Söndagens smakbit: Oranges Are Not the Only Fruit

Det har på många sätt varit en tuff vecka och bloggandet har fått stå tillbaka för annat. Nu börjar ändå söndagslugnet infinna sig och jag tänkte det kunde vara kul att vara med i En smakebit på söndag. Det är Mari på Flukten fra virkeligheten som ordnar och varje söndag kan man kika in hos henne och få tips på böcker som olika bokbloggare för tillfället läser.

Min smakbit kommer från den helt underbara Oranges Are Not the Only Fruit av Jeanette Winterson. Det är berättelsen om flickan Jeanette som adopteras och växer upp i ett strikt religiöst hem i en liten stad i England. Jag har läst en bra bit in i boken men väljer ändå att ge er romanens inledning, mycket för att författaren redan från början sätter tonen med sin briljanta och lite ironiska stil (ja, jag är ett stort fan av Winterson).

Så här inleds romanen:

"Like most people I lived for a long time with my mother and father. My father liked to watch the wrestling, my mother liked to wrestle; it didn't matter what. She was in the white corner and that was that.
   She hung out the largest sheets on the windiest days. She wanted the Mormons to knock on the door. At election time in a Labour mill town she put a picture of the Conservative candidate in the window.
   She had never heard of mixed feelings. There were friends and there were enemies.

          Enemies were: The Devil (in his many forms)
                                Next Door
                                Sex (in its many forms)
                                Slugs
         Friends were:    God
                                Our dog
                                Auntie Madge
                                The Novels of Charlotte Brontë
                                Slug pellets

and me, at first, I had been brought in to join her in a tag match against the Rest of the World. She had a mysterious attitude towards the begetting of children; it wasn't that she couldn't do it, more that she didn't want to do it. She was very bitter about the Virgin Mary getting there first. So she did the next best thing and arranged for a foundling. That was me."

Söndagens smakbit: Allt jag säger är sant

Nu har smakbitarna dykt upp igen hos Mari på Flukten fra virkeligheten. Det hela går ut på att bloggare delar med sig av en smakbit ur en bok de för tillfället läser. Jag tycker det är ett roligt sätt att få nya lästips - ibland tittar jag bara inom för att se vad som bjuds och ibland - som idag - blir jag själv sugen på att dela med mig.

Jag har precis börjat läsa Lisa Bjärbos Allt jag säger är sant. Ganska länge nu har jag följt hennes blogg Onekligen och tänkte att jag verkligen borde läsa nån av hennes romaner också.

Och det går faktiskt ganska lätt att känna igen sig i stilen från bloggen (eller om det är tvärtom). Språket är rappt och kul, och av det lilla jag läst hittills blir jag sugen på att veta mer om sextonåriga Alicia som boken handlar om.

Smakbiten kommer ifrån början av romanen där Alicia har berättat för sina föräldrar att hon tänker hoppa av gymnasiet:

"Jag stänger av öronen och låter dem mala på, de säger ändå ingenting som jag inte redan kunnat räkna ut med röven att de ska säga.
   Yada, yada, yada, vikten av en utbildning. Yada, yada, yada, hur ska du annars få jobb. Yada, yada, yada, tänk långsiktigt. Yada, yada, yada, gäääsp!
   Sedan drämmer pappa i med vad han verkar tycka är det bästa argumentet hittills.
   "Det är din framtid vi pratar om här, Alicia. Ditt liv."
   Och då vaknar jag faktiskt till lite, för där har han i alla fall en poäng.
   "Exakt!" vrålar jag. "Min framtid. Mitt liv! Vore det inte rimligt att låta mig vara med och tycka till om det själv? Ni lyssnar ju inte ens!"
   Jag darrar kanske lite på rösten.
   Och det är inte för att jag är ledsen, direkt.
   Det är mer för att det känns så tröttsamt alltihop.
   Jag har precis insett att det är sjutusen akter kvar av den här diskussionen, och jag orkar inte, jag vill bara dra ner ridån, gå hem i pausen och skita i resten.
   Får man det, fast man spelar en av huvudrollerna?

Klicka nu in dig hos Flukten fra virkeligheten för att läsa fler smakbitar.

Söndagens smakbit: Tobakshandlaren

På söndagarna passar det bra att göra ett besök hos Flukten fra virkeligheten och läsa smakbitar från böcker som olika bokbloggare för tillfället läser.

Min smakbit kommer den här gången från Robert Seethalers Tobakshandlaren, en roman som utspelar sig i Wien runt tiden strax före andra världskriget.

Huvudpersonen Franz lämnar sin mamma och sin alpby och börjar arbeta hos en släkting i en tobakshandel i Wien. En dag träffar han Anezka på nöjesfältet Pratern och blir förälskad. Men Anezka försvinner och Franz letar överallt efter henne.

Ingen mindre än Sigmund Freud är kund i tobaksaffären och tillsammans diskuterar Franz och den äldre professorn livet, kärleken och de orostider som väntar. En morgon när Franz vaknar har något hänt:

   "Jaha, så du har också hasat dig upp?" skrek tobakshandlaren till honom.
   "Vad är det som har hänt?" stammade Franz.
   "Öppna ögonen!" Otto Trsnjeks ansikte var mörkrött, på hans tinningar pulserade ett par ådror som påminde om små blåa maskar. Med sin ena krycka pekade han darrande av ilska på tobaksaffären. Trottoaren och skyltfönstret var nersölat med en rödbrun soppa. Det såg ut som om någon hade kastat flera hinkar färg eller skit mot fasaden. På skyltfönstret stod det i stora, utrunna bokstäver: FÖRSVINN, JUDEVÄN! och på väggen bredvid butiksdörren syntes ett runt alster, visserligen klumpigt och uppenbarligen ditkladdat i alla hast, men trots det gick det entydigt att känna igen en mänsklig röv med rudimentära ansiktsdrag: ett så kallat arsle med öron."

Det här är den första boken jag läser av Seethaler och hittills är jag förtjust. Speciellt tycker jag om att Freud är en av bokens huvudpersoner.

Söndagens smakbit: Samarbete med fluga och andra noveller

Jag vet att många just  nu läser den senaste novellsamlingen av Lydia Davis, Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare. Också hos mig står den boken och väntar i hyllan men så dök hennes tidigare novellsamling upp som nästa bok i min bokcirkel.

Samarbete med fluga och andra noveller innehåller också den Davis karakteristiska blandning av längre och kortare noveller, ibland mer som en slags fåradiga betraktelser. Jag gillar verkligen det här sättet att skriva.

Som smakbit väljer jag en av kortisarna. Precis som i titelnovellen handlar den här om en fluga:

"Flugan

Längst bak i bussen
inne på toaletten,
en mycket liten fripassagerare
på väg till Boston."

För fler smakbitar, gör ett besök hos Flukten fra virkeligheten. 

Söndagens smakbit: In the Sea there are Crocodiles

Så är det redan söndag och dags för att bjuda på en smakbit från en bok jag just nu läser (för fler smakbitar, besök Flukten fra virkeligheten).

Just nu håller jag på med två böcker, Aino Trosells novellsamling Varning för vilt och Fabio Gedas In the Sea there are Crocodiles, en skildring av den tioårige pojken Enaiatollahs flykt från Afghanistan till Italien. Båda böckerna är riktigt läsvärda men hur det än är med den saken så tar det inte många minuters läsning om kvällarna förrän jag somnar som en sten. Vad är det med januari som gör att jag blir så himla trött?

Jag väljer att hämta smakbiten från Fabio Gedas bok, In the Sea there are Crocodiles. Berättelsen bygger på författarens möte med verklighetens Enaiatollah som kom fram till Geda när han föreläste om en av sina andra böcker. De började prata och det hela slutade med att Geda blev ombedd att skriva ner Enaiatollahs berättelse. Med tanke på världens flyktingsituation känns det här som en viktig bok att stifta bekantskap med.

Smakbiten kommer från romanens första sidor:

"Like I said, when you're ten years old, and your mother, before putting you to bed, takes your head and holds it against her breast for a long time, longer than usual, and says, There are three things you must never do in life, Enaiat jan, for any reason... The first is use drugs. Some of them taste good and smell good and they whisper in your ear that they'll make you feel better than you could ever feel without them. Don't believe them. Promise me you won't do it.
     I promise.
     The second is use weapons. Even if someone hurts your feelings or damages your memories, or insults God, the earth or men, promise me you'll never pick up a gun, or a knife, or a stone, or even the wooden ladle we use for making ghorma palaw, if that ladle can be used to hurt someone. Promise.
     I promise.
     The third is cheat or steal. What's yours belongs to you, what isn't doesn't. You can earn the money you need by working, even if that work is hard. You must never cheat anyone, Enaiat jan, all right? You must be hospitable and tolerant to everyone. Promise me you'll do that.
     I promise. 
[---]
     ... even when your mother, as she helps you get to sleep, says all these things in a strange, low voice as warming as embers, and fills the silence with words, this woman who's always been so sharp, so quick-witted in dealing with life... even at a time like that, it doesn't occur to you that what she's really saying is, Khoda negahdar, goodbye.

Just like that."

Söndagens smakbit: Oscar Levertins vänner

Smakbiten jag vill bjuda på den här söndagen kommer från Martina Montelius roman Oscar Levertins vänner. Jag började läsa igår kväll och tycker hittills att boken är riktigt roande.

Boel Märgåker, kulturtant och grundare av föreningen Oscar Levertins vänner, ska åka på en litterär kryssning. Dock verkar hon ha vissa planer med resan som kanske inte är de typiska för just en 62-årig kulturtant:

"Allt är ordnat. Boel har ombesörjt biljettbokning för samtliga medlemmar i Oscar Levertins vänner, barrikaderat sitt psyke mot Gregers invändningar och skrivit en kort packningslista. Holger Ahlenius utmärkta bok Oscar Levertin: en studie i hans tankevärld har hon alltid med sig, som referensmaterial vid eventuella nyrekryteringar till föreningen. Sin anteckningsbok av märket Noteletts medför hon också överallt. Den har, till skillnad från de flesta anteckningsböcker, mjuka pärmar - men inte alltför mjuka, som de mer populära Moleskine. Hygienprodukter packar hon givetvis: deodorant, fotfil och tandtråd. Flera par nylonstrumpor, trots att hon ogillar materialet. Nylonstrumpor är både respektingivande och erotiskt stimulerande för många människor. Sist packar hon ett rör brustabletter med vätskeersättande ämnen, samt ett litet kuvert innehållande blad från klänglilja, en växt hon har förstått kan skänka narkotiskt rus.
     Boel ska supa, knarka och knulla på den här resan. Så enkelt är det. Naturligtvis är hon medveten om att det inte är vad kulturtanter som hon förväntas göra."´

För fler smakbitar, gör ett besök på Flukten fra virkeligheten.

Söndagens smakbit: Då tänker jag på Sigrid

Ute är det vintervitt och alldeles tyst. Jag ägnar mig åt bloggen, dricker lite kaffe och sneglar mot julgranen som visst ska plockas ner idag. Men först en smakbit ur boken jag läser just nu.

Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson är en roman som handlar både om att bryta upp och om att söka sig tillbaka till sina rötter. Hanna är bokens huvudperson och Sigrid i titeln är hennes farmor som hon aldrig har lärt känna. Hanna återvänder till uppväxtorten i norra Sverige där Sigrid och andra släktingar finns kvar. Bakom sig lämnar Hanna ett smärtsamt förhållande:

"Han lyfte klockan och kisade mot den för att se.
   Ibland inbillade jag mig att den där kronometern räknade ner, att den med schweizisk precision avgjorde hur nära slutet vi var då den tryckte sig mot hans handledspuls om dagarna. Att den inte mätte tid och longitud utan tryckvågorna inifrån, att den skvallrade för alla om början, en simpel firmafest med alltför mycket att dricka, en dyr blodig köttbit på en avlång tallrik, en slumpmässig bordsplacering där vi hamnat mitt emot varandra, blickar och skämt över glasen.
     Att klockan berättade att vi hållit varandra i handen när vi gick hem till mig, att han frös för att han glömt sina handskar, den där första natten då vi inte hade haft något att dölja, eller i alla fall inte kommit ihåg att vi hade det.
     Att vi rodnat båda två, vid kaffeautomaten på jobbet på måndagsmorgonen efteråt, att han hade sagt något om snöslasket, tummat på koppen och flinat och tittat i golvet, sagt att han hade ett möte, att vi fick prata mer senare.
     Hur annorlunda han såg ut, när jag såg honom då."

Jag tycker mycket om Olofssons bok hittills, framför allt för språkets skull.

För fler smakbitar, klicka dig vidare till Flukten fra virkeligheten.

Söndagens smakbit - Styr din plog över de dödas ben

Det är redan söndag och alltså dags för den som vill att dela med sig av en boklig smakbit hos Flukten fra virkeligheten. 

Min smakbit är hämtad ur Olga Tokarczuks roman Styr din plog över de dödas ben. Boken handlar om Janina Duszejko som bor i ett ensligt beläget hus på den polska landsbygden. Hon ägnar sig åt att titta till grannarnas hus som står tomma över vintern, i hemmet har hon på teven med väderleksrapporterna dagarna igenom och hennes största intresse är astrologi. Med andra ord är hon en intressant huvudperson. En dag påträffas en av grannarna död och Janina dras in i händelserna.

Smakbiten kommer från när Janina tar sig in i den avlidne grannens hus (som hon kallar för Storfot):

Väggarna i hallen försvann bakom travar av ojämnt huggna vedträn. Det kändes allt annat än ombonat, för att uttrycka det milt. Smutsigt och ostädat. Överallt trängde lukten av fukt, trä och jord fram - drypande och lystet. Väggarna inpyrda sedan åratal med tjocka lager av rök från den öppna spisen.
     Köksdörrens stod på glänt och jag såg med en gång Storfots kropp som låg på golvet. Knappt hade min blick nuddat vid den förrän den ryggade tillbaka. Det dröjde innan jag vågade se åt det hållet igen. Det var verkligen ingen vacker syn.
     Han låg i en egendomligt förvriden ställning, med händerna kring halsen som om han försökt att få loss den alltför stramt sittande skjortkragen. Jag gick långsamt närmare, som hypnotiserad. Såg de öppna ögonen som stirrade mot något under bordet. Det smutsiga linnet var sönderslitet i halsen. Det såg ut som om koppen utkämpat en strid mot sig själv och vunnit - förlorat. Jag blev stel av Fasa, blodet frös i mina ådror och jag kände hur det liksom drog sig tillbaka någonstans djupt ner i mitt innersta. Så sent som i går hade jag fortfarande sett den kroppen leva.

Än så länge är jag riktigt förtjust i boken och ser fram emot att fortsätta läsningen.

Söndagens smakbit: Alvernas liv

På bloggen Flukten fra virkeligheten kan man varje söndag läsa smakbitar från böcker som olika bokbloggare för tillfället läser. Idag tänkte jag vara med och bjuda på några rader ur Muriel Barberys Alvernas liv.

Boken handlar om två flickor som båda är hittebarn och båda har närmast övernaturliga förmågor. Maria har ett starkt band till träden och kan tala med djuren. Clara spelar piano på ett sätt som framkallar syner och berättelser i lyssnarnas huvuden. Personerna i flickornas närhet gör allt för att de ska utveckla sina förmågor och få kontakt med varandra - mörka och farliga krafter hotar nämligen, och flickorna måste tillsammans kämpa mot ondskan.

Smakbiten kommer från ett tillfälle när Clara spelar piano. Musiken uppfyller henne och då ser hon för sin inre syn den andra flickan, Maria:

"Något lindades in i musiken och uppenbarades för hennes inre syn. Det var mer än en fläkt men långtifrån ett minne, och där svävade en ton av natur och intuition som handlade om upptäcktsfärder i mörkret och som hennes fingrar nu ville beskriva. Därför spelade hon stycket likadant som första dagen, i samma tempo och lika högtidligt, men hennes händer fylldes av en ny magi som öppnade vakendrömmarnas domäner. En fotogenlampa lyste över bordet där familjen satt och åt. Genom vilka kristaller passerade denna syn som Clara visste inte var inbillning utan en högst konkret iakttagelse av Marias värld långt däruppe i norr?"

_________________________________________________________

Söndagens smakbit: Masja

Imorgon är det dagen före den stora Augustgalan, och jag har läst och gillat hittills fem av de sex nominerade böckerna i den skönlitterära klassen. Nu håller jag på med den sista av dem, Carola Hanssons Masja, som också den är en riktigt bra roman. Och även om jag inte kommer att hinna läsa ut boken före galan, så kan jag ju i alla fall bjuda på en smakbit ifrån den.

Masja är den ryske författaren Lev Tolstojs dotter. Av alla barnen var hon den som stod honom närmast, och boken handlar mycket om detta far-och-dotter-förhållande.

Ibland renskriver Masja sin fars texter, och i sättet hon resonerar kring faderns ord märker man också hennes känslor för honom:

"Men nu sitter hon ändå, alldeles som tidigare i somras, vid skrivbordet i sitt rum med några vita pappersark framför sig. Fönstret står öppet ut mot trädgården, lindblommornas söta doft fyller rummet - och till skillnad från då strömmar orden denna gång ur hennes penna: gnistrande, starka och fyllda av liv.
     Faderns ord!
     Som på det förunderligaste vis inte längre tillhör bara honom! 
     Nej, som - där de nu, befriade ur virrvarret av överstrykningar, tillägg, streck, pilar och svarta plumpar, formerar sig i jämna, prydliga rader på det ena arket efter det andra - också är hennes! Ty även om där dykt upp nya ord eller tankar hon inte riktigt förstått känner hon med varje uns av sitt väsen att hon, genom själva skrivakten, på ett sällsamt vis blivit indragen i ordens mysterium: medskapare av en text som, föresvävar det henne, äntligen ska komma att väcka människor till insikt om hur man bäst bör leva sitt liv."

Om du vill läsa fler smakbitar från vad olika bokbloggare för tillfället läser, ska du göra ett besök på Flukten fra virkeligheten.

____________________________________________________________

Söndagens smakbit: Spådomen

Idag tänkte jag dela med mig av en smakbit från romanen jag just nu läser, den augustnominerade Spådomen: en flickas memoarer av Agneta Pleijel. Om du är sugen på att läsa fler bokbloggares smakbitar ska du göra ett besök hos Flukten fra virkeligheten.

Pleijel minns tillbaka till sin barndom och sätter ord på det hon inte kunde beskriva då, när hon var mitt uppe i det:

Barndomen är ett ingenmansland som jag förstås inte funderade över då. Jag visste inte att jag var i den. Sinnesintrycken överväldigade mig.
     Trollsländan på mitt finger i mormors stenparti.
     De små skräddarna, de kallade så, insekterna med tunna ben som kunde promenera på Mälarens vattenyta och som lyfte upp vattnet en aning så att det såg ut som om de hade stövlar på fötterna. Korna i ladugården, och hur jag lärde mig mjölka i den täta atmosfären av gödsel och hö. Dofterna från träden när jag sprang till ladugården, så påtagliga att jag kunde ta på dem.
     Lukten av förruttnelse i potatiskällaren.
     Av såpa när fru Krantz sköljde tvätten på knä på mormors klappbrygga i det iskalla vattnet. Stenarna som såg upp mot mig från botten med klara ögon. Och mormors klänningar på klädstrecket, alla sydda i samma modell och alltid med nypor i fållen, som om mormor hälldes ut i fem versioner av sig själv.
     Nu berättar jag om något jag då saknade ord för.
     Om skräcken. Om känslan av att överväldigas, ja överfallas av kroppen. Om ensamheten som alla barn delar. Och om skuggan som mina föräldrars dysfunktionella äktenskap kastade. Men om de inte hade träffats skulle jag inte ha funnits. Kanske något annat barn, men alltså inte jag.  Den tanken fick jag då och då när jag var barn och den var skrämmande. 

_______________________________________________________________

Söndagens smakbit: Allt jag inte minns

På söndagarna kan man på Flukten fra virkeligheten läsa smakbitar från böcker som olika bokbloggare för tillfället läser - ett trevligt sätt att få nya boktips. Idag är jag också med.

Min smakbit kommer från Jonas Hassen Khemiris roman Allt jag inte minns. Jag har nästan precis börjat läsa boken och vet att den kommer att handla om Samuel och Laide och deras kärlekshistoria, men också om Vandad som på något sätt är inblandad i det som Samuel har gjort.

När jag börjar läsa blir det snabbt tydligt att boken består av minnesbilder från olika personer som uttalar sig om Samuel och något som har hänt. Jag dras med direkt och börjar pussla ihop vilka personerna som skildras kan vara. Efterhand verkar passagerna som tillhör dem bli längre och vissa av personerna träder tydligare fram. Sen kommer något nytt och jag famlar lite efter en fast hållpunkt igen.

Jag gillar det här sättet att skriva och tycker det ska bli spännande att se hur allt egentligen hänger ihop. Att bilderna kommer till läsaren som minnen ju gör, är ett spännande grepp.

Smakbiten tar jag från romanens inledning, vilken visar hur styckena växlar mellan olika perspektiv och personer:


Grannen sticker upp huvudet bakom häcken och frågar vem jag är och vad jag gör här.

                                                   *                                                           

Välkommen. Sätt dig ned. Slappna av. Jag lovar, du behöver inte vara rädd. Ett tryck på larmknappen och dom är här på trettio sekunder.


                                                    *


Grannen ber om ursäkt, han förklarar att efter allt som har hänt är det bara naturligt att dom har blivit lite misstänksamma mot folk som dom inte känner igen.


                                                    *


Jag hade också en tydlig bild av hur det skulle vara här. Jo men du vet, mera som på film. Tjocka stålgaller, äckliga toaletter i ena hörnet, våningsängar och ångande duschar där man måste akta sig för att tappa tvålen. Jag tänkte att jag skulle behöva gå runt med ett rakblad i munnen tjugofyra sju för att vara redo. Men du ser ju själv. Det liknar mera ett vandrarhem. Folk här är softa. Toaletterna är rena. Det finns till och med en verkstad där man kan göra trägrejer. Jag hade tur som hamnade här.


___________________________________________________________

Söndagens smakbit - Barnbruden

På söndagarna kan man titta inom på Flukten fra virkeligheten och ta del av smakbitar från böcker som olika bokbloggare för tillfället läser - ett trevligt sätt att få nya boktips. Idag tänker jag också vara med.

Min smakbit är hämtad ur Anna Laestadius Larssons Barnbruden, den första romanen i en historisk trilogi där kvinnorna står i centrum. Året är 1774 och femtonåriga Charlotta reser till Sverige för att gifta sig med kungens bror, hertig Karl, med uppdrag att skänka landet den tronarvinge som kungen själv är oförmögen att avla. Hon är den yngsta kungliga bruden i Sveriges historia.

Charlottas tröst är att hon under båtfärden blir vän med en annan ung flicka, Sophie von Fersen. Efter att de båda flickorna lekt och sprungit längs däck reflekterar Sophie såhär:

     Hon hade sprungit! När hade hon gjort det senast?
     "Tänk om mor hade sett mig", sade hon där hon satt på yttersta kanten till schäslongen, som alltid mån om sin hållning.
     "Då hade hon skämts över hur ni stapplade fram som en gammal halt höna."
     Sophie låtsades inte höra skämtet.
     "Ni förstår inte. Så länge jag kan minnas har jag varit snörd. När skulle jag ha lärt mig att springa?"
     "Men ni måste ju ha snott runt som liten", invände Charlotta.
     "Knappast. Ett av mina första minnen är att min mor trycker sin fot mot min rygg. Jag är tre år, kanske fyra... Ligger på mage. Mor står över mig och tar spjärn med foten för att hämta kraft. Sedan tar hon i allt vad hon orkar. Jag ber henne sluta, men hon drar och drar i korsettens snoddar. Mina lungor töms på luft, jag tror att jag ska dö..."
     Hon bet sig i läppen, kämpade för att hålla tillbaka tårarna.

Romanen hittills är både lättläst och underhållande. Samtidigt känns det viktigt och intressant att läsa om kvinnans situation under den här tiden.

____________________________________________________________


    

Söndagens smakbit: Manifest för hopplösa

Idag tänkte jag vara med i Flukten fra virkelighetens smakbitsöndag. Man bjuder helt enkelt på ett smakprov ur en bok man för tillfället läser, och så kan man förstås få fina boktips genom att läsa alla andras smakprov. En alldeles lagom aktivitet en söndag när en elak förkylning börjar tränga sig på...

Boken jag vill bjuda er ett smakprov ifrån är Åsa Asptjärns uppföljare till Konsten att ha sjukt låga förväntningar. Den andra boken om tonårskillen Emanuel Kent Sjögren heter Manifest för hopplösa och kom ut i juli i år.

Emanuel går i nian och har ingen aning om vad han ska välja för program på gymnasiet. När han försöker ta upp ämnet med sin familj går det sådär, kan man väl säga:

Det ligger ett kuvert på mitt skrivbord. Det innehåller inloggningsuppgifter till den preliminära ansökan till gymnasiet som ska vara inskickad senast imorgon. Bredvid ligger en katalog med alla gymnasieprogram, sida upp och sida ner pepprade med ord som samarbetsförmåga, kreativitet och självständighet. Ord som får mig att gå in i ett transliknande tillstånd. Ett tillstånd som gör att jag måste stappla bort till sängen och lägga mig samtidigt som inget, absolut ingenting, händer i min hjärna. Jag bestämmer mig för att gå in till morsan och farsan för att få pepp. Trots att jag in i det längsta försökt hålla dem utanför.
   "När man börjar gymnasiet så träffar man kanske kul folk?" Jag sätter mig i stolen vid teven. Farsan sitter i soffan och läser tidningen och morsan ligger med fötterna i hans knä.
   "En på tvåhundra. Högt räknat", säger farsan fundersamt.
   "En på tvåhundra?!" Jag stirrar på honom.
   Enligt farsans uppskattning är detta oddsen för att man ska hitta en person som man är "kompatibel med ur humoraspekt". En kul människa på ren svenska.
   "Herregud Åke, nu får du ge dig!" utbrister morsan. "På mitt jobb finns det minst fyra personer som är jätteroliga."
   "Jätteroliga?" Farsan tittar skeptiskt på henne."Ja, det kanske beror på vilken humor man har då." Han återgår till tidningen.
   "Så din humor är så oerhört sofistikerad att du går runt och lider hela dagarna." Hon har läsglasögon och scrollar på mobilen samtidigt som hon pratar med honom.
   "Det var väl inte riktigt det jag sa?" Han höjer ena ögonbrynet och ser på henne över tidningen.
   Jag slår mig på knäna och reser mig upp.
   "Skitsamma och tack så mycket. Nu känns det bättre."

_________________________________________________________

Söndagens smakbit - Livets stråle

Hos Flukten fra virkeligheten kan man varje söndag läsa smakbitar från olika böcker, och dessutom bidra med sin egen, om man vill.

 

Jag håller på och läser den ryska klassikerfyran från Novellix - Fästmön av Tjechov, En dåres anteckningar av Gogol, En löjlig människas dröm av Dostojevskij, och Livets stråle av Bulgakov.

 

Smakbiten kommer från Livets stråle som jag precis börjat läsa. Novellen börjar med att vi får stifta bekantskap med en, vad det verkar, ganska speciell man:

 

"På kvällen den 16 april 1928 steg Persikov, professor i zoologi vid Fjärde statliga universitetet samt direktör för Zoologiska institutet i Moskva, in på sitt arbetsrum på institutet, beläget på Herzengatan. Professorn tände den matta ljusgloben i taket och såg sig omkring.

     Upptakten till den fasansfulla katastrofen får man nog datera till denna olycksaliga kväll och som dess främsta orsak måste man peka ut just professor Vladimir Ipatievitj Persikov.

     Professor Persikov läste inte tidningarna, han gick inte på teater. Hans fru rymde från honom 1913 och lämnade då följande meddelande:

     Dina grodor fyller mig med obeskrivligt äckel. Jag kommer att vara olycklig resten av livet på grund av dem."

 

Att bli lämnad på grund av grodor verkar ganska ovanligt... Jag gillar också de långa ryska namnen och undrar förstås vad "den fasansfulla katastrofen" syftar på. Snygg inledning, tycker jag.

Söndagens smakbit - Fallers stora kärlek

Hos bloggen Flukten fra virkeligheten kan man varje söndag läsa smakbitar från böcker som andra bokbloggare håller på och läser. Dessutom kan man förstås delta med en egen smakbit om man vill det.

 

Min smakbit kommer den här gången från tyska Thommie Bayers roman Fallers stora kärlek. Jag har kommit ungefär halvvägs nu, och jag gillar verkligen boken.

 

En dag kommer Faller in på Alexanders antikvariat och frågar om han är intresserad av att köpa en hel boksamling. Alexander följer med hem till Fallers fantastiska våning och ett bibliotek som är mycket mer värt än han har pengar att köpa det för. De börjar prata och hastigt och lustigt får Alexander istället ett helt annat erbjudande - att bli Fallers chaufför på en resa:

   "Ni sa att ni försökte bli läsare en gång i tiden, blev ni inte det?" frågade jag och han ryckte på axlarna: "Åtminstone inte så som jag hade velat."

   Jag såg bara frågande på honom. Han lade cigarren, som hade slocknat igen, på balkongräcket och tog en klunk.

   "Jag trodde världen skulle försvinna när man läste, men den försvann inte."

   Jag hade en känsla av att jag inte skulle fråga mer - han hade något vemodigt eller besviket över sig - istället tog jag också en klunk, även om jag kände att jag inte riktigt klarade av det tunga vinet på fastande mage.

   "En helt annan fråga", sa han, "kan ni ta ledigt lite? En eller ett par veckor?"

   "När? Varför?"

   "Nu. Från och med imorgon, om ni kan det så snabbt. Jag måste till några städer och har inget körkort." Han lyfte glaset. "Det här är skälet. Jag hade en komma två när de tog mig."

   Jag funderade inte ens innan jag svarade: "Tid har jag, körkort har jag och antikvariatet kan jag stänga ett tag, eller så hittar jag nån som sköter det åt mig."

   "Tusen i veckan, i handen, svart, om ni vill, är det okej?"

   "Ja", svarade jag och kunde inte undvika att le brett mot honom. Egentligen ville jag verka cool och nonchalant, men erbjudandet var alldeles för bra.

De ger sig av genom Tyskland i Fallers gröna Jaguar. De samtalar om livet, kärleken och konsten, och Alexander undrar förstås - precis som läsaren - vad som är syftet med resan.

Söndagens smakbit - Den andra kvinnan

På Flukten fra virkeligheten kan man varje söndag dela med sig av en smakbit från något man för tillfället läser, och samtidigt få lästips från andras smakbitar.

 

Den här söndagen tänkte jag bjuda på ett smakprov från Therese Bohmans roman Den andra kvinnan.

 

Jag har ganska nyligen börjat läsa boken, men redan från första sidan drogs jag in i Bohmans beskrivningar av ett Norrköping där huvudpersonen arbetar i köket på sjukhuset, samtidigt som hon drömmer om att  bli författare.

 

I min smakbit fantiserar huvudpersonen om den gifte överläkaren Carl Malmberg, och tänker sig hur det skulle vara när han var hemma hos henne. Han skulle lägga märke till två vackra band av Thomas Manns Bergtagen i hennes bokhylla:

 

"Carl Malmberg skulle stå framför dem, dra ut det första bandet och säga att det här är en verkligt bra bok, ett stort romanbygge av en av de största författarna i modern tid. "Jag vet", skulle jag säga. "Den är fantastisk." Han skulle blir imponerad av att jag läst den, det hade han aldrig kunnat gissa. Han skulle slå sig ner i min röda fåtölj med boken i handen, förstrött bläddra i den medan han tar en klunk vin. Han har haft med sig en flaska av en sort jag aldrig har druckit förut, för att det är dyrt, över hundra kronor flaskan. Han har på sig en skjorta och en kavaj, han är stilig. Jag sitter i soffan, i en ny svart klänning som är klassisk och smickrande, min kropp ser yppig ut på ett smakfullt sätt, som en dyr present inslagen i vackert papper. Min lägenhet är välstädad. Carl Malmbergs blick glider runt i rummet och fastnar på mig."

 

Naturligtvis är jag nyfiken på hur det kommer att gå när dessa två verkligen möts i romanen. Bokens baksidestext avslöjar ju att det ska handla om en "passionerad kärlekshistoria", fast man anar ju att den kanske inte enbart kommer att ha positiva förtecken.

Söndagens smakbit - Boken om Mademoiselle Oiseau

På Flukten fra virkeligheten kan man varje söndag dela en smakbit ur något man för tillfället läser, och samtidigt få lästips från alla andras smakbitar. Kul idé!

 

Jag läser som vanligt flera olika böcker samtidigt, men den jag väljer att bjuda på ett smakprov ur är Boken om Mademoiselle Oiseau, skriven av Andrea de La Barre de Nanteuil och illustrerad av Lovisa Burfitt. Boken marknadsförs som en bok för alla från sex år och uppåt, och jag håller med om att i princip alla borde njuta av den charmiga historien och de vackra illustrationerna.

 

Nioåriga Isabella råkar gå av på fel våningsplan och istället för att komma hem till sig, hamnar hon i Mademoiselle Oiseaus lägenhet, full av katter, burfåglar, pärlhalsband och sidenklänningar. Boken handlar om denna vänskap mellan en ganska grå liten flicka och en överdådig och tidlös dam, allt i en väldigt parisisk miljö.

 

Min smakbit kommer från sidan 11, när läsaren först introduceras för Mademoiselle Oiseau:

 

"Egentligen är det ingen som känner Mademoiselle Oiseau. Folk bara vet att hon  bor där uppe. En del säger att hon har bott där i hundra år. Men det verkar konstigt för när man ser henne på balkongen ser hon inte ens gammal ut. Mademoiselle Oiseau är som en blandning av flicka och tant. En smal liten blandning med stora, yviga lockar.

     I håret har hon en hel uppsättning av fjädrar, paljetter, flor och fågelbon. En granne säger sig till och med ha sett henne med en uppstoppad hermelin bakom örat. Men det var kanske bara en av hennes katter som ville göra sig till.

     Under allt det spretiga tittar två stora, sotiga ögon och en körsbärsmun fram. Målad som en stumfilmsaktris är hon minsann. Men hon är långt ifrån stum. Då och då kommer en lång harang franska svordomar nerdimpande framför någon oskyldig typ på gatan.

     Mademoiselle älskar svart, ändå lyser det om henne. Kring hals och handleder virar hon meterlånga pärlhalsband som skiner och gör små hoppfulla ljud. Det ser ganska tungt ut, allt det där i håret och pärlorna, ändå rör hon sig lika smidigt som en katt i sina skyhöga klacka-skor.

     Nej, inte kan Mademoiselle Oiseau vara hundra år."

 

Lite fler av de helt fantastiska illustrationerna måste ni också få se:

 

 

 

 

Söndagens smakbit: Night Film av Marisha Pessl

Den här veckan har jag ägnat mig alldeles för mycket åt studier och alldeles för lite åt bloggande... Men nu när söndagen är här tänkte jag i alla fall hinna med att bjuda på en smakbit ur den bok jag för tillfället läser.

Det är Flukten fra virkeligheten som anordnar smakbitarna, så titta gärna in där för fler boktips!

Jag har ganska nyligen börjat läsa Marisha Pessls bok Night Film (2013). Boken beskrivs som en litterär deckare och den börjar med att Ashley Cordova, dottern till en känd (kanske snarare ökänd) skräckfilmsregissör, hittas död. Journalisten Scott McGrath som tidigare försökt komma åt Cordova och då förlorade både sin fru och sin karriär, dras återigen in i Cordovas mörka och mystiska värld.

Vad som är speciellt med boken är att det insprängt i texten finns dokumentära inslag, till exempel mejlkonversationer och tidningsurklipp. Min smakbit blir det allra första klippet, som rapporterar om Ashley Cordovas död:

Night Film känns som en bok som man skulle kunna sträckläsa. Jag ska bara lämna in en viss uppsats först - sedan ska jag försvinna djupt in i Cordovas värld.

Söndagens smakbit: Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona

På den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten kan man varje söndag dela med sig av en smakbit från den bok man för tillfället läser - och samtidigt få boktips från alla andras smakbitar förstås.

 

Den här söndagen vill jag bjuda på en smakbit från Anneli Jordahls alldeles nya roman Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona.

 

 Året är 1959 och den unga tjejen Mona har fått anställning som hembiträde hos en familj i Östersund. Hon vill se världen, hon vill dansa, och hon är alldeles uppfylld av längtan efter att hennes liv äntligen ska börja på riktigt.

 

Smakbiten kommer från när Mona sitter på tåget, på väg mot sitt första möte med Östersund:

 

Tankarna virvlade som tornseglare: Ni kan gro igen allihop där hemma, för jag har bestämt mig, resa och se världen, det ska jag. Engelska ska jag lära mig så jag kan prata utan att staka mig. Jag vill alltid vara en nypåstigen i en brandgul rälsbuss som rör sig likt en jätteödla mellan björk och tall, dunka-dunka-dunk i bröstet, vibrationer i underlivet, genom vitsippsdungar och myrmarker, mot storstaden, kaféer och danspalats, i den rytmen vill jag leva (s. 12-13).

 

Boken handlar mycket om musik, men också om klasskillnader. Redan från början anar man att Monas framtid inte kommer att te sig riktigt som hon vill...