onsdag, januari 30, 2008

Hur kan den traditionella bokhandeln överleva?

Det började med att DN rapporterade om att bokförsäljningen visserligen fortsätter att öka, men att den traditionella bokhandeln får kämpa för att ligga kvar på samma nivå som tidigare. Ökningen kommer från näthandel och stormarknader. Jag kommenterade det hela här och har för den delen berört ämnet tidigare här, här och här.

Även Ylva på "Läser och funderar" har sett samma artikel och skrivit en kommentar där hon argumenterar för att man bör stödja riktiga bokhandlar istället för att handla böcker på nätet eller på stormarknader. Kanske borde man rent av införa reglerade priser på böcker, skriver hon. och reflekterar
Men jag är tämligen säker på att merparten av bokköparna lik förbannat gärna vill att det ska finnas bokhandlar i stan att ströva runt i. För det är ju så trevligt, inte sant? I GP-artikeln står att många kunder inte känner igen sig när de kommer in i affärerna utan "upplever att böcker numera slåss om utrymmet med presentartiklar av olika slag". Tro fa-an det! Vad ska de göra? Om böcker inte är tillräckligt utan folk handlar på annat håll är man kanske mer eller mindre tvungen att ta in andra varor - för att överleva!


I kommentarerna till hennes inlägg har diskussionen sedan varit livlig om ifall man bör gynna riktiga bokhandlare eller om man ska ge sina pengar till internetbokhandeln som har större sortiment och lägre priser.

I en kommentar skriver Ylva själv
personligen betalar jag hellre mer för en vara, vilken som helst: mat, cd-skivor, kläder, som jag köper i en trevlig (ergo mindre, specialiserad och inte bara pallar med grejer utsatta på ett betonggolv) butik, än mindre för något jag handlar på en stormarknad. Men det är ju jag, det.

Det här tror jag är centralt för bokhandelns möjlighet till överlevnad i framtiden när allt fler människor blir bekväma med att handla saker över nätet. Man måste erbjuda något som inte går att få via nätet. En trevlig butik är helt klart en sådan sak. Jag tror att den modell som finns i exempelvis USA där en bokhandel kan ha ett kafe inuti sig och en massa läsplatser är en sådan väg framåt. En annan sak bokhandeln kan göra är att erbjuda evenemang som har anknytning till böcker. Boksigneringar av författare är en uppenbar sådan sak, men det finns mycket annat: poesiuppläsningar, intervjuer av författare, debatter om olika ämnen utifrån någon aktuell bok och så vidare. Se till att ha en lekhörna så att även de med barn kan stanna mer än en minut i lugn och ro och titta på varorna istället för att känna att barnen river affären. Varför inte en bokcirkel där man diskuterar en speciell bok eller författare vid varje träff?

En annan sak som bokhandeln kan konkurrera med gentemot internethandeln är kompetens. Calliope på "Calliope books" har skrivit en kommentar till det hela på sin blogg och tar SF-Bokhandeln som exempel. De har en speciell sits på flera sätt: dels ägnar de sig åt ett specialområde av litteraturen och kan därmed skaffa sig ett kompetensövertag eftersom de faktiskt har personal som vet något om vad de säljer, och deras ämne är dessutom smalt nog för att de ska kunna ha ett sortiment som är mer heltäckande än de vanliga nätbokhandlarna. För att få tag i science fiction eller fantasy som SF-Bokhandeln inte har måste man söka sig till utländska nätbokhandlar som Amazon och det tror jag att i alla fall en del drar sig för. Dessutom har SF-Bokhandeln fördelen att vara både en vanlig bokhandel och en nätbokhandel. Jag som bor utanför Stockholm kan beställa från dem medan den som har vägarna förbi Stockholm kan gå i hyllorna och plocka själv. Deras butik är även lagret för deras internetbokhandel. Det här fungerar. SF-Bokhandeln är en av Sveriges mest lönsamma bokhandlar och har på senare år öppnat filialer i både Göteborg och Malmö.

För egen del så kan jag inte säga att jag gynnar någon speciell bokhandel. Jag får tag i böcker på massor med sätt: vanlig bokhandel, nätbokhandlar, recensionsexemplar, antikvariat, och så vidare. Visst är det en speciell känsla att gå runt och botanisera i en riktig bokhandel, men om jag måste välja en sorts bokhandel som min favorit väljer jag nog faktiskt ett antikvariat. Jag tycker att det är trevligt med böcker som har en historia och en personlighet; där man kan känna tidigare läsares ande sväva över boken medan man läser dem.

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

tisdag, januari 29, 2008

2008-10: Lennart Ramberg: Kyoto och fjärilarna

Den här boken presenterar sig som en "miljöthriller", och som de flesta thrillers alternerar handlingen mellan flera huvudpersoner. Här finns tre huvudspår: Kimi som är forskare i klimatvetenskap och håller på med experiment på Spetsbergen, miljöorganisationen Serve Earth som är på väg till Spetsbergen för att göra ett reportage, och ett aluminiumsmältverk i Sibirien.

Kimi har problem med sin forskning som inte kommit någon vart på tre år. Som om inte det var nog har hans handledare Emil Planck försvunnit utan att lämna några spår, och nu måste han slutföra deras experiment med att mäta växthusgasen fluormetan högt upp i atmosfären över Spetsbergen. Tidigare mätningar gjorda av Planck har visat på kraftigt förhöjda halter, och tanken är att Kimi nu ska bekräfta detta.

Planck har bjudit in Serve Earth till forskningsstationen, men när de väl är på väg är han försvunnen och Kimi har inte koll på vad syftet med deras besök egentligen är. Det hela slutar med att han följer med på deras båt mot Sibirien för att spåra varifrån utsläppen av de växthusgaser han försöker mäta kommer.

Rent thrillermässigt fungerar boken rätt bra. Den är lättläst och medryckande skriven utan några allvarliga vårtor, även om jag är lite skeptisk till realismen på ett par ställen. När Kimi ska utföra sina mätningar skickar han upp mätinstrument med ballong och sedan släpps de ner igen i fallskärm. Instrumenten rapporterar sin position med GPS för att han ska kunna ge sig ut för att hämta dem. Det låter ju gott och väl, men det här är Spetsbergen, och det är ingen gästvänlig miljö. Här behöver man ha med sig gevär för att gå från ett hus till ett annat för att värja sig mot isbjörnarna, men trots det är tanken att Kimi ska ge sig ut åtskilliga mil på skoter ensam för att leta efter sina instrument. Förutom isbjörnar har han även snöstormar och sprickor i isen att ta hänsyn till. Jag har svårt att tro att någon skulle planera för en ensamexpedition på det sättet. Han behöver dock inte göra utflykten ensam eftersom Serve Earth anländer. En av deras aktivister anmäler sig som frivillig att följa med, och hans enda orostanke kring det är vad hans flickvän ska tänka om att han ger sig ut på en tältexpedition med en okänd kvinna (en högst relevant oro, visar det sig).

En sak som ofta stör mig med thrillers och deckare är att författaren hittar på en handling som leder till biljakter, explosioner och andra händelser som märks tydligt, men det är väldigt sällan som några oskyldiga förbipasserande råkar se de underliga saker som händer och ställa till det för huvudpersonerna, och oftast brukar heller ingen oroa sig för sådant. I den här boken är det för en gångs skull ingen risk för sådant eftersom handlingen utspelar sig på Spetsbergen, i en avlägsen avkrok i Sibirien och på en liten båt. Risken för slumpmässiga förbipasserande är rätt liten. Det är inte riktigt ett slutet rum som i en klassisk deckare, men näst intill.

Alla inblandade är upptagna av fluormetanets vara eller inte vara. De på aluminiumsmältverket försöker dölja de utsläpp de gör för att inte störa sin kommande börsintroduktion, Kimi försöker mäta och dokumentera vilka halter som faktiskt förekommer och Serve Earth är på jakt efter ett miljöscoop. Deras motiv är helt olika, men den osynliga gasen högt uppe i atmosfären intresserar dem alla. Det förekommer en hel del tekniska förklaringar av vad Kimi egentligen sysslar med i sina mätningar, hur smältverket producerar olika gaser, hur aktivisterna och Kimi försöker spåra utsläppen de mäter mot källan och så vidare. Jag kan inte bedöma om allt det som beskrivs är tekniskt korrekt, men för mig som inte är specialinsatt så låter det i alla fall rimligt, och mer än så begär jag inte egentligen av en thriller.

Lennart Ramberg: Kyoto och fjärilarna
Kabusa Böcker, 2007
303 sidor
ISBN: 9173550159
ISBN13: 9789173550154

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,

Sveriges första deckare?

När jag var på Bokmässan i höstas pratade jag med några som återutgett vad de hävdade skulle vara den första svenskskrivna deckaren - Stockholmsdetektiven (1893) av pseudonymen "Prins Pierre". Jag tyckte inte att den lät så spännande då, men SvDs artikel gjorde mig faktiskt mer intresserad av att läsa den. Jag får ju faktiskt erkänna att förra gången jag försökte mig på en tidig svensk deckare (Löjtnant von Sterners detektivbragd av Otto Witt från 1914) så var det en positiv överraskning.

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

måndag, januari 28, 2008

Bokkollo

Nu har jag anmält mig till bokhoras bokkollo. Det låter lite grand som en sf-kongress, fast med bättre mat och mindre program.

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,

2008-9: Johan Tell: 100 sätt att rädda världen...

Den här boken kan man utan vidare läsa ut utan att ens te hinner kallna, för det är inte mycket text i den. Det är dock bättre att ransonera läsandet, så hinner man fundera lite på innehållet i det man läser också.

De 100 sätt att rädda världen som titeln talar om tar formen av 100 handfasta tips om vad vem som helst kan göra för att ge en bättre miljö. Enstaka tips fungerar inte för alla eftersom de handlar om exempelvis trädgård eller bil, men de allra flesta gäller verkligen alla.

Enstaka tips kan kännas lite konstiga men bara ett (som Camilla redan nämnt) känns direkt fel. På det hela taget är tipsen både vettiga, genomförbara och väl motiverade.

Naturligtvis kan inte en ensam person rädda världen, oavsett hur mycket KRAV-märkta matvaror man köper. Det är också det första boken påpekar, och för att understryka vad det verkligt viktiga man kan göra för att åstakomma något är så är den första punkten i boken "Ring en politiker".

Om man läser boken i ett svep kan man säkert känna sig lite överväldigad, men jag har läst den i småportioner och tycker att den gav en fin skjuts i motiveringen för att faktiskt försöka förbättra hur jag påverkar miljön. En del punkter uppfyller jag redan (jag handlar KRAV-märkt, jag cyklar till jobbet, jag använder ingen hårgelé eller andra kosmetiska produkter, jag dricker kranvatten istället för flaskvatten) medan det finns andra som jag kan förbättra (jag har inte ringt någon politiker och sagt vad jag tyckt, jag har inte letat efter miljömärkta datorer (men däremot köpt begagnat), jag flyger en hel del (om än i jobbet, så det är inte bara mitt beslut), jag är dålig på att äta årstidens produkter).

Den här boken är både intressant och nyttig på samma gång. Läs den och fundera på vad du kan göra för miljön!

Camilla har också skrivit om boken.

Johan Tell: 100 sätt att rädda världen...
Bokförlaget Max Ström, 2007
opaginerad
ISBN: 9162285149
ISBN13: 9789162285142

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,

Johan Staël von Holstein skakar om Statens Kulturråd

Häromdagen skrev jag om hur vissa försöker kräva att förlagen ska satsa på olönsamma diktsamlingar med lika stor entusiasm som storsäljande deckarförfattare enligt något slags rättvisetänkande.

För att fortsätta på det spåret kan jag peka på en artikel i SvD om hur Statens Kulturråds nye ledamot Johan Staël von Holstein retar gallfeber på många genom uttalanden som "Det går alltid att sätta ett pris på kulturen" och "Hellre hiphop än opera och gamla kopparstick". Jag förstår att han retar många, inte minst genom att sakna klassisk bildning och inte ens skämmas för det, men samtidigt får man nog säga att någonting i den här stilen måste göras. Om en kulturpolitik ska kunna få bred förankring hos folket (det vill säga hos dem som i slutänden ska betala för den) så måste den också ha någon koppling till folkets åsikter.

Under bra många år har ytterst smala kulturyttringar som opera dragit in stödpengar på något slags gamla meriter. Jag säger inte att det är fel att det ges stöd till opera, men jag håller absolut med om att hiphop i lika hög grad är kultur och dessutom i mycket högre grad en kulturyttring som talar till dagens människor.

Johan Staël von Holstein har också sagt att han inte tycker att tidskrifter som står allt för långt till vänster bör få kulturbidrag. Man kan väl gissa att han inte är helt överens med att den omstridda tidskriften Mana till slut får behålla sitt utgivningsstöd.

Alldeles bortsett från von Holsteins exakta åsikter så tror jag att en debatt som denna i grund och botten är bra. Kulturinstitutioner som Statens Kulturråd är allt för anonyma, så om en debatt som denna kan få folk i gemen att engagera sig i kulturpolitiken så är det definitivt en fördel.

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,

Boken överlever i internetåldern

Trots ökande konkurrens från teve, film, internet och datorspel så håller boken ställningarna. Försäljningen av böcker ökade med 4.1% 2007 jämfört med 2006. Det vore trevligt om vi på samma sätt kunde se en ökning i antalet personer som läser böcker, men där är trenden tyvärr inte lika positiv.

När vi ändå talar om försäljningsökning så kan jag även passa på att notera att det snart är dags för bokrea igen, vilket rimligen ger bokbranschen ännu en skjuts framåt. Själv måste jag tyvärr säga att jag tycker att rean blir allt mindre intressant, även om jag ännu inte sett årets reakataloger.

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

söndag, januari 27, 2008

Basketmamma med förkärlek för julkalendrar

Veckans bloggintervju handlar om Lotten som skriver om allt från litterärt kluriga pyssel i julkalenderform till fynd i diskmaskiner.

Vem är du?

Mest är jag mamma till fem. På delad andraplats kommer: basketspelare, skribent och utbildare. (Jadå, jag är hustru och moster, tv-tittare, bokläsare och matlagare och lite annat också, men det är liksom självklart.) Jag skulle egentligen vilja tillägga "skådespelare" till denna uppräkning, men det är alldeles komplett och på tok för osant.

Nämn något som du verkligen letar efter i böcker.

Jag letar inte. Däremot blir jag nöjd och glad om humor, ett vackert språk, spänning och briljans dyker upp bland sidorna. Men letar gör jag verkligen inte. ("Briljans" får man definiera lite som man vill, eller hur?)

Nämn en egenskap som du verkligen inte vill se i böcker du läser.

Dåligt språk. Huäääääärrrrk. Det kan vara en dassig översättning eller bara en tafflig svensk författare -- jag klättrar upp på mina höga hästar och slutar läsa efter ungefär tre sidor även om det är en bestseller som mina vänner har rekommenderat och författaren i intervjuer verkar vara en sympatisk person. Det finns ju liksom några andra böcker här i världen.

Med tanke på att du är en av personerna bakom Språkpolis och håller kurser om språk och skrivande så är det kanske inte så förvånande att språk är viktigt även när du läser. Har du något språktips att bjuda på som du tycker att många bloggare behöver?

Bara det allra enklaste: STOR BOKSTAV OCH PUNKT, för böveln!

Varför bloggar du?

Det är min skrivträning. Tanketräning också, förresten. Min kontaktannons. Min ventil. Min hobby. Men först och främst har bloggandet gjort mig till en mycket snabbare skribent. Med självförtroende.

Rekommendera tre bra bloggar om (mestadels) böcker.

En annan sida är den enda renodlade bokblogg jag följer kontinuerligt förutom din egen. Men Andreas Ekström rapporterar om sitt försök att läsa alla nobelpristagare -- det tycker jag är intressant.

Vilken/vilka böcker läser du just nu?

Ingen! Eller fjorton. På min sänghylla står tjugotre, varav många är av den där sorten "läs-lite-nu-och-läs-lite-mer-om-ett-tag". Men jag kan ju nämna "The Essential Dave Allen" "The Beatles Diary", "Lingonben" av Povel Ramel samt "The Amorous Busboy of Decatur Avenue"av Robert Klein. (Nej, jag läser inte mer på engelska än svenska ... men just nu råkar det se ut så här.)

I Annika Bryns Den sjätte natten förekommer en anställd på ett advokatkontor som heter Lotten Berg. Sammanträffande eller samma fenomen som här?

Det är ett sammanträffande eller ett tecken på något eller bara ödet: den skrevs långt innan jag träffade Annika Bryn. När jag läste "Den sjätte natten" vande jag mig aldrig -- Lotten är ju mitt namn, det kan ju ingen annan heta. Precis som att ingen annan ju kan fylla år på min födelsedag, för den är ju min. (Moooget.)

Jag vet att du bloggar, skriver kåserier och håller föreläsningar. Har du provat att skriva skönlitterärt också?

Nej. Men jag skulle gärna! Fast jag skulle behöva en mecenat om jag skulle ge mig på något sådant. Eller ett förskott på sisådär en miljon. Äh, vi säger väl två?

De senaste tre åren har du gjort julkalendrar där du skrivit som om du varit någon annan och sedan låtit andra gissa vem. Berätta gärna lite mer om det här projektet. Har du använt författare som du redan varit bekant med eller läser du in dig på helt nya namn?

Jag läser in mig på nya, för mig obekanta författare och tar gamla bekantingar huller om buller. Vissa går bara inte att få till, jag kan inte förmå mig att göra dem mystiska -- Tove Jansson är en sådan. Hur jag än bär mig åt, riktigt hör man hennes röst i varje ord. En som var enkel (och jätterolig!) att hemlisblogga var Jan Guillou. Fast allra, allra helst hade jag velat sitta och göra parodier på de riktigt usla författarna. Varje dag. (Nej, inga namn här, jag har förtalat henne färdigt nu.)

När det gäller Julkalendern, är den totalt uppslukande. Jag kan nästan inte föreläsa eller redigera under december (inte bra för firman, jag vet) för att hemlisbloggarna tar tid och alla gissningar måste följas upp och utförliga facit skrivas. Och det är underbart.

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,

torsdag, januari 24, 2008

2008-8: Gabriela Mistral: Dikter

Årets första nobelpristagare blev en poet, och Gabriela Mistral visade sig vara en ovanligt lättläst sådan. Hon skriver om jordnära ämnen som kärlek (ofta till barn och familj) och natur, och på ett lättillgängligt sätt.

Mest gripande tycker jag är de intensiva prosadikterna "Mödrarnas sånger" som skildrar en moders kärlek till sina barn, de flesta av dem om mycket små eller rent av ofödda barn. Både den här gruppen dikter och de övriga är genomgående känslofulla; allt från den gränslösa kärleken till barnen till desperationen hos någon som ser sin älskare försvinna med en annan.

Gabriela Mistral: Dikter
Norstedts, 1945
Översättning: Hjalmar Gullberg
87 sidor

Mitt nobelprojekt.

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,

Diktsamlingar utan läsare, vem ska köpa dem?

Dagens DN skriver om hur det i dag kan ta flera år från det att en diktsamling antas av exempelvis Albert Bonniers förlag tills den verkligen ges ut. Detta gör att författarna mycket väl kan vara klara med ytterligare en bok innan den förra ens hunnit komma ut.

Ett problem med detta är att eventuella samtidsreferenser i texten kan vara svårare att uppfatta när boken väl utkommer flera år efter att texten skrevs. För att slippa de här väntetiderna ser sig en del författare om efter andra förlag eller publicerar sig på flera förlag.

En av de som hamnat i den här publiceringskön är Mats Söderlund som också är ordförande för Författarförbundet. Han ser det som att storsäljarna prioriteras som en effekt av kommersialiseringen av bokbranschen.

Ungefär här tycker jag att det är läge att ta ett steg tillbaka och fundera på vad han egentligen säger. Det är ett problem att de författare som säljer många böcker publiceras på bekostnad av de som säljer färre böcker. Mhm. Om det har undgått Söderlund så är bokförlag rätt ofta företag som har ägare och anställda. De behöver dra in pengar för att kunna betala lönser. Om man behöver få in pengar för att få ekonomin att gå ihop så går det inte att säga att man ska prioritera smala utgivningar framför storsäljarna. I första hand måste man ge ut saker som säljer, för om man inte gör det så kommer man inte att ha några pengar för att ge ut någonting alls, säljande eller inte.

Borde då alla förlag koncentrera sig på att ge ut Liza Marklund, Jan Guillou och J. K. Rowling? Vore det ett problem, och i så fall för vem?

Naturligtvis får vem som helst skriva vilka böcker som helst. Det finns däremot ingen som helst rättighet för någon att få sina texter utgivna, oavsett hur brännande intressanta eller sublimt välskrivna de är. För att en text ska bli utgiven krävs det antingen att författaren får den antagen av ett förlag eller att författaren själv står för den ekonomiska risken för utgivningen.

"Visa mig några andra råvaruleverantörer som behöver vänta två tre år på att få betalt." säger Mats Söderlund. Precis som på alla andra marknader är det tillgång och efterfrågan som styr bokmarknaden, och på den svenska poesimarknaden är uppenbarligen tillgången större än efterfrågan. Det står Söderlund naturligtvis fritt att trycka upp sin diktsamling själv för egna pengar och håva in vinsten direkt. Om det nu blir någon vinst. De författare vars böcker inte tjänat in sina kostnader är antagligen inte speciellt pigga på att kompensera förlaget för mellanskillnaden.

För att ta en analogi till musikbranschen känns Söderlund som någon som i dag står och kräver att produktionen av LP-skivor och rullband måste öka.

Bokhora beklagar de "skamligt långa utgivningstiderna" och avslutar med att fundera över varför poesin har så liten läsekrets och vad man ska göra åt det. Kanske ta med en diktsamling som gåbortpresent istället för en blomma?

"Vi har fått en utpräglad indiekultur inom ny svensk lyrik, med festivaler och småförlag. Det är jätteroligt, men i slutändan kan det bli ett demokratiskt problem. Poesin når inte ut till lika många läsare. Jag vill inte marginalisera mig", säger poeten Anna Hallberg. Stora förlag har antagligen lättare att sälja in sina böcker till bokhandeln, men i dagens samhälle där allt fler söker på internet blir det bara lättare för småförlag att synas själva. Ett litet förlag som riktar sig mot en liten och välavgränsad kundkrets som poesiläsare eller sciencefictionläsare kan ägna allt sitt krut mot att marknadsföra sig till just de läsarna istället för att som de stora förlagen prata med alla. Att vara liten behöver inte vara en nackdel; det kräver däremot att man känner sin målgrupp.

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

onsdag, januari 23, 2008

Nabokov, hamletslarv och fildelning

I dag lyckades SvD vara ovanligt intressant. I en och samma spalt hittade jag detta:

  • I en kort notis uttalar sig Dimitri Nabokov om sin far Vladimir Nabokovs sista och opublicerade bok The Original of Laura. Han säger att fadern ville att manuskriptet skulle brännas och antyder att han tänker göra det. Även Frans Kafka ville att hans manuskript skulle förstöras, men hans vän höll inte det löftet, till världslitteraturens fromma.
  • Dramatenchefen Staffan Valdemar Horn Holm är uppenbarligen ännu en av de här människorna som inte fattat att saker kan komma bort. Jag har skrivit om sådant tidigare, men Horn Holm behöver inte ens en dator för att tappa bort saker. Istället har han under en flygning blivit av med vad som uppenbarligen är den enda kopian av scenanvisningar och liknande för Dramatens uppsättning av Hamlet som ska öppna i mars och en uppsättning av Fanny och Alexander. Artikeln på nätet utgår från att det är stöld medan pappersnotisen säger att det är oklart om det är stöld eller förväxling. Det står i alla fall helt klart att det är klantigt att förlita sig på en enda kopia.
  • Miljöpartistiska EU-parlamentarikern Carl Schlyter uttalar sig om att han öppnat sajten www.iwouldntsteal.net. Budskapet är att kraven på hårdare tag mot fildelning är ett brott mot den personliga integriteten. Nyheterna på teve rapporterade i går kväll passande nog om en ny utredning om den personliga integriteten som tyckte att den behövde stärkas; ett intressant besked när andra delar av polisen gör sitt bästa för att rasera den med vidsträckt övervakning av fildelare.


Andra bloggar om: , , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , , ,
intressant.se

måndag, januari 21, 2008

2008-7: Bertil Mårtensson: Vingmästarens dotter

Vingmästarens dotter är Bertil Mårtenssons senaste roman, trots att den är femton år gammal. Vid en första anblick ser det ut att vara en fantasyroman, men allt eftersom man läser så börjar det stå klart att det nog i själva verket handlar om en mänsklig koloni som en gång landsatts på en planet av rymdskepp, men senare glömt bort detta. En del antydningar om detta lever dock kvar i form av nu hädiska läror. Ur handlingens perspektiv är detta dock en bisak. Det väsentliga är hur världen ser ut, inte hur den blev som den blev (även om jag gärna skulle vilja veta mer även om det senare).

Den aktuella världen har väldigt långa år, och människorna räknar istället sin ålder i årstider. Människorna är uppdelade i klaner som var och en hör till ett slott. De adliga människor som finns tävlar årligen i en flygtävling med hjälp av sina vingar. Detta är inte något mekaniskt påhitt utan ett slags underligt djur som mest består av ett par vingar och en väldigt liten kropp som håller ihop dem. Ett par vingar är bara halvt medvetna när de är för sig själva, men när de sätter sig på ryggen på en människa utvecklas ett mentalt band mellan vingarna och bäraren. Vingarna släpper människan på kommando, men när de väl träffat varandra så kommer båda parter att känna sig halva utan den andre.

Vingmästarens dotter kretsar runt tre personer. Arys är en flicka som bor hos styvföräldrar och inte vet något om varifrån hon kommer. Hon ser annorlunda ut än de övriga barnen, och de retar henne för att vara häxa. Tamara är prinsessa på ett av slotten. Hon börjar känna sig instängd eftersom hennes föräldrar plötsligen börjar kräva att hon ska uppföra sig enligt traditionen och gifta sig på ett sätt som är bra för slottet, inte med någon hon själv tycker om. Armain slutligen är en pojke som kommer från enkla förhållanden men som får flytta till slottet eftersom det visar sig att han har läshuvud.

Dessa tre barn hamnar efter diverse förvecklingar i en gemensam klass på slottet. Eftersom prinsessan verkar deprimerad bestämmer sig hennes föräldrar för att hon behöver sällskap, och det är ont om jämnåriga. Alla tre barnen har saker som de vill uppnå, men de känner sig alla tre hämmade av sin omgivning. Tamara känner sig tyngd av sitt adliga arv medan de två andra saknar möjligheter just för att de inte är adliga. De smider planer för att utnyttja varandra på olika sätt, men det går inte som de tänkt sig.

Barnen är för den delen inte de enda som känner sig trängda av traditioner och andra påtvingade förhållanden. Några personer börjar utmana traditionerna antingen frivilligt eller för att de blir lurade till det, och det hela utmynnar i en konfrontation där det visar sig att de som stått för vilka de är handlat utifrån sina egna övertygelser får det bra även om de brutit mot någon lag.

Om jag ska ha någon anmärkning mot boken så är det framför allt det: handlingen avslutas på ett tingsmöte, och det känns lite grann som upplösningen i en klassisk Agatha Christie-roman: här nystas alla problem som någonsin förekommit i boken upp och löses på bästa sätt, och det visar sig att personer som gjort fel för att slippa bryta mot sin övertygelse kommer undan på ett snyggt sätt. Jag har inget emot att reglerna i en bok så att säga ändras under färden, men det här slutet kan tyckas väldigt tillrättalagt. Jag tycker dock inte att det är något allvarligt problem. Detta är en snyggt utförd roman satt i en väl genomtänkt värld.

Ytterligare några kommentarer om Vingmästarens dotter finns här.

Bertil Mårtensson: Vingmästarens dotter
Wiken, 1992
360 sidor
ISBN: 9171190635

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,
intressant.se

Bokfemman: Språk

Även den här veckans bokfemma har ett ämne som man får tolka rätt fritt: språk. Jag tänkte prata om fem sorters språk snarare än fem specifika böcker, även om de flesta bara fått ett exempel.

  • Språk som imponansfaktor. Här kan man naturligtvis plocka in en massa konstprosa och dikter, men jag har valt att peka på Christian Böks mycket speciella bok Eunoia. Den består av ett kapitel för varje vokal i engelska. I respektive kapitel börjar vartenda ord på den vokalen. Naturligtvis gör det att texten blir väldigt begränsad, men det går inte att undgå att imponeras över hur naturligt språket trots det låter. Om man inte vet om hur det är konstruerat tar det ett tag innan man inser hur texten är gjord.
  • Språkkrockar. Ett par av de intressantaste böckerna jag läste förra året var Jens Lapidus Snabba cash och Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött som båda innehåller mycket invandrarspråk inblandat i svenskan.
  • Språk för främmandegörande: En möjlighet för sciencefictionförfattare att få läsaren att inse att den värld som beskrivs är en helt annan än den läsaren befinner sig i är att göra språket till ett annat. Den här tekniken användes redan av George Orwells 1984, men ett par nutida exempel som innehåller en del påhittat språk är Cory Doctorows Overclocked och Charles Stross Accelerando.
  • Språk som inte märks utan bara berättar en historia hittar man ofta i deckare, som exempelvis dem av Stieg Larsson eller Liza Marklund. Man kan sätta sig ner och läsa i vad man tror är en kvart och upptäcka att det gått en timme eller mer.
  • Slutligen går det inte att undvika att en del böcker man stöter på innehåller språk man helst hade sluppit. Jag undrar exempelvis varför det ideligen publiceras nya böcker av Björn Hellberg trots hans taffliga språk.


Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

Biblioteksvåld ger mer digitalisering?

Häromdagen gick en stolle med kniv lös på gamla tidskrifter på Kungliga Biblioteket. Just för stunden är det oklart om det var arkivexemplar av tidskrifterna eller om det var dubbletter (KB, tillsammans med några andra pliktbibliotek, ansvarar för att se till att allt som trycks arkiveras i ett exemplar). Man får hoppas att det bara är oklart hos journalisten, för KB har förhoppningsvis koll på vad de lämnar ut till vem.

Det mesta av artikeln handlar om hur en del bibliotek har problem med bråkiga ungdomsgäng och liknande, men som avslutning kommer detta:
Kanske kan de nya digitala möjligheterna vara en lösning på problemen. Gunnar Sahlin vill digitalisera samlingen i högre utsträckning, dels för att skydda det från sabotörer likt 44-åringen, dels för att många skrifter håller på att falla sönder av ­tidens tand.

– Om vi kunde scanna in hela samlingen så skulle vi kunna känna oss säkrare på att skrifterna verkligen bevaras på ett säkert sätt, säger Gunnar Sahlin.

Naturligtvis är det bra för det arkiverade materialet om det som lånas ut till läsare är digitala kopior, eftersom slitaget då minskar. Dock tycker jag att man missar den viktigaste punkten. Ju mer av KBs material som digitaliseras, desto mer av det kan människor komma åt. Det är endast ett fåtal människor som har möjlighet att ta sig till KB och beställa fram saker ur arkivet. Om materialet de vill läsa finns digitaliserat så går det däremot att beställa fram det oavsett var i världen man sitter eller vad klockan är.

Det är trevligt att KB nu verkar tycka att digitalisering är bra. Tidigare har det verkat som om man i första hand sett det som en tänkbar inkomstkälla genom att man skulle kunna sälja de digitala bilderna. Med tanke på att KBs material är insamlat enligt pliktlagen och biblioteket drivs av skattemedel så tycker jag inte att det är så mycket begärt att den som vill ha tillgång till materialet ska få det gratis. Ett argument man försökt med är att det kostar att digitalisera. Visst, men det kostar att ha bergrum också så med det resonemanget borde det vara avgifter på allt man beställer fram. Ett annat försök till argument är upphovsrätten för den som fotograferat av verket, men det håller inte heller. Vid digitalisering handlar det om att ta bilder som är så lika verket man fotograferar av som möjligt. Här föreligger ingen verkshöjd förutom den hos det avfotograferade verket, och den har normalt sett redan gått ut när digitaliseringen sker.

Sätt igång och digitalisera, KB, och låt sedan den som vill göra vad de vill med bilderna!

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

söndag, januari 20, 2008

Den danske flygfisken

Här är en presentation av Knud Larn, science fiction-entusiast från Danmark och bloggare på Den fantastiske flyvefisk. Den här veckans bloggpresentation får också fungera som en lektion i danska. Det är så liten skillnad på danska och svenska när det är skrivet att det inte bör vara något problem att läsa. (När det gäller att förstå talad danska får jag däremot erkänna att jag får problem.)

Vem är du?

Jeg er en akademisk skolet læsehest, velbevandret i dansk, tysk og engelsk sprog, historie og litteratur. Kæmper fortsat med mit franske, men det går bedre. Er gift, har en teenagedatter -- og tre katte.

I vores verden er jeg desuden formand for Science Fiction Cirklen (SFC), Danmarks ældste science fiction forening (grundlagt 1974), skriver anmeldelser og artikler om literatur til diverse magasiner og fanzines. Til og med 2007 udgav og redigerede jeg mit indtil videre 6. fanzine, SCIENCE FICTION -- der nåede at udkomme med 15 numre. Nu går tiden med at lede SFC og redigere bøger med/om genren. Pt arbejder jeg med en Norman Spinrad samling ifbm at Spinrad er GoH på den årlige danske festival.

I den ydre verden får jeg penge for at tale, overtale, presse, lede, hjælpe en forretning med mange tusinde ansatte henimod stadig bedre kvalitet i produktionsapparatet, både i hardware, software og wetware. Omgivet af superdygtige ingeniører, matematikere og ledere bruger jeg min humanistiske baggrund som et wildcard til at udfordre systematiske processer og opstille helt andre scenarier for virkeligheden.

Pengene konverteres til genrens obskure fanzines og gamle magasiner (fra Argentina til Indien, og fra Finland til Syd-Afrika) som stakkes op i mit bibliotek. Et bibliotek, der i disse år antager selvstændigt liv og vokser hurtigere ved donationer end jeg kan nå at købe ind. Jeg tror det er noget med massefylde -- når massen bliver stor nok, tænder stjernen af sig selv og bliver synlig på folks himmel. Ihvertfald er det meget spændende at være midt i... Samlingen ender forhåbentlig som offentlig ejendom under Københavns Universitet.

Nämn något som du verkligen letar efter i böcker.

Noget "nyt", noget svært -- der er mening i, ikke bare dårligt. Jeg vil overraskes i formen, og fascineres af indholdet. Hvad er et menneske? Hvordan agerer mennesket i sin omverden? Hvorfor ser dette menneske denne verden sådan?

Zoran Zivkovics fantastiske fortællinger om små bitte ting har een side af det jeg leder efter. Leg med læserrollen, leg med forfatterrollen, leg med fortælleteknik. Kurt Vonnegut gør det samme bare i et andet setup. Man må slet ikke underkende Kilgore Trouts effekt på læserens sind side efter side. Det er meget flot og sart gjort.

Så leder jeg efter gode ideer, koncepter på fremtiden. Her kan de gamle pulps stadig være med. Trods det formulariske i fortællestilen, emmer de gamle pulps af iderigdom. Mange, rigtig mange af de nye -- og fortælleteknisk LANGT bedre forfattere -- kan slet ikke følge med her.

Et sted hvor genren desværre ikke når de store højder er i selve sprogbehandlingen. Digte kan meget mere her, jeg kan lide at læse digte der bryder nyt sprog frem i sine sætninger. Ord og vendinger der bliver stående i hovedet efter de er født på siden. Skaber ekko. Jeg savner tit denne dimension i science fiction, det meste er frygteligt fladt i sproget -- trods alle de andre kvaliteter.

James Joyce: Finnegans Wake (Faber & Faber 1939) er en af mine yndlingsbøger. Jeg læser den ca. en gang hvert andet år. Bare for at mærke hvad en stor -- en rigtig stor -- forfatter kan gøre ved mig, når han på side 1 tager fat i min hjerne og leger med den, med mine nedlejrede associationer, med min forståelse af fremmedsprog og med hele mit kulturhistoriske overblik -- og først slipper mig på sidste side. Det er stort, det er godt, det er ren hjerneterapi. Mindre kan også gøre det, og gør det ofte, men for forståelsen skyld vil jeg pege på dette ekstreme tilfælde.

Nämn en egenskap som du verkligen inte vill se i böcker du läser.

Jeg hader at spilde min tid. Der er så ufatteligt mange gode bøger i verden, ikke bare nye, men også hele den utrolige mængde af ældre bøger som bare venter på at blive læst, at jeg virkelig kan blive arrig når jeg læser en tekst som ikke er gennemarbejdet, eller som bare ikke er udarbejdet med særligt høje krav til hverken forfatter eller læser. Jeg vil gerne dissekere bøger, læse dem med kniv og gaffel og rigtigt smage på dem. De skal være tilberedt perfekt og anrettet godt. Når der enten sløses med forfatter/redaktør arbejdet, eller decideret tales ned til læseren bliver jeg gal i skralden.

Det værste er ikke den begyndende forfatter med det obligatoriske storhedsvanvid -- de har bare ikke mødt ærlig kritik og det må jeg så -- på en konstruktiv måde -- se at få givet dem. Nej det værste er den kultur-inficering af kunsten, som jeg er vidne til i disse årtier. Når kvantitet bliver kvalitet. Det kan godt være at fodboldkampen havde hele 20 mål. Men hvis de kommer for let -- uden modstand og godt sammenspil, så er kampen bare kedelig, og timerne kunne være brugt bedre. Og ja, nogle forfattere får tydeligt betaling pr ord, at alle de gode ideer drukner i fyld. Andre forfattere har så dårlig hukommelse at de gentager sig igen og igen, tilsyneladende uden at skænke en tanke at læseren faktisk ved det i forvejen. Lidt ligesom journalistisk formidling af videnskab, hvor de samme sætninger gentages op til fire gange i løbet af en halvtimes program -- for at vi rigtig kan forstå det. Se, hvis nu sætningerne havde været varieret og fortalt fra fire forskellige vinkler kunne der have været noget i det. Men som regel er det bare et udtryk for at min hukommelse er langt bedre end journalistens/forfatterens.

Varför bloggar du?

Ja, hvorfor gør man det? Det er meget enkelt: Jeg har et udpræget behov for at gøre min mening gældende. Jeg vil hellere bevæge end bevæges. Det tog et par årtier at spotte at det var dét der var ”galt” med mig ift omverdenen af ”normalitet”, men nu er det jo bare så ligetil. Det er mig, sådan er jeg.

Derfor ønsker jeg at fortælle min mening og dette og hint til omverdenen. Hvad enten det er en boganmeldelse, en analyse, eller en kommentar til en kørende debat. Jeg er også markant interesseret i at samle trådene og formidle andres arbejde. Derfor vil jeg ofte også blogge ved at pege ud i blogspace på interessante steder. En blog er et ufatteligt enkelt medie at dele information i, let at arbejde i, og let at publicere i.

Samme forhold ligger bag min skriverier til diverse fanzines og tidsskrifter, bidrag til andres bøger, og den lille, men voksende, stak af egne bøger. Om det er det akademiske mantra ”publish or perish” (POP) der er indskolet så effektivt i mig fra universitetet ved jeg ikke, men i hvert fald er mit eget mantra ”A blog a day, keeps oblivion at bay” (A BAD KOAB, det er dét jeg er ramt af...).

Du säger att du har ett behov av att göra din åsikt hörd exempelvis genom din blogg. Tycker du att det spelar någon roll för ditt skrivande om du får kommentarer eller inte?

Naturligvis spiller det en rolle! Det er altid rart at få venlige bemærkninger / konstruktiv kritik fra læserne om det man skriver (LOCs), eller møde nogen som er totalt uenige - det kan være meget frugtbart for ens egen erkendelse... Det er også rasende interessant hvis det publicerede skaber en diskussion eller en lille bevægelse i Fandom. Uden at det dog som udgangspunkt skal være polemisk, det jeg blogger. Det er også hjertevarmende hvis nogen skriver en kommentar om at jeg har "skabt forbindelse" mellem en fan og en webside eller til en ukendt bog, etc. Så er formidleren i mig glad. Ganske som i de gode gamle magasindage. Der var LOCs og der var abonnenttallet. I vore dage er abonnenttallet jo nemt, man kan følge med i sin webtrafik og i hvilke IP adresser der kigger med etc.

Rekommendera tre bra bloggar om (mestadels) böcker.

Kun tre? Jeg læser jo et dusin.... Men ok -- det bliver så:

Interstellar Sysctl -- Jeppe Larsens flotte blog. Han er ved at læse sig igennem ”klassikerne”, det er spændende at følge med i hvad den yngre generation mener om bøgerne. Og så ved han noget om podcast etc som ikke er indlært i min opvækst og som jeg derfor skal indlære og holde mig orienteret om. Et godt supplement til den viden jeg selv skaffer mig.

Fanzine.dk -- fordi Janus Andersen læser alle de danske udgivelser som jeg ikke selv når. Derfor er han mit filter -- de bøger han peger på som gode/bedst, er dem jeg selv køber og læser. Ikke alle de andre.

Den tredje og sidste blog jeg vil trække frem her er Matthew Cheney's altid anderledes og forfriskende blog The Mumpsimus - displaced thoughts on misplaced literatures. Desværre har han ikke postet siden 24 december 2007, han er arbejdsramt, men jeg håber stadig han vender stærkt tilbage. Og under alle omstændigheder er hans tidligere blogs fortsat en gennemlæsning værd. Også hans directory af andre blogs bruger jeg flittigt.

Vilken/vilka böcker läser du just nu?

Jeg læser som jeg arbejder -- ved seriel fokusering. Jeg kan lide at skifte tit fra det ene til det andet, have mange ting igang på samme tid, men fokusere på een af gangen. Jeg er mand, så jeg kan ikke multitaske. Men ved denne metode er der altid er dén dér oplevelse af ”nå, ja -- det var dér jeg var, hvor spændende” til indledning. Men jeg har samtidig nogle helt faste rituelle læsetidspunkter hvor der skal læses, ellers er det en dårlig dag.

Tilfældigvis har jeg kun fantastisk litteratur i stakken lige idag, ellers plejer der også at være mikset enten en digtsamling (dansk- eller engelsksproget), en ægte gammel klassiker (dvs. oprindeligt på latin eller græsk -- jeg læser dem dog på engelsk) eller en fagbog eller to (om alt mellem litteraturanalyse og kulturhistorie) ind i stakken, men faktisk ikke lige denne uge. Lige nu er det:

Kurt Vonngut: Timequake (G.P. Putnam's Sons, New York, 1997) -- fordi det gik op for mig at jeg ikke havde læst nogle af hans sene bøger. Det er min pendlerbog, dvs den læses kun når jeg kører i tog til og fra arbejde.

Norman Spinrad: Deus X (Five Star, 2003) -- som et led i arbejdet med at redigere en dansksproget samling af Spinrads kortromaner/langnoveller til udgivelse i forbindelse med hans GoH besøg på den danske science fiction festival Fantasticon 2008 til april. Læses hjemme på hverdagsaftener.

T. H. White: The Elephant and the Kangaroo (G.P. Putnam's Sons, New York, 1947) -- research til en længere (akademisk) artikel om Whites forfatterskab, der læses og noteres henover weekenderne.

(Derudover -- løbende -- en lang række magasiner/fanzines/pamfletter, efterhånden som de dumper ind af døren, senest HP Lovecraft: Looking Backward.)

De flesta författare och böcker du nämner hör till science fiction och fantasy, men du nämner också Finnegans Wake som en favorit. Hur stor del av det du läser ligger utanför science fiction och fantasy?

Det er svært at gøre op, idet jeg ikke decideret læser det ene eller det andet. Jeg læser det jeg falder over gemmen mine informationskilder. Så når danske Weekendavisen, eller britiske Times Literary Supplement, eller tyske Die Welt (de tre aviser jeg læser regelmæssigt) skriver om en interessant roman, fagbog, eller digtsamling -- kan jeg finde på at købe den og læse den. Tilsvarende finder jeg klassiske titler når jeg (desværre sjældnere og sjældnere -- internettet har overtaget næsten alt min handel) besøger antikvariater og bare "browser". Det er de underligste titler jeg så tager med hjem og læser. Så er der de titler jeg får fast leveret -- både danske og udenlandske digtsamlinger kommer pr automatik i postkassen i kraft af mit medlemsskab af nogle (digt)bogklubber. Og enkelte nyere danske romaner og digte kommer som anmeldeseseksemplarer fra forlagene. Det giver en pæn månedlig stak af titler som jeg læser mig igennem -- nogle kun overfladisk, nogle mhp anmeldelse, andre fanger min særlige interesse og bliver grundigt fordøjet. Så vidt titlerne i verden udenfor.

I vores genre er det lidt på samme måde, her er det indkøb til biblioteket der definerer hvad jeg læser, det skal dække genren bredt historisk og geografisk, og det giver visse nødvendige køb hvert år, af både nye og gamle titler. Så er der igen de anmeldelseseksemplarer venlige mennesker sender mig -- fra Tyskland, USA og UK. Og så er der også her en række informationskilder som bestemmer min indkøbs- og læseadfærd: New York Review of Science Fiction, Locus, og de akademiske genretidsskrifter Science Fiction Studies, Foundation, m.fl.

Jeg er ikke science fiction nørd på dén snævre måde -- jeg læser nok 60% mainstream og 40% genreliteratur -- men jeg er definitvt en litteraturnørd. Jeg ser kun få film, spiller ikke computerspil, eller læser tegneserier i nogen stor stil.

Böcker kan vara bra på många olika sätt: språk, struktur, psykologi, miljöbeskrivningar, spänning och så vidare. Tycker du att en författare måste lyckas på alla de här områdena för att en bok ska vara riktigt lyckad? Är en bok som är bra i alla kategorierna bättre eller sämre än en som är genial i en och dålig i en annan?

Plot, plot, plot. Jeg er læser, jeg vil læse. Det er nemmest når plottet fungerer godt. Så bliver jeg ved med at læse. Så er der forfattere der kan fylde mere end bare plot på, gode komplekse personer, fantastiske settings, lege med sproget. Endnu bedre når de kan det hele og begynder at lege med mig som læser og min rolle ift den bog jeg læser. Men det er en kransekage der skal bygges op nedefra - ellers vælter den og bogen bliver studentikos -- fortænkt -- tvunget interessant (det nogle kalder intellektuel og som jeg mener i de fleste tilfælde bare dækker over inkompetence).

Pulps fra 1930erne er kun ide og plot -- men de gør det bedre end mange skolede forfattere i vore dage. Derfor læser jeg hellere disse gode historier (hvor der ikke er så meget andet i) end nutidige der kan skrive levende personer, men hvis personer står for sig selv og ikke rigtig deltager i en historie. Uden godt plot -- ingen Knud som læser.

Dermed ikke være sagt at det skal være en klassisk struktur -- jeg vil gerne udfordres og jeg læser næsten altid en bog med papir og blyant ved siden af. Tegner spændingskurven, referencerne, citater, settings, skitserer plottet og beskriver personerne og deres udviling, mens jeg læser. I håb om at dette er een af de svære...

Andra bloggar om: , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , ,

fredag, januari 18, 2008

2007s läsning i bilder

Jag roade mig med att göra ett bildcollage över vad jag läste förra året:


Andra bloggar om: ,
Technorati Technorati tags: ,