Piratbukten kapad

TV4 rapporterar att det har gjorts en razzia mot The Pirate Bay och att deras servrar har beslagtagits. Antipiratbyrån studsar naturligtvis glatt omkring i kulisserna och framhåller detta som en stor seger, men jag misstänker att de kan få se hur det slår tillbaka på dem själva.

The Pirate Bay är en BitTorrent-tracker. BitTorrent är ett protokoll för att sprida filer (som kan vara vad som helst, lagligt eller olagligt) över internet på ett effektivt sätt. Låt oss nu anta att någon vill sprida en fil, FILMEN, på nätet. Med BitTorrent laddas filen inte upp till trackern, utan trackern tar bara reda på av den som vill dela ut filen vad det är (vad filen heter, hur stor den är, och så vidare) och så publicerar trackern den informationen. Någon annan fill ladda ner FILMEN. De kopplar sig mot trackern och ser att FILMEN finns tillgänglig. Trackern talar då om för den som vill ladda ner att FILMEN finns att hämta hos den som publicerar den. Trackern själv har inte FILMEN hos sig. Antag nu att det kommer en person till och vill ladda ner FILMEN. Trackern talar återigen om var den finns, men nu har den två personer att peka på: den som ursprungligen delade ut FILMEN och den första som började ladda ner den. Den tredje personen kan nu koppla sig mot båda dessa och ladda hem olika fragment av FILMEN från vardera stället. Detta går troligen fortare än att ladda ner allt från samma ställe, eftersom de flesta bredband är konstruerade så att det går fortare att ladda ner saker än att ladda upp dem. Den här konstruktionen innebär att ju fler som vill ladda hem en viss fil via BitTorrent, desto fortare kommer det att gå, för desto fler källor till filen kan trackern sprida.

Den intressanta biten här är att trackern inte har någon copyrightskyddad information alls. Trackern har inte FILMEN. De enda som har FILMEN är den som börjar sprida den och de som laddar ner den. Trackern är bara en mellanhand som talar om vilka filer som någon delar ut och som håller reda på vem som delar ut vad.

Jag hoppas att en domstol snart kommer att få detta förklarat för sig, så att The Pirate Bay kommer i drift igen. Det finns inget copyrightskyddat material på The Pirate Bay. Det enda som finns där är torrentfiler, och dem är det The Pirate Bay som har upphovsrätten till.

Det är ingen tvekan om att det sprids mycket upphovsrättsskyddat material via The Pirate Bay. Det är dock inget som The Pirate Bay kan lastas för, hur mycket deras attityd än sticker i ögonen. På samma sätt sprids det mycket upphovsrättsskyddat material på olagliga sätt via Posten. Där är det ingen som tycker att Posten ska ställas till svars.

Andra bloggar om: the pirate bay, antipiratbyrån, upphovsrätt, piratkopiering, copyright, bittorrent

Två månader för sent?

När man läser morgonens nyhetsrubriker kan man lätt få för sig att någon tror att det är april som börjar snart och inte juni.

Vänsterpartiet föreslår att ingen ska få några läxor under hela grundskolan. Tanken är att det ska utjämna de sociala skillnaderna eftersom inte alla har någon som kan hjälpa till med läxorna hemma. Effekten skulle naturligtvis bli exakt den omvända. De som har studiemotiverade föräldrar kommer att läsa hemma i alla fall. De som inte har det får inga läxor och kommer inte ens att försöka, och därmed hamna ännu längre efter.

Andra bloggar om: skola, läxor, grundskola, vänsterpartiet, första april

Camilla Läckberg: Isprinsessan

Isprinsessan är Camilla Läckbergs första roman, även om det inte är den första jag läser. Precis som i alla hennes hittills fyra böcker så handlar det om mord i den lilla västsvenska orten Fjällbacka.

Det är för den delen inte den enda likheten med hennes andra böcker. Precis som i (åtminstone) Predikanten så visar det sig att det som från början är ett mord i själva verket har kopplingar bakåt i tiden till händelser som ligger långt före nutid. Det som händer nu är egentligen bara toppen på ett isberg, både i Isprinsessan och i Predikanten.

Alexandra Wijkner hittas död i ett badkar med handlederna uppskurna. Vid en första anblick ser det naturligtvis ut som självmord, men den teorin faller snart. Hon hittas av en äldre man som hon anlitat för att tittat till bostaden medan hon är borta. Han rusar ut från sin upptäckt och drar med sig den första person han hittar utanför. Den han får tag i är Erika som en gång var Alex' bästa kompis, även om det var många år sedan de hade kontakt. Numer är hon författare och jobbar på en biografi om Selma Lagerlöf, men hon dras in i utredningen av vad som hänt Alex. Eftersom hon kände Alex och även är författare så frågar Alex föräldrar om hon kan tänka sig att skriva en dödsruna, och själv blir hon intresserad av att skriva en bok om fallet, bara hon kan komma underfund med hur allt hänger ihop. Hon och Alex tappade kontakten plötsligt när de var tolv, strax innan Alex flyttade bort från Fjällbacka och hon har aldrig fått klart för sig vad det egentligen var som hände. Nu, i takt med att hon samlar material för att skriva en dödsruna, blir hon allt mer nyfiken på vad det egentligen var som hände som gjorde att Alex och hon gled isär, så hennes efterforskningar fortsätter långt efter att dödsrunan är klar.

Även om Erika nog ska klassas som bokens huvudperson så är det inte hon som utreder fallet. Tekniskt sett är det väl den dryge och inkompetente polischefen Mellberg som leder utredningen, men i praktiken är det polisen Patrik Hedström som gör det mesta av polisarbetet. Alex familj ber Erika följa med dem till polisen när de ska förhöras, och hon upptäcker att hon och Patrik känner varandra sedan skoltiden. Rätt snart kommer de på att de gillar varandra, och en synnerligen snabb och okomplicerad kärlekshistoria tillstöter (i Predikanten som är en senare bok så har de barn ihop). Ganska tidigt i utredningen står det klart att Patriks starkaste utredare inte är någon av hans kollegor utan Erika. Hon har naturligtvis ingen officiell roll i utredningen, men eftersom hon kände Alex som barn så har hon lätt att prata med många av de inblandade.

Det som hänt nu ser till en början väldigt svårförståeligt ut, men ju mer Erika och Patrik på var sitt håll gräver i vad som hände för 25 år sedan så lyckas de allt mer pussla ihop en bild av sammanhangen. Det här med kopplingarna bakåt verkar vara ett genomgående tema i Camilla Läckbergs böcker. Jag har inte läst mer än två, men baksidestexten på Stenhuggaren antyder att det gäller även den. Själv tycker jag att det ofta blir en bra historia på det här sättet. Det ger mer möjlighet att skapa en handling som drar nytta av gamla oförrätter som letat och pyrt i decennier, vilket i sin tur ger utrymme att skapa en känslomässig tyngd som bakgrund till dåden. I Isprinsessan har detta lyckats utmärkt; den bakgrund till mordet som till slut rullas upp visar sig vara långt värre än man först anar. Det är inte bara Alex som är offer, och en del av de drabbade är inte bara offer utan även i varierande grad otrevliga människor själva. Och så är det ju; människor är sällan onda eller goda, utan någonstans mitt imellan.

Camilla Läckberg är bra på att presentera människor så att man kan bilda sig en bild av inte så mycket hur de ser ut utan hur de är. Oftast får man en känsla för hur en ny person kommer att uppträda redan när de träder in i handlingen. En del av personerna har jag skapat mig mentala bilder av, men dessa är oftare uppbyggda utifrån beskrivningarna av hur de är än från några beskrivningar av deras utseende (jag tycker att det är väldigt svårt att bilda mig en uppfattning om hur någon ser ut utifrån en beskrivning).

Till skillnad från många andra deckare så får man inte datum och klockslag utsatta på varje kapitel så att man ska kunna hänga med i detalj i hur handlingen fortlöper. Jag har inget emot att slippa det, för jag brukar aldrig orka hänga med på den nivån i alla fall.

Som i de flesta deckare så alternerar berättandet mellan att följa olika personer. Det är normalt Erika eller Patrik som är den som är huvudpersoner, men några gånger finns även kortare textbitar inskjutna där en person som är direkt inblandad i dådet följs. Detta grepp förekommer även i Predikanten, men jag tycker att det var mer effektfullt där då det passade bättre med vad den berättelsen handlade om (jag kan inte säga att det stör här, men det tillför inte heller så mycket -- i Predikanten gav det möjlighet till en extra känslomässig fördjupning).

Tyvärr så har förlaget missat att sätta ut någon form av markering när handlingen går från en person till en annan, så om det råkar vara en sidbrytning just där så blir det lätt lite förvirrat innan man inser att man nu följer någon annan än nyss. En annan tråkig sak med just den Månpocketutgåva jag läst är att texten går väldigt långt ut i marginalerna så sidorna ser tråkiga och tunglästa ut. Det påverkar naturligtvis inte innehållet i sig, men det gör att boken känns tungläst innan man ens börjat läsa i den. När man väl börjat läsa är den allt annat än tungläst, men det visuella intrycket av en text är viktigare än man kan tro.

Camilla Läckberg: Isprinsessan
Månpocket, 2006 (ursprungligen Forum, 2004)
320 sidor.
ISBN: 9170011559

Andra bloggar om: böcker, deckare, camilla läckberg, isprinsessan

Alla vägar bär till Rom

Det ser ut som om vi får ihop en semester i år också. Tanken är att vi flyger till Rom, hyr en bil där och kör till Neapel och tittar på Vesuvius, Pompeji och Neapel med omgivningar ett par dagar, och sedan kör tillbaka till Rom och lämnar tillbaka bilen. Sedan tänker vi oss att se Rom (och Vatikanen) till fots (och kanske lite hjälp av tunnelbanan).

Häromdagen bokade vi biljetter med Ryanair till Rom. Idag har jag även fått positivt svar från ett par av de hotell i Rom som jag frågade om de hade platser och valt ut ett av dem. Om vi bara letar upp någonstans att bo i Neapeltrakten också så känns det som om vi är på banan sedan. Jag antar att det går att hyra bil på flygplatsen utan att förboka.

Sedan är det naturligtvis en bra idé att skaffa pass också. Just nu är jag ensam i familjen om att ha ett giltigt pass.

Andra bloggar om: rom, italien, semester, resa, neapel, pompeji, vesuvius

Boktopplistorna inte lika tråkiga nu som förr

Boing Boing pekade just på en artikel där någon har gjort statistik över vad som har legat överst på New York Times bokförsäljningstopplistor under de senaste femtio åren.

Jag brukar tycka att det känns som om det alltid är samma bok som ligger på sådana där listor, men den här statistiken visar att det var mycket värre förr. Den tid en bok ligger på toppen har stadigt sjunkit sedan 1950-talet och till nu, och det är därmed också mycket fler titlar som syns på toppen nu än då. Fler författare får uppenbarligen möjlighet att få sina 15 minuter, även om de inte får vara på toppen lika länge som förr.

Under 1960-talet låg i snitt 2.8 olika böcker på förstaplatsen på New York Times bästsäljarlista på ett helt år. Motsvarande siffra för den del av 2000-talet som hunnit passera är 18.2.

Sedan kan man också notera att bästsäljarstatus inte alls behöver betyda att eftervärlden kommer att komma ihåg boken. De tre böcker som legat längst tider i sträck på toppen av listan är Advise and Consent av Allen Drury (1959-1960, 57 veckor), The Source av James Michener (1965-1966, 43 veckor) och Love Story av Erich Segal (1970-1971, 41 veckor). Jag har mig veterligen aldrig hört talas om Allen Drury och känner inte igen boktiteln heller. James Michener är bekant, även om just den där boken inte är det (och jag har inte läst något av honom). Erich Segal är likaledes bekant och oläst, men här känner jag igen titeln (även om jag misstänker att det beror på filmen baserad på boken, snarare än boken i sig).

Andra bloggar om: böcker, statistik, topplistor, new york times, bestsellers

Revolution i bokbranschen, igen

För några år sedan rörde det nya förlaget Piratförlaget om i bokbranschen genom att lova mycket högre royalties än vad som var brukligt, och på så sätt locka till sig flera av de storsäljande namnen. Ytterligare några av de bäst säljande författarna (som Jan Guillou och Liza Marklund) ligger bakom själva förlaget, för den delen.

Nu rapporterar SR att samma sak håller på att hända igen, fast för pocketböcker. Även om en pocketbok säljer mer än en inbunden bok så är det inte säkert att författarna tjänar mer på den, för deras förtjänst på varje såld bok är mycket lägre än för inbundna böcker. Det nya Anderson Pocket erbjuder, precis som Piratförlaget, sina författare hälften av vinsten på böckerna. Det normala för pocketutgivning är 10-15% eller så.

Just nu så är MånPocket med god marginal marknadsledande på pocket i Sverige, och de är någon form av samarbete mellan åtminstone Bonniers och Norstedts. Andra förlag ger ut både inbundet och pocket inom samma förlag, och kan då göra reklam för nästa inbundna bok i den senaste pocketen och så. Med ett renodlat pocketförlag på marknaden går det inte att göra så, utan förlagen kan behöva förhandla med författarna om enbart rättigheterna för den inbundna utgåvan. Vad detta sedan har för inverkan på ersättningarna för författarna och bokbranschen i stort vet jag inte, men det blir spännande att se om det märks någon skillnad.

Andra bloggar om: böcker, förlag, anderson pocket, piratförlaget, pocket

Sådär, nu är all musik lätt åtkomlig

Nu har vi haft vår Squeezebox ett tag och jag blir bara mer och mer nöjd med den. Själva spelaren är liten och smidig så den tar ingen plats, men den har en hyfsat stor display så man kan sitta bekvämt tillbakalutad i soffan och fortfarande se vad den spelar när den hittar saker man glömt bort vad det är.

Just jukeboxfunktionen är väldigt trevlig. Man kan be den att spela slumpmässiga låtar ur musiksamlingen, utan att man själv behöver gå och byta skiva efter varje låt. Jag har hittat en hel del intressanta saker i musiksamlingen som aldrig har blivit av att spela förut, men som varit bra när jag fått dem serverade på det här sättet. Naturligtvis hittar den också en del saker som man inte alls har lust med just för stunden, men det är bara att trycka ">>" och se vad nästa låt blir.

Squeezeboxen är inte heller begränsad till att endast spela vissa typer av filer eller så. Själva apparaten tar in ljudfiler via nätverket och konverterar dem till ljud som förstärkaren spelar upp. Spelaren läser däremot inte filer från disk själv, utan man installerar ett program som sköter det. Det programmet ser också till att konvertera musikfilerna till format som Squeezeboxen kan hantera, så om man har musik i konstiga format så är det bara att tala om för programmet hur de ska konverteras så går de att spela. De allra flesta filer vi har är vanliga mp3-filer, och de har fungerat bra att spela från första början. Vi har också en del ogg-filer, och de har serverprogrammet inte velat konvertera på rätt sätt förut, men nu har jag kommit på vad det var som var fel, så nu fungerar även de. Det eleganta med det här är att man kan få sin Squeezebox att spela precis vad som helst, som exempelvis ljudspåret från videosnuttar eller så. Inga problem, bara man har ett program som serverprogrammet kan köra för att plocka ut ljudspåret och sedan streama det till spelaren.

En annan finess med den här konstruktionen är att serverprogrammet inte är begränsat till en spelare. Det går bra att koppla flera spelare till samma server om man vill ha ljud i flera rum. Man kan antingen låta dem vara fristående så att varje spelare kan spela olika saker, eller så kan man låta ljudet i hela huset vara synkat. Dessutom finns det en mjukvaruspelare man kan ladda ner, så att vilken dator som helst kan fungera som en spelare. Det är jättepraktiskt, för på det sättet kan jag använda mjukvaruspelaren på min bärbara dator och via den ha tillgång till hela vår musiksamling oavsett var i världen jag råkar vara, bara jag har nätkontakt så att jag kan koppla upp mig mot serverprogrammet.

Nästan alla våra CD står numer i en låda i källaren. Några finns kvar här uppe eftersom de inte blivit rippade än, men det är bara en tidsfråga innan alla CD bor i en låda.

Andra bloggar om: musik, squeezebox, digitalt ljud, mp3, ogg

Sam J. Lundwall: Bernhards magiska sommar

Bernhards magiska sommar kom först ut 1975 på Lindqvists förlag. I den utgåvan finns det ett förord där Lundwall erkänner sin tacksamhetsskuld till "de författare av s k Fantasy som utvecklat det formspråk jag [...] försöker vidareutveckla" och exemplifierar sedan med namn som Lord Dunsany, James Branch Cabell och Clark Ashton Smith.

Fyra år senare, 1979, kom boken i en ny upplaga från Delta. I den utgåvan finns ett helt annat förord där Lundwall beskriver att boken egentligen beskriver en period av hans eget liv och att allt i den är sant. Visserligen säger han också att "ingenting är riktigt vad det tycks vara" vilket man nästan kan ana eftersom bokens huvudperson tillbringar en del tid på guds kontor och pratar med djävulen på en nattklubb. Nu beskrivs boken dock som en kärlekshistoria och med en stark verklighetsbakgrund istället för en fantasyroman.

I förordet får man också reda på att den nya utgåvan har fått ett kapitel (det näst sista) tillagt jämfört med det tidigare utgåvan. Nyfiken som jag är jämförde jag några slumpmässiga sidor för att se om de började och slutade på samma sätt eller om det verkade finnas fler ändringar i boken jämfört med den första utgåva. På de tiotalet stickprov jag gjorde hittade jag ett ställe som inte såg exakt likadant ut i den nya utgåvan som i den gamla, men det handlar inte om någon omskrivning utan bara ett ord som ramlat bort i den gamla boken som införts på nytt (så att det i den senare upplagan står "Över huvud taget verkar [...]" (min kursivering).

Historien är, som det modernare av förorden säger, en kärlekshistoria. Huvudpersonen förälskar sig i tre olika kvinnor, besöker helvetet, samtalar med gud och har en del annat för sig. Hur mycket av det som ska tas bokstavligen är lite svårt att veta, men det sägs att handlingen utspelar sig i Stockholm 1966-1967. Den som var med då kanske rent av kan känna igen några personer i handlingen, vad vet jag?

Sam J. Lundwall: Bernhards magiska sommar
Delta Förlags AB, 1979
240 sidor.
ISBN: 9172282061

Andra bloggar om: böcker, fantasy, kärlek, delta, sam j. lundwall

Rymdprogrammet Olivetti

En gång i tiden när jag var kanske tio-tolv år gammal så bestämde jag och några kompisar oss för att vi skulle bli berömda. Vi skulle ut på äventyr, se spännande nya platser som ingen sett tidigare och allt det där. Jag misstänker att jag stod för en hel del av inspirationen till alltihop eftersom jag (såvitt jag vet) var den enda av oss som läste böcker utanför skolan i någon större utsträckning.

Det här var på den tiden som jag inte egentligen upptäckt det jag idag kallar för science fiction. Jag började dock tidigt att läsa Jules Verne och var mycket intresserad av populärvetenskap och astronomi. Jag kände dock inte till att det fanns någonting som hette science fiction. Eftersom jag läst i någon populärvetenskaplig skrift att det inte var någon omöjlighet att bygga en raket som kunde åka till månen så övertygade jag mina kompisar om att vi också kunde göra det. Om medlemmarna i kanonklubben i Jules Vernes Från Jorden till månen kunde bygga en månraket (eller månkanon i deras fall) och ta sig till månen utan några problem så fanns det väl ingen anledning varför inte vi också skulle kunna klara av det. Vi hade ju dessutom den extra fördelen gentemot dem att vi levde i en tid när människan redan hade landat på månen. Vem som helst kunde ju till exempel numera inse att man inte kunde resa till månen i en projektil skjuten ur en kanon. Redan då insåg jag att man troligen inte skulle kunna lämna Jorden med hjälp av en kanon och att om man trots allt skulle lyckas med det så skulle man absolut inte överleva landningen på månen.

En av mina vänner som var bra på att rita började göra skisser på hur den färdiga farkosten skulle se ut. Så vitt jag kan minnas så såg hans skisser ut precis som en klassisk raket ska se ut, det vill säga som i Tintinalbumet Månen tur och retur. Det enda som saknades för att göra ett pulpomslag av det var ett glosögt monster eller en galen vetenskapsman. Han fortsatte med ritandet och började efter ett tag att rita hela armador av olika sorters rymdskepp, från små rymdskyttlar till gigantiska intergalaktiska krigsskepp. Det var dock lite senare. Till en början gjorde han bara skisser av skeppet vi skulle bygga.

Efter att vi hade planerat och diskuterat småsaker på hans skisser ett tag så började vi faktiskt att bygga vårt rymdskepp. Min pappa hade en massa verktyg som vi kunde använda och det fanns också lite överblivna plankor och prylar. Detta skulle bilda skeppets stomme. Vi var också medvetna om att det måste finnas mer intrikata detaljer i ett rymdskepp. För att hantera styrningen och andra sådana komplicerade saker skulle vi använda oss av delar från en gammal skrivmaskin som jag hade haft att leka med tidigare. Det var en sådan där riktigt gammal historia: svart, jättetung och med helt runda tangenter som hade en liten upphöjd kromad kant. Vi började att konstruera maskineriet till vår rymdraket genom att metodiskt plocka isär skrivmaskinen, del för del.

En gammal skrivmaskin är helt klart gjord för att användas, inte för att tas isär. Vi lärde oss snart att den hålls ihop av tusentals skruvar av massor av olika typer och storlekar. Ganska många av dem har dessutom egenheten att de flyger iväg när man lossar dem och det visade sig vara omöjligt att skruva tillbaka dem. I vissa fall lyckades vi inte ens hitta dem igen. Denna erfarenhet har till denna dag hindrat mig från att plocka isär min endast marginellt nyare reseskrivmaskin för att laga marginalklockan. Jag antar att jag får leva med att den säger pling precis när nästa bokstav hamnar utanför inte bara marginalen utan även pappret. Jag kan däremot inte säga att jag lidit av att min skrivmaskin är trasig på rätt många år.

Naturligtvis reste vi aldrig till månen (mer än i fantasin). Vi byggde inte ens färdigt någonting som hade den minsta likhet med våra skisser, men vi tillbringade en bit av sommaren med att skriva fast små delar av en skrivmaskin på en planka. Jag önskar bara att jag hade skisserna kvar så att jag kunde prova om det skulle gå bättre idag...

Andra bloggar om: science fiction, rymdraket, olivetti, skrivmaskin, bygga, jules verne, tintin

Andreas Roman: Vigilante

Vigilante är Andreas Romans sjätte bok, men på sätt och vis ändå lite av en debut. Det är hans första bok på ett stort förlag (Natur och Kultur) och den första med hårda pärmar. Det är också den första som inte är någon form av fantasy. På omslaget utger sig Vigilante för att vara en samtidsthriller.

Marcus är i 30-årsåldern och jobbar på en reklambyrå i Göteborg. Han har flickvän (Helena) och verkar på det hela taget ha det rätt bra även om hans chef (som han kallar Tinnitus) är lite irriterande. Lycka är dock inte någon av de mest framstående känslorna i Romans böcker, och även i denna händer det snart saker. Marcus retar sig allt mer på folk som bär sig illa åt, och till slut får han för sig att göra någonting åt saken, och han blir en hämnare.

Parallellt med detta fascineras Sverige av Penthouse, en ny dokusåpa som till en början verkar vara som många andra; ett antal människor som stängs in i ett hus. Skillnaden är att man i den här såpan går längre än man tidigare trodde var möjligt.

Marcus förvandling gör att Helena blir allt mer osäker på om han är frisk eller inte. Samtidigt uppstår andra relationsproblem i Marcus familj, och tillvaron faller ihop som ett korthus runt honom. Till slut lyckas Helena och Marcus' bästa vän Johan övertala honom att gå och träffa Johans bekant Nils som är psykolog. Det som händer Marcus flätas också allt hårdare ihop med det som händer i den underliga dokusåpan.

Som vanligt med Andreas Romans böcker är det här en rätt mörk historia, och bitvis rätt våldsamt. Detsamma skulle man kunna säga om Hamlet å andra sidan, så det behöver absolut inte vara någon brist. Marcus' förvandling till en Falling Down-liknande hämnare är intressant, och boken är välskriven. Jag kommer absolut att hålla ett vakande öga på vad som blir Andreas Romans nästa projekt.

Jag har en misstanke om att det kan tänkas bli en film. I Vigilante hittade jag detta:

»Har du ingen bok med dig eller nåt?»

»Jo, men den är kass. Handlar om vargar och en brud som är tjuv och så en insnöad by. Gää-ääsp.»

Jaha, den. Ska inte den bli film?»

Jag tycker att det låter misstänkt mycket som en beskrivning av Romans förra bok Vargen och kättaren.

Det finns också en liten anakronism i Vigilante. Det finns vad jag kan se inga indikationer på att den skulle utspela sig i något annat än ett nutida Göteborg, men trots det sitter huvudpersonerna vid flera tillfällen och röker när de är på restaurang.

Andreas Roman: Vigilante
Natur och Kultur, 2006
313 sidor.
ISBN: 9127112411

Andra bloggar om: böcker, thriller, andreas roman, vigilante

Hard Rock Halleluja

Igår bröt jag en tradition och tittade faktiskt på semifinalen till Melodifestivalen. Det var många år sedan jag såg mer än någon enstaka låt senast. Allt är Finlands fel. När de skickar ett band som Lordi (video för deras låt) kan man inte annat än titta och se hur det går för dem, och de gick ju faktiskt vidare. De var ett av de starkare bidragen. Ett annat som överraskade positivt var Litauen med sitt kaxiga "We are the winners of Eurovision"-bidrag. Extra poäng för deras flippade framträdande med vansinniga gubbar i mörka kostymer.

Andra bloggar om: melodifestivalen, lordi, finland, litauen, musik

William Gibson: Idoru

Jag blir inte riktigt klok på William Gibson. Medan jag läser hans böcker så tycker jag att handlingen brukar fungera, men om man stannar upp och försöker beskriva den så blir det i allmänhet svårare. Man brukar kunna sammanfatta det hela med att någon jagar efter något. Och trots detta så blir det inte ointressant.

Det som är Gibsons styrka är å andra sidan inte handlingen. Hans starka sida är att titta på hur samhället ser ut nu och sedan spola fram trender och sådant ett par decennier och få det att verka rimligt. Idoru som jag just läst ut är tio år gammal, men den känns fortfarande fullt rimlig som en nära-framtids-vision.

Det är inte ovanligt att Gibson har diverse referenser till Japan i sina böcker, men här är det mer än vanligt i och med att nästan hela boken faktiskt utspelar sig i Tokyo. Huvudpersonen är dock amerikan och dessutom inte speciellt gammal, så det finns alla möjligheter för henne att titta på saker och inte förstå vad de är eller hur de fungerar, så att andra kan förklara eller visa. Samtidigt så är hon bra på andra saker som hon ibland får demonstrera, så det känns aldrig som att hon är ett fånigt bihang som bara är där för att Gibson ska få någon att visa upp Japan för.

Ett av de stora nöjena med att läsa Gibson är att titta på hans miljöer och se hur han har utvecklat nutiden. I det här fallet tycker jag att det var lite extra kul eftersom jag faktiskt varit i Tokyo och sett saker som han skriver om. Jag kan på ett sätt känna mig mer hemma i den här än i en del av hans andra romaner, eftersom när han skriver om USA så tar han det för givet på ett helt annat sätt: både han och hans läsare vet hur det ser ut där. Nu skriver han om Japan som varken han eller de flesta av hans läsare känner till, så det behövs mer jobb för att få till en fungerande känsla för hur världen ser ut för läsaren. Så långt som jag har möjlighet att bedöma tycker jag att han fått till det bra.

Men OK, det finns faktiskt en handling. I korta drag består den i att Rez, ena halvan av Lo/Rez (ett välkänt band), av någon anledning bestämt sig för att han vill gifta sig med Rei Torei. Att en artist vill gifta sig kan generera en del oreda i sig, men Rei Torei är inte vem som helst. Eller inte ens vad som helst; hon är en idoru -- japanskengelska för idol, och i det här fallet en beteckning på en helt virtuell personlighet som endast lever på nätet. Två popstjärnor, men bokstavligen från olika världar.

Så här tio år efter att boken skrevs kan man hitta detaljer som ser lite föråldrade ut. Det mest uppenbara är att en virtuell värld vid flera tillfällen beskrivs som ett MUD. Det var säkert den bästa beskrivning som gick att åstakomma på några få bokstäver 1996 som man kunde hoppas på att någon skulle förstå. Idag hade MMORPG varit rimligare, men det var ju inte lätt att veta 1996. Visserligen fanns Doom, men det var nog inte så känt. Över lag tycker jag dock att Idoru klarat sitt första årtionde bra och fortfarande känns fräsch.

Andra bloggar om: sf, science fiction, japan, idoru, william gibson

Vad sjutton är en konflux?

Sedan ett par dagar är min lunchbok Erik Granströms Svavelvinter. Det är en fantasyroman på sådär en femhundra sidor och jag har bara börjat i den, men jag kan redan nu konstatera att den har ett helt annat språk än någon annan svensk fantasy jag läst. Det vimlar av ord som man inte ser dagligdags eller som man kanske inte skådat tidigare alls. Hur kan man annat än gilla folk som skriver saker som "Riddaren slungade sitt galderlästa jaktspjut"? En hel del av de här orden som bubblar fram är gamla ord som fallit i halvglömska och som nu putsats upp för att ånyo göra tjänst. Andra är kreativa sammansättningar som tydligt berättar vad de betyder, även om man inte sett dem förut.

Förut läste jag nästan bara skönlitteratur på engelska. På senare år har jag läst mer och mer på svenska. Ursprungligen berodde det på att jag skrev en recensionsspalt och alla böcker jag fick mig tillsända för recension var på svenska, och sedan jag jag av bara farten fortsatt att läsa mycket på svenska även sedan recenserandet upphört.

Att läsa Svavelvinter på svenska bereder mig inget problem. Jag kanske inte skulle få för mig att använda "galder" i dagligt tal (varför jag nu skulle behöva det...), men jag har inga problem att förstå det. Om boken vore på engelska skulle jag ha ett större behov av att slå upp saker. Nu tror jag att "galder" är ett dåligt exempel eftersom en stor del av det tusental romaner jag läst på engelska varit fantasy, så mitt ordförråd inom just det området skulle nog täcka upp ("dweomer", kanske?), men rent generellt tror jag att mitt passiva ordförråd är betydligt större på svenska än på engelska, även om jag kan en hel del engelska ord. För att fullt ut kunna njuta motsvarande bok på engelska (Gene Wolfe, kanske?) så skulle jag antagligen behöva ha ett lexikon till hands.

Problemet är att jag väldigt sällan orkar slå upp ord jag inte kan en exakt översättning till. Oftast kan man lista ut av sammanhanget ungefär vad det handlar om, men problemet är just "ungefär". Jag "kan" en rätt stor mängd engelska ord som jag vet ungefär vad de betyder. Ibland stöter jag på något av dem i en text där det inte passar alls, så att jag blir tvungen att slå upp det, och då händer det att jag upptäcker att ordet egentligen betyder något helt annat än jag trott. Då frågar man sig vad för underliga tolkningar tidigare felläsningar lett till, utan att jag märkt det.

Och när jag ändå pratar om språk måste jag passa på att rekommendera ett ypperligt blogginlägg på Månskensdans om svenska, engelska och språk i största allmänhet.

Andra bloggar om: svenska, engelska, språk, fantasy, svavelvinter

Mot Singapore

Nu har jag ringt vår jobbresebyrå och bokat en resa till Singapore om en knapp månad för att hålla en kurs och prata med några kunder. Som vanligt när jag bokar jobbresor så är de exakta detaljerna inte riktigt utarbetade än, men det kommer med tiden. Rekordet hittills var så här:

chef: Har du något för dig imorgon?
jag: *tittar i kalendern* Nej.
chef: Kan du åka till Japan då?
jag: *host*

Till saken hör att jag redan varit i Japan en gång under samma månad. Från första frågan till det att jag satt på planet till Japan gick det 28 timmar...

Andra bloggar om: resor, singapore

Slavenka Drakulic: Café Europa

Jag vet inte om Café Europa är skriven som en bok från början eller om det är artiklar som samlats ihop i efterhand. Det framgår inte av boken hur det är, men det faktum att olika kapitel har olika översättare får mig att misstänka att texterna ursprungligen publicerats som artiklar. Å andra sidan spelar det egentligen ingen roll för läsandet, men jag tycker att originalpubliceringsplats för texter bör anges.

Slavenka Drakulic berättar om hur hon ser på Balkan idag, i form av korta nedslag både bland aktualiteter och historiska fakta. Ibland utgår hon från sin egen bakgrund som uppväxt i ett östeuropa med brist på mycket, men med möjlighet att resa till Italien och handla eftersom Jugoslavien var relativt liberalt. I en annan historia filosoferar hon över Ceausescu-regimen med utgångspunkt i den smaklösa inredningen i dotterns badrum eller diskuterar komplikationerna med att köpa en dammsugare i väst och lyckas få den med sig tillbaka till Jugoslavien.

Tagna för sig låter de flesta historierna banala, men tillsammans tycker jag att de gav mig en bra inblick i kultur och tankesätt i Jugoslavien både före och efter järnridåns fall. Hon funderar också en hel del över vad som egentligen menas med "Europa", och hur uppfattningen av Europa skiljer sig beroende på var man är. Dessutom är en del av historierna (som ibland drar lite åt kåserihållet) rätt skoj.

Andra bloggar om: böcker, jugoslavien, europa

Burkletare är vi allihopa...

Idag har vi träffat ett gäng andra geocacheare på träffen Mossigt möte (som vi själva arrangerade). Alla väderleksrapporter under veckan hade sett rätt hotande ut med skurar och hopp om uppehåll som det bästa man kunde hoppas på, men vi fick skinande sol och näst intill klarblå himmel hela tiden. Inte mig emot...

Andra bloggar om: geocaching

Sommar!

Nu är det officiellt sommar, för jag har sett årets första tornseglare!

Hittills har jag tyckt att våren kommit senare än vanligt, men den här tornseglaren är faktiskt här nästan en vecka tidigare än de förstanoteringar jag har för tidigare år (2000: 15/5, 2001: 13/5, 2002: 18/5, 2003: 17/5, 2004: 21/5, 2005: 15/5).

Andra bloggar om: sommar, tornseglare, fåglar

Spelkväll

I kväll cyklade Henrik och jag iväg till Dragon's Dens spelkväll på Herrgår'n för att spela lite spel. Först blev det ett parti Pirate's Cove där jag kom sist och Henrik någonstans i mitten. En person vann stort och vi övriga fyra var någorlunda samlade en bra bit efter. Trots denna fadäs tycker jag att Pirate's Cove är ett rätt trevligt spel, och liksom alla spel jag sett från Days of Wonder så är det väldigt snyggt producerat. Efter detta spelade vi också några snabba partier Fluxx. Det är inte ett spel man vill spela några längre perioder, men några snabba partier tycker jag är kul. Det är ju minst sagt ombytligt, eftersom hela spelet går ut på att ändra reglerna på ett sätt som gör att man själv kan vinna.

Andra bloggar om: spel, piratescove, fluxx

Dagens bokinköp

Idag åkte jag och några andra LSFF-medlemmar från Linköping till SFSFs bokbasar där man sålde av en massa böcker och film som man fått i donation av ett dödsbo. När vi handlat färdigt där passade vi på att ta en sväng förbi SF-Bokhandeln och köpa några böcker där också.

Dagens inköp:

• John Bauer: En konstnär och hans sagovärld
  
• Jean-Claude Forest: Barbarella
  
• Horst Schröder: Framtiden i serierutor
  
• Leo Falk: Okänd planet
  
• Barbara Strachey: Journeys of Frodo: An Atlas of J. R. R. Tolkien's The Lord of the Rings
  
• Ambrose Bierce: The Devil's Dictionary
  
• Sheridan Le Fanu: The Diabolical Genius
  
• Ann Radcliffe: The Mysteries of Udolpho
  
• Ray Bradbury: The Wonderful Ice Cream Suit and other plays
  
• Italo Calvino: T Zero
  
• Harlan Ellison: The Beast that Shouted Love at the Heart of the World
  
• Harlan Ellison, ed.: Dangerous Visions #1
  
• Y. G. Ovsiyenko: Russian for Beginners
  
• Matthew G. Lewis: Munken
  
• Bernhard Karlgren: Kina i tal och skrift
  
• Gellert Tamas: Lasermannen
  
• Några videoband med Akira Kurosawa-filmer
  
• Andreas Roman: Vigilante
  
• Mattias Fyhr: Död men drömmande: H. P. Lovecraft och den magiska modernismen
  
• Niklas Krog: Loophole: Magiväktare och sköldpaddspirater
  
• Prinsessan Ai 2
  
• Mästerdetektiven Conan 20
  

Andra bloggar om: böcker

Simon Winchester: The Meaning of Everything

Varje år på bokrean brukar det gå att hitta någon liten godbit som man inte såg i katalogen (eller som rent av inte ens fanns med i katalogen) men som man måste ha. Det här är årets sådan bok.

Boken handlar om hur en språkförening började vilja bygga en ordbok som skulle täcka in inte bara svåra ord utan alla ord, och dessutom förklara deras etymologier och lista exempel på användningar. Utbudet på ordböcker hittills var begränsat, så fältet låg i viss mån öppet. Websters ordbok fanns, och blev måttstocken man jämförde sig med. Det stod klart att OED skulle bli större, men av ekonomiska skäl försökte man hålla sig till en "Webster-kvot" på omkring åtta, det vill säga att man skulle inte producera mer än åtta gånger så många sidor som Webster hade gjort.

Det tog ett bra tag från att projektet inleddes tills det blev klart. 1857 framfördes tanken i ett tal, och 1860 började man arbeta på projektet som man från början trodde skulle ta några år, kanske så många som tio. Den sista delen av ordboken publicerades slutligen 1928. När detta monumentala arbete var färdigställt började redaktionen producera det första supplementet. Språk är ju inte något som står still, så när man är färdig med en ordbok är det bara att börja om. Nu pågår arbetet med den tredje upplagan.

Tidigare ordböcker hade producerats av personer eller grupper av personer som helt sonika arbetat sig igenom språket från A till Z. För OED bestämde man sig från början att det inte skulle räcka, så man bestämde sig för en annan väg. Man spred ut ett upprop bland läsare om att man behövde hjälp att hitta citat som visade ord i typiska användningar i litteratur. Citat ur gamla och nya verk, för alla betydelser av orden. Ganska snart började lappar med citat att strömma in till redaktionen och man började bygga "duvslag", hyllor med massor av fack för att sortera alla dessa lappar i ordning så att man kunde hitta de lappar som var relevanta för det ord man arbetade med för stunden. Man började med att bygga ett par bokhyllor med sådana fack, men det visade sig inte räcka långt. Under projektets gång sände tusentals frivilliga in tonvis med citatlappar. Redaktionen satt sedan och jämförde ordens användning på alla dessa lappar för att vaska fram alla olika betydelsenyanser orden uppvisade i dessa olika användningar och skrev definitioner för dessa olika betydelser. Förutom detta producerade man även etymologier samt valde ut illustrativa citat bland alla de man hade tillgång till.

Man kan ju tycka att 71 år är en ganska lång tid för att producera en ordbok, men samtidigt så håller redaktionen för Svenska Akademiens Ordbok just nu på att arbeta med bokstaven T, och den första volymen av SAOB kom ut 1898 (så arbetet med verket bör ha påbörjats ytterligare några år tidigare).

Simon Winchester: The Meaning of Everything: The Story of the Oxford English Dictionary
Oxford University Press, 2003
260 sidor.
ISBN: 0192805762

Andra bloggar om: böcker, ord, ordböcker, oed, saob

Det tar sig

Idag har jag...

• Hört grönsångare och göktyta sjunga för första gången i år.
  
• Suttit i solen på lastkajen på jobbet och fikat och känt doften av nyklippt gräs (lätt uppblandad med avgaser från gräsklipparen -- man kan inte få allt...).
  
• Cyklat hem från jobbet i tshirt utan att frysa.
  
• Tagit årets första joggingtur. Det gick förvånansvärt bra; jag lyckades springa hela mina 3km utan uppehåll vilket var mer än jag hade väntat mig av första försöket i år.
  

Andra bloggar om: sommar

Läst i april

Detta blev utläst under april:

Vanliga böcker

• J. G. Ballard: The Venus Hunters
  
• Stéphane Bruckfeld & Paul A. Levine: ... om detta må ni berätta ...: En bok om Förintelsen i Europa 1933-1945
  
• J. Viktor Johansson: Försvar för boksamlaren
  
• Eva-Marie Liffner: Imago
  
• Karin Fossum: Svarta sekunder
  
• Fredrik Lindström: Vad gör alla superokända människor hela dagarna?
  
• Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Terroristerna

Serier

• Alan Moore & David Lloyd: V for vendetta
  
• Gosho Aoyama: Mästerdetektiven Conan 18
  
• Myung-Jin Lee: Ragnarök 2
  
• Yun-Hee Lee: Demon Diary 2
  
• Yun-Hee Lee: Demon Diary 3
  
• Mia Ikumi & Reiko Yoshida: Tokyo Mew Mew 6
  
• Mia Ikumi & Reiko Yoshida: Tokyo Mew Mew 7

14 titlar totalt, varav 7 är serier. Tillsammans med övriga lästa böcker i år blir det 65 titlar (varav 36 är vanliga böcker och resten serier), eller 195 på ett år.

Andra bloggar om: böcker, läsning, serier