Min bokliga resa, del 7: Lyme Regis

Lyme Regis är en mysig liten kuststad som jag och familjen besökte i somras på vår rundresa i sydvästra England. Staden kallas ibland "The Pearl of Dorset", och det är lätt att förstå varför:

 

 

Lyme Regis är också känd för de fossiler som man kan hitta på stränderna längs det som kallas the Jurassic Coast. När vi var där fanns det gott om besökare som gick med blicken riktad stint nedåt på den steniga stranden, och en och annan hade också verktyg med sig för att kunna hacka fram fossilerna. Vi gick också runt och spanade, men jag tror att det krävs mer än bara lite tur för att faktiskt få fram en fossil.

 

 

Det finns gott om litterära kopplingar till Lyme Regis, och en av dem har just med fossiler att göra. Tracy Chevaliers roman Remarkable Creatures handlar om Mary Anning, en kvinna som har en verklig förlaga i 1800-talets Lyme Regis. Mary Anning ägnar sitt liv åt att hitta fossiler och hon har en alldeles speciell talang. Hon hittar skelett som ingen någonsin tidigare har upptäckt och drar till sig intresset från vetenskapsmännen i London. Dock ser de henne mest som en slags medhjälpare och hon får inte det erkännande hon borde ha haft. Romanen handlar också om hennes vänskap med en annan kvinnlig fossilletare, Elizabeth Philpot.

 

Utanför muséet i Lyme Regis, vilket faktiskt ligger i det hus där en gång Mary Anning bodde, står hon själv och välkomnar besökarna:

 

 

Där finns också en minnesplakett som talar om att detta en gång var hennes hem:

 

Eftersom jag själv inte hittade några fossiler - vi hade tyvärr inte möjlighet att följa med på de fossilexkursioner som organiseras av muséet - köpte jag istället en fossil som hade hittats av en av guiderna. Detta är en ammonit, för övrigt en likadan som finns med på framsidan av mitt exemplar av Remarkable Creatures:

En annan roman som delvis utspelar sig i Lyme Regis är Jane Austens Persuasion. Jag skrev om både Austen och just den romanen när jag här berättade om Bath som vi besökte under samma semester. Persuasion handlar om Anne Elliot och hennes kärlek till Captain Wentworth som hon i sin ungdom övertalades att inte gifta sig med, trots att hon egentligen älskade honom. I romanen får man läsa om hur deras vägar flera år senare åter korsas.

 

Till Lyme Regis åker Anne i sällskap av släktingar och vänner för att roa sig och få luftombyte. Det är då Louisa Musgrove, en av de unga kvinnorna i sällskapet, faller ner från några trappsteg på det som kallas för "the Cobb", en lång pir som omgärdar hamnen i Lyme:

 

 

Det har diskuterats mycket vilka trappsteg det egentligen var som hon föll från. Kanske var det dessa? Det vill i alla fall jag tro att det var:

 

 

Jane Austen besökte själv Lyme Regis vid två tillfällen och har alltså säkerligen själv vandrat ut på the Cobb och längs gatorna i staden. På ett ställe hittade vi en skylt som visade var hon troligen hade bott under sina besök:

 

Det finns också en park som fått sitt namn efter Jane Austen:

 

En tredje roman som har koppling till Lyme Regis är The French Lieutenant's Woman av John Fowles. Också i den här romanen spelar the Cobb en viktig roll. Boken handlar om romansen mellan Charles Smithson och Sarah Woodruff, och om man läst romanen (eller för den delen sett filmen) glömmer man aldrig bilden av Sarah när hon står längst ut på piren och spanar efter sin älskade.

 

 

 

 

Titel: Remarkable Creatures

Författare: Tracy Chevalier

Utgivningsår: 2009

Förlag: Harper Collins

Antal sidor: 350

 

Titel: Persuasion

Författare: Jane Austen

Utgivningsår: första gången 1818, min utgåva från 2012

Förlag: Penguin English Library

Antal sidor: 256

 

Titel: The French Lieutenant's Woman

Författare: John Fowles

Utgivningsår: första gången 1969, min utgåva från 1996

Förlag: Vintage

Antal sidor: 445

 

 

Min bokliga resa, del 6: Dartmoor och Sherlock Holmes

I somras när jag och familjen bilade runt i sydvästra England besökte vi flera olika platser med litterära kopplingar, vilka sedan blev inspirationen till temaserien Min bokliga resa.

Hittills har jag bland annat skrivit om Jane Austens Bath, Tintagel och Kung Arthur, Jamaica Inn och Virginia Woolfs St Ives. Den här gången tänkte jag berätta om Dartmoor.

Vi hade redan bestämt att vi skulle köra tvärs över Dartmoor på vår väg österut från Cornwall, men när vi skulle ge oss av låg dimman så tät att vi undrade om vi överhuvudtaget skulle kunna ta oss fram. Småvägarna på den engelska landsbygden kan vara ruskigt smala och över heden troligtvis branta, så om sikten dessutom skulle vara minimal kändes det inte så lockande. Men vi bestämde oss för att göra ett försök i alla fall, och tur var väl det, för dimman lättade och vi fick uppleva ett mycket speciellt landskap.

Hedarna är karga och glest bebodda. Däremot går det runt en massa får överallt och ibland ligger de och vilar sig mitt på vägen, eftersom det inte finns några stängsel. Man får se upp! Och det är inte bara fåren som vandrar runt som de vill - på Dartmoor finns också vilda hästar:

Det är lätt att förstå varför hedlandskapet passar så bra som romanmiljö. Arthur Conan Doyle använde sig just av Dartmoor för sin berättelse The Hound of the Baskervilles (1902), där Sherlock Holmes och Doktor Watson försöker lösa mysteriet med legenden om en spökhund. Skräckinjagande ylanden hörs över heden på natten och många tycker sig ha sett en enorm hundliknande skugga med lysande käftar.

Heden passar som bakgrund till detta spökliga mysterium. I boken skildras heden med en mängd adjektiv som alla ger boken en kuslig stämning: den är "dismal, gloomy, melancholy, barren, vast, mysterious, bleak, cold, shelterless." Inget trevligt ställe direkt.

Conan Doyle har också skrivit två noveller som utspelar sig på Dartmoor: "Silver Blaze" (ur The Memoirs of Sherlock Holmes) och "The Devil's Foot" (ur His Last Bow). Uppenbarligen var det något med hedarna som satte fart på hans fantasi, och det kan jag verkligen förstå.

På the High Moorland Visitor Centre i Princetown såg vi en utställning om Sherlock Holmes och Baskervilles hund. Besökscentret ligger i vad som tidigare var ett hotell, där Conan Doyle tydligen bodde medan han gjorde research och skrev delar av romanen. Idag kan man få se en modell av både hunden och Sherlock Holmes själv, och dessutom kan den som känner sig hågad klä ut sig i den typiska hatten och rocken.

Titel: The Hound of the Baskervilles
Författare: Arthur Conan Doyle
Utgivningsår: ursprungligen 1902, men min upplaga från 2010
Förlag: Penguin Classics
Antal sidor: 195

Min bokliga resa, del 5: Virginia Woolfs St Ives

I somras var jag och familjen på resande fot i sydvästra hörnet av England. Vi besökte flera platser med litterär anknytning och jag började skriva om dem här på bloggen i temaserien Min bokliga resa. Sedan slog tidsbristen till på allvar och den bloggpaus som följde gjorde att de sista Englandsinläggen aldrig blev färdiga. Men nu - medan ett iskallt decemberregn slår mot rutan - tänkte jag drömma mig tillbaka till sommaren och berätta för er om St Ives.

 

Vi anlände till St Ives med tåg, vilket måste vara det bästa sättet att ta sig dit eftersom rälsen följer den vackra kustlinjen. När man sedan når fram till själva staden, med bebyggelsen som sprider sig uppåt från hamnen, är det svårt att inte  bli charmad. St Ives är helt enkelt en fantastisk plats.

 

Någon som St Ives betydde oerhört mycket för är författaren Virginia Woolf (1882-1941). Hon tillbringade flera av sin barndoms somrar i St Ives och det tycks vara en tid som verkligen formade henne. I den självbiografiska boken Ögonblick av liv återfinns många beskrivningar av just denna tid och plats:

 

"Om livet har en grund som det står på, om det är en skål som man fyller och fyller och fyller - då står min skål utan tvivel på detta minne. Minnet av att ligga till sängs mitt emellan sömn och vaka i barnkammaren i St Ives. Av att höra vågorna brytas, ett, två, ett, två och skicka ett vattenplask över stranden, och sedan brytas, ett, två, ett, två, bakom en gul rullgardin. Av att höra en rullgardin dra sin lilla knopp över golvet när vinden blåste ut gardinen. Av att höra detta plask och se detta ljus och av att känna: det är nästan omöjligt att jag skulle vara här, av att känna den renaste extas jag kan föreställa mig (s. 30)."

 

Virginias familj hyrde under flera år Talland House, som ligger ovanför Porthminster Bay (vid den strand som man först passerar med tåget på väg in i St Ives). Så här beskriver hon både staden och huset i ytterligare ett utdrag ur Ögonblick av liv:

"Det var en blåsig, bullrig, fiskluktande, skränig stad med trånga gator, som en mussla eller skålsnäcka till färgen, lik skaldjur, ostron eller musslor i en hög.

     Vårt hus, Talland House, låg utanför staden, på kullen. Åt vem Great Western Railway hade byggt det, vet jag inte, men det måste ha varit någon gång på fyrtio- eller femtiotalet, förmodar jag, ett kvadratiskt hus, likt en barnteckning, karakteristiskt bara genom sitt platta tak och räcket med korsade träläkter som löpte runt taket. Det hade, när vi kom dit, en underbar utsikt - tvärsöver bukten till Godrevy-fyren" (s. 73).

 

Just utsikten mot Godrevy-fyren är troligen bekant för den som har läst Woolfs roman To the Lighthouse (Mot fyren) från 1927. Även om bokens händelser utspelar sig på skotska Isle of Skye är det utan tvekan sin barndoms St Ives som Woolf modellerar romanens miljö på. När vi var uppe och gick bland gatorna som ligger ovanför Porthminster Bay tog jag det här fotot där fyren skymtar som en pytteliten vit prick i fjärran:

Med hjälp av en bild från Wikipedia kan ni också se hur fyren ser ut på närmare håll:

Där är den alltså, denna fyr som på sätt och vis är så central i en av mina absoluta favoritromaner. I To the Lighthouse befinner sig Mr. och Mrs. Ramsay och deras åtta barn i sitt sommarhus tillsammans med några gäster: den äldre poeten Augustus Carmichael, Charles Tansley - en yngre man som blint beundrar Mr. Ramsay, och konstären Lily Briscoe. Här utspelar sig en middagsbjudning där Mrs. Ramsay är den centrala gestalten - hennes inre personliga tankar vävs samman med de yttre skildringarna av hur hon ser till att alla känner sig bekväma och blir en del av samtalet runt  bordet. Hela boken bygger på den här sortens ström av bilder från personernas inre, vilket gör att man kommer oerhört nära dem.

 

Yngste sonen James högsta önskan är att besöka fyren nästa dag, och bokens inledningsmening lyder: "Yes, of course, if it's fine to-morrow, said Mrs. Ramsay." Men utflykten blir inte av. Inte förrän många år senare när inget längre är sig likt, varken i världen i stort eller i familjen Ramsay, guppar så i bokens tredje del en båt på väg ut mot den efterlängtade fyren.

 

Förutom att gå runt och tänka på Virginia Woolf, kan man göra mycket annat trevligt i St Ives. Vi åt till exempel jättegoda Cornish pasties  - ett slags pajer som är perfekta som en snabblunch när man är på språng (tyvärr blev stora delar av min sambos pasty uppsnappad av en aggressiv fiskmås). Vi var också på stadens kanske mest populära besöksmål, Tate St Ives (en filial till konstmuseet Tate i London).

 

Om du någon gång kommer till Cornwall, kan jag varmt rekommendera ett besök i St Ives. Och du, läs To the Lighthouse också. Det kommer du inte att ångra.

 

 

 

Titel: Ögonblick av liv (Moments of Being)
Författare: Virginia Woolf
Översättare: Harrriet Alfons
Förlag: Alba
Utgivningsår: 1977 (engelska originalet 1976)

Titel: To the Lighthouse (Mot fyren på svenska)
Författare: Virginia Woolf
Förlag: Penguin
Utgivningsår: 1992 (originalet från 1927)

Min bokliga resa, del 4: Jamaica Inn

 

Jamaica Inn från 1936 är en bok skriven av Daphne du Maurier (1907-1989), som annars kanske är mest känd för romanen Rebecca eller som författare till novellen "Fåglarna" (alla tre filmade av Alfred Hitchcock).

 

 

Men Jamaica Inn är också ett värdshus som finns på riktigt. Det ligger på Bodmin moor i Cornwall och är idag en trevlig pub och ett hotell. Jamaica Inn härstammar ända från 1750-talet och är känt för att förr i tiden ha varit en bas för smugglare. Dessutom anses huset vara ett av de mest hemsökta i Storbritannien.

 

 

Det sägs att du Maurier kom på idén till sin roman när hon red över heden och på grund av dimman var tvungen att ta in på just Jamaica Inn. Medan hon återhämtade sig fick hon lyssna till spökhistorier och historier om forna tiders smugglare, berättade av den lokale prästen, vilket inspirerade henne till att skriva sin mörka och dramatiska roman.

 

Under sommarens Englandsresa bodde vi faktiskt inte så långt ifrån Bodmin moor, så det kändes självklart att besöka värdshuset. På Jamaica Inn finns idag också både ett smugglarmuseum och ett museum tillägnat Daphne du Maurier. Där kunde man bland annat se hennes skrivbord:

 

 

Romanen Jamaica Inn tar sin början när Mary Yellan vid sin mors dödsbädd lovar att hon ska lämna bondgården i Helston, och istället söka upp sin moster Patience. Detta gör att hon hamnar på Jamaica Inn, eftersom Patience man, Joss Merlyn, numera är värdshusets ägare. 

 

Redan innan Mary kommer fram till Jamaica Inn märker hon hur alla blir obehagliga till mods när hon nämner vart hon är på väg. Efter en ödslig resa med häst och vagn över heden, i mörker och piskande regn, stiger hon så av på gårdsplanen. Hon träffar den illa beryktade Joss Merlyn, och upptäcker att hennes förut så levnadsglada moster, nu är ett nervöst vrak.

 

Nästa dag får Mary tillfälle att undersöka omgivningarna, och så här beskrivs Jamaica Inn:

 

"The house and outbuildings formed three sides of the little square that was the yard, in the centre of which was a grass bank and a drinking-trough. Beyond this lay the road, a thin white ribbon that stretched on either hand to the horizon, surrounded in each side by moorland, brown and sodden from the heavy rains. Mary went out on to the road and looked about her and as far as her eyes could see there was nothing but the black hills and the moors. The grey slate inn, with its tall chimneys, forbidding and uninhabited though it seemed, was the only dwelling-place on the landscape."

 

Överhuvudtaget är miljöerna viktiga i romanen. Det mörka och tillbommade huset känns som en riktigt obehaglig plats, och det är faktiskt ganska lätt att föreställa sig hur verklighetens Jamaica Inn kan inspirera till sådana stämningar. Det är ett mörkt hus, både utanpå och inuti, och med lite fantasi och en rejäl höststorm utanför, skulle det nog kunna kännas lite läskigt.

 

Fast idag är det ändå mest en mysig pub som möter besökarna. En brasa sprakade i den öppna spisen när vi var där, och med en rejäl lunch i magen tänker man ju inte precis på kusligheter:

 

 

En annan miljö som spelar en viktig roll i romanen är förstås den omkringliggande heden. Bodmin moor ses i boken som en vild och farlig plats, och det är också där männen i familjen Merlyn växte upp. Särskilt Joss, men också hans bror Jem och deras far och farfar före dem, beskrivs som hårda, känslokalla och våldsamma. Det står också på flera ställen i boken att folk från heden inte är som andra.

 

Heden kan också vara en förrädisk plats - speciellt efter mörkrets inbrott bör man inte vistas där, eftersom man kan gå ner sig i slukhålen. Det är också via hedarna som Jamaica Inns skumma besökare kan ta sig fram när de inte vill bli sedda.

 

 

I boken beskrivs också de stenformationer som finns på olika ställen på hedarna:

 

"Some were shaped like giant furniture, with monstrous chairs and twisted tables; and sometimes the smaller crumbling stones lay on the summit of the hill like a giant himself, his huge, recumbent form darkening the heather and the coarse tufted grass. There were long stones that stood on end, balancing themselves in a queer miraculous way, as though they leant against the wind; and there were flat altar-stones whose smooth and polished faces stared up towards the sky, awaiting a sacrifice that never came. Wild sheep dwelt on the high tors, and there were ravens too, and buzzards; the hills were homing places for all solitary things."

 

När vi var på Bodmin moor besökte vi en stenformation som kallas Cheesewring (just den nämns dock inte i du Mauriers bok):

 

 

 

Förutom de väldigt speciella miljöerna är styrkan med Jamaica Inn förstås att det  är en spännande bok. Mary Yellan hamnar på en obehaglig plats, styrd av den brutale Joss Merlyn, som - vilket hon så småningom förstår - är en viktig länk i en smugglarverksamhet. Mary tvingar sig att stanna kvar för sin moster Patience skull, men hon måste ständigt vara på sin vakt för att inte själv bli inblandad, eller till och med skadad eller dödad. Boken har en väldigt dramatisk handling.

 

Att skildringen blir lite förutsägbar ibland kan jag ha överseende med, och till viss del också med att vissa av personerna nästan känns som karikatyrer. Jag tycker mest om bokens stämning och miljöbeskrivningarna, och det är intressant att läsa om smugglingen. Det handlar inte bara om att sälja olagliga varor, utan boken tar också upp s.k. "wreckers", som inte bara tog vrakgods, utan lurade fartyg på grund och slog ihjäl alla ombord, för att sedan ta deras saker. I allt detta mörker, är  det  också skönt att en liten ljusglimt kan anas, från det att Joss yngre bror Jem fångar Marys uppmärksamhet.

 

 

 

Titel: Jamaica Inn

Författare: Daphne du Maurier

Utgivningsår: 1936 i original, min upplaga från 2003

Förlag: Virago

Antal sidor: 302

Min bokliga resa, del 3: Tintagel och Kung Arthur

Då är det onsdag igen, och jag har nått fram till del tre i Min bokliga resa - en serie inlägg inspirerade av den Englandsemester jag var på i somras. Idag blir det riddare och fagra jungfrur, drakar och mystiska legender för hela slanten.

(Läs gärna Del 1 som handlar om en mycket speciell bokhandel, och Del 2, som handlar om Jane Austens Bath också.)

 

Tintagel Castle är en gammal slottsruin som ligger precis vid den karga kusten i nordvästra Cornwall. Det är en fantastisk plats att besöka - utsikten gör en alldeles hänförd och tanken på att man längst ut vid dessa branta stup har byggt ett slott och faktiskt bott här, är fascinerande. Visserligen borde borgen ha varit lätt att försvara, men man kunde också läsa sig till att delar av bebyggelsen helt enkelt rasat ned i havet!

 

 

På en besökskarta över Tintagel kan man se hur det ligger på en liten halvö, eller ja, nästan en ö egentligen, eftersom de två delarna bara binds ihop med en gångbro.

 

 

Längst ner i viken ligger Merlin's Cave, en grotta som bara är möjlig att nå vid lågvatten. Tidvattnet längs kusten i Cornwall tillhör tydligen det starkaste i världen, så under dagen varierar vattenståndet så mycket att det kan skilja flera meter. Tyvärr kunde vi inte gå in i grottan, men vi kom ända ner till vattnet i alla fall.

 

 

Om du tycker att namnet Tintagel låter bekant, kan det ha att göra med den litterära koppling som finns till platsen (namnet på grottan avslöjar ju också vad det handlar om). I det här slottet anses det nämligen enligt legenden att Kung Arthur avlades och föddes.

 

I butiken på Tintagel Castle passade jag på att köpa The King Arthur Trilogy av Rosemary Sutcliff:

 

 

Som en sammanfattning av legenden är Sutcliffs bok perfekt, särskilt om man inte känner att man orkar ta sig an Thomas Malorys Morte d´Arthur från 1400-talet...

 

Boken skildrar i tre delar hela Arthursagan, från kungens födelse till hans död, och man får möta alla de personer och platser som man hört talas om så många gånger: Kung Arthur och hans drottning Guenevere, trollkarlen Merlin, den onda Morgan le Fay, riddaren Lancelot, Sir Gawain och den gröna jätten, Tristan och Isolde, berättelsen om den heliga Graalen, och mycket annat som kanske inte är lika känt.

 

Mycket vapenskrammel blir det förstås - riddarna av det runda bordet rider runt och uppsöker äventyr för att bevisa sitt ädelmod. De dräper drakar och räddar vackra jungfrur, och i boken skildras otaliga bataljer med lans och svärd mellan olika riddare. Det är nästan så att det blir lite för mycket ibland, speciellt som boken inte egentligen gestaltar sina personer utan har mer av ett utifrån-perspektiv. Men det är förstås en stil som passar legender och sagor.

 

Jag gillar speciellt känslan man får av hur Sutcliff inleder den tredje delen:

 

"When the darkness crowds beyond the door, and the logs on the hearth burn clear red and fall in upon themselves, making caverns and ships and swords and dragons and strange faces in the heart of the fire, that is the time for story telling.

     Come closer then, and listen."

 

Tintagel omnämns till exempel i början av romanen, när Sutcliff skildrar Arthurs födelse. Då beskrivs slottet så här:

 

"Duke Gorloise set his lady in Tintagel Castle, which was the strongest hold in all Cornwall, being set on a headland above the pounding sea, with but one causeway leading to it from the mainland, and that so narrow that it could be held by three men against an army."

 

Just läget och den dramatiska naturen runt omkring, är det som gjorde mest intryck på mig:

 

 

Vi besökte också byn Tintagel, och där hade man förstås på många ställen utnyttjat kopplingen till Arthursagan:

 

 

 Nästa onsdag tar min bokliga resa er med ut i ett vilt hedlandskap - häng med då också!
 

 

Titel: The King Arthur Trilogy

Författare: Rosemary Sutcliff

Utgivningsår: 2007

Förlag: Random House

Antal sidor: 652

Min bokliga resa, del 2: Jane Austens Bath

Det första stoppet på min och familjens rundresa i sydvästra England var Bath. Vi hade många anledningar till att besöka just Bath, men för min del låg en stor del av lockelsen i den Jane Austen-koppling som finns till staden.

Jane Austen (1775-1817) brukar ibland kallas Baths mest kända invånare. Mot slutet av 1700-talet tillbringade hon två längre perioder i staden, och mellan åren 1801 och 1806 bodde hon där permanent.

 

 

I övrigt är Bath mest känt för sina varma källor (vilket man ju hör på namnet). Ända sedan romartiden (och troligen längre tillbaka än så) har stadens vatten stått i fokus. Då kallades staden Aquae Sulis och ungefär år 70 e. Kr. byggdes The Roman Baths, som man fortfarande kan besöka. Typiskt för Bath är också den lokala kalksten som husen är byggda av - som ni ser på bilden ger den staden ett nästan gyllene skimmer.

 

Också på Jane Austens tid var Bath en populär stad, och många vistades här för att förbättra sin hälsa. Kuren gick ut på att bada i det varma vattnet och också att dricka det - upp till åtta glas per dag rekommenderades. I The Pump Room, som ligger i samma komplex som The Roman Baths, kunde Jane Austen och hennes samtida dricka sitt vatten, och det kan man faktiskt fortfarande göra.

 

Ur en slags fontän tappar en servitör upp glas med vatten till den som vill provsmaka, och det ville jag ju naturligtvis. Jag kan inte påstå att det smakade illa, men det var inte speciellt angenämt heller. Varmt vatten är helt enkelt ganska konstigt att dricka, men med tanke på att just det här vattnet innehåller 42 stycken välgörande mineraler så var det kanske värt det...

 

 

På Austens tid besökte man inte bara The Pump Room för sin hälsas skull. Bath var en plats för nöjen - man var där för att dansa, för att spela kort, dricka te, gå på teater, lyssna på musik, prata och flirta. Man ville synas och se andra,  helt enkelt. När man skrev in sig i gästboken i The Pump Room hade man officiellt anlänt i Bath, och andra kunde läsa ens namn där.

Idag är The Pump Room en restaurang där man kan äta middag eller njuta sitt Afternoon Tea. Vi gjorde varken eller, men fick i alla fall ta oss en titt (och alltså smaka på vattnet).

Jane Austen besökte såklart The Pump Room under sin tid i Bath. Säkert är att hon också som alla andra promenerade längs med The Royal Crescent, en rad med hus formade som en halvcirkel, ritade av John Wood the Younger och byggda under den senare halvan av 1700-talet. Nu ligger the Crescent mitt inne i bebyggelsen, men på Janes tid gränsade den till öppna fält:

Jane bodde inte bara själv i Bath, utan hon lät också två av sina romaner utspela sig där: Northanger Abbey (1817) och Persuasion (1818).

I Northanger Abbey får vi möta Catherine Morland, en ung kvinna som följer med vännerna Mr. och Mrs. Allen när de ska vistas en tid i  Bath. Catherine är full av iver över att komma till Bath och att komma ut i den sociala världen:

"They arrived at Bath. Catherine was all eager delight; - her eyes were here, there, every where, as they approached its fine and striking environs, and afterwards drove through those streets which conducted them to the hotel. She was come to be happy, and she felt happy already."

Varken the Allens eller Catherine känner någon i Bath, men efter några dagar möter Mrs. Allen en gammal skolkamrat, Mrs. Thorpe, och Catherine blir vän med Isabella, en av Mrs. Thorpes döttrar. Catherine är ung och naiv och hon beundrar den mer världsvana Isabella. The Allens och the Thorpes tillbringar nu en stor del av sin tid tillsammans, som här, i ett utdrag där både the Pump Room och The Crescent omnämns:

"As soon as divine service was over, the Thorpes and the Allens eagerly joined each other: and after staying long enough in the Pump-room to discover that the crowd was insupportable, and that there was not a genteel face to be seen, which everybody discovers every Sunday throughout the season, they hastened away to the Crescent, to breathe the fresh air of better company. Here Catherine and Isabella, arm in arm, again tasted the sweets of friendship in an unreserved conversation."

Det visar sig senare att Isabella är förtjust i Catherines bror James, som hon träffat genom sin egen bror, John Thorpe. Dessa båda män anländer också i Bath, och när Isabella alltmer söker James sällskap, hamnar Catherine i Johns blickfång. Han uppvaktar henne och hon är så artig hon kan mot honom, men det står med en gång klart för läsaren att John Thorpe är en sliskig och inbilsk typ, som man känner stor avsmak för.

Samtidigt har Catherine också stiftat bekantskap med en viss Henry Tilney, och det är mot honom som hennes romantiska intresse riktar sig. Men som vanligt hos Jane Austen ska det förstås till en del komplikationer och förvecklingar innan romanens hjältinna får som hon vill.

Om Northanger Abbey skildrar en ung, naiv flicka, så är Persuasion dess motsats. Anne Elliott är vid 27 års ålder ogift och har sin bästa tid bakom sig.

Vid 19 års ålder träffade och förlovade hon sig med Frederick Wentworth, då en ung man ännu utan ekonomisk framgång. Under inrådan av Lady Russell, som är som en mor för Anne sedan hennes egen dog i unga år, slog Anne upp förlovningen för att Wentworth inte var tillräckligt framgångsrik. Men hon har aldrig slutat att älska honom.

Familjen Elliott bor på anrika Kellynch-hall, men på grund av att speciellt fadern, Sir Walter Elliott, och den äldsta dottern, Elizabeth, lever över sina tillgångar, tvingas de hyra ut egendomen och hitta  någon annanstans att bo. Sir Walter vill gärna till London, men med tanke på att han måste ha råd att upprätthålla en viss standard, faller valet på den mindre staden Bath:

"It was a much safer place for a gentleman in his predicament: - he might there be important at comparatively little expense."

Persuasion utspelar sig alltså till viss del i Bath, men också i den lilla kuststaden Lyme Regis (vilket jag ska återkomma till i ett senare inlägg). I Annes bekantskapskrets finns systrarna Musgrove, unga, charmiga och levnadsglada, och också Annes syster Mary som är gift med Charles Musgrove. Hyresgästerna på Kellynch, Admiral och Mrs. Croft, visar sig vara en bekantskap som för en överraskning med sig. Mrs. Croft är nämligen syster till ingen mindre än Frederick Wentworth, nu en framgångsrik Captain Wentworth.

Ännu en gång ska alltså Frederick Wentworths och Anne Elliotts vägar korsas. Frågan är förstås om de ska få en andra chans tillsammans?

Flera viktiga scener i boken utspelar sig i miljöer som man kan besöka än idag. Förutom the Pump Room var The Assembly Rooms (också kallade the Upper Rooms) viktiga. Här hölls baler, man lyssnade på konserter och man umgicks. Idag finns det ett Fashion Museum där, men man kan också gå in och se salarna där man roade sig under Jane Austens tid:

I Persuasion ska hela sällskapet gå på en konsert i the Assembly Rooms, och Anne är förstås spänd på om hon ska få tillfälle att prata med Captain Wentworth. De väntar på att alla ska komma:

"they took their station by one of the fires in octagon room":

Wentworth kommer verkligen dit och Anne lyckas samtala lite med honom. Sedan skiljs de åt för en stund när konserten ska börja och de intar sina platser i konsertsalen. Jag är lite osäker på i vilken sal en konsert hölls i the Assembly Rooms, men troligen i den stora balsalen. Tyvärr kunde man bara kika in i den när vi var där, eftersom de höll på att duka inför ett bröllop:

I the Assembly Rooms finns också ett vackert Tea Room:

Anne lägger hursomhelst knappt märke till de vackra omgivningarna hon befinner sig i. Hon är så uppfylld av konversationen med Wentworth, som hon hoppas och innerst inne tror kan betyda att han fortfarande har känslor för henne:

"Anne saw nothing, thought nothing of the brilliancy of the room. Her happiness was from within. Her eyes were bright, and her cheeks glowed, - but she knew nothing about it. She was thinking only of the last half hour, and as they passed to their seats, her mind took a hasty range over it. His choice of subjects, his expressions, and still more his manner and look, had been such as she could see in only one light."

Persuasion var den enda bok jag inte tidigare läst av Jane Austen, men nu är den absolut en av mina favoriter.

I Bath finns det också ett museum helt ägnat åt Jane Austen. På The Jane Austen Centre kan man besöka en utställning om hennes liv, hennes böcker och livet i Bath när hon bodde där. Man kan också handla i museets butik och fika i deras Regency Tea Rooms:

Museet ordnar också Walking Tours med Jane Austen som tema, men eftersom det är lite svårt att genomföra en sådan med en sjuåring i släptåg kan jag inte rapportera något om det. Men även utan en guidad tur finns det alltså massor Jane Austen-relaterat att se i Bath, och mängder av andra trevligheter också förstås.

Efter att ha gått runt hela dagen åt vi middag på en av alla Baths pubar, och passande nog, när jag slagit mig ner i en skön fåtölj i väntan på maten och ser mig omkring, hänger det här porträttet på väggen intill oss:

Nu är det dags att säga hejdå till Jane för den här gången, men vi möter henne igen lite senare i Min bokliga resa när jag skriver om Lyme Regis.



Titel: Northanger Abbey
Författare: Jane Austen
Utgivningsår: första gången 1817, i min utgåva 2012
Förlag: Penguin
Antal sidor: 256


Titel: Persuasion
Författare: Jane Austen
Utgivningsår: första gången 1818, i min utgåva 2012
Förlag: Penguin
Antal sidor: 255

Min bokliga resa, del 1: Det här kallar jag en riktig bokhandel

Under sommarens Englandsresa samlade jag på mig bilder och intryck från olika platser med litterära anknytningar, och dessa tänkte jag nu bjuda er på i en serie inlägg som jag har valt att kalla Min bokliga resa. Jag mjukstartar med att berätta om Topping & Company Booksellers.

Under de två veckorna i England blev det förstås ett och annat besök i olika bokhandlar, allt ifrån välsorterade kedjor som Waterstones till antikvariat som ibland var härligt charmiga och ibland så dammiga och fulla av mögellukt att det tyvärr knappt gick att vistas där.

 

Men min absoluta favoritbokhandel hittade jag i Bath, alldeles i början av vår resa:

 

 

Topping & Co finns alltså i Bath i Somerset, men också i Ely i Cambridgeshire och snart även med en filial  i skotska St. Andrews.

 

Så fort man kliver över tröskeln känner man den speciella atmosfären:

 

Väl intrampade golvbrädor, svag jazzig musik i bakgrunden och välsorterade bokhyllor från golv till tak.

 

 

Om man känner för att slå sig ner och fundera lite över sina inköp eller kanske bara prata lite om böcker eller nåt annat, kan man passa på att ta för sig av det te eller kaffe som finns framdukat här och var:

 

 

Det är förstås stor risk att man kommer ut med välfyllda shoppingpåsar från en sån här bokaffär. Urvalet kändes noga uttänkt - naturligtvis fanns det gott om skönlitteratur, både i pocket och inbundet, men också till exempel en tre bokhyllor stor samling av böcker om "Literary Travel". Lägg därtill kunnig och hjälpsam personal och du är verkligen  i "a haven for book lovers."