Inlägg
Idag har vi varit och köpt färg för att måla om väggarna i Cecilias rum. Nu håller hon på att plocka upp alla saker som ligger löst i hennes rum så att det ska gå att komma åt och måla. Med tanke på hur mycket saker det handlar om kanske det kan ta ett litet tag innan vi kommer igång med att måla, men förhoppningsvis ska det hinna bli klart innan semestern är slut.
Andra bloggar om: renovering, målning
söndag, juli 30, 2006
fredag, juli 28, 2006
Var jag har varit
Igår var jag ute på en cykeltur runt stan och passade på att ta några geocachear. Eftersom jag skulle ta cachear hade jag GPS:en på hela tiden, och i och med det så har GPS:en sparat information om var jag var. Nu har jag hittat tjänsten gpsvisualizer.com som ritar upp den här informationen på en karta.
Kartan är gjord med Google Maps och går egentligen att scrolla och zooma och så i, men för att det ska fungera måste jag fixa lite tekniska detaljer som jag inte orkat fixa, så ni får hålla till godo med en statisk bild.
Jag försökte mäta lite på gröna kartan och fick den här rutten till att vara någonstans mellan tre och tre och en halv mil.
(kartan blir större, rent av läsbar, om man klickar på den)
Andra bloggar om: geocaching, kartor, google, gps
Kartan är gjord med Google Maps och går egentligen att scrolla och zooma och så i, men för att det ska fungera måste jag fixa lite tekniska detaljer som jag inte orkat fixa, så ni får hålla till godo med en statisk bild.
Jag försökte mäta lite på gröna kartan och fick den här rutten till att vara någonstans mellan tre och tre och en halv mil.
(kartan blir större, rent av läsbar, om man klickar på den)
Andra bloggar om: geocaching, kartor, google, gps
onsdag, juli 26, 2006
Stieg Larsson: Män som hatar kvinnor
Jag hade läst en hel del om Män som hatar kvinnor innan jag läste den och förvånats över att det verkat som om alla kritiker för en gångs skull var eniga om att det här var en bra bok. Det gjorde att jag hade rätt höga förväntningar på den, men jag får nog faktiskt säga att den uppfyllde dem. Jag kommer utan tvekan att läsa de andra två delarna i Millennium-serien (tyvärr blir det ju inte mer än de tre delarna, eftersom Stieg Larsson avled i samband med utgivandet av första delen, även om han redan skrivit klart alla tre delarna).
Tidskriften Millennium ligger som en sammanhållande tråd i handlingen men syns egentligen inte så mycket i sig själv. Dess ansvarige utgivare Mikael Blomkvist har just blivit fälld för förtal av finansmannen Hans-Erik Wennerström. Precis som han blivit fälld får han ett lukurativt erbjudande av den åldrige industriledaren Henrik Vanger. På ytan ska han skriva släkten Vangers historia, men hans egentliga uppdrag är att ta reda på vad som hände med Harriet Vanger som försvann som sextonåring 1966.
Till sin hjälp får han den unga och lite knepiga hackern Lisbeth Salander. Redan vid en första presentation från Henrik Vanger verkar familjen Vanger rätt konstig, och ju mer Mikael och Lisbeth gräver i dess historia i allmänhet och fallet Harriet i synnerhet desto mer underligheter hittar de. Jag tänker inte avslöja vad de hittar, utan läs boken själv för att få reda på det. Själv ska jag se till att få tag i Flickan som lekte med elden och se om den är lika bra.
Andra bloggar om: böcker, deckare, stieg larsson, män som hatar kvinnor
Tidskriften Millennium ligger som en sammanhållande tråd i handlingen men syns egentligen inte så mycket i sig själv. Dess ansvarige utgivare Mikael Blomkvist har just blivit fälld för förtal av finansmannen Hans-Erik Wennerström. Precis som han blivit fälld får han ett lukurativt erbjudande av den åldrige industriledaren Henrik Vanger. På ytan ska han skriva släkten Vangers historia, men hans egentliga uppdrag är att ta reda på vad som hände med Harriet Vanger som försvann som sextonåring 1966.
Till sin hjälp får han den unga och lite knepiga hackern Lisbeth Salander. Redan vid en första presentation från Henrik Vanger verkar familjen Vanger rätt konstig, och ju mer Mikael och Lisbeth gräver i dess historia i allmänhet och fallet Harriet i synnerhet desto mer underligheter hittar de. Jag tänker inte avslöja vad de hittar, utan läs boken själv för att få reda på det. Själv ska jag se till att få tag i Flickan som lekte med elden och se om den är lika bra.
Andra bloggar om: böcker, deckare, stieg larsson, män som hatar kvinnor
fredag, juli 21, 2006
Dagens lunch
Fredrik Strage: Fans
I Fans skriver Fredrik Strage om ett antal olika fans eller grupper av fans. De flesta är musikfans, men inte riktigt alla. De olika kapitlen handlar om allt från Lena Nylén som inbillade sig att Evert Taube ville att hon skulle bränna upp Sjösala (vilket hon också gjorde) till tjejgäng som anstränger sig för att komma i närheten av pojkgruppen Westlife.
Strage (som själv är fan, om än inte av samma artister som hans intervjuobjekt) är i första hand intresserad av att försöka komma underfund vad det är som driver fansen. Varför åker folk från Sverige till USA för att stå med uppmuntrande plakat utanför domstolen där Michael Jackson anklagas för pedofilbrott? Varför vill man samla på sig alla skivor som Lill-Babs någonsin har gett ut (en samling som hon själv saknar)?
Ett par kapitel är lite mer generella. Ett av dem tittar på fenomenet fans och idoldyrkan historiskt och generellt, medan ett annat tittar på hur vissa kan gå över gränsen från att vara fans till att bli stalkers som förföljer sina idoler dag och natt.
Alldeles oavsett om man är intresserad av någon av de artister som fansen i Fans dyrkar så är boken läsvärd.
Andra bloggar om: böcker, fredrik strage, fans
Strage (som själv är fan, om än inte av samma artister som hans intervjuobjekt) är i första hand intresserad av att försöka komma underfund vad det är som driver fansen. Varför åker folk från Sverige till USA för att stå med uppmuntrande plakat utanför domstolen där Michael Jackson anklagas för pedofilbrott? Varför vill man samla på sig alla skivor som Lill-Babs någonsin har gett ut (en samling som hon själv saknar)?
Ett par kapitel är lite mer generella. Ett av dem tittar på fenomenet fans och idoldyrkan historiskt och generellt, medan ett annat tittar på hur vissa kan gå över gränsen från att vara fans till att bli stalkers som förföljer sina idoler dag och natt.
Alldeles oavsett om man är intresserad av någon av de artister som fansen i Fans dyrkar så är boken läsvärd.
Andra bloggar om: böcker, fredrik strage, fans
Minisemester
Nu har vi kommit tillbaka från en tvådagars minisemester. Vi började med att åka till Skänninge och titta på Vattenverkstaden som bland annat har ett gäng stora akvarier med lokala fiskar. Det märktes också att man inte är i Skänninge så ofta, för jag tyckte att det såg underligt ut på en del ställen, eftersom det inte fanns några marknadsstånd som skymde husen. Jag undrar när jag var där utan att det var marknad senast.
Från Skänninge åkte vi (guidade av en geocache) till en skeppssättning strax väster om Vadstena. Den var snygg om än lite inklämd bland träden, men tyvärr hittade vi ingen tältplats i närheten som vi hoppats på, så vi aktiverade plan B och åkte till Vadstena och slog upp tältet på Vätterviksbadet istället. Att döma utifrån vad övriga besökare på campingen hade med sig så pågår det en folkracetävling någonstans.
Dagen efter (dvs igår) åkte vi in till Vadstena för att titta på medeltidsmarknaden som pågick på slottet. Där fanns diverse stånd med hantverkare, lite aktiviteter som bågskytte och liknande, och en fakir/jonglör. Vi handlade kryddig korv, rökt ost och något slags rosenmarmelad innan vi gav oss iväg på en promenad i själva staden Vadstena.
När det började bli dags att åka hem tog vi vägen förbi Omberg (på västra sidan av Tåkern), och passade på att titta till Rökstenen.
Från Skänninge åkte vi (guidade av en geocache) till en skeppssättning strax väster om Vadstena. Den var snygg om än lite inklämd bland träden, men tyvärr hittade vi ingen tältplats i närheten som vi hoppats på, så vi aktiverade plan B och åkte till Vadstena och slog upp tältet på Vätterviksbadet istället. Att döma utifrån vad övriga besökare på campingen hade med sig så pågår det en folkracetävling någonstans.
Dagen efter (dvs igår) åkte vi in till Vadstena för att titta på medeltidsmarknaden som pågick på slottet. Där fanns diverse stånd med hantverkare, lite aktiviteter som bågskytte och liknande, och en fakir/jonglör. Vi handlade kryddig korv, rökt ost och något slags rosenmarmelad innan vi gav oss iväg på en promenad i själva staden Vadstena.
När det började bli dags att åka hem tog vi vägen förbi Omberg (på västra sidan av Tåkern), och passade på att titta till Rökstenen.
tisdag, juli 18, 2006
Nytt igelkottsbesök
Idag kom igelkotten tillbaka, fast idag hade jag kameran till hands.
Andra bloggar om: natur, igelkott
Andra bloggar om: natur, igelkott
måndag, juli 17, 2006
Karin Alvtegen: Skuld
Skuld är Karin Alvtegens första roman, men den andra jag läser. De är ganska lika till konstruktionen så till vida att de känns som deckare, men det är nästan inga poliser inblandade. I den här boken uppför sig den ena huvudpersonen som en privatdetektiv även om han inte är det, så det förekommer en del utredningsarbete även om det bitvis är lite improviserat.
Peter Brolin har just sett sin firma falla sönder och endast lämna efter sig skulder på en och en halv miljon. Nu sitter han på ett fik med panikångest men inga pengar, när en kvinna kommer fram till honom och ber honom att lämna ett paket till sin man, mot betalning. Hon verkar tro att han är någon annan och hon försvinner innan han hinner protestera. I brist på bättre lösning utför han uppdraget, men när paketet öppnas visar det sig ha ett minst sagt udda innehåll, och Peter dras in i den jakt som blir resultatet.
Redan från början står det klart att den som skickat paketet måste vara psykiskt sjuk, men allt eftersom historien fortskrider inser man att det nog är värre än man från början kunde tro.
Karin Alvtegen skriver säkert och alternerar mellan att beskriva Peters jakt på kvinnan som lämnade det underliga paketet och att göra tillbakablickar i Peters liv, så att vi successivt kan förstå varför han är som han är. Alvtegen verkar gilla att använda personer med psykiska problem som motor i sina romaner istället för vanligare motiv som pengar. Jag tycker att det fungerar utmärkt, även om många av hennes romanfigurer blir personer som jag helst inte skulle vilja umgås med personligen.
Andra bloggar om: böcker, deckare, karin alvtegen, skuld
Peter Brolin har just sett sin firma falla sönder och endast lämna efter sig skulder på en och en halv miljon. Nu sitter han på ett fik med panikångest men inga pengar, när en kvinna kommer fram till honom och ber honom att lämna ett paket till sin man, mot betalning. Hon verkar tro att han är någon annan och hon försvinner innan han hinner protestera. I brist på bättre lösning utför han uppdraget, men när paketet öppnas visar det sig ha ett minst sagt udda innehåll, och Peter dras in i den jakt som blir resultatet.
Redan från början står det klart att den som skickat paketet måste vara psykiskt sjuk, men allt eftersom historien fortskrider inser man att det nog är värre än man från början kunde tro.
Karin Alvtegen skriver säkert och alternerar mellan att beskriva Peters jakt på kvinnan som lämnade det underliga paketet och att göra tillbakablickar i Peters liv, så att vi successivt kan förstå varför han är som han är. Alvtegen verkar gilla att använda personer med psykiska problem som motor i sina romaner istället för vanligare motiv som pengar. Jag tycker att det fungerar utmärkt, även om många av hennes romanfigurer blir personer som jag helst inte skulle vilja umgås med personligen.
Andra bloggar om: böcker, deckare, karin alvtegen, skuld
Liza Marklund: Nobels testamente
Om någon skulle ha lyckats missa det så har det nyligen kommit ut en ny bok av Liza Marklund. Den handlar precis som hennes tidigare romaner om journalisten Annika Bengtzon, och precis som tidigare är det här inget för den som är allergisk mot journalistprosa. Om man är ute efter konstprosa finns inget att hämta. Detta är en bok för den som vill ha en sidvändardeckare.
I Nobels testamente hoppar Marklund på tåget med terroristskräcken och passar också på att dela ut en känga till historien med svenskarna som avvisades med amerikansk fångtransport. Handlingens huvudspår handlar dock om Nobelpriset. Annika är på Nobelfesten för att skriva ett reportage om den, men medan hon håller på att dansa med Bosse från Konkurrenten (som även tjänstgör som emotionell strulinducerare) så blir hon vittne till hur en person skjuter ner nobelkommitténs ordförande och sedan försvinner utan att någon får tag i henne.
Mordet beskrivs till att börja med ur mördarens synvinkel, och de kapitel som är skrivna så känns inte lika trovärdigt skrivna som resten. Marklund försöker framställa mördaren som en riktigt hårdkokt person men lyckas inget vidare; det blir mest som vanligt med lite extra svordomar instuckna här och var i texten. Det verkar som om hon trivs bättre med underdog-perspetivet.
Då och då förekommer också texter som ser ut som brev och som handlar om Alfred Nobel. Man inser naturligtvis att de bör ha någonting med upplösningen av historien att göra, men det är inte uppenbart exakt vad. De här texterna känns också lite taffligt skrivna. På slutet får man reda på vem som skrivit dem och möjligen kan man ursäkta deras valhänthet med att det är en person i romanen skrivit dem och inte författaren, men jag tycker inte att det håller. Precis som kollegan Camilla Läckberg brukar göra har Marklund här byggt upp handlingen utifrån händelser lång tillbaka i tiden, centrerat kring Alfred Nobel. Handlingsmässigt fungerar det, men den tillbakablickande historien har inte alls samma känslomässiga tyngd som exempelvis den i Stenhuggaren.
Upplösningen på slutet känns lite rumphuggen, nästan som om Marklund fått order om att inte producera mer än ett visst antal sidor. I exempelvis Sprängaren och Den röda vargen har spänningen skruvats upp betydligt mer innan polisen stormat in. Här tycker jag att en del potential för nagelbitande slarvades bort i onödan.
Andra bloggar om: böcker, deckare, liza marklund, nobels testamente, sprängaren, den röda vargen, camilla läckberg, stenhuggaren
I Nobels testamente hoppar Marklund på tåget med terroristskräcken och passar också på att dela ut en känga till historien med svenskarna som avvisades med amerikansk fångtransport. Handlingens huvudspår handlar dock om Nobelpriset. Annika är på Nobelfesten för att skriva ett reportage om den, men medan hon håller på att dansa med Bosse från Konkurrenten (som även tjänstgör som emotionell strulinducerare) så blir hon vittne till hur en person skjuter ner nobelkommitténs ordförande och sedan försvinner utan att någon får tag i henne.
Mordet beskrivs till att börja med ur mördarens synvinkel, och de kapitel som är skrivna så känns inte lika trovärdigt skrivna som resten. Marklund försöker framställa mördaren som en riktigt hårdkokt person men lyckas inget vidare; det blir mest som vanligt med lite extra svordomar instuckna här och var i texten. Det verkar som om hon trivs bättre med underdog-perspetivet.
Då och då förekommer också texter som ser ut som brev och som handlar om Alfred Nobel. Man inser naturligtvis att de bör ha någonting med upplösningen av historien att göra, men det är inte uppenbart exakt vad. De här texterna känns också lite taffligt skrivna. På slutet får man reda på vem som skrivit dem och möjligen kan man ursäkta deras valhänthet med att det är en person i romanen skrivit dem och inte författaren, men jag tycker inte att det håller. Precis som kollegan Camilla Läckberg brukar göra har Marklund här byggt upp handlingen utifrån händelser lång tillbaka i tiden, centrerat kring Alfred Nobel. Handlingsmässigt fungerar det, men den tillbakablickande historien har inte alls samma känslomässiga tyngd som exempelvis den i Stenhuggaren.
Upplösningen på slutet känns lite rumphuggen, nästan som om Marklund fått order om att inte producera mer än ett visst antal sidor. I exempelvis Sprängaren och Den röda vargen har spänningen skruvats upp betydligt mer innan polisen stormat in. Här tycker jag att en del potential för nagelbitande slarvades bort i onödan.
Andra bloggar om: böcker, deckare, liza marklund, nobels testamente, sprängaren, den röda vargen, camilla läckberg, stenhuggaren
söndag, juli 16, 2006
Nyfiken igelkott
Nyss satt vi fyra personer och fikade på altanen. Först såg vi en igelkott promenera förbi i bortre änden av trädgården. Ett tag senare kom den fram igen, ända fram till altankanten. Jag trodde att den skulle vända där, men den klättrade glatt upp för kanten och fortsatte en sväng in under stolarna vi satt i. Efter att ha gått runt en sväng inne under soffan vände den och gick lugnt iväg igen, samma väg som den kom.
Andra bloggar om: natur, igelkott
Andra bloggar om: natur, igelkott
fredag, juli 14, 2006
onsdag, juli 12, 2006
Spillkråka, kruståtel och klippebarr
Tidigare idag var mormor och morfar här och hämtade alla barnen till helgen. Efter det åkte Camilla och jag iväg på naturguidning i Ycke naturreservat. Det ligger i närheten av Ulrika och är en urskog. Eller, för att vara mer korrekt, en "urskog", för riktiga urskogar finns det knappt några i Sverige. I vilket fall så har den här skogsbiten inte påverkats så mycket av människor så det finns en del arter som inte är så vanliga på andra håll.
Själva skogen består av tall, gran och lärk med enstaka lövträd (åtminstone asp, kanske annat). Det fanns även en del orkideer och gott om linnéa, men vi var inte i rätt säsong för att se någon blomning. Den enda av orkidéerna som jag kan identifiera själv är tallört. Den ser lite mysko ut eftersom den inte har någon klorofyll utan är blekgul. Eftersom den inte har det måste den ta hjälp av en svamp för att få sin näring.
Spillkråkor känner jag igen sedan tidigare, men nu har jag lärt mig att höra skillnad på när de flyger och när de sitter stilla. Det hade jag ingen aning om att man kunde göra. När de flyger säger de kry kry men när de sitter stilla säger de kly kly. Det var gott om hackspetthål i träden. Framför allt i de döda, men även i andra. Rätt många av de döda träden var av, och normalt sett när träd blåser av så är det just i ett hackspetthål de går sönder.
Kruståtel är tydligen ett av Sveriges vanligaste gräs, men oftast gör det inte så mycket väsen av sig. När en skog huggits ner kan hela hygget täckas av gräs, och det är kruståtel. Anledningen till att det heter som det gör är att de stänglar som blommorna sitter på är krusiga.
Klippebarr var en nyhet även för guiden. Det är uppenbarligen östgötska för vissa typer av mossa. Just den sorten som var aktuell just nu var revlummer, men vi såg även (åtminstone) plattlummer.
Andra bloggar om: natur, ycke, naturreservat, tallört, spillkråka, kruståtel, klippebarr
Själva skogen består av tall, gran och lärk med enstaka lövträd (åtminstone asp, kanske annat). Det fanns även en del orkideer och gott om linnéa, men vi var inte i rätt säsong för att se någon blomning. Den enda av orkidéerna som jag kan identifiera själv är tallört. Den ser lite mysko ut eftersom den inte har någon klorofyll utan är blekgul. Eftersom den inte har det måste den ta hjälp av en svamp för att få sin näring.
Spillkråkor känner jag igen sedan tidigare, men nu har jag lärt mig att höra skillnad på när de flyger och när de sitter stilla. Det hade jag ingen aning om att man kunde göra. När de flyger säger de kry kry men när de sitter stilla säger de kly kly. Det var gott om hackspetthål i träden. Framför allt i de döda, men även i andra. Rätt många av de döda träden var av, och normalt sett när träd blåser av så är det just i ett hackspetthål de går sönder.
Kruståtel är tydligen ett av Sveriges vanligaste gräs, men oftast gör det inte så mycket väsen av sig. När en skog huggits ner kan hela hygget täckas av gräs, och det är kruståtel. Anledningen till att det heter som det gör är att de stänglar som blommorna sitter på är krusiga.
Klippebarr var en nyhet även för guiden. Det är uppenbarligen östgötska för vissa typer av mossa. Just den sorten som var aktuell just nu var revlummer, men vi såg även (åtminstone) plattlummer.
Andra bloggar om: natur, ycke, naturreservat, tallört, spillkråka, kruståtel, klippebarr
fredag, juli 07, 2006
Månadens böcker: juni
Juni är slut, men det blev visst inte så många böcker utlästa.
Totalt 8 titlar, varav 3 serier. Tillsammans med övriga böcker i år blir det 86 titlar (varav 49 är vanliga böcker och 37 är serier av något slag), eller 172 på ett år.
Dessutom läste jag det senaste Asterix-albumet Åter till Gallien (Goscinny & Uderzo) och diverse andra serier i kortare format, men dem brukar jag inte räkna.
Andra bloggar om: böcker, läsning, serier
Vanliga böcker
- Bodil Jönsson: Tio tankar om tid
- Franz Kafka: Förvandlingen / Den sanningssökande hunden
- Per Petterson: Ut och stjäla hästar
- Camilla Läckberg: Stenhuggaren
- Anna Jansson: Svart fjäril
Serier
- Misaho Kujiradon, Courtney Love & D. J. Milky: Princess Ai 2
- Hakase Mizuki: The Devil Ororon 1
- Woo: Rebirth 1
Totalt 8 titlar, varav 3 serier. Tillsammans med övriga böcker i år blir det 86 titlar (varav 49 är vanliga böcker och 37 är serier av något slag), eller 172 på ett år.
Dessutom läste jag det senaste Asterix-albumet Åter till Gallien (Goscinny & Uderzo) och diverse andra serier i kortare format, men dem brukar jag inte räkna.
Andra bloggar om: böcker, läsning, serier
torsdag, juli 06, 2006
Italien: dag 3
På morgonen åkte vi ner samma väg som vi kom första kvällen till Vico Equence, parkerade i ett trångt parkeringshus och tog tåget mot Pompeji. Första biten var det mer tunnelbana än tåg.
Så fort vi kom av tåget i Pompei Scavi märktes det att man var inne på turistterritorium; det vimlade av försäljare av guideböcker och annat och alla verkade ha "special price" just idag (och alla talade dessutom engelska). Jag började med att köpa en guidebok (på svenska). Inträdet visade sig vara förvånansvärt billigt; E10 per vuxen och alla barn gratis. Vi tog ingen guidad tur utan promenerade runt lite själva mer eller mindre planlöst.
Fram till forum (dvs det stora torget) fanns det inte något att välja på (förutom en sväng in i vad som varit en basilika). Efter att ha läst lite om forum och vad som funnits omkring det fortsatte vi framåt med planen att titta på diverse saker på vägen till amfiteatern i andra änden av Pompeji. Eftersom vi hela tiden stannade och tittade på saker och solen stekte insåg vi att det nog faktiskt var rätt långt till andra änden och lade ner det när vi kommit ungefär halvvägs. Vi gick tillbaka till forum och åt lite varma mackor från restaurangen där och fortsatte sedan norrut till ett par ställen till som verkade intressanta.
Jag fortsatte sedan till en cache ännu längre norrut medan övriga gick tillbaka till forum och vilade. I kanten av forum fanns också ett stort förråd med amforor, statyer och annat från utgrävningarna. Man fick inte gå in och titta, men en vägg var bara galler så man såg rätt bra ändå.
Efter ett tags rundtur i Pompeji märker man att synen på sex var annorlunda på den tiden. Det finns erotisk konst på många ställen och vi hittade stora penisar i sten på väggar eller inlagda i stenläggningen på gatan. De pekade ut var det fanns bordeller.
De flesta gator är nedsänkta med åtminstone 30cm höga trottoarer och övergångsställen bestående av stora stenar som sticker upp till trottoarernas höjd. Enligt kartan så är ungefär hälften (kanske drygt) av Pompejis yta utgrävd.
Efter denna svettiga utflykt bestämde vi oss för att åka hem och skölja av oss i duschen istället för att krångla ner på stranden. När vi kom hem fick vi reda på att varmvattenberedaren gått sönder så att det bara fanns lite varmvatten, men det fanns så att det räckte. Vi blev rekommenderade en utsiktspunkt överst på Monte Faito och bestämde oss för att åka dit efter ett besök på den lokala pizzerian. När vi kom fram till pizzerian visade det sig att den var stängd eftersom vi var för tidiga så vi tog utsikten först istället. Först trodde vi att vi kommit fel, men när man kom fram till krönet öppnade sig en fantastisk utsikt (utan staket...). Man ser Neapel, Vesuvius, Castellamare, Vico Equence, Sorrento, Capri, Isschia och någon mer ö. Nu var det lite disigt så vi såg inte Pompeji vilket man nog gör om det är klart. I vilket fall var utflykten väl värd resan upp, även om den var krokig.
Andra bloggar om: resor, italien, pompeji, vico equence, monte faito, capri, neapel, castellamare, sorrento, isschia
Så fort vi kom av tåget i Pompei Scavi märktes det att man var inne på turistterritorium; det vimlade av försäljare av guideböcker och annat och alla verkade ha "special price" just idag (och alla talade dessutom engelska). Jag började med att köpa en guidebok (på svenska). Inträdet visade sig vara förvånansvärt billigt; E10 per vuxen och alla barn gratis. Vi tog ingen guidad tur utan promenerade runt lite själva mer eller mindre planlöst.
Fram till forum (dvs det stora torget) fanns det inte något att välja på (förutom en sväng in i vad som varit en basilika). Efter att ha läst lite om forum och vad som funnits omkring det fortsatte vi framåt med planen att titta på diverse saker på vägen till amfiteatern i andra änden av Pompeji. Eftersom vi hela tiden stannade och tittade på saker och solen stekte insåg vi att det nog faktiskt var rätt långt till andra änden och lade ner det när vi kommit ungefär halvvägs. Vi gick tillbaka till forum och åt lite varma mackor från restaurangen där och fortsatte sedan norrut till ett par ställen till som verkade intressanta.
Jag fortsatte sedan till en cache ännu längre norrut medan övriga gick tillbaka till forum och vilade. I kanten av forum fanns också ett stort förråd med amforor, statyer och annat från utgrävningarna. Man fick inte gå in och titta, men en vägg var bara galler så man såg rätt bra ändå.
Efter ett tags rundtur i Pompeji märker man att synen på sex var annorlunda på den tiden. Det finns erotisk konst på många ställen och vi hittade stora penisar i sten på väggar eller inlagda i stenläggningen på gatan. De pekade ut var det fanns bordeller.
De flesta gator är nedsänkta med åtminstone 30cm höga trottoarer och övergångsställen bestående av stora stenar som sticker upp till trottoarernas höjd. Enligt kartan så är ungefär hälften (kanske drygt) av Pompejis yta utgrävd.
Efter denna svettiga utflykt bestämde vi oss för att åka hem och skölja av oss i duschen istället för att krångla ner på stranden. När vi kom hem fick vi reda på att varmvattenberedaren gått sönder så att det bara fanns lite varmvatten, men det fanns så att det räckte. Vi blev rekommenderade en utsiktspunkt överst på Monte Faito och bestämde oss för att åka dit efter ett besök på den lokala pizzerian. När vi kom fram till pizzerian visade det sig att den var stängd eftersom vi var för tidiga så vi tog utsikten först istället. Först trodde vi att vi kommit fel, men när man kom fram till krönet öppnade sig en fantastisk utsikt (utan staket...). Man ser Neapel, Vesuvius, Castellamare, Vico Equence, Sorrento, Capri, Isschia och någon mer ö. Nu var det lite disigt så vi såg inte Pompeji vilket man nog gör om det är klart. I vilket fall var utflykten väl värd resan upp, även om den var krokig.
Andra bloggar om: resor, italien, pompeji, vico equence, monte faito, capri, neapel, castellamare, sorrento, isschia
Italien: dag 2
Vi fick tips på vårt B&B om att något slags evenemang skulle pågå idag där vi trängdes med en buss på vägen upp så vi åkte en annan väg ner till Vico Equence. En bit in på den nya vägen fick vi stanna eftersom några personer höll på att skjuta en Fiat för hand, uppför backen vi var på väg nedför. När jag hade backat undan ett par meter och de hade puttat den en liten bit och intill kanten kom den en buss åkande mot oss. Jag fick alltså också tränga in mig mot väggen så gott det gick. När bussen kom upp jämsides med oss lutade sig chaffören ut och bad mig att vrida om mina framhjul så att de stod rakt så att han skulle komma förbi. Det är med andra ord rätt trångt.
Efter det gjorde vi ett stopp när Martin kräktes i bilen efter ett tags serpentinvägssvängande innan vi kom ner till Vico Equence. Där hittade vi en parkering vid stranden och badade ett tag. Det var fortfarande disigt så man såg inte mer än en skymt av Vesuvius över bukten.
Efter ett tags bad köpte vi lite mackor till lunch och badade sedan lite till. Sedan åkte vill tillbaka till "kräkkurvan" och fortsatte sedan vidare mot Meta och Sorrento. Ibland ser man en skylt som pekar mot Sorrent och så följer man den. Sedan kommer man till en T-korsning och där finns ofta ingen som helst indikation om vart man ska. Då får man gissa och med lite tur hittar man en ny skylt åt rätt håll igen, men ofta blir det likadant igen lite senare. Till slut kom vi i alla fall fram till Sorrento, efter att ha sett diverse bakgator. I Sorrento började vi med att leta efter en cache som vi ganska snart hittade, sedan gick vi till en restaurang där vi åt olika sorters pasta.
Naturen kring Moliani (byn där vi bor) är magnifik, men mycket av det som är byggt både här och i de övriga delar vi sett av Italien så långt verkar ofta lite halvfärdigt eller förfallet (eller ibland rent av både och). Någon kampanj i stil med "Håll Sverige rent" verkar aldrig ha förekommit eller om den gjort det så har den väl ansetts vara endast en riktlinje att bortse från, på samma sätt som många verkar behandla mycket av trafikreglerna.
Andra bloggar om: resor, italien, sorrento, vico equence, meta, moliani
Efter det gjorde vi ett stopp när Martin kräktes i bilen efter ett tags serpentinvägssvängande innan vi kom ner till Vico Equence. Där hittade vi en parkering vid stranden och badade ett tag. Det var fortfarande disigt så man såg inte mer än en skymt av Vesuvius över bukten.
Efter ett tags bad köpte vi lite mackor till lunch och badade sedan lite till. Sedan åkte vill tillbaka till "kräkkurvan" och fortsatte sedan vidare mot Meta och Sorrento. Ibland ser man en skylt som pekar mot Sorrent och så följer man den. Sedan kommer man till en T-korsning och där finns ofta ingen som helst indikation om vart man ska. Då får man gissa och med lite tur hittar man en ny skylt åt rätt håll igen, men ofta blir det likadant igen lite senare. Till slut kom vi i alla fall fram till Sorrento, efter att ha sett diverse bakgator. I Sorrento började vi med att leta efter en cache som vi ganska snart hittade, sedan gick vi till en restaurang där vi åt olika sorters pasta.
Naturen kring Moliani (byn där vi bor) är magnifik, men mycket av det som är byggt både här och i de övriga delar vi sett av Italien så långt verkar ofta lite halvfärdigt eller förfallet (eller ibland rent av både och). Någon kampanj i stil med "Håll Sverige rent" verkar aldrig ha förekommit eller om den gjort det så har den väl ansetts vara endast en riktlinje att bortse från, på samma sätt som många verkar behandla mycket av trafikreglerna.
Andra bloggar om: resor, italien, sorrento, vico equence, meta, moliani
På en bro i Paris
Anledningen till att jag inte skrivit mer om Italien än är att jag tillbringat tisdagen och onsdagen i Paris där jag hållit en kurs.
Jag anlände måndag kväll och fick som första attraktion se triumfbågen från taxin. Jag avslutade kvällen med att jogga från mitt hotel till Sacre Coeur som ligger överst på berget Montmartre. Det var drygt en kilometer enligt GPS:en och det var uppför hela vägen. Sista biten bestod av ett par hundra trappsteg. När jag väl kom dit var det mörkt, men man kunde se att man hade utsikt över stora delar av Paris.
På tisdagkvällen hade jag några timmar till övers och gick från där kursen hållits (i närheten av Operan) förbi Louvren och över Pont Neuf bort mot Notre Dame. Eftersom jag var rätt säker på att kyrkan inte skulle flytta sig började jag med att besöka några affärer i närheten. Jag köpte ett par små spel (på franska, men med engelska regler tillgängliga på nätet) och ett (enligt försäljaren) enkelt seriealbum på franska. Det verkar som om Rue Dante med omnejd är ett bra ställe om man är intresserad av serier och spel, för det fanns fler affärer av båda sorterna i närheten.
Efter att ha kopplat av ett tag med en tallrik sushi gick jag tillbaka och tittade lite på Notre Dame och promenerade tillbaka igen en bit längs Seine. Bron som går precis vid Louvren är en gångbro, och på den satt ett par hundra människor i grupper och hade picknick. Jag satte mig ett tag och läste (väldigt långsamt...) i mitt nya seriealbum. Efter ett tag upptäckte jag att det promenerade runt killar och sålde öl ur ishinkar, så jag köpte en och satt kvar tills det blev för mörkt för att läsa. Medan jag satt där tändes belysningen på Eiffeltornet en bit bort. När jag gick hade jag tänkt att ta tunnelbanan från den närmaste stationen men det var någon som hade gömt undan den stationen så jag råkade gå förbi hela parken intill Louvren (som jag missade vad den hette) innan jag hittade en station och åkte hem.
Under resan till hotellet där onsdagens kundmöte skulle hållas såg jag även La Grande Arche samt det monumentalt stora och ungefär lika fula parlamentet. Eller åtminstone trodde jag att det var fult tills jag kom fram till terminal ett på Charles de Gaulle-flygplatsen. Den ser ut som ett gigantiskt flygande tefat i betong.
Andra bloggar om: resor, paris, sacre coeur, montmartre, louvren, pont neuf, notre dame, starplayer, spel, serier, album, bandes dessinees, rue dante, seine, eiffeltornet, triumfbågen, la grande arche
Jag anlände måndag kväll och fick som första attraktion se triumfbågen från taxin. Jag avslutade kvällen med att jogga från mitt hotel till Sacre Coeur som ligger överst på berget Montmartre. Det var drygt en kilometer enligt GPS:en och det var uppför hela vägen. Sista biten bestod av ett par hundra trappsteg. När jag väl kom dit var det mörkt, men man kunde se att man hade utsikt över stora delar av Paris.
På tisdagkvällen hade jag några timmar till övers och gick från där kursen hållits (i närheten av Operan) förbi Louvren och över Pont Neuf bort mot Notre Dame. Eftersom jag var rätt säker på att kyrkan inte skulle flytta sig började jag med att besöka några affärer i närheten. Jag köpte ett par små spel (på franska, men med engelska regler tillgängliga på nätet) och ett (enligt försäljaren) enkelt seriealbum på franska. Det verkar som om Rue Dante med omnejd är ett bra ställe om man är intresserad av serier och spel, för det fanns fler affärer av båda sorterna i närheten.
Efter att ha kopplat av ett tag med en tallrik sushi gick jag tillbaka och tittade lite på Notre Dame och promenerade tillbaka igen en bit längs Seine. Bron som går precis vid Louvren är en gångbro, och på den satt ett par hundra människor i grupper och hade picknick. Jag satte mig ett tag och läste (väldigt långsamt...) i mitt nya seriealbum. Efter ett tag upptäckte jag att det promenerade runt killar och sålde öl ur ishinkar, så jag köpte en och satt kvar tills det blev för mörkt för att läsa. Medan jag satt där tändes belysningen på Eiffeltornet en bit bort. När jag gick hade jag tänkt att ta tunnelbanan från den närmaste stationen men det var någon som hade gömt undan den stationen så jag råkade gå förbi hela parken intill Louvren (som jag missade vad den hette) innan jag hittade en station och åkte hem.
Under resan till hotellet där onsdagens kundmöte skulle hållas såg jag även La Grande Arche samt det monumentalt stora och ungefär lika fula parlamentet. Eller åtminstone trodde jag att det var fult tills jag kom fram till terminal ett på Charles de Gaulle-flygplatsen. Den ser ut som ett gigantiskt flygande tefat i betong.
Andra bloggar om: resor, paris, sacre coeur, montmartre, louvren, pont neuf, notre dame, starplayer, spel, serier, album, bandes dessinees, rue dante, seine, eiffeltornet, triumfbågen, la grande arche
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)