling.

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se